Äntligen har jag då läst Vi for upp med mor som kom redan 2019. Det är andra delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, och det var en fröjd att läsa den efter Smirnoffs millenniumbok Havsörnens skrik. Så mycket bättre, så mycket mer liv och mycket mer spännande.

Jana Kippo och hennes bror far alltså norrut för att begrava sin mor i byn Kukkojärvi som hon kommer ifrån. Allt enligt moderns önskan. I Kukkojärvi härskar en kristen sekt. Alla är inte med i den, men pastorerna har stort inflytande över bygden. Som det brukar vara i religiösa sekter är den starkt patriarkal och kvinnorna har en helt underordnad ställning. De ska sköta hushåll och föda barn, helst riktigt många, de är ju en gåva från gud. Kvinnorna bör tiga i församlingen. Pastorerna eldar på med helvetespredikningar.

Kukkojärvi är naturligtvis inte en plats där Jana Kippo känner sig hemma, men på grund av olika omständigheter blir hon kvar och hon får mycket att ta itu med. Det händer massor i den här romanen. Förutom sekten finns många alkoholiserade och halvkriminella människor i husen runt omkring. Det är mycket elände och många dramatiska händelser. En del människor får vi bara se en sida av. De är skarpt tecknade. Men i romanen finns också djupare porträtt. Jana Kippos kusin är en medkännande och mogen och ansvarstagande man. Bilden av Jana Kippo är drastisk och kantig, men också mjuk och vi upplever hur barndom och rötter kan påverka våra vuxna liv. Jana Kippo har ett tungt bagage att bära från sina uppväxtår, men hon är också stark och klarar av svåra situationer. Det uppskattar jag.

Så i Vi for upp med mor får vi en hisnande berättelse med stor dramatik, med starka känslor men också med ömhet och omtanke. Den är både otrolig och trolig, vardagsnära och osannolik och språket är Karin Smirnoffs eget och det fungerar så bra.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, Polaris 2019.

Första delen i trilogin heter Jag for ner till bror och den tredje Sen for jag hem.

Det är år 1889 och fröken Julie läggs in på sjukhus efter att ha försökt ta sitt liv. Det är ett danskt mentalsjukhus,. Det vore alltför riskabelt att låta den unga adelskvinnan stanna i Skåne, Allt måste ske mycket diskret för att undvika skandal. I romanen är det fröken Julie själv som berättar om vad som hände efter den dramatiska midsommaraftonen. Den är dramatisk i mitt minne eftersom jag har sett Strindbergs teaterpjäs. Där var det starka känslor.

Men Rakkniven är helt annorlunda. Fröken Julie berättar mycket svalt om vad som hände sedan. Vi får en ganska eftertänksam berättelse. Det känns som om Fröken Julie berättar oss detta ganska många år senare. Hon väljer sina ord och hon väljer vad hon vill berätta. Som läsare kan man bli lite besviken eftersom man har väntat sig något mer dramatiskt. Å andra sidan kan det kännas skönt med den här raka motsatsen till Strindbergs verk, både i ton och i innehåll. För visst är denna berättelse på fröken Julies sida även om hon inte framställs som någon felfri person.

I Rakkniven får vi uppleva hur det kunde vara för en överklasskvinna som måste resa bort lite diskret för att inte skandalen skulle komma fram. I teaterpjäsen går motsättningen mellan en dekadent adel och underklassen. Och mellan man och kvinna naturligtvis. I Eva Ströms roman får vi uppleva hur en uppväxande klass av företagare och entreprenörer tar över. Den gamla adeln är trött och gammaldags och har ingen framtid. Den finns hos företagarna. Vi får också uppleva en annan slags man. Den nye mannen, kanske? En sådan man som en emanciperad kvinna vill ha? En som resonerar lugnt, som behandlar sin hustru som en jämlike och som kanske till och med tycker att det är bra att hon yrkesarbetar. Både det borgerliga livet och tiden hos Birgittinernunnorna i Rom – Ja fröken Julie far ut i Europa – framställs som ljusare och mer positiva än livet på adelsgodset i Skåne. Sammantaget tycker jag att Rakkniven är en intressant berättelse som är väl värd att läsas.

Rakkniven av Eva Ström, Bonniers 2018.

Jaget i den här romanen bor på Österlen på eller i närheten av ägor som tillhör slottet Christinehof där Christina Piper styrde på 1700-talet. Berättaren kommer från helt andra förhållanden och han tycker inte om slottet och minnet av Christina Piper som förgylls och beundras. Han tänker på lantarbetarna, på arrendatorerna, daglönarna, tegeldrängarna, mjölkerskorna och arbetarna på alunbruket och backstugusittarna, alla underställda som slet och for illa. Han är riktigt förbannad, en sur människa som anser att utvecklingen i samhället har gått åt fel håll. Han är desillusionerad och dyster.

Berättaren är också författare med ett flertal detektivromaner bakom sig. Han skriver naturligtvis, fast boken handlar inte mycket om det. Han odlar rosor och andra växter. Han promenerar i omgivningarna och i närheten finns en våtmark dit han ofta går. Där, i en damm, flyter en dag en arm upp till ytan och senare en halv bröstkorg. Men under ytan är ingen kriminalroman, det är en roman om berättaren och hans liv. Mycket av minnena i berättelsen tror jag är riktiga ur författarens liv, och så finns där det fiktiva, det som handlar om likdelarna och mötet med polisen och om människorna runt omkring som berättaren börjar umgås med. Det är en blandning. Berättaren nämner till och med Ann Lindell som om hon är en verklig polis från Uppsala som han känner.

Under ytan är både autofiktion och fiktion. Den innehåller mycket svärta, men också många fina iakttagelser av mänskligt liv. Berättaren blir en människa som nog är besvärlig, som man kan bli både arg på och stundom ynka, men som man också kan få varma känslor inför. Och trots att Berättaren är så svartsynt finns humor i berättelsen, särskilt i dialogerna med ett par män från trakten som han umgås med. När jag läser dem får jag korta stunder nästan en Stig Claessonkänsla. Både miljön där berättaren bor, han själv och andra romanfigurer blir konkreta och kommer in i ens sinne. Antagligen är alla berättarens åsikter inte också ens egna. Men när man läser Under ytan får man en del att tänka på.

Under ytan av Kjell Eriksson, Polaris 2022.

Snöstorm handlar om Tomas vars pappa lämnar familjen och vars mamma så småningom blir mentalsjuk. När han har slutat gymnasiet börjar han läsa teknisk fysik på Kungliga tekniska högskolan (KTH). Det är Tomas som berättar i romanen, om sina svårigheter att lita på människor och att knyta an och om livet som student på KTH. Han finns i berättelsen som barn och mycket ung student och även som vuxen man flera år senare.

På KTH är det grabbigt och misogynt så det förslår med nolleperiod och grabbiga supiga fester. Det finns bara två tjejer som läser teknisk fysik. En av dem är Livl och Tomas blir förälskad i henne. Tomas är en mycket sårbar person med dålig självkänsla som nog inte har utvecklats fullt ut eftersom han inte har haft det rätta stödet och några vettiga vuxna förebilder, men Livl och han blir vänner och i varje fall för Tomas blir det mer än så.

Snöstorm är skriven med känslighet, med människokärlek och humor. Trots att det är en ganska sorglig roman är den också rolig. Den har driv och det blir en fin upplevelse att läsa hur det går för Tomas. Miljön på KTH och snacket mellan grabbarna är konkret och målande och drastiskt och stundom lite absurt. Författaren har själv varit där så han känner miljön.

Augustin Erba har gestaltat en vanlig ovanlig människa i Tomas. Som läsare kan jag både känna igen mig och förfasa mig över vad många barn och unga får utstå i livet. Det både händer mycket och finns ett lugn och en klokhet i den här berättelsen. Och det finns ett hopp. Rekommenderas.

Snöstorm av Augustin Erba, Bonniers 2019.