Minna är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. När allt ansvar och allt arbete står henne långt upp över öronen kan hon inte säga nej till att bli klassmamma eller vara provvakt på skolan. Hon får svårare och svårare att hålla ihop tillvaron och komma ihåg allt hon ska göra. Och en dag faller hon ihop.

Den här romanen behandlar ett stort problem i vårt samhälle där vi numera har ett alltmer slimmat arbetsliv och där vi ser alltför mycket perfektion och icke realistiska inlägg på sociala medier. Sara Beischer gör det rappt och effektivt. Jag blir nästan stressad när jag läser om Minnas liv. Författaren arbetar med skarpa penseldrag och tar fram en fullständig motsats till Minna i Iris som hon träffar när hon börjar arbetsträna för att komma tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivningen. Iris röker och lever inte hälsosamt, hon städar inte och bryr sig inte om regler och att arbeta effektivt. Det har en stor fördel. Boken är lättläst och handlingen driver vidare, men det gör också att berättelsen saknar nyanser och att porträttet av Minna inte blir riktigt trovärdigt. Allt som händer i romanen har säkert hänt och kan hända igen. Men vem är Minna egentligen? Och vem är hennes man Niklas?

Å andra sidan kan man se Mamma är bara lite trött som en effektivt inlägg i debatten. Och det är kanske bra så.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer, Lind & CO 2016.

Sund handlar om Eva Zackrisson som kommer från Kalmar. Hon har just börjat sin utbildning på Arkitekthögskolan vid romanens start. Och det är roligt värre. För läsaren alltså, inte för Eva Zackrisson för hon känner sig inte hemma där och förstår inte snacket och vad som anses bra. Men roligt och satiriskt skrivet är det.

Det finns alltså en hel del humor i Sund men i botten är den en mycket allvarlig roman om en ung människa som försöker hitta sin väg i livet. Eva Zackrissons föräldrar är välutbildade, men de skildes när Eva och hennes syster växte upp och fadern är alkoholiserad. Hennes mamma har en forskartjänst på ett universitet i USA. Eva vet inte riktigt vart hon ska. Arkitektutbildningen verkar inte vara det rätta för henne. Ska hon bli poet? Ska hon bli sångerska som skriver sina egna låtar? Och så får vi följa Evas kamp och hennes strävan. Det är inte lätt. Hon har ett tungt bagage att bära men hon är samtidigt stark.

På Öland finns släkt och där har hennes familj ett sommarhus dit hon drar sig undan ibland. Där får vi kontrasten mellan hårt arbetande bönder som knappt kan få verksamheten lönsam och höga flygande ideal och åsikter från människor som har sitt på det torra. Den krocken finns hela tiden i romanen. Vanligt folk och vanligt liv jämfört med ett intellektuellt och priviligierat liv. Redan i den första boken om Eva Zackrisson finns den uppdelningen. Eva tillhörde ett gäng tonårsflickor, Kalmars jägarinnor, som målade sig kraftigt och drack och röjde runt. Eva var duktig i skolan och saknade allvarliga samtal, men samtidigt kände hon sig inte hemma bland ungdomarna som pratade filosofi och politik, och solidariteten bland jägarinnorna var stark.

Man kan uppfatta Sund som en allmängiltig berättelse om hur svårt det kan vara att hitta sin väg i dagens samhälle där alla möjligheter finns – och ändå gör de ju inte det. Men romanen handlar faktiskt om Eva Zackrisson och det är hennes tragikomiska humor som finns i boken. Det är hennes väg som är mycket specifik som vi läser om, fast säkert många andra har varit med om en hel del av hennes upplevelser. Där finns också trovärdiga relationer, särskilt Evas relation till fadern är gestaltad med värme och ilska. I Sund finns också fina miljöbeskrivningar och både jordnära och mer svävande romangestalter att ta till sig och lära känna. Och mycket atmosfär. Och så finns Öland där med poesi, hårt väder och härlig natur. Sund är en bra roman som jag rekommenderar.

Sund av Tove Folkesson, Weyler 2015.

Hennes första bok om Eva Zackrisson heter Kalmars jägarinnor.

Drömmaren och sorgen är en spökhistoria men inte en gastkramande sådan. I baksidestexten står en åldrad mans midsommarnattsdröm. Den åldrade mannen är arkitekten Lars Israel Wallman och ett av tidsplanen i romanen är midsommarafton 1952. Den gamle mannen ser tillbaka på sitt liv och hur han som ung arkitekt fick uppdraget att skapa ett slott, beläget på platsen Tjolöholm åt den rika familjen Dickson i slutet av 1800-talet.

I berättelsen finns många händelser i det förflutna som påverkar det som händer sedan. Den går långt tillbaka till familjen Dicksons historia i Skottland såväl som till händelser på 1800-talet och 1920-talet. Där finns förmögna mäns vidlyftiga sexualliv som ger efterverkningar med sorg och förlust och hemligheter och barn som inte blir erkända som ättlingar.

Det finns mycket övernaturligheter i romanen och den har en mystisk drömlik stämning. Där finns många referenser till det som har hänt tidigare, många olika bilder. Drömspel stämmer ganska bra som karaktäristik. Berättelsen är ingen sammanhängande historia och Lars Israel Wallman förblir lite diffus. Som läsare får jag sätta ihop olika bilder och situationer till min berättelse som inte är riktigt verklig. Det finns en handfast bakgrund, ett spektakulärt slott och människor som har funnits, men det är berättat på ett drömlikt sätt och på så vis skiljer sig Drömmaren och sorgen från de övriga romanerna som jag hittills har läst av Eva-Marie Liffner. I de övriga finns romanfigurer av mer kött och blod, figurer som jag kan känna igen och identifiera mig med. Drömmaren och sorgen är mer diffus, men vackert skriven och spännande att läsa ändå.

Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2006.

Fru Magnusson har kommit till Stockholm där hon hyr en lägenhet medan ägaren är bortrest. Läsaren förstår genast att hon håller sig undan, att hon har varit med om något svårt som har fått hennes tillvaro att falla i bitar. Hon tillhör inte de fattigaste, hon har hemhjälp i lägenheten och hon har pengar. Men hon är ensam, hon håller sig borta från världen. Så småningom kommer det fram att hon har en ansenlig förmögenhet, men hon är satt under förmyndare.

Hennes dotter har gift sig med en man som fru Magnusson inte tycker om och det är de två som har fått igenom förmyndarskapet. De anser att hon slösar bort sin förmögenhet och handlar obetänksamt. I den lilla staden hon kommer ifrån är hon utskämd och hela borgerskapet där vet att hon är omyndiggjord. Men så småningom ska det bli rättegång om saken.

Natten till söndag är ingen programmatisk kvinnokampsroman, men jag ser den ändå som del av kampen för jämställdhet. Det har varit, och är kanske fortfarande, större risk för att en kvinna blir satt under förmyndare än en man, men det var vanligare förr. Spelrummet för en man att slösa bort sina och familjens pengar har varit mycket större än för kvinnor. Ja, utrymmet för mäns beteende har varit vitt och brett medan en kvinna skulle anses för obalanserad och asocial om hon handlade likadant. Många kvinnor från borgerskapet har också satts på mentalsjukhus för att de inte har uppträtt enligt normen för en städad och snäll flicka. Tidigare i historien var svenska kvinnor omyndiga enligt lagen. Änkor hade varit myndiga sedan länge, men gifte de om sig blev mannen deras förmyndare. Först år 1921 blev gifta kvinnor automatiskt myndiga. Och i många länder är kvinnor inte myndiga än idag.

Så problemet i Natten till söndag är ett viktigt problem behandlat i en underhållande och ganska spännande roman där en varm och känslosam och kanske lite obetänksam kvinna växer och blir säkrare med tiden.

Natten till söndag av Elin Wägner, Bonniers 1926.

Berättelsen gick också som följetång i tidskriften Tidevarvet.

Bleed betyder blöda men för en lajvdeltagare innebär bleed att den karaktär som deltagaren spelar läcker över i personens verkliga liv. I Lyra Kolis bok vacklar verkligheten på flera sätt. Hon gestaltar en osäker verklighet där personer inte vet vem den andra är. Hur väl känner jag den här människan? Och vem är jag? Vet jag vad jag vill och vad jag gör? Vad är det som driver mig?

Em är dokumentärfilmare och lever ihop med Julia. När de deltar i en lajv blir Em intresserad av en ung man som är med. Hon dras till honom fast hon har det bra med Julia. Det är en stark attraktion, åtminstone för Ems del. Fast killen hon dras till är en mörk, dyster och sunkig gestalt. Eller kanske just därför. Julias mamma har för länge sedan haft en fin vänskap med en finlandssvensk kvinna. Tror hon i alla fall. Men när hon får kontakt med kvinnan igen visar det sig att hon är man.

I Blödningen finns många relationer, de som sker i lönndom och vardagliga relationer mellan Em och Julia, mellan Julia och hennes mamma och mellan mamman och hennes man. Em känner sig inte fast förankrad i verkligheten. Julias mamma är alkoholiserad och hennes man tittar på porr i datorn. Det finns stort främlingsskap i den här romanen. Kanske kan man säga att den gestaltar känslan i dagens värld där vi överöses av mediabilder av olika slag och där många av oss visar upp oss på sociala medier. Fantasi och dagdrömmar behöver vi alla. Nu för tiden kan vi göra dem nästan verkliga genom det digitala eller genom lajv. Och jag kan tänka mig att lajv ibland kan skaka om och att man kan reagera på ett sätt som man inte hade föreställt sig innan.

Blödningen är en oroande roman. Den känns mörk och dunkel, fast det finns ljus och närhet och omtanke i Ems och Julias förhållande. Det är just vagheten samtidigt som där finns stora motsättningar som sätter igång ens egen fantasi. En intressant roman som jag rekommenderar.

Blödningen av Lyra Koli, Modernista 2020.

2018 kom Nuckan av Malin Lindroth. Där berättar hon om sin ofrivilliga ensamhet och om hur vi ser på nuckor, de som inte lever ihop med en partner och som aldrig har gjort det. Ogifta kvinnor har genom historien behandlats illa och har setts som mindervärdiga och löjliga. Läser man Charlotte Brontës roman Shirley får man uppleva det i romanform. Men Charlotte Brontë tar nuckorna i försvar. De kan uträtta mycket gott.

Boken Nuckan är en bitskt och smärtsam bok. 2021 kom så Nuckans hjärtespalt. Den är inte självbiografisk på samma sätt som Nuckan. Här har Malin Lindroth skapat en fiktiv nucka som har valt att bo i ett hus i skogen därför att det känns enklare att leva ensam där. I staden måste man dölja sin ensamhet. Den här nuckan har i många år klippt ut hjärtespalter ur tidningar och nu sätter hon sig ner och svarar på dem. Nuckans hjärtespalt är lättsammare än boken Nuckan och hennes svar i hjärtespaltboken är både roliga och bitska och till och med rasande. Hon nämner också nuckor som har uträttat mycket som Fredrika Bremer och poeten Emily Dickinson.

Att Nuckans hjärtespalt känns lättsammare än Nuckan beror till viss del på att i hjärtespaltboken är nuckan fiktiv. Verkligheten bakom frågorna och nuckans svar är naturligtvis inte så rolig men Malin Lindroth skriver bra och överraskar också i svaren. Boken Nuckan har större tyngd, men även Nuckans hjärtrespalt är värd att läsas.

Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth, Norstedts 2021.

En ung kvinna hittar några pärmar som beskriver händelser i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet och det är kvinnans mormor som har samlat materialet. Det är ramen för Hanna Nordenhöks debutroman. Fram kommer en historia om svek och om kvinnor som gifte sig och då blev hemmafruar fast de hade kunnat arbeta och ha en karriär om förhållandena hade varit annorlunda.

I centrum av berättelsen finns den unga kvinnans mamma som var barn under 1950-talet, och att hennes mor, som är den unga kvinnans mormor, inte mår bra påverkar dottern starkt. Promenaderna i Dalby hage beskriver ett instängt, sorgligt kvinnoliv, och det görs sparsmakat och stramt. Ibland får jag en ordentlig 50-talskänsla av att läsa den strama texten som har precis de rätta orden och där det inte finns ett ord för mycket. Författaren har full kontroll över språket. Promenaderna i Dalby hage är Hanna Nordenhöks debutroman, men det är inte hennes litterära debut. Före den här boken hade hon kommit med två diktsamlingar och också skrivit dramatik.

Som ofta när författaren skriver sparsmakat och stramt blir effekten dramatisk. Berättelsen blir känslosam fast den inte är känslosamt berättad. Naturligtvis kan jag inte veta om den unga kvinnans mormor hade mått bra om hon haft andra möjligheter. Hon är tydligen inte den enda frun i de akademiska kretsarna som tar lugnande medel men romanen innehåller även svek som kan vara svårt för vem som helst. Dock kan hon ha varit särskilt skör och kanske skulle hon ha haft problem hur förhållandena än hade varit. Men i och med det får romanen större dimensioner. Den är ingen pekpinneaktig historia som visar vilka följder kvinnors situation under 1950-talet kunde få. Romanen har djup och osäkerhet. Det handlar också om minnen. Vad minns vi? Vad har den unga kvinnans mormor valt att spara i pärmarna?

Promenaderna i Dalby Hage av Hanna Nordenhök, Norstedts 2011.