Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken …
Det läser jag på baksidan till Patrick Modianos självbiografiska bok En stamtavla. Den handlar om hans uppväxt med frånvarande föräldrar. Modern var skådespelerska och fadern sysslade med tvivelaktiga affärer, läser jag vidare på bokens baksida. Patrick Modiano skickades till internatskolor där han inte for väl. Först den dag han blev myndig bröt han med sin far och kunde leva sitt eget liv. Ingen lycklig barndom alltså. Men en bra bok, räknar jag med.
Jazz är farligt handlar om en man i trettiofemårsåldern och det är han som berättar. Han är skild, han bor i Stockholm, han har en tolvårig son och han skriver på en doktorsavhandling om kapten Haddocks kraftuttryck. I nuet är han i en stuga på landet med sin son och där gjuter han in minnessaker i betong och ror sedan ut på sjön och sänker dem där. Han menar att han bevarar dem för framtiden och att människor om tusentals år ska hitta dem och att de ska undra över och kanske förstå vad de betyder och hur det var när de hamnade i sjön.
Men jag kan inte låta bli att tro att han vill gräva ner det som har hänt tidigare för att komma ifrån det. Han har det inte så lätt. En känsla av underlägsenhet och vilsenhet drar genom hela romanen. Andra tjänar mer pengar än han och verkar säkra i tillvaron. Exfrun till exempel. Han har svårt att komma vidare med sin avhandling. Han inleder ett förhållande med en mycket ung flicka, ett förhållande som inte har någon framtid. Jag förstår inte riktigt vad han lever på. Han verkar inte ha något jobb. Någon doktorandtjänst kan han väl inte ha. Då ingår ju både undervisning och möten på jobbet. Men det var kanske andra förhållanden på 1980-talet när den här boken kom ut. Han kan ju förresten ha ett jobb som författaren väljer att inte berätta om. Kanske.
Det här är Bengt Ohlssons tredje roman. Det var titeln som lockade mig. Särskilt mycket jazz innehåller den inte, men ett porträtt av en vilsen man och hans förhållande till sin son. Jazz är farligt är en ganska sorglig berättelse, inte alls vad jag trodde, men värd att läsas tycker jag.
Sådana finns det många. Oj. oj. oj! Men här tar jag upp tre som jag borde läsa mer av inom rimlig tid. Vad är rimlig tid?
För alla dessa tre författare finns en eller flera böcker i min läslista. Jag funderar på att starta ett projekt Läs färdigt trilogin/kvartetten/serien när jag är färdig med Augustprisprojektet. Då skulle både Karin Smirnoff och Roy Jacobsen bli lästa. Serien kommer jag inte att ta så allvarligt i så fall utan glädja mig åt om jag läser en eller ett par böcker i en lång serie.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är alltså den första boken i trilogin om Jana Kippu, som vi väl alla vet. Det är klart att jag vill läsa de andra två också.
De osynliga är första delen av Roy Jacobsens trilogi om en fiskarfamilj i Nordnorge. Den första delen var väldigt bra så visst vill jag läsa de följande.
Trädet och vinrankan av Dola de Jong är inte första delen i en trilogi men hennes roman Åkern är världen, som handlar om judar som flyr till ett nordafrikanskt land under andra världskriget, finns i min läslista.
Om du är nyfiken på av vilka författare andra bokbloggare bara har läst en bok kan du gå till Ugglan & Boken. Det är därifrån vi får alla temana för Tisdagstrion.
Då var det dags att ta en titt igen på alla böcker som jag vill läsa. Längst bak i listan står De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Och nu är det så tursamt att den sedan förra året står och väntar på min bokvagn eftersom jag har köpt den som pocket. Men inte nog med det. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar vann Augustpriset 2017 så jag slår två projektflugor i en smäll. När jag läser den betar jag av en av Augustprisvinnarna som jag inte har läst och samtidigt blir ännu en av böckerna längst bak i min boklista på Goodreads läst! Två projekt på samma gång alltså.
Nästa bok längst bak i listan är Argonauternaav Maggie Nelson. Den ska vara självbiografisk men inte skriven som en vanlig självbiografi. I stället låter författaren sin egen personliga historia framträda i dialoger med de etablerade teorierna i ämnen som kärlek, begär, identitet, kön, sexualitet, äktenskap och barnuppfostran, på ett sätt som synliggör gränserna för vad kärlek i dag är eller tillåts vara skriver förlaget. Boken ska vara en blandning av essä, lyrik och memoarbok men ändå inte någotdera. Det verkar väldigt spännande. Kanske lite svårt? Men säkert givande. Länken går till förlaget och där kan ni även läsa några ord om författaren.
Ja då är det bara att fortsätta att läsa medan vi förhoppningsvis går mot varmare tider.
Det är i början av nittonhundratalet. Den unga Célanire anländer med båt till Elfenbenskusten. Hon kommer ursprungligen från Guadéloupe men har uppfostrats och utbildats av nunnor i Frankrike. Hon är en stark person som når sina mål och som påverkar andra människor och efterhand förstår vi att hon vill hämnas men vi vet inte vad, mot vem och hur.
Det verkar alltså som om den här romanen skulle innehålla mycket spänning, men så är inte fallet. Naturligtvis vill jag veta hur det ska gå, men boken har en mycket lugn ton trots att den är full med händelser och många av dem är dramatiska och upprörande. Det händer verkligen mycket i den här romanen. Den innehåller också mycket miljö och man får veta en hel del om hur det kunde vara både i den franska kolonin Elfenbenskusten och på den franska ön Guadeloupe. Kolonialismens förtryck och hemskheter, kvinnoförtryck och sexuellt utnyttjande finns där, tro, religion och magi likaså. Och hyckleri och korruption.
Maryse Condé manar fram en myllrande, färgrik, växande, blomstrande, eländig och rik miljö. Magi finns som en naturlig ingrediens och som läsare ifrågasätter jag den knappast. Célanire verkar ha magiska krafter och hon använder dem för att nå dit hon vill. Hon verkar inte ha empati, det är hämnden som styr. Men kvinnoförtrycket och utnyttjande av flickor och kvinnor är så allomfattande att en kvinna som Célanire kanske behövs i romanen som motvikt. Inte bara männen från kolonialmakten utnyttjar kvinnor. I stort sett alla män gör det. Och det finns också en mörk historia av kvinnoförtryck och maktmissbruk och våld hos den svarta befolkningen. Människooffer är ett exempel. Så människor offras på olika sätt, direkt och indirekt. Maryse Condé har dragit offertemat till sin spets och det tycker jag är bra.
En svårighet vid läsningen var att boken innehåller väldigt många personer. Det var svårt att hålla reda på dem och komma ihåg dem. En lista över de viktigaste personerna hade inte skadat. Jag hade också svårighet att riktigt ta till mig och tränga in i den här berättelsen. Men Célanire var ändå värd att läsas. Den ger många tankar. Célanire blir en hämnande person, på sätt och vis liknande alla hämnande män som vi har sett så många gånger på film där de har massakrerat den ene efter den andre på grund av någon oförrätt. Célanire står som motsats till alla värnlösa barn som har blivit offrade. Romanen leder också till frågan om det finns någon annan möjlig utveckling. Måste våld leda till våld? En intressant bok alltså.
Célanire av Maryse Condé, Leopard 2017. Översättning: Kristina Ekelund.
Den här boken hittade jag på bibliotekets bokbytardisk när den fanns. Boken verkade vara helt oläst och jag hade nog inte vetat om den om jag inte hade stött på den där. Yvonne Vera (1964-2005) var en Zimbabwisk författare. Hon är flerfaldigt prisbelönt och Under tungan fick The Commonwealth Writers Price för Afrikaregionen. Tre av hennes fem romaner är översatta till svenska. Originalspråket är engelska. Jag citerar från omslagets baksida:
Under Zhizhas tunga har mörker slagit rot. Där gömmer hon den smärta man inte får tala om – det far gör mot henne när han besöker henne på nätterna. Men under tungan finns också den styrka och visdom Zhizha behöver för att orka leva och bli vuxen.
Under tungan är en tät och lyrisk roman om en flickas smärtsamma och alltför tidiga uppvaknande till kvinna, om kvinnors sorg och påtvingade tystnad och om en familjs allra mörkaste hemligheter och tabun. Men det är också en berättelse om magi, om styrka och livsvilja, med en stark tilltro till språkets kraft att förändra och påverka.
Under tungan är alltså ingen lättsam bok, men förhoppningsvis bra. Så vitt jag minns har jag aldrig läst något av en författare från Zimbabwe så det ska bli spännande att läsa denna. Jag lägger nog in den i nästa års hyllvärmarhög. Då vet jag att den blir läst.
Under tungan av Yvonne Vera, Ordfront 1999. Översättning: Roy Isaksson.
Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.
Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.
Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.
Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.
Barnböcker som ges ut nu för tiden har jag ingen som helst koll på så jag har valt att berätta om tre böcker som betydde mycket för mig som barn. Ingen av dem såg ut som på bilden här, men innehållet lär vara detsamma.
En liten prinsessa av Frances Hodgson Burnett fick jag av mina föräldrar när jag var barn. Hos Rabén & Sjögren står Läsålder 12-15. Jag var betydligt yngre när jag läste den, och då och en tid framöver var den världens bästa bok. Jag älskade En liten prinsessa! Det är en riktig snyfthistoria men åh så jag levde med i den. Och när jag tänker på det lärde jag mig nog också något. Att det fanns flickpensioner. Den stora skillnaden mellan fattig och rik och hur tjänstefolk kunde få slita. Boken får man nog låna på biblioteket om man vill läsa den, men nästa år ska det komma en ny utgåva på Modernista.
Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis. Den tror jag att jag lånade på biblioteket och den gjorde stort intryck på mig eftersom den var mystisk och innehöll magi och huvudpersonerna kunde flytta sig till en annan värld. Jag visste inget om Narnia och jag tror inte att det framgick på och i boken att den var en del i en serie. Efteråt kom jag inte ihåg vad författaren hette och i många år funderade jag på boken och önskade att jag kunde hitta den igen. Det var först som vuxen jag läste Narniaböcker och faktiskt, inte förrän jag googlade inför det här inlägget insåg jag att Min morbror trollkarlen tillhörde Narniaserien. På något sätt hade jag glömt att Narniavärlden skapades i Min morbror trollkarlen.
Jag läste en hel del Jules Verne som barn och till den här trion har jag valt en bok som kanske inte tillhör de vanligaste, En resa till jordens medelpunkt. Jag var lite äldre när jag läste den, men antagligen ännu inte tonåring. Boken jag hade var illustrerad och jag tror att det var en mystisk känsla i den just för att de begav sig in genom grottor och gångar för att komma till jordens medelpunkt. Fast Jules Verne alltid har en viss vetenskaplig grund i sina historier kändes En resa till jordens medelpunkt både mystisk och lite skrämmande. I maj i år kommer en ny utgåva på Modernista.
Det var mina tre barnböcker. Om du går till Ugglan & Boken får du fler tips.
Den unga Hildur Wide tillbringar sommaren hos doktorsfamiljen Sanderson. Hennes far dog för ett år sedan. Hon är föräldralös och har ärvt en stor förmögenhet. Den yngste sonen i familjen Sanderson studerar till läkare i Lund men han har också författarambitioner.
”Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta?” frågade Hildur Wide och såg upp från tidningen i vilken hon läste. ”Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det” svarade fru Sanderson med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet. ”Det är märkvärdigt vad han skriver bra.” ”Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud?” ”Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig medikofilare, det här är ju något helt annat, en författare – en realist. A, tant, vad det är bra!” Hon lade armarna på bordet, böjde sig ner över tidningen och fortsatte sin läsning.
Så kommer sonen hem på sommarlov. Tycke uppstår. Han och Hildur har mycket att prata om. Men vem är han egentligen? Hurdan? Är han alldeles för självupptagen? Omfattar han de vanliga fördomarna mot kvinnor, att de är mindre intelligenta än män och måste ledas? Och är Hildur så ung och naiv att hon inte kan se realistiskt på verkligheten?
Mer säger jag inte. Det kan ju hända att någon som tar del av det här inlägget vill läsa novellen. Det är den värd. Den finns i novellsamlingen Från Skåne som var den första boken Av Victoria Benedictsson (1850-1888) som gavs ut och det skedde 1884. Novellen En realist är den första i samlingen och också den längsta. Boken hittade jag i nätbokhandeln när de sålde ut pocketböcker billigt.
En realist – novell av Victoria Benedictsson ur samlingen Från Skåne, Klassikerförlaget 1994.
Gymnasieskolan Notre-Dame-du-Nil ligger högt uppe bland bergen i Rwanda. Den är uppkallad efter Vår Fru och en staty av madonnan står på en klippa vid en damm vid Nilens källa i närheten. Skolan är enbart för flickor, och inte vilka flickor som helst. Det är mest döttrar till höga ämbetsmän och officerare och rika affärsmän som går på skolan. Året är 1979. Det parti som har makten i landet är ett hutuparti. Den andra folkgruppen tutsi är i minoritet och det är stora motsättningar mellan de två folkgrupperna.
De här motsättningarna går långt tillbaka i historien. På 1300-talet erövrade tutsierna Rwanda och de var länge en aristokratisk överklass fast hutuerna var i majoritet. 1885 blev Rwanda en tysk koloni och efter första världskriget blev landet en belgisk koloni. Belgarna favoriserade tutsierna. Enligt kolonialmaktens rasbiologi var tutsierna mer högstående. De var resligare och tjusigare och mer lika västerlänningar, antar jag att rasbiologerna tyckte. Eftersom de liknade människorna som fanns avbildade i det antika Egypten bildades en myt om att det var därifrån de kom.
Efter andra världskriget styrdes Rwanda som ett FN-protektorat och 1962 blev landet självständigt.
Allt det här historiska finns inte med i boken. Det får man ta reda på själv. Romanen är rakt och enkelt skriven, och det fungerar bra. Författaren låter mig dyka rakt in i en okänd värld, och där är jag och det händer mycket. Olika miljöer kommer fram och just att jag har hamnat i berättelsen och det berättas som självklart vad som händer och det finns luckor i min kunskap gör faktiskt att berättelsen får kraft. Den skulle ha kunnat berättas på ett helt annat sätt, med mer fakta, men jag tycker att det här är mycket bra. Här har författaren gjort precis det motsatta till vad nunnorna på skolan i romanen gör i historieundervisningen. Där lärs bara västerlandets historia ut. Afrikas historia finns inte. Så varför inte vända på steken? Om jag inte känner till något om Rwandas historia och kultur får jag skylla mig själv. Berättelsen håller ihop mycket bra och madonnastatyn som i början av romanen högtidligen placeras på klippan vid dammen får stor betydelse för det som händer i slutet.
De flesta flickorna på skolan är hutuer, de är ju döttrar till de styrande och kommer dit i dyra fina bilar. Men det finns också några tutsiflickor och de ligger inte bra till hos den dominerande flickan Gloriosa som är dotter till till ledaren för det styrande partiet. De får utstå mycket hån och hot och de känner att de mer och mer lever i osäkerhet. Det är meningen att flickorna ska få en demokratisk, kristen utbildning, men det är lite si och så med demokratin i landet. Stor korruption råder och klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm.
Madonnan vid Nilen är en spännande berättelse som tar upp viktiga problem. Förföljelse av en folkgrupp och folkmord, kolonialism, korruption, sexuellt utnyttjande och hyckleri. 1994 mördades mer än 800 000 tutsier och hutuer som var emot folkmordet. Det kom naturligtvis inte som en blixt från klar himmel. Mycket hade hänt dessförinnan.
Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga, Tranan 2020. Översättning: Maria Björkman.
