En ung kvinna hittar några pärmar som beskriver händelser i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet och det är kvinnans mormor som har samlat materialet. Det är ramen för Hanna Nordenhöks debutroman. Fram kommer en historia om svek och om kvinnor som gifte sig och då blev hemmafruar fast de hade kunnat arbeta och ha en karriär om förhållandena hade varit annorlunda.

I centrum av berättelsen finns den unga kvinnans mamma som var barn under 1950-talet, och att hennes mor, som är den unga kvinnans mormor, inte mår bra påverkar dottern starkt. Promenaderna i Dalby hage beskriver ett instängt, sorgligt kvinnoliv, och det görs sparsmakat och stramt. Ibland får jag en ordentlig 50-talskänsla av att läsa den strama texten som har precis de rätta orden och där det inte finns ett ord för mycket. Författaren har full kontroll över språket. Promenaderna i Dalby hage är Hanna Nordenhöks debutroman, men det är inte hennes litterära debut. Före den här boken hade hon kommit med två diktsamlingar och också skrivit dramatik.

Som ofta när författaren skriver sparsmakat och stramt blir effekten dramatisk. Berättelsen blir känslosam fast den inte är känslosamt berättad. Naturligtvis kan jag inte veta om den unga kvinnans mormor hade mått bra om hon haft andra möjligheter. Hon är tydligen inte den enda frun i de akademiska kretsarna som tar lugnande medel men romanen innehåller även svek som kan vara svårt för vem som helst. Dock kan hon ha varit särskilt skör och kanske skulle hon ha haft problem hur förhållandena än hade varit. Men i och med det får romanen större dimensioner. Den är ingen pekpinneaktig historia som visar vilka följder kvinnors situation under 1950-talet kunde få. Romanen har djup och osäkerhet. Det handlar också om minnen. Vad minns vi? Vad har den unga kvinnans mormor valt att spara i pärmarna?

Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök, Norstedts 2011.

Liten historia – stor kyss handlar om Vanja och Nils. Vanja vill ha upplevelser och kan bli mycket deprimerad. Nils är osäker och försiktig. Men trots deras olikheter träffar de varandra och blir ett par. De är unga på 1950-talet och då befinner de sig i Lund.

Det här är en mycket speciell bok. Kerstin Strandberg berättar och tråcklar. Hon nämner händelser som ska komma och går tillbaka för att återkomma till dem senare. Temat är livets förvecklingar och hur såväl arv och samhället som medvetna handlingar och slumpen styr hur våra liv gestaltas och vem vi gifter oss med och vad som händer sedan. Och att vi sannerligen inte alltid handlar klokt.

Författarens röst genomsyrar romanen. Hon berättar från ovan och har en lite ironisk ton. Det verkar som om hon känner med sina romanfigurer, men hon raljerar lite med dem och går inte in i dem. Kerstin Strandberg har ett eget språk och en egen ton och fast det här är en ”liten historia” som berättar vad som händer dessa vanliga ovanliga människor känns den spännande att läsa till mitten ungefär. Sedan tycker jag inte att det håller riktigt. Det blir lite tröttsamt med von obentonen och när det har blivit 1960-tal och paret har flyttat från Lund känns inte berättelsen lika intressant. Det kan bero på att jag upplever miljön i Lund och händelserna där som mer spännande än det som händer sedan. De senare är ganska typiska händelser som jag har läst om många gånger. Det är inte fel. Jag läser gärna om vanligt liv, men då behövs det något mer. Att jag känner för romanfigurerna till exempel. Och i den här romanen får jag inte riktigt möjlighet till det.

Men bokens första halva gav mig en hel del. Det var härligt att uppleva Kerstin Strandbergs sätt att skriva även om det inte höll ända till slutet.

Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg, Bonniers 2021.

Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.

Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.

Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.

Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.

Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.

Åke och hans värld publicerades ursprungligen 1924, alltså för nästan hundra år sedan. Det är en självbiografisk roman om pojken Åke som är i förskoleåldern. Han växer upp i en liten norrländsk stad och hans far är doktor.

Åkes familj och släkt tillhör alltså de bättre bemedlade i staden. Somrarna tillbringar Åke på landet hos släktingar. Han är trygg i familjen, känslan av hans förhållande till sina föräldrar liknar lite hur det kan vara hos Astrid Lindgren, fast Åke och hans värld är skriven för vuxna.

Men det finns många faror och obegripliga företeelser i världen utanför familjen. Boken är skriven utifrån Åkes synvinkel. Den är inte en sammanhängande berättelse, utan glimtar ur Åkes liv. Sådana händelser som biter sig fast och som man minns som vuxen. Därför berättar författaren om hur Åke ser på världen och upplever den som en vuxens minnen, de minnen som den vuxne vill förmedla till omvärlden.

Åke och hans värld är en ganska charmig bok, med ett visst djup. Den innehåller både dråpliga händelser och lite otroliga och vissa kapitel sätter igång både fantasi och funderingar hos mig som läsare.

Boken är illustrerad av Adolf Hallman och känslan för mig som läsare blir charm, allvar, humor och lite hjärteknip. Åkes naturligtvis begränsade syn på världen, beroende på hans ålder, tiden som är slutet av 1800-talet och samhällsklassen han kommer ifrån, präglar berättelsen. Naturligtvis finns formuleringar och epitet som vi inte skulle använda idag om olika folkslag och länder. Men det hindrar inte att jag rekommenderar boken. Kanske behöver du ett avbrott från din vanliga lektyr?

Åke och hans värld av Bertil Malmberg, Bonniers 1955. Illustratör: Adolf Hallman.

Julen är slut och Mösstanten är igång igen. Hoppas att ni alla har haft en bra jul och är redo att ta nya tag 2022.

Men nu till Imago av Eva-Marie Liffner:

Det är år 2000. Esmé städar på den historiska institutionen på Köpenhamns universitet. Men hon forskar också på sitt eget sätt. Hon stannar hela natten och rotar och undersöker i professor Rosens kontorsrum och läser och studerar. En natt finns där en kartong med dokument från Tyskland. De handlar om ett likfynd i en mosse i södra Jylland 1938. Esmé tar med sig dessa dokument hem för att ta reda på mer.

Esmé är en ensam människa som har lite svårt med sociala kontakter. Hon är tuff, faktiskt har hennes berättande en lite hårdkokt stil. Inte så att hon råkar i slagsmål men hennes berättande är lite lakoniskt med svart humor och hon följer inte alltid lagen. Hon är gestaltad så att jag känner med henne och vill att det ska gå bra för henne.

År 2000 är ett tidsplan i romanen. År 1938 är ett annat. Men det finns också ett tredje tidsplan och det är tiden för de Schleswig-Holsteinska krigen, främst det andra kriget 1864. Esmé berättar från 2000-talet och de andra tidsplanen berättas av författarrösten. Det innebär att den här romanen innehåller mycket. Från atmosfären i Köpenhamn på 2000-talet till det hemska slaget vid Dybbøl 1864 till judar som flyr Tyskland in i Danmark på 1930-talet. Allt är skrivet på ett trovärdigt sätt, möjligen med undantag av Esmés handlingar.

Men Imago är spännande att läsa. Det finns gåtor och mystiska händelser som jag som läsare vill ha svaret på. Romanen är också underhållande med humor samtidigt som den är djupt allvarlig. Kriget 1864 innebar stor slakt och det var fattiga soldater i olika åldrar som led och dödades. Situationen i Tyskland och Danmark 1938 innebar fara och hot.

I början av romanen finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago. Det kan betyda mycket, bland annat skuggbild, vålnad, bild, liknelse, jämförelse och i den här romanen kommer bilder från historien fram. Fast de historiska händelserna är konkret skrivna med lukter och stanker och skräck och oro är de ändå små utsnitt, historiska bilder som kommer till oss och som författaren har fabulerat fram ur historiska fakta. Vill vi veta mer får vi söka någon annanstans.

Imago av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2003.

Bonddottern Hildur ska gifta sig med slaktare Westlund. Egentligen älskar hon en annan, men han är fattig och har farit iväg på beredskapsarbete. Berättelsen utspelas under dagen för bröllopet i en by på landet. Den är mer en kollektivroman än en berättelse om en enskild person. Där finns många personer, Hildurs familj, drängar och pigor, slaktare Westlund och en konkurrerande slaktare, en familj i närheten som är småkriminell och där föräldrarna är alkoholberoende, luffare och bröllopsgäster från staden.

Romanen är skriven i talspråksaktig, dialektaktig stil utom när det handlar om kvinnan från staden. Det är levande och där är många människoöden. Det är många som det är synd om. Där är mycket sorg och besvikelse och mycket realistiskt tänkande. Man får anpassa sig till den krassa verkligheten och göra det bästa valet – inte det man helst vill, men det som fungerar.

Berättelsen är burlesk och stundvis komisk. Det händer massor under denna bröllopsdag, men romanen är skriven så att jag nära på kan tro att det är sant. Så här var det. Nästan. Samtidigt som där finns humor och spektakulära händelser är den hjärteknipande. Jag känner starkt med en del personer i romanen. På så vis har den stort djup och är mycket mänsklig. Bröllopsbesvär är inte det bästa jag har läst, men absolut läsvärd. En modern klassiker som jag är glad att jag har läst. Den är också filmatiserad.

Bröllopsbesvär är Stig Dagermans sista roman och den kom ursprungligen ut 1949 så det är i den tiden händelserna i romanen utspelas.

Bröllopsbesvär av Stig Dagerman, PAN Norstedts 1991.

Nikita reste med en ungdomsgrupp till Paris när han var fjorton år och plötsligt bestämde han sig för att stanna där. När många år har gått och han är en medelålders man och boende i Bryssel får han ett telefonsamtal från en advokat. Han har ärvt en lägenhet i Nice och när han reser dit kommer minnena tillbaka. Ägaren till lägenheten var Nina, en kvinna som tog hand om honom när han som tonåring levde på gatan i Paris.

Romanen skildrar tre generationer ryska emigranter i Frankrike, från de som flydde undan bolsjevikernas revolution till de som kom till Frankrike efter att järnridån föll. Den handlar om minnen, om svårigheten att finna sig tillrätta i det nya livet och om olika kulturer. Grigorievs roman har en mörk ton. Nikita är rent konkret hemlös i början av sin vistelse i Paris och han är hela tiden hemlös i sitt sinne. Han hör inte till något, han är som en ensam planet fast han naturligtvis har samröre med andra människor. Han har valt att bryta med landet där han växte upp. Många har kommit före honom därför att de måste. Många av dem var intellektuella och/eller rika människor i toppen av samhället och i Frankrike måste många av dem försörja sig genom manuellt arbete.

Europa är en mycket intellektuell roman. Där finns många samtal och utläggningar om litteratur och filosofi. Den var lite besvärlig att läsa, full av filosofiska ord och författarnamn. Sådant kan jag reta mig på ibland, men här känns det inte det minsta påklistrat. Det känns rätt. Och samtidigt som romanen har allt detta och många resonemang om vad det innebär att vara emigrant, om hur det franska samhället är och om ryssar så finns där en mycket påtaglig fysisk närvaro. Där finns kroppar, lukter, gator, kyla, ett mögligt badrum och medelhavet utanför lägenheten i Nice med sina färgskiftningar. Miljöerna är gestaltade så att jag känner dem med både kropp och sinne.

Nikita kommer då och då tillbaka till tidpunkter och händelser om redan är omtalade. Jag ser dessa omtagningar och allt hoppande i tiden som en gestaltning av rent konkret Nikitas avsaknad av mål och strävan i livet och bildligt som emigrantens svårigheter att finna sin väg. Det verkar som om tänkandet och resonerandet kan börja med Nina och fortsätta med Nikitas tankar så att jag då och då inte säkert vet vems ord det är jag läser. Var slutar Nina och var börjar Nikita? Allt detta bidrar till åtminstone en viss känsla och förståelse för hur det kan vara att leva i exil också hos mig som aldrig har varit i den situationen.

Europa är en bra roman och den var väl värd besväret att läsa. Maxim Grigoriev tilldelas Svenska dagbladets litteraturpris i år.

Europa av Maxim Grigoriev, Bonniers 2021.