Nu har jag avslutat läsningen av Harry Martinsons diktsamling Vagnen och börjar istället läsa Minnen av infraröd av Iman Mohammed. Hon är född 1987, bor i Malmö och debuterade 2018 med diktsamlingen Bakom trädet ryggar som fick mycket goda omdömen. Minnen av infraröd är hennes andra diktsamling och den är en av böckerna som blev nominerade till Augustpriset förra året. Det är i stort sett vad jag vet om författaren till den här diktsamlingen. Du kan läsa mer hos Norstedts.
Det ska bli spännande att bekanta mig med Iman Mohammeds poesi och det skulle inte förvåna mig om jag också vill läsa hennes första diktsamling.
Minnen av infraröd av Iman Mohammed, Norstedts 2022.
Sen for jag hem är Karin Smirnoffs tredje bok om Jana Kippo. Ett starkt tema i den är Jana Kippos svårighet att klara nära relationer. Det är inte förvånande med tanke på hennes barndom. Nu är dessutom hennes tvillingbror död och hon anklagar delvis sig själv för att han förolyckades.
Så är hennes närmaste relation över. Brodern och hon hade ett starkt band. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Men Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin. Här finns en hårdkokt stil som jag uppskattar. Språket är eget och skildringen av förhållandena i glesbygden är stark och känns realistisk mitt bland alla händelser som kanske inte är helt realistiska. Det händer mycket innan romanen är slut.
Det jag också uppskattar är att Jana Kippo är stark och seg. Visst är hon svag på många sätt och ställer ibland till det för sig, men på lång sikt är hon seg och trots allt elände känns det som om hon kommer att klara sig. Kanske lyckas hon aldrig med en kärleksrelation, men hon kommer att fortsätta och utvecklas som konstnär. Så känns det.
Om du inte redan har läst den här trilogin tycker jag att du ska göra det. Själv är jag gräsligt sen. Kanske har alla andra redan läst den?
Veronika är en ung författare som kommer till en stuga i Dalarna för att få stillhet och ensamhet. Detta för att skriva färdigt en roman och komma över en stor sorg. Stugan ligger ensligt, men ganska nära ändå finns ett annat hus. Där bor Astrid, en gammal kvinna som lever isolerat från människorna i trakten. Så småningom träffas de två, den unga kvinnan och den gamla, och de börjar så sakteliga umgås. Medan tiden går lär de känna varandra mer och mer.
Den här romanen bygger på att de båda kvinnorna berättar om händelser i sina liv för varandra. Det är inget realistiskt berättande utan mycket tillrättalagt. Det känns stiliserat, nästan som en saga, och det har både för- och nackdelar. Det blir vackert och vilsamt och vissa dramatiska händelser står ut mycket starkt mot den fonden. De båda kvinnorna har lidit, var och en på sitt sätt, men den gamla kvinnans lidande är mycket större och svårare – om man nu kan gradera lidande. Den gamla kvinnan är en kantig person och en del av det hon gör är chockerande. Hon känns mer påtaglig och som en människa än den unga kvinnan som förblir vag.
När jag först har läst berättelsen känns den konstruerad och som något som inte berör mig egentligen fast det borde. Jag kan tänka mig att den framstår som lite exotisk för många utlänningar, men när jag läser den saknar jag en bygd och en trakt som verkligen finns där utanför ett turistöga. Romanen är skriven på engelska eftersom Linda Olsson bor på Nya Zeeland sedan många år. Den är sedan översatt till svenska. Kanske har den engelska texten mer närvaro?
När romanen tar slut blir min känsla lite av, var detta allt? Men den växer ändå i mitt minne. Där finns mycket att fundera över och romanen känns lite ovanlig på grund av hur den är skriven.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson, Bonniers 2006. Översättning: Lisbet Holst. Det är Linda Olssons debutroman.
Doften av en man är den andra självbiografiska romanen av Agneta Pleijel. Här skriver hon om sitt liv från 1960-talet och framåt och det handlar mycket om hennes kärleksliv. Kärlek vill väl de flesta av oss ha. Att det inte är så lätt att få det att fungera vet vi av erfarenhet och det är inte heller lätt för den unga kvinnan i boken. Hon är student i Göteborg och blir så småningom kulturskribent, hon arbetar hårt och blir kulturchef på Aftonbladet. Hon lyckas alltså i arbetslivet, även om hon vill bli författare. Att skriva romaner har hon ännu inte kommit igång med. Däremot skriver hon dramatik.
Som vi vet, om vi har läst den första boken i den självbiografiska sviten, har den unga kvinnan en svår barndom bakom sig. Hon har vuxit upp i en dysfunktionell familj där hon inte har fått den kärlek och omtanke som ett barn behöver. Hennes självkänsla är låg när det gäller relationer. Det är som om hon inte kan värdera sig själv tillräckligt högt, en känsla av att mer än så här, bättre än detta kan hon inte begära. Det kommer hon aldrig att få.
Det framskymtar också att hon själv kanske inte är alldeles lätt att leva med och det är inte några hatiska porträtt av männen hon har skapat. Jag uppfattar dem i alla fall inte så. Hos männen finns en hel del egoism och oförmåga att se den unga kvinnan som en hel människa, och visst sätter männen oftast sig själva först. Men författaren resonerar också omkring samhället och kvinnors och mäns ställning och hon kommer fram till att samhällsandan är sådan att männen anses vara viktigast och värdefullast och duktigast. Både männen och hon själv är naturligtvis präglade av sina barndomar och av samhället som de lever i. Även yrkeslivet, som hon lyckas bättre i, är en del av det ojämlika samhället. Hon får kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Och i den här boken, som är skriven långt efteråt, nämner hon Meetoo och hur kvinnliga journalister på Aftonbladet kritiserade förhållandena på tidningen långt senare.
Så som det oftast brukar vara är denna självbiografiska roman skriven långt efteråt. Agneta Pleijel har funderat och analyserat och hon ser tillbaka från en punkt i livet där hon förstår mycket som hon inte kunde inse medan det pågick. Men kärleksrelationerna, och så småningom längtan efter ett barn, är levande gestaltade. Boken ger en fin bild av den unga kvinnan sedd av den mycket äldre författaren. En intressant bok.
Doften av en man av Agneta Pleijel, Norstedts 2017.
Doften av en man är den andra delen i en självbiografisk trilogi. Den första delen är Spådomen som kom 2015. Den tredje kommer i höst och den heter Sniglar och Snö.
Aerodynamiska tal är en samling texter som grundar sig på flygningens historia från 1903-1947. Boken innehåller inte essäer, snarare prosadikt. Grunden är fakta och historien men författarens skapande fantasi har gjort texterna till något alldeles eget. Det är inte så lätt att känna igen personer och händelser ur flygningens historia eller hänga med logiskt. Jag känner igen den svenska flygpionjären Carl Cederström i början av boken och nog är det ett gäng omkomna atlantflygare som sitter i väntrummet (utanför pärleporten kanske, ska de få komma in?) och spyr upp lera från atlantens botten? Jag tror att jag inte är den enda läsaren som försöker haka upp texterna på den kända verklighet som de kommer ifrån.
Men bortser man från det är det en märklig upplevelse att läsa Lotta Lotass texter. De är mycket konkreta och ofta tekniska, ibland stolpiga, men verkligheten i dem flyter ut i naturbilder, drömmar och omkomna piloter som talar till oss efter döden. Vad blir kontentan av detta? Känsla, ljus, mycket ljus – och mörker. Lidande som pionjärerna utsätter sig för genom sina beslut. Jag tänker att världen behöver dessa människor som jag skulle kalla dumdristiga, som utför handlingar som jag aldrig skulle våga mig på. Och delvis blir det roligt också. Ett avsnitt som handlar om militärflyg under första världskriget har karaktär av en dåligt maskinöversatt text och det ger en humoristisk känsla i kontrast mot textens innehåll där man läser om det mest destruktiva som människan håller på med.
För mig ger boken både visionen av flygning och människans strävan efter att lätta från jorden och en ingenjörsaktig fascination för teknik. Den ger också en förundran över dessa bräckliga maskiner som pionjärerna flög och vad vissa människor utsätter sig för. Och samtidigt som texten ofta är vacker knakar det i fogarna. För mig blir helheten ambivalent. En fascination över tekniska framsteg och var människan kan åstadkomma. Och tankar om vadan och varthän, vad är det vi gör egentligen?
De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.
Så börjar den första novellen , Medborgarna, i Henrik Bromanders novellsamling med samma namn. Här presenteras platsen och tiden på dagen och kvinnan ur vilkens synvinkel novellen berättas. Vi förstår att hon sitter i en bil, att hon befinner sig på landsbygden och att området nog är välbekant för henne. Hennes tankar om sjön gör att hon börjar framstå som en människa. Och i baksätet sitter en pojke som har blivit tyst.
Om vi har läst på bokens baksida har vi sett att där står ordet medborgargarde. Vet vi det blir den här inledningen illavarslande. Under läsningen får vi veta mer och mer. Det knyter sig i magen. Novellen är mycket effektivt berättad.
Här kan vi tala om en novell i hårdkokt stil som fungerar. Det är spännande, det är otäckt. Författaren lämnar mycket till läsarens fantasi och tankar och läsningen leder vidare. Dessutom handlar novellen om en verklighet som om den inte finns så kunde den mycket väl finnas och den handlar också om problem som människor i vårt land ställs inför.
Jag får lust att börja med nästa novell direkt. Men det gör jag inte. Jag vet inte om jag orkar med denna otäcka stämning om den fortsätter i boken. Hur som helst är novellen Medborgarna värd att läsas och hela novellsamlingen har fått bra recensioner.
Medborgarna – novell av Henrik Bromander ur samlingen med samma titel, Weyler 2023.
I Nedstörtad ängel finns tre olika historier som till synes inte har något med varandra att göra. Det är berättelsen om ett monster, Pasqual Pinon (1889-1929) som var en av många människor med missbildningar som försörjde sig genom att turnera med en cirkus och visa upp sig för publiken. Han har alltså funnits i verkligheten. Pianon hade en stor cysta på huvudet och för att göra det hela mer spektakulärt tillverkade man ett ansikte och satte på cystan. Pinon blev då mannen med två huvuden. Per Olov Enquist har har fabulerat runt Pinon och i boken har han ett levande kvinnoansikte på sitt huvud.
Hittills har jag alltså skrivit mycket rationellt och faktamässigt om Enquists berättelse men Nedstörtad ängel är inte en sådan roman även om Enquists ton, hans sätt att skriva är lugnt och sakligt. I romanen finns en pojke som har mördat två flickor, där finns en psykiater och hans hustru som har ett hemskt äktenskap men inte kan hålla sig ifrån varandra. Där finns också författarens minnesbilder av hur det var när hans far dog och hans mor blev änka när han var barn. Romanen blir som ett bildkonstverk där det finns olika element som inte verkar höra ihop men som betraktaren gör något eget av. Eller som ett musikstycke med olika teman som återkommer och utvecklas. Den är också uppdelad i avdelningar som exempelvis heter Sången om björntråden.
Nedstörtad ängel blir i hög grad det som läsaren gör den till. För mig blev den en känslosam upplevelse och ledde till många tankar, om tillvarons obegriplighet, om det oändliga svarta djupet, men också mer verklighetsnära tankar om varför psykiatern och hans hustru beter sig som de gör. Kärlek och dess motsats är ett starkt tema i romanen. Där finns Pinots äktenskap med kvinnan på hans huvud, ett mycket lugnare äktenskap än psykiaterns och jag kan både tänka att det ju är ett fantasiäktenskap som aldrig kan finnas och att ja,ja hon kan ju inte lämna honom, hon sitter fast på hans huvud. Och jag kan grubbla på vem och hurdan pojken som har mördat är, för det finns ju sådana människor, och hur psykiatern kunde vara så korkad så han utsatte sin egen dotter för fara och hur det är möjligt att hans och hans hustrus förhållande kan pågå som det gör.
Nedstörtad ängel är en hemsk roman på sätt och vis, men i den finns också kraft och kärlek och jag lämnar den inte alldeles uppriven. Den leder snarare till funderingen. Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förstå alltihop. Den är en sorglig och delvis ångestfull sång över livet och döden och det är nog mellanrummen mellan de olika temana som ger romanen dess stora djup och kraft. Men den är sakligt skriven så som Enquist brukade skriva, och också detta i motsättning till ett innehåll som bidrar till starka känslor hos läsaren och som jag föreställer mig har sitt ursprung också i starka känslor hos författaren, gör den mycket vacker och underligt nog både avgrundsdjup och trösterik.
Nedstörtad Ängel av Per Olov Enquist, Norstedts 2019. Förord: Agneta Pleijel.
Svälten handlar om missväxten i Sverige 1867-69 och vilka följder den fick. Det var inte missväxt i hela Sverige och inte heller i alla närliggande länder så ifall de styrande hade reagerat snabbt skulle inte lika många människor ha svultit och blivit sjuka och avlidit. Naturligtvis var transportproblemen mycket större på den tiden. Missväxten omfattade till största delen områden i Västerbotten dit det inte var alldeles lätt att frakta nödhjälp. Områden i Småland var också drabbade. Vägarna var usla. Vissa delar av året var de ofarbara, men det är inte hela orsaken till att svälten blev så svår.
Sverige var ett land där de med pengar bestämde och den lilla människan inte var mycket värd. Kungen var svag och rumlade och hade kvinnoaffärer, men hade han varit en starkare kung skulle det kanske inte ha hjälpt. Den rådande åsikten hos de styrande var att man inte skulle dalta med den lilla människan. Då blev den lat och ville inte göra rätt för sig. Den åsikten hade man alltså om människor som slet hårt på sina små gårdar. En del av dem hade också uppmuntrats till att bli nybyggare i områden där möjligheterna till odling inte var särskilt bra. Samma åsikt hade de styrande om arbetare som miste sina jobb på grund av den kris som missväxten orsakade. Dem skulle man heller inte skämma bort genom att ge dem nödhjälp. Då ville de inte arbeta. Att arbetstillfällena inte räckte till alla de arbetslösa var ingen anledning till att ge dem mat. Om de ansträngde sig lite mer skulle de säkert få en utkomst. När förhållandena blev sämre och sämre tvingades många människor ut på vägarna för att tigga. De otaliga tiggarna var också lata och borde arbeta istället. Det fanns också den åsikten att det var naturnödvändigt att befolkningen då och då decimerades på grund av svält och farsoter. Annars blev befolkningen alltför stor och resurserna skulle inte räcka till.
Naturligtvis fanns också medkänsla och styrande ute i länen och kommunerna som bad regeringen om hjälp till befolkningen. Men den satt långt inne och när den väl kom var den inte tillräcklig och alltför sen.
Lite vet vi om umbärandena på den tiden genom skönlitteraturen. Har man läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Sara Lidmans Vredens barn så har man förstått en del. Skönlitteraturen ger möjlighet att uppleva och känna hur det kunde vara. Men den skönlitteräre författaren har ju sin frihet att fabulera så en faktabok som är lätt att ta till sig om den här tiden behövs. Genom att Magnus Västerbro tar ett brett grepp om det svenska samhället på 1860-talet och tiden efter det ger han en nyttig historielektion till läsaren. Men boken är också detaljrik och innehåller ögonvittnesskildringar som gör att även genom att läsa denna faktabok får man ett hum om hur svälten kunde upplevas. Västerbro skriver också om Sveriges förhållande till andra länder och hur det påverkade utvecklingen. Han tar även upp Finland där missväxten också var svår. Läs gärna den här boken om du inte redan har gjort det.
Svälten – Hungeråren so formade Sverige av Magnus Västerbro, Bonniers 2018.
Astarte är en av fyra romaner som finns i den här boken som jag köpte på årets bokrea. Den är ingen traditionell berättelse där vi får följa en huvudperson. Den är mer en bild av en tid, av det moderna konsumtionssamhället. Astarte kom 1931 och det är den nya tiden med allt fler automobiler, med reklam, nya hus, alltfler unga flickor på kontor och i bakgrunden industrier som tillverkar allt det nya som det skrivs om.. Detta ses och berättas av en författare som ser det hela ovanifrån. Det finns ingen romanperson att riktigt identifiera sig med, men det behöver inte vara fel. En roman kan se ut nästan hur som helst och denna ironiska, kanske lite satiriska gestaltning av den nya tiden är väl värd att läsas.
Karin Boyes bilder av staden Stockholm är både mörka och glittrande. De ger en stämning och en stark känsla för tiden så som jag uppfattar den. Jag var ju inte där. Det moderna tar alltså stor plats i Astarte. Det mer gammaldags finns i den lilla staden Riltuna, men staden växer och de moderna tiderna börjar påverka även där.
Romanen handlar om samhället och mänskliga relationer sedda uppifrån eller från sidan. Förhållandet mellan kvinnor och män är betydelsefullt i berättelsen, mäns syn på flickor och kvinnor och kvinnors agerande i förhållande till det. Bitvis känns det som om allt kan köpas och säljas, även mänskliga relationer.
Karin Boye ser alltihop med ett kritiskt öga, men det är ingen överdriven satir det handlar om. Författaren arbetar med mindre medel och romanen är både finstämd och kritisk. Den är som sagt väl värd att läsas och känns på sätt och vis modern också idag. Astarte var Karin Boyes debutroman, men hon hade redan tre diktsamlingar bakom sig när den publicerades.
Astarte av Karin Boye ur samlingsboken Romaner, Modernista 2022.
Berättaren är en man som heter Per och som bor i Stockholm. Han får en hemlig present av sin far. Det är en alldeles för sen present. Per fyllde fyrtio år för fyra år sedan. Nu har han bara fått veta att han ska gå upp tidigt på söndagsmorgonen och när han står i lägenheten och tittar ner på gatan stannar en minibuss utanför huset. Presenten visar sig vara en guidad tur med Stockholm Citytours. De enda passagerarna är fadern och Per. Chauffören och guiden är en kvinna.
Det blir en underlig dag. De åker från det ena stället till det andra och guidetexter spelas upp i högtalarna om en gammal vikingaby, om atomreaktorn som byggdes under KTH, om en trafikolycka med en rysk diplomatbil och mycket mer. Detta sker på både sannolika och osannolika platser. Dagen är mycket dimmig, Per vet inte vad som ska hända och under resan börjar hans far avslöja händelser ur familjens förflutna. Det är avslöjanden som borde berättas i lugn och ro vid ett helt annat tillfälle, upprörande och omvälvande avslöjanden som varvas med det som händer under bussturen och med guidetexter som spelas upp. Resultatet blir kaotiskt, det blir flytande. Vad är sant och inte? Vad har verkligen hänt? Allt blir fragmentariskt och ogreppbart. Det är nog för att få tag i en livboj som Per ringer hem till sin fru och sin lille son ett flertal gånger.
Jerker Virdborg kan konsten att skapa en berättelse där läsaren inte vet och inte förstår, men som samtidigt är mycket konkret. Vi får veta vad som händer, vad personerna gör och säger och vilka platser de befinner sig på. Men vad det handlar om egentligen och hur det ska tolkas, det är nog mycket upp till läsaren själv. Kanske är det en gestaltning av den mångfacetterade och svårgreppbara tillvaro som vi befinner oss i. Berättelsen känns inte helt utan hot. Det skulle kunna hända något hemskt. Vi vet inte. Romanen är spännande att läsa och jag tycker om Jerker Virdborgs språk och sätt att skriva. Rekommenderas. Men förvänta dig inte en vanlig berättelse.
Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg, Bonniers 2023.
Mösstanten 