Lo växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. I familjen finns farfar och farbröder och fastrar men hennes far lämnar tidigt familjen. De bor i ett stort hus i utkanten av ett samhälle. Hennes familj befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj.

Akta dig för kärleken, säger Los mamma, och den här romanen handlar om kärlek, svår kärlek och avsaknad av kärlek. Att inte kunna knyta an och att utsätta sig för sådant man inte borde. Världen är inte snäll men det finns värme och omtanke under Los uppväxt, ganska kärv ibland, men den finns där.

Till sista andetaget är ingen pekpinneaktig roman. Anne Swärd skapar en barndom och tonårstid och en vuxen Lo som finns som en levande människa. Saker händer. Lo växer. Inget är självklart och miljön och händelserna är så bra gestaltade att jag känner att jag är där. Det finns en mystik i den här berättelsen, en sjö med dyig botten, ett övergivet hus som är på väg att tas över av sjön och fukten, där Lukas och Lo hittar föremål från främmande länder som den forne ägaren har lämnat kvar.

Som i andra romaner av Anne Swärd finns stora hål som läsaren får undra över och kanske fylla ut. Det leder till många frågetecken och många tankar. Riktigt vad det är som gör att Lo lever som hon gör som vuxen får jag aldrig ett klart svar på. Lukas är en delvis vag gestalt, men han är också konkret. Han är både hård och mjuk. Det är mycket vi inte vet om Lukas men han är bokens starkaste porträtt.

Det är Los minnen vi får ta del av, det hon förstår och det hon inte förstår. Det hon minns och det hon vill berätta. Allt detta ger stor energi till berättelsen och när jag slår igen boken efter att ha läst ut den bär jag den med mig.

Till sista andetaget räknas som den tredje i en triolgi där Polarsommar och Kvicksand är de två första.

Till sista andetaget av Anne Swärd, Weyler 2009.

Splendor handlar om författaren Stefan Lindberg själv – på sätt och vis. Romanen är en slags autofiktion, fast ändå inte. Allt för mycket fantasi är inblandad. För att jag ska tänka på det som autofiktion alltså. Det är inget fel på det fantasifulla i sig i den här romanen. En berättelse får gärna innehålla mycket fantasi och mystik. Men det blir varken eller här. Det blir ingen engagerande berättelse om författaren själv och det blir inte heller en riktigt engagerande mystisk berättelse.

Intrigen går ut på att författaren träffar en man som kallar sig Splendor på en uteservering en majkväll 2017. Splendor berättar att han har varit med i en sekt som kallades Paradiset där man har använt en sinnesvidgande drog med vars hjälp man har kunnat tränga in i andra människors själar. Splendor visar sig känna till händelser ur författarens förflutna, händelser som han inte borde kunna veta något om och författaren blir besatt av att ta reda på mer om sekten.

Ett spännande upplägg, kan jag tycka, men vart leder det? Romanen är bra skriven – på sätt och vis. Den är också rolig ibland. Men resultatet blir ändå lite tomt. Det finns inga människor som engagerar. Inte heller författargestalten. Berättelsen handlar till viss del om svårigheten att skriva, så vitt jag begriper. Men romanen är skriven så att jag inte bryr mig det minsta om hur det går för författaren. Det som driver min läsning framåt är endast gåtan. Vem är Splendor och vad är det som egentligen har hänt? Och allt slutar i ett slags jaha, vaddå, vad var det här, vad är meningen? Ganska tomt och själlöst, om jag får säga så. Men det kanske är meningen? Att tillvaron inte har någon mening. Ingen kropp och ingen själ. Det kan bero på mig, att jag inte är rätt läsare av den här romanen. Vad vet jag?

Splendor av Stefan Lindberg, Bonniers 2020.

Först måste jag börja med en varning. Om du inte känner till Sylvia Plaths förhållande med Ted Hughes och inte vet så mycket om hennes liv, men vill läsa den här boken kan min text här nedan fungera som spoiler. Kanske bör du i så fall läsa den efter att du läst Eufori.

Eufori är en roman och inte en biografi men den bygger på verkliga händelser. Sylvia Plath gifte sig med den engelske poeten Ted Hughes 1956. Eufori utspelas 1961 och 1962 efter att paret hade flyttat till Court Green, ett stort hus i utkanten av den lilla staden North Tawton i Devon. De hade då en liten dotter, Frieda, som hade fötts i april 1960. Sylvia Plath hade fått missfall i februari 1961. I januari 1962 föddes sonen Nicholas. Sommaren 1962 upptäckte Sylvia Plath att hennes man hade inlett ett förhållande med poeten Assia Wevill och de separerade i september.

Jag redogör för de här händelserna eftersom romanen ändå handlar om en människa som verkligen har funnits. När jag läser igenom de här årtalen kan jag inte låta bli att tänka att det måste ha varit bra hårt att bli lämnad efter tre graviditeter så tätt inpå varandra och med så små barn att ta hand om. Sylvia Plath var kanske inte så lätt att leva med. Vi vet att hon hade bipolär sjukdom och att hon hade en historia av självmordsförsök och varit intagen på mentalsjukhus. Samtidigt vet vi att graviditeter, missfall, barnafödslar, att amma och ta hand om spädbarn inte är någon tebjudning precis och att det påverkar en kvinna djupt, både själsligt och kroppsligt. Och för Sylvia Plath finns dessutom konflikten som så många kvinnliga författare har upplevt – att få möjlighet att skriva när barnen tar så mycket kraft och tid och samtidigt som hon har den förväntade bilden av hur en kvinna och mor ska se ut och bete sig.

Berättaren i romanen är Sylvia Plath själv och det är genom den romangestaltens subjektiva öga vi får uppleva alltihop. Romanen heter Eufori och den är skriven i en euforisk, frenetisk stil som kontrasterar starkt mot det vi alla vet hände när Sylvia Plath hade flyttat tillbaka till London. Hade romanen inte handlat om Sylvia Plath hade jag nog ändå hoppats och trott att det skulle gå bra. Hennes självmord hänger ända från början som ett hot i bakgrunden eftersom jag vet att det ägde rum. Romanen är vackert skriven och både Sylvia Plath och Ted Hughes framstår som människor. Förhållandet till barnen är mycket fint gestaltad och det gör att tragedin känns desto mer. Men den frenetiska stilen känns ibland lite påfrestande. Å andra sidan kan jag tänka att det kanske karakteriserar Sylvia Plath. Det blir en klyfta mellan det frenetiska som svävar i luften och det dagliga livet på marken.

Eufori ger många tankar. Fast han inte är huvudperson blir Ted Hughes en betydande mörk gestalt. Assia Wevill som han hade inlett ett förhållande med sommaren 1962 hade det inte så lätt. Ted Hughes var ingen trogen man och han ville inte gifta sig med henne fast han levde tillsammans med henne på Court Green och hon hjälpte till med att ta hand om hans barn. Hon begick självmord och dödade även sin och Ted Hughes fyraåriga dotter 23 mars 1969 på samma sätt som Sylvia Plath hade gjort det sju år tidigare. Men allt detta är inte med i romanen. Det hände senare.

Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2021.

Adam bor i Köpenhamn där han försörjer sig genom att köra svarttaxi. För en del år sedan försvann hans bror, Renée. Adam saknar honom men snart kommer det fram att han har haft ett komplicerat förhållande till brodern. De är helt olika personligheter. Adam är en människa som bryr sig om andra, men det verkar inte Renée ha gjort. Ändå finns ett starkt band. När de var femton år försvann plötsligt deras föräldrar och de fick klara sig själva.

Kvicksand kom ut 2006 och handlingen utspelas några år framåt i tiden. Nu är det 2021 och kanske har bokens framtid redan ägt rum, fast det har inte riktigt blivit som i boken. Adam lever i utkanten av ett sönderfallande samhälle. Det är nästan som nu. Han har levt utanför samhället sedan föräldrarna försvann och det gör honom sårbar. Han har inga rättigheter gentemot taxiägaren.

Just föräldrarnas försvinnande är en knutpunkt i berättelsen. Ansvar, eller inte ansvar. Omsorg, eller brist på det. Egoism eller kärlek till andra. Det är frågeställningar som genomsyrar den här romanen. Den befolkas av trasiga människor och Adams och Renées familjeförhållanden ackompanjeras av andra relationer. Där finns en drogberoende ung far till en liten pojke, en far som försörjer sig genom att prostituera sig på herrtoaletter och som ofta lämnar sin lille son vind för våg. Där finns en prostituerad kvinna som Adam brukar besöka som verkar ha familj, men har hon det? Och där finns den unga kvinnan som har rymt från en förtryckande och våldsam man. Det finns mycket att hämta i den här romanen om människor i en hård tid där var och en försöker klara sig så gott den kan.

Kvicksand är Anne Swärds andra roman. Hennes första, Polarsommar, läste jag förra året och Kvicksand hänger ihop med den. Jag avslöjar inte hur för att inte förstöra läsupplevelsen. Polarsommar handlar om en trasig familj som inte fungerar och Kvicksand är på sätt och vis en fortsättning på trasigheten. Men här är hela samhället trasigt. Jag vill hävda att Polarsommar är den bästa av dem, men den här romanen är sannerligen också läsvärd. Anne Swärd lämnar mycket till läsaren och hon kan gestalta så att man nästan är där och problematiken och känslorna blir starka.

Kvicksand av Anne Swärd, Wahlström & Widstrand 2006.

Romanen börjar mycket dramatiskt med ett terrordåd. En konstnär som har tecknat satiriska bilder av Muhammed och av muslimer håller föredrag i en bokhandel. Tre unga människor, en kvinna och två män, tar publiken och konstnären som gisslan. De är beväpnade och svär trohet till Daesh (Islamiska staten).

Två år senare besöker bokens berättare kvinnan som sitter på en rättspsykiatrisk klinik. Av henne får han en bunt papper där hon har skrivit en underlig berättelse. Hon anser att hon kommer från framtiden. Berättaren är författare och muslim.

Den här romanen behandlar terrorism, främlingsfientlighet, invandrares och muslimers villkor och de som har anslutit sig till Daesh, ja hela samhället och hur det påverkas, eller kan påverkas av terrorismen. Den är inte en realistisk berättelse även om väldigt mycket i den är realistiskt. Att författaren har valt att gå ifrån realismen och berätta en historia som kanske innehåller ett magiskt element kan ses som en nackdel, men jag tycker tvärtom. Genom osäkerheten som skapas och att läsaren därför frågar sig vad som verkligen har hänt speglar berättelsen den osäkerhet vi alla kan känna inför det som händer i Sverige och i världen. Hur bedömer vi vilka nyheter som är sanna, till exempel? Blev kvinnan på kliniken förd till ett fängelse i Irak där de utförde experiment och planterade in falska minnen i fångarnas hjärnor? Det verkar otroligt. Men det händer ju så mycket konstigt i världen.

En annan fördel med kvinnans märkliga historia är att författaren på så vis berättar om en tänkt framtid. En framtid som de flesta av oss sannerligen inte vill uppleva, där muslimer – ja invandrare, måste skriva på ett samhällskontrakt där de godkänner att satiriska, i min åsikt plumpa och många gånger onödiga bilder av muslimer ingår i vår yttrandefrihet. Man har alltså skapat regler och lagar och verkar för yttrandefrihet och mot diktatur, kan man tänka. Men vad blir resultatet i den här framtiden? En otäck diktatur över invandrarna. Ingen yttrandefrihet där inte.

Johannes Anyurus roman är en mycket rik berättelse som innehåller många viktiga frågeställningar. Den behandlar både grymt våld och diktatur och hur terrorister kan utnyttja svaga och sköra människor. Men där finns också vänskap och kärlek. Där finns människor av kött och blod. Romanen står helt klart på humanismens och demokratins sida och ställer frågan om vi kan bevara de värdena. Är det möjligt?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar vann Augustpriset 2017 men den känns forfarande aktuell. Jag har läst en pocketutgåva från 2018 och den ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Norstedts 2018.

Swede Hollow är en ravin i staden St Paul i Minnesota. Där bosatte sig svenska invandrare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Swede Hollow var en kåkstad där sjukdomar grasserade, ett av USA:s värsta slumområden, och invånarna där var illa sedda i staden. En del av immigranterna hade flytt undan straff för brott. En omfattande dryckenskap och prostitution fanns i dalen.

Ola Larsmo har tagit del av den forskning som finns om svenskarna och deras öden i området och med utgångspunkt i det materialet har han skrivit en roman. Huvudpersonerna, familjen Klar, är uppdiktade, men de är skapade utifrån de människoöden som Ola Larsmo har letat fram. I övrigt finns skrönor om personer som har funnits och en del händelser i boken har verkligen ägt rum.

Vi får träffa familjen Klar redan vid överfarten till Amerika. De är fattiga och förhållandena på ångfartyget är svåra. De kommer till New York och så småningom till Swede Hollow där de hittar ett skjul som de flyttar in i. Mannen i familjen arbetade på skofabrik i Sverige men i St Paul arbetar han vid järnvägen som tillfälligt anställd för att knacka is från järnvägsväxlar. Det var ett hårt och ibland farligt arbete och dåligt betalt. Eftersom det fanns många arbetslösa som gärna hoppade in och ersatte dem som arbetade vid järnvägen hade arbetarna en mycket dålig förhandlingsposition.

Kvinnorna i Swede Hollow försörjde sig som städerskor och hembiträden hos de bättre bemedlade uppe i staden. Många av dem fick också anställning på syfabrik. Många var prostituerade. Och en del var husmödrar som försökte få mannens lilla avlöning att räcka till mat och kläder åt familjen. När något av barnen blev gammalt nog att arbeta kunde den ekonomiska stressen minska lite.

Ola Larsmo berättar lugnt och sakligt om det som händer och om personernas tankar. Det är kamp för maten och för att ha hela och rena kläder, det är barnafödslar, sjukdomar, kärlek och strävan efter ett bättre liv. Romanen har ett långt tidspann, ända in i 1930-talet med en glimt från 1950-talet och nutiden och på så sätt får vi dalens och människornas historia. Texten står fast förankrad i en verklighet och det märks att författaren har gedigen kunskap om ämnet. Samtidigt finns levande personer och drömmar och fina bilder i romanen. Hela människor kommer fram. Miljöer kommer fram. Författaren gestaltar hur det kan kännas att vara fattig och skillnaden mellan olika socialgrupper så att jag upplever det starkt. Fast romanen är historisk känns den mycket aktuell. Svenska immigranter har delvis varit i en liknande situation som dagens invandrare i Sverige. Swede Hollow är spännande, engagerande och lärorik. Den rekommenderas varmt.

Swede Hollow av Ola Larsmo, Bonniers 2016.