Ja nu är jag tillbaka på bokstaven A i bokhyllan och där står alltså böcker av Hans Alfredson. I Rosa Rummet skojar han med August Strindbergs Röda rummet. Den senare har jag läst, fast det var länge sedan, men inte denna. När jag läser de första raderna i Rosa Rummet ser jag att en Gary Falk åker upp till Mosebacke för att titta på utsikten. Men den kan han visst inte se därifrån. Så Hans Alfredson skriver alltså om Gary Falk medan Strindberg skrev om Arvid Falk. Jag tror att den här boken kan vara ganska rolig.
Från baksidan: Hans Alfredson är en ungdomligt frifräsig författare, som med sin fullmogna charm förtrollat ung och gammal i hela vårt vackra land, inte bara genom sina tjusiga böcker, utan även på film, i television, i radio och på tiljan. Hans andliga hållning, hans lysande stilkonst och avväpnande humor är något sällsynt på den svenska parnassen.
Den här boken kom 1968 och den ser jag fram emot att läsa – när det nu blir.
Rosa rummet – eller Operabaren eller dylikt av Hans Alfredson, Aldus/Bonniers 1968.
De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.
Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.
Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.
Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.
Fyrfota djur, ännu ett roligt tema från Ugglan & Boken. Nu blir det två böcker som jag har läst och en som jag vill läsa.
Den första, Räv och jag av Catherine Raven handlar om ensamhet, vänskap och vårt förhållande till naturen. Catherine Raven bor ensam i ett ensligt beläget hus i Montanas vildmark. En dag ser hon en räv som kommer till hennes hus vid exakt samma tidpunkt varje dag. Räv och jag verkar vara en ovanlig bok. Den kommer ut den 4 november på svenska, men den finns redan nu på engelska. Jag länkar till förlaget för mer information.
Fårdagboken av Axel Lindén läste jag ganska nyligen. Jag länkar till mitt inlägg.
Fjärilens tyngd av Erri de Luca handlar om en alpget och en gammal tjuvjägare. Den har jag också läst och titeln är en länk till mitt inlägg.
Då har vi alltså räv och får och alpget. Det ska bli spännande att titta efter hos Ugglan & Boken och se vad de andra bokbloggarna har hittat på.
Hur går det? Jag får medge att jag blev överraskad. Nästan chockad. Att den här boken var så jäkla besvärlig hade jag inte förstått förrän jag började läsa den. Ulysses är i särklass den värsta tegelsten jag någonsin givit mig på. Förra sommaren läste jag Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den var faktiskt lättläst och fast den handlade om mycket som jag inte kände till i förväg kunde jag lätt förstå alltihop. Den var en fröjd att läsa. Rekommenderas.
Men Ulysses alltså! Det är inte underligt att det vimlar av guider och andra böcker om den boken.
Tänker jag ge upp? Nej. Hur gör jag då när jag läser? Jag läser några sidor när jag har avslutat en bok, innan jag sätter igång med nästa. Studerar jag det som står på boksidorna med hjälp av guider? Nej. Jag läser på och tänker att jag får i alla fall en uppfattning om hur Ulysses är. Är det värt besväret och tiden som går åt? Kanske. Men jag är ganska envis. Just nu har jag läst 370 sidor, vilket innebär 45 procent enligt Goodreads. Inte illa!
Den här historien finns också i Simone de Beauvoirs självbiografi, En familjeflickas memoarer. Simone de Beauvoir hade en väninna som hette Élisabeth Lacoin och som hon kallade Zaza. De träffades redan som nioåringar i skolan. Deras familjer var olika men de brottades båda med de konventioner och regler som fanns för borgerskapets flickor och unga kvinnor. De oskiljaktiga är en roman, men på självbiografisk grund. Här heter flickorna Sylvie och Andrée och det är Sylvie som berättar.
Andrée är självsäker och beter sig inte alltid som en flicka ska. Sylvie beundrar henne och mellan flickorna utvecklas en stark vänskap, starkast från Sylvies sida. Flickor ur borgerskapet hade inte samma frihet som pojkar. Deras liv var mycket mer begränsat. För en flicka som Andrée som kommer från en rik och starkt katolsk familj finns inte möjligheter till personlig utveckling och ett självständigt liv. Familjen är stor och hon får aldrig vara ensam. Visst ska hon få utbildning, men bara den som behövs för att bli en god hustru. Antingen ska hon gifta sig med en lämplig man eller annars får hon bli nunna. Som ogift kvinna kommer hon ingenstans och får en position med låg status i släkten. Sylvie däremot kommer från en familj som har förlorat sina pengar. Därför måste hon arbeta och får en mer omfattande utbildning och lyckas så småningom erövra mer frihet.
Andrée är en intressant och känslig människa som mals ner av alla de krav som familjen ställer. Hon ses berättelsen igenom ur Sylvies synvinkel. Romanen är rakt och tydligt skriven, men i och med att Sylvie och Andrée har var sina liv och inte träffas hela tiden får vi bara veta det som Sylvie vet – och väljer att berätta, och därför finns det stort utrymme för läsarens egen fantasi och funderingar. De oskiljaktiga är en läsvärd bok.
De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir, Lind & Co 2021. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Nu är jag där igen. Har jag läst den här boken eller inte? Renegater kom ju förra året, och jag tänkte att det skulle bli spännande att läsa den och de andra två böckerna med Henry Morgan hade jag redan läst så det var bara att sätta igång. Renegater är förresten en mycket bra bok.
Men min man hade inte läst Gentlemen och Gangsters så han läste alltså Gentlemen, och så berättade han en del händelser ur boken för mig. Jag kände inte igen någonting, och det var inga vanliga händelser det handlade om. Så antingen har jag aldrig läst den här boken, eller annars har jag glömt alltihop och då är den het oavsett om jag är superglömsk eller aldrig har läst den. Jag vill läsa den och då kommer det att visa sig om det är omläsning eller inte. Tror jag.
Från bokens baksida: Boxaren och pianisten Henry Morgan bor med sin bror i en egendomlig våning på Hornsgatan i Stockholm. Bröderna Morgan är minst sagt gåtfulla. Det tycker i alla fall författaren ”Klas Östergren”, när han kommer in i bilden. Sommaren 1978 driver han omkring i stan, bestulen på allt han äger och har, förutom två skrivmaskiner. Han blir erbjuden ett rum uppe hos bröderna Morgan, flyttar dit och finner sig snart indragen i ett drama som får en ände med förskräckelse.
Gentlemen kom 1980, men det här är en pocketutgåva från 2006.
Bilden på omslaget är ett självporträtt av Artemisia Gentileschi som verkade under första hälften av 1600-talet och blev en betydande konstnär. Som så många andra kvinnliga konstnärer lärdes hon upp av sin far och arbetade tillsammans med honom i hans ateljé. Livet var begränsat för kvinnor och de kunde svårligen slå sig fram som konstnärer, men hon gjorde det och det finns många andra kvinnliga konstnärer i historien som trots alla hinder har kunnat utöva sin konst och skapat fina verk. Naturligtvis var de inte lika många som männen, endast ett fåtal om man jämför, och ofta arbetade kvinnorna i det mindre formatet. Dessutom har många blivit bortglömda under årens lopp och först fått uppmärksamhet igen långt senare.
Artemisia Gentileschi är en av de kvinnor som Nina Burton skriver om i Den nya kvinnostaden. I boken finns kompositörer, vetenskapskvinnor och banbrytare, till exempel Hroswita Gandersheim som levde på 900-talet och skrev medeltidens första riktiga dramatik. Vi har författaren George Sand (som egentligen hette Aurore Dupin) som levde på 1800-talet och klädde sig i manskläder för att kunna delta i 1830-talets manliga kulturmiljöer. Och Lady Mary Montagu som på 1700-talet såg hur kvinnor i Turkiet använde smittkoppsvar från människor som haft en mild attack av sjukdomen till vaccinering. Denna kunskap förde hon sedan till England.
Det här är bara några av de kvinnor som Nina Burton berättar om i Den nya kvinnostaden. Boken är en guldgruva att läsa i då och då eller rakt igenom. Har man den i bokhyllan kan man gå dit och ta fram den igen och påminna sig hur betydande kvinnors bidrag till konst och litteratur och utveckling i samhället har varit – och det trots alla hinder. Nina Burton skriver personligt och levande med stor kunskap. Bokens titel är inspirerad av Christine de Pisans bok Kvinnostaden som hon skrev på 1400-talet.
Den nya kvinnostaden – pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton, Bonniers 2020.
Den första utgåvan kom 2005. Boken jag har läst är en pocketutgåva från 2020.
Men det här är väl ändå ett svårt tema, tänkte jag först, men det visade sig att det var det inte alls. Ganska snart hade jag hittat tre titlar och det blev alltså dessa:
S/Y Glädjen av Inger Afvén läste jag för länge sedan, om den kuvade kvinnan och mannen som ska klara allt och det unga paret som har råkat ut för en stor sorg. En ganska så hemsk historia, men bra. Den publicerades 1979 och filmatiserades 1989.
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed. En läsvärd bok som jag har läst i år.
Och så Indignation av Philip Roth. Den har jag skrivit om flera gånger här på bloggen, så vitt jag minns. Men den är värd att nämnas igen.
Så då har vi alltså glädje, eufori och indignation i min trio. Om du klickar in dig hos Ugglan & Boken hittar du fler böcker med känslor i titeln.
Den här antologin med spionhistorier kom ursprungligen 1966, men detta är en pocket från En bok för alla från 1991. Jag började läsa den sista novellen, Spionen som tappade minnet av Edward D. Hoch. Läs inte den. Novellen var så barnsligt dålig så jag kunde inte läsa den till slut.
Då valde jag att läsa den första novellen istället och då gick det bättre. Parker Adderson, filosof utspelas under det amerikanska inbördeskriget. Adderson är en spion för nordstaterna som har arresterats innanför sydstaternas linjer. Nu befinner han sig i Generalens tält och blir utfrågad. Adderson vet att han kommer att avrättas. Det är så det går till. Men han verkar inte det minsta rädd.
Ett citat från novellen:
”Herregud, människa, tänker ni möta döden med bara kvickheter på läpparna? Förstår ni inte att det här är en allvarlig sak?” ”Hur ska jag kunna förstå det? Jag har aldrig varit död i hela mitt liv. Jag har hört att döden är en allvarlig sak, men jag har aldrig hört det av någon som har upplevt den.” Generalen satt tyst en stund; mannen intresserade honom, roade honom kanske – en typ som han inte hade träffat på tidigare.
Ambrose Bierce föddes 1842 och dog troligtvis 1914. Han var en amerikansk journalist och poet och skrev också noveller. Han har av vissa jämförts med Edgar Allan Poe. Här är en länk till svenska Wikipedia och här till den engelska.
Jag kommer nog att titta även på andra noveller i den här samlingen. Den här första var riktigt bra. Men den sista läser jag aldrig till slut.
Parker Adderson, filosof av Ambrose Bierce ur antologin Spionage – 13 spännande spionhistorier valda av Jan Broberg, En bok för alla 1996. Översättning: Pelle Fritz-Crone.
Edgar är en östtysk yngling som ger sig iväg till ön Hiddesee i Östersjön. Det är år 1989. Edgar är student. Hans flickvän har blivit överkörd av en spårvagn och han kommer till Hiddensee deprimerad och nästan inte riktigt medveten om verkligheten.
Hiddensee ligger strax väster om Rügen och det är en semesterö. Men där finns många säsongsarbetare på hotell och restauranger. Edgar har inga papper som visar att han får befinna sig på Hiddensee. Ön är Östtysklands sista utpost mot Östersjön och Danmark och där finns gränsstyrkor som ska se till att människor inte ger sig ut över vattnet. Många har försökt under åren och många har drunknat.
Men Edgar lyckas få arbete och bostad på Klausner som är en liten anläggning med restaurang och övernattningsmöjligheter. Han är nere i botten, han får arbete som diskare och hur köket beskrivs och arbetet i disken blir som en gestaltning av ett slags helvete. Där finns ingen diskmaskin. Allt diskas för hand. Där är matrester på golvet, det är diskmedel som kanske är hälsovådliga, där är ångor i luften, allt är insvept som i en dimma. Det är äckligt och slibbigt. Edgar är där men också de andra som arbetar på restaurangen. I olika grader av helvetet. Alla är på sätt och vis vinddrivna dissidenter. Där finns bråk och agg, men där finns också omtanke.
Kruso är i viss mån en utvecklingshistoria. Ynglingen Edgar tar sig så småningom upp till ytan och Hiddensee visar sig vara en slags frihetszon. Många ungdomar kommer dit och stannar en tid. De har inte rätt att vara där och måste övernatta på hemliga platser och få mat av säsongsarbetarna. Medan Edgar utvecklas positivt är 1989 DDR:s sista skälvande tid och romanen beskriver också hur styret faller samman genom vad som händer på Hiddensee. Lutz Seiler har ett poetiskt språk. Här finns ingen realism, fast allt kan ha hänt. Allt ses genom en poetisk lins. Det är starkt. Miljön känns. Jag har nästan varit på ön.
Kruso är en mycket bra bok, en hyllning till människans kreativitet och frihetslängtan. Och en hyllning till alla de som på olika sätt riskerade livet för att ta sig ut från DDR och framför allt de många drunknade som aldrig återfanns eller de vars kroppar bärgades och som var utan namn och identitet. Romanen ger också en för mig ny bild av hur den totalitära regimen i landet förstörde människors liv. Romanen innehåller stor sorg men också livskraft och jag rekommenderar den varmt.
Kruso av Lutz Seiler, Norstedts 2016. Översättning: Aimée Delblanc.
Mösstanten 