James Gleick är en amerikansk författare och vetenskapshistoriker. Den här boken handlar som ni ser om att resa i tiden. Han tar upp Marcel Proust, Jorge Luis Borges, Woody Allen och H. G. Wells, bland annat.

På baksidan läser jag:

… here is a mindbending exploration of time travel: its subversive origins, its evolution in literature and science, and its influence on our understanding of time itself.

Den här boken som handlar om tidsressor i litteratur, film och och annan media verkar mycket spännande, tycker jag. Kanske är den inte helt lättläst, men det vore nog värt mödan att ta sig an den. Jag kan tänka mig att den också kan leda till att fler böcker hamnar i min läslista. Jag har inte läst The Time Machine av H.G. Wells, till exempel.

En intressant hyllvärmare som står och väntar.

Time Travel – A History av James Gleick, Harper Collins Publishers 2016.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Av Frederick Forsyth har jag inte läst en enda bok. Han är främst känd för sina thrillers och när The Day of the Jackal publicerades 1971 blev det hans stora genombrott. Den handlar om att organisationen O.A.S har anlitat en professionell lönnmördare för att döda Frankrikes president De Gaulle. O.A.S. var en organisation som kämpade mot att Algeriet skulle bli självständigt.

På baksidan av boken läser jag att ett misslyckat attentat mot De Gaulle året innan har gjort det nästan omöjligt att komma åt honom. Och på Wikipedia läser jag att en fransk polis får kännedom om attentatet i förväg och försöker spåra lönnmördaren.

Det verkar som en mycket spännande intrig och nästan som något som skulle ha kunnat hända i verkligheten. Jag kan nog tänka mig att läsa den här boken. Den räknas som en modern thrillerklassiker vid det här laget och den är filmatiserad två gånger. Jag har inte sett filmerna.

The Day of the Jackal av Frederick Forsyth, Arrow Books 2011.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

När James Bondfilmerna kom en gång i tiden tyckte jag att de var spännande att se, men efterhand tröttnade jag och nu tycker jag att de är tråkiga. Möjligen kan jag titta lite på någon av de tidigare för att kunna utbrista: ”Men så idiotiskt! Vilken kvinnosyn! Och så vidare. Någon bok av Ian Fleming, skaparen av James Bondfiguren, har jag aldrig läst.

På Wikipedia läser jag att Ian Fleming (1908-1964) själv hade varit spion under andra världskriget. Han kom från överklassbakgrund och var först emot att Sean Connery skulle spela Bond i filmerna eftersom han kom från ett fattigt arbetarhem i Skottland och dessutom inte hade gått på Eton. Trots detta, eller kanske tack vare detta, blev Sean Connerys James Bondgestalt ikonisk som vi alla vet.

Kommer jag att läsa den här boken? Det skulle visserligen vara intressant att göra det för att få veta hur Ian Fleming skrev, men jag tror knappast att det blir av. Visserligen börjar den lite spännande med en skorpion och en skalbagge, men det finns så mycket annan spänningslitteratur som jag hellre läser.

På baksidan finns denna text:

Hans viljestyrka var borta. Han ville bara sova. Eller till och med dö. Vad som helst som kunde minska smärtorna som rasade inne i honom och över hela hans kropp, som stack och sved och dunkade och malde i honom – som kunde döda minnet av fyra kängor som sparkade honom och minnet av grymtningarna från de två svarthuvade gestalterna.

Döden spelar falskt av Ian Fleming, Bonnierförlagen 2001. Översättning: Torsten Blomkvist.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Så kommer ännu en bok från mitt föräldrahem med i Hett i hyllan och det är Drufklasar och fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård. Det är en bok som innehåller alltifrån korta vitsar till lite längre roliga historier och den är rikt illustrerad.

Strix var en skämttidskrift som utgavs av Albert Engström. Det första numret kom 1897 och 1924 slogs den ihop med tidskriften Söndagsnisse. Albert Engström (1869-1940) var konstnär och professor på konstakademien. Han var tecknare och målare och också författare och var ledamot i Svenska Akademien där han valdes in 1922. De flesta av oss känner väl till honom som humorist.

Anders Forsberg (1871-1914) var teckningslärare och tecknare.

E. D. Bergman (1869-1932) var tidningsman och författare och skrev under pseudonymen Dan.

Drufklasar och fikonkvistar är en bok som är roligt att ha även om jag inte har läst i den hittills. Kanske kan den vara något att ta till när jag behöver muntras upp? Kanske kommer jag att tycka att en del av skämten är nattståndna? Men i så fall kan jag ju få energi genom att reta mig lite på dem. Nog kommer jag att bläddra i den framöver. Och teckningarna går inte av för hackor.

Drufklasar och Fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård af Albert Engström, Anders Forsberg och E. D. Bergman, E. Lundquists bokförlag 1907.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Horace Engdahl känner vi nog alla till, akademiledamoten som var Svenska Akademiens ständige sekreterare i tio år och som var en av Sara Danius motståndare i akademien när det handlade om att ta itu med skandalen omkring Forum och Jean-Claude Arnault. Om detta kan du läsa i min text om Klubben, Matilda Gustavssons bok om meetoo, Forum och Arnault.

Och i vår bokhylla finns alltså denna bok av Horace Engdahl, som jag inte har läst. Den innehåller mycket korta stycken någonstans mellan essän och aforismen, mellan ögonblickets infall och den utmejslade iakttagelsen enligt baksidestexten.

Författaren ger ord åt sin förundran inför tidsandan och människors beteenden, även sina egna. Han låter sig upplivas av litteraturen, konsten, ja, till och med av kritiken läser jag vidare.

Han kallar sina texter ”mikrobetraktelser”. Vill jag läsa dem? Jag vill i varje fall testa.

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl, Bonniers 2011.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

James Ellroy är en författare som jag aldrig bekantat mig med. (Kanske har jag sett någon film på TV?) Men i alla fall verkar han intressant när jag läser om honom på Wikipedia. Han föddes 1948, hans mor mördades när han var barn och han har en förhistoria av missbruk och småbrottslighet innan han blev författare. Han skriver med en väldigt karakteristisk telegramstil, enligt Wikipedia. Kanske är Los Angeles-kvartetten hans mest kända böcker: Den svarta Dahlian, Den stora tomheten, L.A. konfidentiellt och Vit Jazz. Den svarta dahlian och L.A. konfidentiellt är filmatiserade.

Den här boken innehåller reportagetexter som har varit publicerade i tidskriften GQ och två nyskrivna novellas, så jag blev också tvungen att kolla upp vad novella är. Det ska vara ett stycke text som är längre än en novell men kortare än en roman. Den ska innehålla färre konflikter än en roman, men fler än en novell. Som exempel på novellas räknar Wikipedia upp bland annat Camus Pesten, Hemmingways Den gamle och havet och George Orwells Djurfarmen. Hm. Jag har alltid tänkt på dem som korta romaner. Men gränsen mellan novell, novella och roman lär vara flytande.

Precis som så många gånger förut när jag har tittat närmare på hyllvärmare blir jag också sugen på att läsa den här boken.

Crime Wave av James Ellroy, Arrow Books 1999

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika

Gestalten Doktor Mabuse skapades ursprungligen av den tyske författaren Norbert Jacques 1921 och han förekommer i tolv filmer och fem romaner enligt Wikipedia. Den här boken finns inte med i listan så kanske är det sex böcker där han förekommer. Jag skriver kanske eftersom jag inte vet om doktor Mabuse finns med i den här boken eller om det bara finns någon i berättelsen som verkar i doktor Mabuses anda.

Doktor Mabuses nya testamente kom ut 1982 men berättelsen börjar år 1988. Det är alltså en slags framtidsvision. På baksidan läser jag:

Detta är historien om kriminalinspektör Kraus tolv sista dagar och död.

Det börjar en sommardag 1988. Kraus, en medelålders man med emaljöga, strandad karriär och inte helt kontrollerade alkoholvanor, deltar i ett studentjubileum på konferenshotellet i Torshälla. Där, i den dåligt upplysta poolen, inträffar strax innan festen är förbi det första gåtfulla dödsfallet. Ett mord.

Det är nästan konstigt att jag inte har läst den här boken. Av den ene författaren, Anders Ehnmark, har jag inte läst någonting men jag har sett pjäsen Chez Nous som han skrev tillsammans med P O Enquist. Av P O Enquist har jag däremot läst en del och han är en författare som jag uppskattar mycket. Så titeln och att han är den ene författaren gör mig mycket intresserad.

Doktor Mabuses nya testamente – en detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist, Norstedts 1982.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tillbaka till den vanliga hyllan och där har vi ställt den här boken på D som i Doyle bara för att vi skulle komma ihåg att vi har den. Boken handlar om hur det gick till att Sherlock Holmes blev så populär och känd.

Arthur Conan Doyle publicerade En studie i rött 1887 och sammanlagt skrev han 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Doyle var utbildad läkare men försörjde sig så småningom som författare. Som vi alla vet har Sherlock Holmes blivit ikonisk och jag är mycket intresserad av den här boken. Ändå står den i hyllan, oläst. På baksidan läser jag:

Det här är boken om de män och kvinnor som lade grunden till succén och fick Sherlock Holmes att bli en av världens mest kända symboler. En fascinerande skildring, som till stora delar bygger på tidigare opublicerat material, av det mer än sekellånga spelet bakom kulisserna. En tragisk historia om en man som försökte fly från sin egen skapelse, om ett arv som förstörde livet för en hel släkt.

Boken handlar också om skådespelare, författare och fans som ständigt har förnyat Sherlock Holmes-gestalten. Mycket intressant alltihop. Det gäller bara att se till att jag läser den.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Och sedan får jag avsluta med att önska er en fin påskhelg trots alla begränsningar och svårigheter som vi har just nu. Jag stannar hemma och reser endast i böckernas värld.

I poesihyllan hittar jag ytterligare en bok som har tillhört min far, Dikter av Harriet Löwenhjelm. Hon kom från ett högreståndshem och var lyriker och målare, utbildad vid konstakademien. Harriet Löwenhjelm betraktade sig i första hand som konstnär men hon skrev alltså också dikter. Ett par av de mest kända är Jakt på fågel (Den som börjar med Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront) och Beatrice Aurore som är tonsatt.

I unga år drabbades Harriet Löwnhjelm av tuberkulos och 1918 avled hon på sanatorium i Tranås, endast 31 år gammal. Hennes dikter utgavs postumt 1919. 1927 och 1941 kom utvidgade upplagor och min bok är utgiven 1980.

Den här boken har alltså varit min pappas. När vi tömde barndomshemmet tog jag med den hem till mig och där har den stått som hyllvärmare i många år fast det är en fin bok, illustrerad med Harriet Löwenhjelms bilder. Men nu när jag har uppmärksammat den och hållit den i handen och bläddrat i den hoppas jag att den blir läst.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.