Astarte är en av fyra romaner som finns i den här boken som jag köpte på årets bokrea. Den är ingen traditionell berättelse där vi får följa en huvudperson. Den är mer en bild av en tid, av det moderna konsumtionssamhället. Astarte kom 1931 och det är den nya tiden med allt fler automobiler, med reklam, nya hus, alltfler unga flickor på kontor och i bakgrunden industrier som tillverkar allt det nya som det skrivs om.. Detta ses och berättas av en författare som ser det hela ovanifrån. Det finns ingen romanperson att riktigt identifiera sig med, men det behöver inte vara fel. En roman kan se ut nästan hur som helst och denna ironiska, kanske lite satiriska gestaltning av den nya tiden är väl värd att läsas.

Karin Boyes bilder av staden Stockholm är både mörka och glittrande. De ger en stämning och en stark känsla för tiden så som jag uppfattar den. Jag var ju inte där. Det moderna tar alltså stor plats i Astarte. Det mer gammaldags finns i den lilla staden Riltuna, men staden växer och de moderna tiderna börjar påverka även där.

Romanen handlar om samhället och mänskliga relationer sedda uppifrån eller från sidan. Förhållandet mellan kvinnor och män är betydelsefullt i berättelsen, mäns syn på flickor och kvinnor och kvinnors agerande i förhållande till det. Bitvis känns det som om allt kan köpas och säljas, även mänskliga relationer.

Karin Boye ser alltihop med ett kritiskt öga, men det är ingen överdriven satir det handlar om. Författaren arbetar med mindre medel och romanen är både finstämd och kritisk. Den är som sagt väl värd att läsas och känns på sätt och vis modern också idag. Astarte var Karin Boyes debutroman, men hon hade redan tre diktsamlingar bakom sig när den publicerades.

Astarte av Karin Boye ur samlingsboken Romaner, Modernista 2022.

Berättaren är en man som heter Per och som bor i Stockholm. Han får en hemlig present av sin far. Det är en alldeles för sen present. Per fyllde fyrtio år för fyra år sedan. Nu har han bara fått veta att han ska gå upp tidigt på söndagsmorgonen och när han står i lägenheten och tittar ner på gatan stannar en minibuss utanför huset. Presenten visar sig vara en guidad tur med Stockholm Citytours. De enda passagerarna är fadern och Per. Chauffören och guiden är en kvinna.

Det blir en underlig dag. De åker från det ena stället till det andra och guidetexter spelas upp i högtalarna om en gammal vikingaby, om atomreaktorn som byggdes under KTH, om en trafikolycka med en rysk diplomatbil och mycket mer. Detta sker på både sannolika och osannolika platser. Dagen är mycket dimmig, Per vet inte vad som ska hända och under resan börjar hans far avslöja händelser ur familjens förflutna. Det är avslöjanden som borde berättas i lugn och ro vid ett helt annat tillfälle, upprörande och omvälvande avslöjanden som varvas med det som händer under bussturen och med guidetexter som spelas upp. Resultatet blir kaotiskt, det blir flytande. Vad är sant och inte? Vad har verkligen hänt? Allt blir fragmentariskt och ogreppbart. Det är nog för att få tag i en livboj som Per ringer hem till sin fru och sin lille son ett flertal gånger.

Jerker Virdborg kan konsten att skapa en berättelse där läsaren inte vet och inte förstår, men som samtidigt är mycket konkret. Vi får veta vad som händer, vad personerna gör och säger och vilka platser de befinner sig på. Men vad det handlar om egentligen och hur det ska tolkas, det är nog mycket upp till läsaren själv. Kanske är det en gestaltning av den mångfacetterade och svårgreppbara tillvaro som vi befinner oss i. Berättelsen känns inte helt utan hot. Det skulle kunna hända något hemskt. Vi vet inte. Romanen är spännande att läsa och jag tycker om Jerker Virdborgs språk och sätt att skriva. Rekommenderas. Men förvänta dig inte en vanlig berättelse.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg, Bonniers 2023.

Äntligen har jag då läst Vi for upp med mor som kom redan 2019. Det är andra delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, och det var en fröjd att läsa den efter Smirnoffs millenniumbok Havsörnens skrik. Så mycket bättre, så mycket mer liv och mycket mer spännande.

Jana Kippo och hennes bror far alltså norrut för att begrava sin mor i byn Kukkojärvi som hon kommer ifrån. Allt enligt moderns önskan. I Kukkojärvi härskar en kristen sekt. Alla är inte med i den, men pastorerna har stort inflytande över bygden. Som det brukar vara i religiösa sekter är den starkt patriarkal och kvinnorna har en helt underordnad ställning. De ska sköta hushåll och föda barn, helst riktigt många, de är ju en gåva från gud. Kvinnorna bör tiga i församlingen. Pastorerna eldar på med helvetespredikningar.

Kukkojärvi är naturligtvis inte en plats där Jana Kippo känner sig hemma, men på grund av olika omständigheter blir hon kvar och hon får mycket att ta itu med. Det händer massor i den här romanen. Förutom sekten finns många alkoholiserade och halvkriminella människor i husen runt omkring. Det är mycket elände och många dramatiska händelser. En del människor får vi bara se en sida av. De är skarpt tecknade. Men i romanen finns också djupare porträtt. Jana Kippos kusin är en medkännande och mogen och ansvarstagande man. Bilden av Jana Kippo är drastisk och kantig, men också mjuk och vi upplever hur barndom och rötter kan påverka våra vuxna liv. Jana Kippo har ett tungt bagage att bära från sina uppväxtår, men hon är också stark och klarar av svåra situationer. Det uppskattar jag.

Så i Vi for upp med mor får vi en hisnande berättelse med stor dramatik, med starka känslor men också med ömhet och omtanke. Den är både otrolig och trolig, vardagsnära och osannolik och språket är Karin Smirnoffs eget och det fungerar så bra.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris 2019.

Första delen i trilogin heter Jag for ner till bror och den tredje Sen for jag hem.

Det är år 1889 och fröken Julie läggs in på sjukhus efter att ha försökt ta sitt liv. Det är ett danskt mentalsjukhus,. Det vore alltför riskabelt att låta den unga adelskvinnan stanna i Skåne, Allt måste ske mycket diskret för att undvika skandal. I romanen är det fröken Julie själv som berättar om vad som hände efter den dramatiska midsommaraftonen. Den är dramatisk i mitt minne eftersom jag har sett Strindbergs teaterpjäs. Där var det starka känslor.

Men Rakkniven är helt annorlunda. Fröken Julie berättar mycket svalt om vad som hände sedan. Vi får en ganska eftertänksam berättelse. Det känns som om Fröken Julie berättar oss detta ganska många år senare. Hon väljer sina ord och hon väljer vad hon vill berätta. Som läsare kan man bli lite besviken eftersom man har väntat sig något mer dramatiskt. Å andra sidan kan det kännas skönt med den här raka motsatsen till Strindbergs verk, både i ton och i innehåll. För visst är denna berättelse på fröken Julies sida även om hon inte framställs som någon felfri person.

I Rakkniven får vi uppleva hur det kunde vara för en överklasskvinna som måste resa bort lite diskret för att inte skandalen skulle komma fram. I teaterpjäsen går motsättningen mellan en dekadent adel och underklassen. Och mellan man och kvinna naturligtvis. I Eva Ströms roman får vi uppleva hur en uppväxande klass av företagare och entreprenörer tar över. Den gamla adeln är trött och gammaldags och har ingen framtid. Den finns hos företagarna. Vi får också uppleva en annan slags man. Den nye mannen, kanske? En sådan man som en emanciperad kvinna vill ha? En som resonerar lugnt, som behandlar sin hustru som en jämlike och som kanske till och med tycker att det är bra att hon yrkesarbetar. Både det borgerliga livet och tiden hos Birgittinernunnorna i Rom – Ja fröken Julie far ut i Europa – framställs som ljusare och mer positiva än livet på adelsgodset i Skåne. Sammantaget tycker jag att Rakkniven är en intressant berättelse som är väl värd att läsas.

Rakkniven av Eva Ström, Bonniers 2018.

Jaget i den här romanen bor på Österlen på eller i närheten av ägor som tillhör slottet Christinehof där Christina Piper styrde på 1700-talet. Berättaren kommer från helt andra förhållanden och han tycker inte om slottet och minnet av Christina Piper som förgylls och beundras. Han tänker på lantarbetarna, på arrendatorerna, daglönarna, tegeldrängarna, mjölkerskorna och arbetarna på alunbruket och backstugusittarna, alla underställda som slet och for illa. Han är riktigt förbannad, en sur människa som anser att utvecklingen i samhället har gått åt fel håll. Han är desillusionerad och dyster.

Berättaren är också författare med ett flertal detektivromaner bakom sig. Han skriver naturligtvis, fast boken handlar inte mycket om det. Han odlar rosor och andra växter. Han promenerar i omgivningarna och i närheten finns en våtmark dit han ofta går. Där, i en damm, flyter en dag en arm upp till ytan och senare en halv bröstkorg. Men under ytan är ingen kriminalroman, det är en roman om berättaren och hans liv. Mycket av minnena i berättelsen tror jag är riktiga ur författarens liv, och så finns där det fiktiva, det som handlar om likdelarna och mötet med polisen och om människorna runt omkring som berättaren börjar umgås med. Det är en blandning. Berättaren nämner till och med Ann Lindell som om hon är en verklig polis från Uppsala som han känner.

Under ytan är både autofiktion och fiktion. Den innehåller mycket svärta, men också många fina iakttagelser av mänskligt liv. Berättaren blir en människa som nog är besvärlig, som man kan bli både arg på och stundom ynka, men som man också kan få varma känslor inför. Och trots att Berättaren är så svartsynt finns humor i berättelsen, särskilt i dialogerna med ett par män från trakten som han umgås med. När jag läser dem får jag korta stunder nästan en Stig Claessonkänsla. Både miljön där berättaren bor, han själv och andra romanfigurer blir konkreta och kommer in i ens sinne. Antagligen är alla berättarens åsikter inte också ens egna. Men när man läser Under ytan får man en del att tänka på.

Under ytan av Kjell Eriksson, Polaris 2022.