2018 kom Nuckan av Malin Lindroth. Där berättar hon om sin ofrivilliga ensamhet och om hur vi ser på nuckor, de som inte lever ihop med en partner och som aldrig har gjort det. Ogifta kvinnor har genom historien behandlats illa och har setts som mindervärdiga och löjliga. Läser man Charlotte Brontës roman Shirley får man uppleva det i romanform. Men Charlotte Brontë tar nuckorna i försvar. De kan uträtta mycket gott.
Boken Nuckan är en bitskt och smärtsam bok. 2021 kom så Nuckans hjärtespalt. Den är inte självbiografisk på samma sätt som Nuckan. Här har Malin Lindroth skapat en fiktiv nucka som har valt att bo i ett hus i skogen därför att det känns enklare att leva ensam där. I staden måste man dölja sin ensamhet. Den här nuckan har i många år klippt ut hjärtespalter ur tidningar och nu sätter hon sig ner och svarar på dem. Nuckans hjärtespalt är lättsammare än boken Nuckan och hennes svar i hjärtespaltboken är både roliga och bitska och till och med rasande. Hon nämner också nuckor som har uträttat mycket som Fredrika Bremer och poeten Emily Dickinson.
Att Nuckans hjärtespalt känns lättsammare än Nuckan beror till viss del på att i hjärtespaltboken är nuckan fiktiv. Verkligheten bakom frågorna och nuckans svar är naturligtvis inte så rolig men Malin Lindroth skriver bra och överraskar också i svaren. Boken Nuckan har större tyngd, men även Nuckans hjärtrespalt är värd att läsas.
Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth, Norstedts 2021.
Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.
Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.
Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?
Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.
Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.
Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.
Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.
Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.
En ung kvinna hittar några pärmar som beskriver händelser i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet och det är kvinnans mormor som har samlat materialet. Det är ramen för Hanna Nordenhöks debutroman. Fram kommer en historia om svek och om kvinnor som gifte sig och då blev hemmafruar fast de hade kunnat arbeta och ha en karriär om förhållandena hade varit annorlunda.
I centrum av berättelsen finns den unga kvinnans mamma som var barn under 1950-talet, och att hennes mor, som är den unga kvinnans mormor, inte mår bra påverkar dottern starkt. Promenaderna i Dalby hage beskriver ett instängt, sorgligt kvinnoliv, och det görs sparsmakat och stramt. Ibland får jag en ordentlig 50-talskänsla av att läsa den strama texten som har precis de rätta orden och där det inte finns ett ord för mycket. Författaren har full kontroll över språket. Promenaderna i Dalby hage är Hanna Nordenhöks debutroman, men det är inte hennes litterära debut. Före den här boken hade hon kommit med två diktsamlingar och också skrivit dramatik.
Som ofta när författaren skriver sparsmakat och stramt blir effekten dramatisk. Berättelsen blir känslosam fast den inte är känslosamt berättad. Naturligtvis kan jag inte veta om den unga kvinnans mormor hade mått bra om hon haft andra möjligheter. Hon är tydligen inte den enda frun i de akademiska kretsarna som tar lugnande medel men romanen innehåller även svek som kan vara svårt för vem som helst. Dock kan hon ha varit särskilt skör och kanske skulle hon ha haft problem hur förhållandena än hade varit. Men i och med det får romanen större dimensioner. Den är ingen pekpinneaktig historia som visar vilka följder kvinnors situation under 1950-talet kunde få. Romanen har djup och osäkerhet. Det handlar också om minnen. Vad minns vi? Vad har den unga kvinnans mormor valt att spara i pärmarna?
Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök, Norstedts 2011.
Liten historia – stor kyss handlar om Vanja och Nils. Vanja vill ha upplevelser och kan bli mycket deprimerad. Nils är osäker och försiktig. Men trots deras olikheter träffar de varandra och blir ett par. De är unga på 1950-talet och då befinner de sig i Lund.
Det här är en mycket speciell bok. Kerstin Strandberg berättar och tråcklar. Hon nämner händelser som ska komma och går tillbaka för att återkomma till dem senare. Temat är livets förvecklingar och hur såväl arv och samhället som medvetna handlingar och slumpen styr hur våra liv gestaltas och vem vi gifter oss med och vad som händer sedan. Och att vi sannerligen inte alltid handlar klokt.
Författarens röst genomsyrar romanen. Hon berättar från ovan och har en lite ironisk ton. Det verkar som om hon känner med sina romanfigurer, men hon raljerar lite med dem och går inte in i dem. Kerstin Strandberg har ett eget språk och en egen ton och fast det här är en ”liten historia” som berättar vad som händer dessa vanliga ovanliga människor känns den spännande att läsa till mitten ungefär. Sedan tycker jag inte att det håller riktigt. Det blir lite tröttsamt med von obentonen och när det har blivit 1960-tal och paret har flyttat från Lund känns inte berättelsen lika intressant. Det kan bero på att jag upplever miljön i Lund och händelserna där som mer spännande än det som händer sedan. De senare är ganska typiska händelser som jag har läst om många gånger. Det är inte fel. Jag läser gärna om vanligt liv, men då behövs det något mer. Att jag känner för romanfigurerna till exempel. Och i den här romanen får jag inte riktigt möjlighet till det.
Men bokens första halva gav mig en hel del. Det var härligt att uppleva Kerstin Strandbergs sätt att skriva även om det inte höll ända till slutet.
Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg, Bonniers 2021.
Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.
Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.
Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.
Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.
Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.
Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.
Den utgåva av Norrtullsligan som nyligen har kommit ut fanns inte inne på biblioteket, men i magasinet fanns denna bok så då lånade jag den istället. Det är alltså Norrtullsligan jag har läst nu. Pennskaftet har jag läst tidigare.
Norrtullsligan handlar om Pegg, en ung kvinna som tar tjänst som kontorist i Stockholm i början av 1900-talet. De kvinnliga kontoristerna hade usla löner. Helst ville arbetsgivarna ha flickor som bodde kvar hemma hos sina föräldrar och fick största delen av sin försörjning därifrån. Pegg bosätter sig i ett hyresrum som hon delar med en annan kontorist. I lägenheten bor fler kvinnliga kontorister. De är fattiga, allihop och de hjälper varandra och delar på den mat och det kaffe och fotogen som de som för tillfället har pengar har införskaffat.
Det är Pegg som berättar om sina erfarenheter och hon gör det med humor och med fart. Romanen är inte lång men det händer mycket innan den är slut. Det hindrar inte att den är full av allvar. Det är inte bara fattigdom som de unga kvinnorna har att tampas med. Där är chefen som använder sin makt för att utnyttja söta kontorsflickor, där är hårt arbete, dålig mat på grund av penningbrist, och även sjukdom. Kontorsflickorna skulle behöva både en stark fackförening, en Meetoo-kampanj och rösträtt för att få igenom vettiga lagar. Men allt detta ligger långt fram i tiden.
Arbetande kvinnor hade förkommit förr i litteraturen. Där finns massor med pigor till exempel, men mest bara som bifigurer. Här är det fattiga kontorister som har huvudrollen och romanen är berättad helt utifrån deras synvinkel. Norrtullsligan är sannerligen värd att läsas än idag och mycket i den känns aktuellt.
Norrtullsligan av Elin Wägner ur Valda skrifter, Bonniers 1950.
Den första utgåvan av Norrtullsligan kom 1908, men först som följetong i Dagens nyheter 1907.
Åke och hans värld publicerades ursprungligen 1924, alltså för nästan hundra år sedan. Det är en självbiografisk roman om pojken Åke som är i förskoleåldern. Han växer upp i en liten norrländsk stad och hans far är doktor.
Åkes familj och släkt tillhör alltså de bättre bemedlade i staden. Somrarna tillbringar Åke på landet hos släktingar. Han är trygg i familjen, känslan av hans förhållande till sina föräldrar liknar lite hur det kan vara hos Astrid Lindgren, fast Åke och hans värld är skriven för vuxna.
Men det finns många faror och obegripliga företeelser i världen utanför familjen. Boken är skriven utifrån Åkes synvinkel. Den är inte en sammanhängande berättelse, utan glimtar ur Åkes liv. Sådana händelser som biter sig fast och som man minns som vuxen. Därför berättar författaren om hur Åke ser på världen och upplever den som en vuxens minnen, de minnen som den vuxne vill förmedla till omvärlden.
Åke och hans värld är en ganska charmig bok, med ett visst djup. Den innehåller både dråpliga händelser och lite otroliga och vissa kapitel sätter igång både fantasi och funderingar hos mig som läsare.
Boken är illustrerad av Adolf Hallman och känslan för mig som läsare blir charm, allvar, humor och lite hjärteknip. Åkes naturligtvis begränsade syn på världen, beroende på hans ålder, tiden som är slutet av 1800-talet och samhällsklassen han kommer ifrån, präglar berättelsen. Naturligtvis finns formuleringar och epitet som vi inte skulle använda idag om olika folkslag och länder. Men det hindrar inte att jag rekommenderar boken. Kanske behöver du ett avbrott från din vanliga lektyr?
Åke och hans värld av Bertil Malmberg, Bonniers 1955. Illustratör: Adolf Hallman.
Julen är slut och Mösstanten är igång igen. Hoppas att ni alla har haft en bra jul och är redo att ta nya tag 2022.
Men nu till Imago av Eva-Marie Liffner:
Det är år 2000. Esmé städar på den historiska institutionen på Köpenhamns universitet. Men hon forskar också på sitt eget sätt. Hon stannar hela natten och rotar och undersöker i professor Rosens kontorsrum och läser och studerar. En natt finns där en kartong med dokument från Tyskland. De handlar om ett likfynd i en mosse i södra Jylland 1938. Esmé tar med sig dessa dokument hem för att ta reda på mer.
Esmé är en ensam människa som har lite svårt med sociala kontakter. Hon är tuff, faktiskt har hennes berättande en lite hårdkokt stil. Inte så att hon råkar i slagsmål men hennes berättande är lite lakoniskt med svart humor och hon följer inte alltid lagen. Hon är gestaltad så att jag känner med henne och vill att det ska gå bra för henne.
År 2000 är ett tidsplan i romanen. År 1938 är ett annat. Men det finns också ett tredje tidsplan och det är tiden för de Schleswig-Holsteinska krigen, främst det andra kriget 1864. Esmé berättar från 2000-talet och de andra tidsplanen berättas av författarrösten. Det innebär att den här romanen innehåller mycket. Från atmosfären i Köpenhamn på 2000-talet till det hemska slaget vid Dybbøl 1864 till judar som flyr Tyskland in i Danmark på 1930-talet. Allt är skrivet på ett trovärdigt sätt, möjligen med undantag av Esmés handlingar.
Men Imago är spännande att läsa. Det finns gåtor och mystiska händelser som jag som läsare vill ha svaret på. Romanen är också underhållande med humor samtidigt som den är djupt allvarlig. Kriget 1864 innebar stor slakt och det var fattiga soldater i olika åldrar som led och dödades. Situationen i Tyskland och Danmark 1938 innebar fara och hot.
I början av romanen finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago. Det kan betyda mycket, bland annat skuggbild, vålnad, bild, liknelse, jämförelse och i den här romanen kommer bilder från historien fram. Fast de historiska händelserna är konkret skrivna med lukter och stanker och skräck och oro är de ändå små utsnitt, historiska bilder som kommer till oss och som författaren har fabulerat fram ur historiska fakta. Vill vi veta mer får vi söka någon annanstans.
Imago av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2003.
Yllepläd över benen och julnovell – precis som det ska vara så här i december, och idag är det redan Lucia.
Den första novellen jag har läst ur Klas Östergrens nya julnovellsamling är Röd jul. Att jag valde den som den första beror nog på att jag själv har varit röd en gång i tiden. Jag tänker mig att den här novellen handlar om händelser dagen före julafton någon gång på 1970-talet. Berättelsen börjar så här:
Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för att han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick.
Berättaren har alltså en skuld att betala till granhandlaren och därför hjälper han honom att sälja granar. Försäljningen har inte gått bra tidigare. Alla andra gransäljare hävdar att de säljer skärgårdsgranar och dem köper människorna på Östermalm gärna. Argus, däremot, säljer danska granar och det är svårt att bli av med dem. Men nu ska han få hjälp av berättaren.
Dagen efter inställde jag mig, motvilligt, iförd långkalsonger, två par byxor, lottapäls och krimmertova. Argus hade en termos med kaffegök. Hans granar såg ut som vilka granar som helst och jag stuvade om partiet så att det skulle se nytt ut och började ropa ”Skärgårdsgranar!” åt folk.
Och se där, snart var skulden betald.
Det händer en hel del mer i den här berättelsen, men det får du veta först när du läser den. Novellen är skriven som ett kåseri med en lite allvarlig underton. Inte så dum att läsa så här års.
Röd jul – novell av Klas Östergren ur samlingen Julrevy i Jonsered och andra berättelser, Polaris 2021.
Röd jul har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter 1996 och den är också filmatiserad av SVT.
Bonddottern Hildur ska gifta sig med slaktare Westlund. Egentligen älskar hon en annan, men han är fattig och har farit iväg på beredskapsarbete. Berättelsen utspelas under dagen för bröllopet i en by på landet. Den är mer en kollektivroman än en berättelse om en enskild person. Där finns många personer, Hildurs familj, drängar och pigor, slaktare Westlund och en konkurrerande slaktare, en familj i närheten som är småkriminell och där föräldrarna är alkoholberoende, luffare och bröllopsgäster från staden.
Romanen är skriven i talspråksaktig, dialektaktig stil utom när det handlar om kvinnan från staden. Det är levande och där är många människoöden. Det är många som det är synd om. Där är mycket sorg och besvikelse och mycket realistiskt tänkande. Man får anpassa sig till den krassa verkligheten och göra det bästa valet – inte det man helst vill, men det som fungerar.
Berättelsen är burlesk och stundvis komisk. Det händer massor under denna bröllopsdag, men romanen är skriven så att jag nära på kan tro att det är sant. Så här var det. Nästan. Samtidigt som där finns humor och spektakulära händelser är den hjärteknipande. Jag känner starkt med en del personer i romanen. På så vis har den stort djup och är mycket mänsklig. Bröllopsbesvär är inte det bästa jag har läst, men absolut läsvärd. En modern klassiker som jag är glad att jag har läst. Den är också filmatiserad.
Bröllopsbesvär är Stig Dagermans sista roman och den kom ursprungligen ut 1949 så det är i den tiden händelserna i romanen utspelas.
Bröllopsbesvär av Stig Dagerman, PAN Norstedts 1991.
Mösstanten 