Den som berättar i den här romanen av Elsa Morante heter Manuele och han är en medelålders, alkoholiserad och ganska risig man. Aracoeli är namnet på hans mor. Hon kom från landsbygden i Andalusien i Spanien och blev hustru till en italiensk sjöofficer. Aracoeli var analfabet och hade naturligtvis inte borgerskapets bildning. Hon visste inte hur hon skulle föra sig och hela livet fick hon tampas med det. Hon kände sig underlägsen och det ledde till att hon vek undan och var rädd för att umgås med många människor. Ibland behandlade hon istället underställda alltför överlägset. Men det var stark kärlek mellan henne och Manueles far. Fadern var helt absorberad och han såg mest bara hustrun. Sonen fanns i bakgrunden.

Aracoelis och Manueles kärlekshistoria börjar under mellankrigstiden och berättelsen spänner över hela Manueles fyrtioåriga liv. I romanen skildras tiden då en familj som Manueles hyllade kungen och vissa familjemedlemmar även Musollini och general Franco. Berättelsen innehåller fredstid och krig, klassklyftor, starka personporträtt med häftiga känslor och ibland tvära kast. Allt ses med Manueles ögon. I hans familj säger man inte allt och till ett barn berättar man mycket lite om realiteterna. Pojken får försöka bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd på ett barns vis. Aracoelis bror som det aldrig talas om och som stred mot Franco blir hans hjälte, fast han förstår inte vad det innebär. Porträttet av Manuele blir hjärteknipande. De vuxna beter sig i stort sett obegripligt och moderns sjukdom gör att han förlorar den direkta kärlek han fick från henne. Från fadern får han ingen.

Kanske är Manuele också svår att älska? Han har inga vänner. Men jag tyder det till att det beror på hans egendomliga mellansituation. Vem är han? Vad är han? Son till en sjöofficer eller till en lantlolla från ingenstans? Inte duger han åt farföräldrarna.

Romanen Aracoeli innehåller mycket. Den har stark atmosfär. Människor och miljöer och pojkens tankar tränger in i en och man får en hel del att fundera över. Rekommenderas.

Aracoeli av Elsa Morante, Norstedts 1985. Översättning: Barbro Andersson.

Elsa Morante (1912-1985) var en italiensk författare. Aracoeli kom på originalspråket 1982. Tre romaner och en novellsamling samt en barnbok finns översatta till svenska. Mest känd är Elsa Morante för romanen Historien som kom på originalspråket 1974 och i svensk översättning 1979.

När hon är sex år blir Maria bortadopterad till en äldre kvinna som heter Tzia Urrai. Sådana barn kallas själabarn. De är så att säga födda två gånger, först av modern i den fattiga familjen de kommer ifrån, sedan på nytt hos adoptivmodern. Själamakerskan av Michela Murgia utspelas på Sardinien och där var detta inte helt ovanligt. En annan sardinsk sed som levde vidare långt in i modern tid var att själamakerskor kunde bistå med dödshjälp till den som var mycket sjuk och led svårt.

Tzia Urrai är sömmerska och Maria får lära sig hantverket av henne. Men hennes adoptivmor är också något mer. Det kan hända att någon hämtar henne en mörk natt och att hon blir borta många timmar. Så småningom förstår Maria att Tzia är själamakerska, något som alla har vetat utom hon.

Det är förutsättningarna för denna fina roman om kärlek mellan mor och barn. Maria växer upp. Hon går i skolan och läser mycket och hon lär sig sömmerskans yrke. Ett starkt band bildas mellan Maria och Tzia, men vad är det hon gör vissa nätter? Själamakerskan är en utvecklingsroman som utspelas på en ö i Europa med eget språk och egna seder. Läsaren får både leva med i Marias liv i byn där hon lever och uppleva hennes spirande kärlek när hon blir tonåring. Romanen ger också ett hum om kulturen och människorna på ön och deras milslånga avstånd från den italienska medelklassen på fastlandet, både kulturellt och materiellt. En vackert skriven roman som är spännande att läsa.

Själamakerskan av Michela Murgia, Brombergs 2012. Översättning: Barbro Andersson.

Romanen kom på originalspråket 2009.

Den obefintlige riddaren är den tredje boken i en trilogi som består av Den tudelade Visconten, Klätterbaronen och så denna, Den obefintlige riddaren. Av misstag lånade jag trean innan jag hade läst ettan, men jag tror inte att det har någon betydelse. Det är helt fristående böcker egentligen. Det finns inga personer som återkommer i dem, i varje fall inte när det gäller Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren.

Som ni ser är det en tom rustning på omslaget och den kan röra sig och tala och strida utan att det finns någon däri. Den smått galna berättelsen skrivs ner av en nunna i ett kloster som en del av hennes botgöring. Berättelsen är förlagd till Karl den Stores tid och enligt vad jag har rönat ut fanns inga sådana rustningar på den tiden. Men berättelsen är så tokig så det gör ingenting.

Vad är då berättelsen om riddaren som inte finns? Den skojar om krig och krigföring för länge sedan, om gamla riddarlöften, om heder, om kärlek, om den heliga Graalen och om vad som finns och inte finns. Det är en halsbrytande berättelse, en kort roman på 146 sidor där någon som ger sig ut i världen för att hitta någon eller något finner den eller det som i en saga, men där allt vänds på ett satiriskt sätt. I romanen kan den obefintlige riddaren gå på havets botten mellan kontinenter och bli mer och mer synlig från en strand i Nordafrika, först hjälmen, sedan axlarna och så vidare. Det är en scen som jag uppskattar. Romanen är ganska rolig och överraskar då och då. Men upp till Klätterbaronens nivå når den inte.

Den obefintlige riddaren av Italo Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.

Romanen kom första gången på svenska 1961 med samma översättning. På originalspråket kom den första gången 1959.

Elisa tänker tillbaka på sin barndom och ungdom på 2000-talet när hennes mamma mot barnens vilja flyttade till barnens pappa för att göra ett nytt försök att leva ihop. Elisa vill inte bo i den lilla kuststaden. Hon vill inte att mamman ska ägna sig åt fadern. Hon har inga vänner och trivs inte i skolan. Så träffar hon Beatrice, ja hon vet mycket väl vem hon är, tjusigt klädd och målad varje dag. Hon sticker ut. Och hon är inte snäll.

Av någon anledning bestämmer sig Beatrice för att bli vän med Elisa och det är den vänskapen Silvia Avallones roman handlar om. Det är en komplicerad vänskap där Beatrice styr och efterhand får vi veta mer om de två flickorna. Allt berättas av Elisa. Det är hennes version av relationen vi får ta del av. Hon är själv en komplicerad person. Mycket svartsjuk och det beror nog på hennes mamma, som älskar sin dotter men som inte är att lita på och som då och då och periodvis lämnar barnen åt sig själva. Kanske är det också därför Elisa knyts så hårt till Beatrice.

Samtidigt som vi får följa de två flickorna och deras relation får vi också lite nutidshistoria, hur datorer och internet blir allt vanligare och hur den ytliga, uppvisande bilden av människor i digitala medier växer fram och narcissismen breder ut sig. Ett intressant ämne, men jag tycker inte att Silvia Avallone lyckas göra något av det som ger mycket mer än det vi redan så väl vet. Enligt min smak berättar hon för mycket i klartext och lämnar för lite till läsarens fantasi. Stundvis skapar hon starka målande scener och hon gestaltar Elisas starka bindning till Beatrice så att det känns. Romanen blir en utvecklingshistoria, hur en vilsen och svartsjuk tonårsflicka så småningom blir en vuxen kvinna i motsättning till Beatrice som är ogenomtränglig och i mångt och mycket densamma genom romanen. Kanske är hon tom inombords och måste visa upp en bild av sig själv hela tiden. Det finns ju sådana människor.

Nu är det förstås inte lätt att skriva en roman om vänskap efter Elena Ferrantes Neapelkvartett och Avallones En vänskap är ändå läsvärd och ganska spännande. Men jag tycker nog att Där livet är fullkomligt och Stål är mer intressanta.

En vänskap av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2022. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den 15 juni 1767 klättrar en ung italiensk adelspojke upp i ett träd och bestämmer sig för att aldrig mer komma ner på marken. Under en middag har han grälat med sin konservative far och han blir så arg att han lämnar bordet och klättrar upp i ett träd. Familjen tror att han kommer att klättra ner till kvällen, men så blir det inte. Hädanefter lever han i träden och eftersom området är skogigt kan han flytta sig långa sträckor bara genom att hoppa från gren till gren.

Romanens berättare är pojkens yngre bror och han hjälper också sin storebror så att han får de saker han behöver. Det verkar helt galet att en människa skulle kunna leva sitt liv på det viset, men Calvino berättar så detaljerat och trovärdigt om det som händer att jag nästan tror att det är sant. Romanen har också fin miljöbeskrivning, skogen träder fram, parker och mer vilda områden. Där finns kärlek till och omsorg om naturen, och också kärlek mellan man och kvinna. Romanen har humor och är spännande att läsa och innehåller också skrönor. I själva verket är den en enda lång lågmäld skröna med filosofiska tankegångar och ömtåliga relationer mellan människor. Upplysningens idéer om frihet och ett mer vetenskapligt synsätt och de stora orättvisorna leder så småningom fram till franska revolutionen. Det är en orolig tid. Baronen i träden skaffar böcker och läser om de olika idéerna. Sedan kommer terrorn i Frankrike och efter det Napoleon som många då såg som en frihetskämpe. Och så kommer krig och elände.

Man kan läsa Klätterbaronen som en enda lång ganska långsam men underhållande skröna, men berättelsen genomsyras av frihetslängtan och den handlar också om besvikelse och om att få sina illusioner krossade. En mycket bra bok som jag är glad att jag äntligen har läst.

Klätterbaronen av Itali Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.

Fjärilens tyngd handlar om två ensamvargar. Det är en stor alpgetbock och en gammal tjuvjägare. Båda håller sig borta från sina artfränder. Alpgeten behärskar sin flock, men han håller sig på avstånd från den utom när det är tid för betäckning. Mannen bor i en liten stuga högt uppe i bergen utan moderna bekvämligheter och han tar sig bara ner till människorna när han behöver skaffa förnödenheter. Det sker visserligen ganska ofta eftersom han bara kan bära en begränsad mängd upp till sin stuga men någon riktig kontakt har han inte med andra människor. Nu är både alpgeten och jägaren gamla och de känner att de inte har så lång tid kvar.

Det här är en sorglig historia. Alpgetens mor blev tidigt skjuten av jägaren, så han fick växa upp utan att lära sig hur en get ska bete sig mot andra getter. Varför tjuvjägaren är så ensam framgår inte riktigt. Han har en bakgrund i en revolutionär vänsterrörelse. Kanske är han besviken, kanske utförde han våldsdåd en gång i tiden. Nu vill jägaren skjuta den stora bocken, om det så ska bli det sista han gör. Bocken vill nog gärna hämnas om han kan, eftersom jägaren har dödat hans mor.

Författaren berättar både från getabockens och jägarens perspektiv. Det är ingen spännande historia som Hemmingways Den gamle och havet. När jag läser vill jag varken att den ene eller den andre ska vinna kampen. Berättelsen blir inte lika stark som jag trodde att den skulle vara. Kanske skulle språket ge mer om jag kunde läsa den på italienska? Men det är en ovanlig bok, sparsmakat skriven. En kort text. Och det finns ändå något där som gör att jag tänker på den efteråt.

Fjärilens tyngd av Erri de Luca, Grate 2021. Översättning: Madeleine Gustafsson.