Författare: Mösstanten

En döddansares visor – diktsamling av Nils Ferlin

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

En döddansares visor är Nils Ferlins första diktsamling och den kom ut 1930. Jag har läst den i en samlingsvolym med Nils Ferlins dikter.

Hur ska jag nu beskriva de här dikterna? Döden, döden döden kanske är en bra början, för döden förekommer i flertalet av dikterna. Det finns några ljusa, mer trösterika dikter men de är inte många. I den här diktsamlingen finns alltså mycket dysterhet och ångest men också humor och gissel av medelsvensson, och de ordentliga borgarna. Ofta är dikterna skrivna ur bohemens synvinkel.

Nils Ferlin var en förgrundsgestalt bland Klarabohemerna. Han föddes 1898 i Karlstad och dog 1961. Han tog realexamen och gav sig ut på sjön. Han var underhållare och stod på scen. Det var mycket alkohol i hans liv och dikterna speglar det.

Nils Ferlin skrev rimmade dikter och de har ofta en väldigt klar rytm. Många av hans dikter har blivit tonsatta.

Och nu kommer jag till dikten som jag tänker visa en del av här, En valsmelodi. Den avslutar samlingen och det är en dikt som jag minns från min barndom, troligen på grund av att den är tonsatt av Lillebror Söderlund. Kanske har jag hört den sjungas på radio. Ordvändningen Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals bet sig kvar i mitt sinne och jag lärde mig så småningom melodin.

Här kommer då första versen, eller hur man nu ska säga om man ska tala korrekt lyrikspråk.

En valsmelodi

Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn
slödder och flarn
sova polishus och finkor –
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
– Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Samlingsvloymen heter Nils Ferlin, Dikter och ingår i serien Den svenska lyriken. Förlaget är Bonniers och samlingsboken kom ut 1976.

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

En tid efter att hennes far hade dött höll Siri Hustvedt ett föredrag på det college där han hade arbetat och där hon hade bott som barn. Plötsligt började hon skaka. Hon kunde tala och tänka men hela kroppen nedanför halsen skakade och det var inte som när man är nervös och är darrig i benen och i händerna utan riktiga skakningar.

Det här ledde till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Var det en neurologisk åkomma eller hade skakningarna psykologiska orsaker?

Den här boken är lite krånglig att läsa. Siri Hustvedt tar upp åtskilliga forskare och filosofer och deras syn på kropp och själ. Som jag förstår det menar hon att det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan och det faktum att forskarna kan se vilken del i hjärnan som är aktiv vid olika tillfällen inte säger allt om vad det egentligen är som händer i vår kropp och framför allt inte om vad vi tänker och känner.

Vad är sinne och själ? Hur får vi ett jag? Vad är jaget? Vi får aldrig några säkra svar på detta i boken och det hade jag heller inte väntat mig. Som jag förstår anser Hustvedt att språket är mycket viktigt och att vårt jag formas i kommunikation och samspel med andra människor. Själv är hon en känslig människa och har några gånger sett syner, liksom en av hennes systrar och hennes mor. Hon har i många år lidit av migrän. Hon blir undersökt av neurologer men något klart svar på skakningarnas orsak får hon inte.

Som jag skrev här ovan är boken lite svår och eftersom jag själv inte är vidare insatt i filosofi och neurologi och psykologi kan jag inte säga så mycket mer. Jag tänker att vår hjärna, vårt jag, vår fantasi och kreativitet kanske vi aldrig riktigt kommer att förstå. Det är så stort och komplext. Men det ger ändå något att fundera över de här frågorna. Och att göra det är väl att vara människa? Siri Hustvedt ser bilder när hon läser. Det gör jag också. Det finns människor som inte gör det och jag skulle tro att även om både Hustvedt och jag ser bilder när vi läser så fungerar det inte likadant hos henne som hos mig. Kanske ser hon starkare bilder medan mina är lite blekare och flimrar förbi lite snabbare? Vem vet?

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, Norsteds pocketutgåva 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Vålnadernas historia av Magnus Västerbro

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Magnus Västerbro tror inte på vålnader och andar men han har länge varit fascinerad av berättelser om det övernaturliga. I den här boken, Vålnadernas historia – Spöken skeptiker och drömmen om den odödliga själen, har han samlat sina erfarenheter av forskning inom området. Han har inte forskat själv utan han skriver om vad andra har kommit fram till.

Västerbro börjar med antikens tro på spöken och vålnader och går sedan framåt genom århundradena ända till vår tid. Han kopplar ihop tron på spöken och vålnader med religion och föreställningar om vad som händer med oss efter döden. Om vi tror att döden är slutet och inget händer oss därefter kan vi ju heller inte tro på vålnader. En sak som han trycker på är att det alltid har funnits skeptiker, tvärtemot vad historikerna många gånger har sagt. Det finns exempel på tvivlare och skeptiker i alla tider så Västerbro kommer fram till att alla trodde inte på någon gud och alla trodde inte att människan hade en själ. Svårigheten är naturligtvis att de flesta vittnesbörd om tro eller tvivel kommer från dem som kunde läsa och skriva. Det är svårare att veta vad vanligt folk tyckte.

Det är också intressant hur kyrkan och makten tidvis använde tron på spöken för att skrämma människor för helvetet och i andra tider ansåg att spöktro var ogudaktigt. Hur utbredd tron på andar och spöken har varit har varierat genom århundradena men den moderna vetenskapen har inte utrotat spöktron. Den finns kvar. I grunden handlar den om vår sorg och rädsla inför döden och våra försök att förstå vår roll i universum.

Boken kändes lite torr att läsa i början, med alla exempel från antiken. Den var mer livfull mot slutet. Västerbro ger en överblick över tro, religion, synen på spöken och vålnader och det leder till funderingar över vår plats på jorden. Jag har själv, som så många andra, ibland känt att mina kära anförvanter som har dött kanske ändå finns med mig.

Vålnadernas historia – Spöken, skeptiker, och drömmen om den odödliga själen av Magnus Västerbro, Volante 2019.

Carlos Gardels död av António Lobo Antunes

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Carlos Gardel är en berömd tangosångare från 1930-talet. Den här boken handlar inte om honom, men Álvaro älskar hans musik. Han har dragit sig undan i sina äktenskap och haft dålig kontakt med sin son. Álvaro har varit otillgänglig och suttit bakom tidningen och ofta lyssnat på Carlos Gardel.

I den här boken finns ingen bra harmonisk kontakt mellan människorna. Alla lever för sig, även om de lever ihop. Det finns hat, desperation, tristess och tröstlöshet och svartsjuka. Allt är svart. Álvaros drogberoende son ligger och dör på sjukhuset. Hans syster motar ut sonens mamma från sjukrummet. Hon hatar henne. Álvaros nuvarande hustru låtsas att Álvaro älskar henne och att han tycker om hennes ömhetsbetygelser.

Garlos Gardels död blir man inte glad av. Dessutom gör författaren det svårt för läsaren. Det finns ganska många karaktärer i boken: Álvaro, hans två fruar, hans syster och hennes flickvän, sonen Nuno, hembiträden, Álvaros farfar, en gammal avdankad tangodansare. Det är nog fler. I olika kapitel är det olika personer som för ordet, eller tänker. Mer än ett tidsplan finns i kapitlen och de olika tiderna och situationerna är invävda i varandra, finns samtidigt i kapitlet i en enda röra.

Så kan det kännas när man läser den här boken. Men författaren har egentligen inte skrivit en enda röra. Det verkar vara noga komponerat och det är ett fantastiskt språk, en flytande rytm som ger bilder i ens huvud och starka drabbande scener. Översättaren måste ha gjort ett strålande arbete. Jag tänker att man kan uppleva boken som ett musikstycke där olika teman kommer igen. Läsningen ger starka miljöbilder och jag får någon slags känsla för Lissabon och Portugal.

Nej det finns ingen tröst i den här boken. Jag kommer inte att genast kasta mig över en annan bok av António Lobo Antunes. Om du vill läsa den, var då beredd på ganska stor möda och läs den gärna när du är i ett stabilt läge, för som sagt, glad blir man inte.

Boken är en fristående, tredje del i António Lobo Antunes Benfica-trilogi. De föregående två har jag inte läst och detta är den första bok jag läser av Ántunes. Den kom ursprungligen ut 1996.

Carlos Gardels död av António Lobo Antunes, Modernista 2017. Översättning: Marianne Eyre.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är strax efter andra världskriget och Birgitta vill ut i Europa. Hon är sexton år och går i skolan och har samtidigt ett förhållande med sin gode man, som hon uttrycker det. Han är en vuxen familjefar. På sommarlovet ska hon delta i konfirmationsundervisning och bor i en stuga på landet tillsammans med honom, hans fru och barn. ”Den gode mannen” terroriserar sin familj och har sex med Birgitta.

Det här anslaget säger mycket om hela boken. Det är mannens värld.

Birgitta vill bli författare och då måste hon ut ur sin trånga, tråkiga, inskränkta, borgerliga tillvaro i Sverige – till Paris. Det är där intellektuella och författare och konstnärer sitter på caféer och diskuterar. Det är ute i Europa som allting händer – hon måste ut.

Sjutton år gammal lyckas hon komma iväg. Hon bor på billigt hotell. Hon skriver i sin anteckningsbok. Hon läser. Kvällar och nätter tillbringar hon på bög-barer för där får hon vara ifred som kvinna.

Brigitta tar för sig av livet och räds inte att gå på gatorna ensam i natten. Hon framstår som en ung människa med flera dimensioner, inte alltid snäll minsann. Hon har en del naiva föreställningar från filmer och litteratur, men det är mannens värld hon befinner sig i och där måste hon manövrera sig fram. Det är den heterosexuelle mannens värld. Patriarkatets norm råder med allt vad det innbär av hyckleri och övergrepp. Prostitutionen blomstrar. Homosexualitet anses perverst. Birgitta är ung och blond och med kvinnliga former. En liten läckerbit kan många tycka. Ibland råkar hon riktigt illa ut. Övergreppen är många.

När det gäller skrivande är normen att den som skriver bra skriver som en man. Så vill Birgitta skriva. Inget kvinnofjams. De manliga författarnas verk är den stora litteraturen.

Det händer mycket i den här boken. Birgitta drar vidare till Cannes och kommer också till Capri och Rom. Berättelsen är skriven med gott humör. Fast den innehåller förskräckliga scener orkar jag läsa just på grund av det. Sättet boken är skriven på gör att jag glider över det, och den innehåller också mycket vällustig erotik. Samtidigt ligger hemskheterna undertill någonstans och ruvar. Det är mycket bra skrivet, målande, livligt och avslöjande utan pekpinnar. Lesbisk kärlek är lika naturlig som heterosexuell, vilket den inte alls ansågs vara på den här tiden. För Birgitta är den bättre.

En underhållande, allvarlig, hemsk och humoristisk bok som jag rekommenderar.

Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts 1981.

Det finns en pocketutgåva från 2016.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Familjen Blackkwood bodde i ett stort hus. De var sju personer men en dag förgiftades fem av familjemedlemmarna av arsenik. Giftet fanns i sockerskålen. De enda som inte åt av sockret var den äldsta systern Constance och hennes lillasyster Merricat. Constance ville inte äta bär och Merricat hade skickats i säng utan middag på grund av att hon hade varit olydig.

När boken börjar har sex år gått. De är nu tre i familjen. Constance, Merricat och farbror Julian som åt av arseniken men överlevde. Han är rullstolsbunden och och har dåligt minne men försöker samla sina tankar och skriva om det som hände för sex år sedan.

Vi har alltid bott på slottet är en bra skräckberättelse. Det finns en otäck känsla i boken utan stora effekter. Boken börjar med att Merricat gör veckans inköp i byn. Blackwoods är hatade och byborna tror att Constance förgiftade familjen. Hon blev misstänkt för sex år sedan. Scenen i byn är mästerligt skriven. När Merricat har kommit innanför grinden till det stora huset är hon räddad.

Författaren berättar vad som behövs. Inte mer. Läsaren får själv fylla i. Efterhand vet vi mer och mer och samtidigt blir berättelsen alltmer klaustrofobisk. Merricats rädsla och overkliga syn på tillvaron och orsak och verkan kommer fram efter hand. Hon har stannat i barndomen fast hon är arton år gammal. Hon säger många många gånger att de är lyckliga i det stora huset. Men det är de inte.

I berättelsen finns ett hot som ligger och lurar i bakgrunden, det känns starkt när jag läser. Samtidigt finns nästan Monty Python-aktiga scener som när Fru Wright och Helen Clarke kommer inbjudna på te. Mycket svart humor där. Och så genialt av författaren att ta med den scenen i boken. Det finns folk och folk. Constance och Merricat har fortfarande lite umgänge men det är med människor som är av en annan klass än byborna. Familjen Blackwood har aldrig umgåtts med folket i byn.

Man ska inte berätta för mycket om en sådan här bok så jag slutar där. Vi har alltid bott på slottet är en mästerlig psykologisk thriller. Något av det bästa jag har läst i den genren. En bok som jag varmt rekommenderar.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson, Mima 2017. Översättning Torkel Franzén.

Romanen kom ursprungligen ut 1962.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Jana Kippo far till sin bror som bor kvar i barndomsbyn i Västerbotten. Vad hon lämnar får vi aldrig riktigt klart för oss, men hon stannar i byn och får jobb i hemtjänsten. Brodern är passiv och alkoholiserad. Den närmaste grannen har också problem.

Vi får följa Janas liv i byn med arbete, jakt, fest, städning, svårigheter med brodern och grannen som hon har inlett ett förhållande med. Alla känner till alla i byn. Där finns skvaller men också omtanke och hjälpsamhet.

Jana och broderns barndom var förskräcklig med övergrepp och brutalitet och vi får veta mer och mer om detta under läsningens gång. Familjehemligheter avslöjas. Vem var Maria som dog uppe vid sågen? Har någon av alla männen hon umgicks med mördat henne?

Nej, det här är ingen deckare och heller ingen vanlig socialrealistisk roman. Tonen är lite hårdkokt och där finns en besk humor. Mycket händer. Det är Jana som berättar och hennes språk är annorlunda. Hennes drastiska lite lakoniska sätt att berätta tillför humor, men samtidigt upplever jag att det är hennes sätt att skydda sig, att inte låta förtvivlan och ångest komma upp till ytan.

Jana är en tuff kvinna som kan ta hand om sig själv. Visst är hon sårbar också men det känns mycket bra att läsa om en kvinnlig huvudperson som är så stark och jagar och som klarar ett otal svåra situationer. Detta tillsammans med den beska humorn, den egensinniga berättarstilen och att arbetet i hemtjänsten skildras gör Jag for ner till bror till en roman som sticker ut och som är högst läsvärd.

Kanske kan man tycka att det är väl magstarkt att hopa all denna tragik inom dessa 318 sidor. Är det trovärdigt?

Verkligheten brukar överträffa dikten. Allt skulle kunna vara sant.

Och å andra sidan – måste det vara helt trovärdigt? Kan inte en kvinnlig författare få överdriva och skriva burleskt och stoppa övergrepp och våldsamhet i halsen på oss tills vi nästa tycker att det blir för mycket? Vi kan ju fundera på varför vi tycker att det blir för mycket. Och en kvinnlig huvudkaraktär som i viss mån är hårdkokt – varför inte? Det finns så många hårdkokta män i litteraturen.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, Polaris 2018.

Katt och råtta av Günter Grass

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.

Brev från en cell av Henrik Johansson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är i Malmö år 2000. Patrik Panik dras till Reclaim the Streets-rörelsen, mycket på grund av sin kompis Behar som är med. En ledande aktivist är Tanya och de här tre karaktärerna är de mest framträdande i boken, men Panik är huvudperson.

Patrik Panik kommer från svåra hemförhållanden. Hans pappa sitter i fängelse på grund av ett misslyckat bankrån. Han har missbrukat droger och misshandlat Paniks mamma. Han har varit hotfull, stundvis gått omkring drogpåverkad och skrutit så att Patrik har skämts för sin far och många gånger har han kommit med löften om en bättre framtid som han hela tiden har svikit.

Panik bor med sin mamma i ett höghus. Han har ett struligt förflutet med inbrott och diverse kriminalitet men han är aldrig straffad. Han har nära till våld, han vill hämnas på samhället och han agerar först och tänker sedan. Nu har han fått jobb på ett stort bageri som timanställd.

I den här boken får vi inblick i Reclaim the Streets-protesterna och hur aktivisterna tänker. De ordnar gatufester och anser att det har de rätt till, att dansa på gatorna och spela hög musik utan att söka tillstånd först. Men många har en större agenda. I det kapitalistiska samhället måste arbetare och ungdom ta sin makt. Den får de inte gratis. I rörelsen finns sådana som Panik som är hatisk mot samhället men som inte tänker så långt. En motsats till Panik är Tanya som är ledande, som tänker och planerar och som senare i livet studerar vidare.

Boken är bra och levande skriven. Gestalten Panik blir en levande person med flera dimensioner. Att följa honom i boken blir intressant och spännande. Det är också intressant att ta del av hur det kunde gå till vid de här protesterna och ta del av ideologin bakom. Författaren har flikat in kortare avsnitt där Tanya och Behar, som sedan studerade vidare, reflekterar över det som hände i början av 2000-talet och över klassklyftor. Behar och Tanya gör en klassresa och deras erfarenheter är helt främmande för de flesta av deras studiekamrater. Detta ger en extra dimension till berättelsen. Boken känns också bra komponerad. Den har en fin rytm.

Allt känns realistiskt. Det kan mycket väl ha hänt. Allt utom slutet. Det känns inte riktigt trovärdigt.

Brev från en cell är en bok som många borde läsa oavsett var de står politiskt. Bland aktivisterna finns tankegångar som har betytt en del för samhällsutvecklingen och som har lett vidare till de stora protesterna och kravallerna vid stora världstoppsmöten i olika städer i Europa. Och alla personerna i berättelsen tänker inte lika. Det finns flera vinklingar.

Polisvåld och aktivistvåld är viktiga frågor. Vi minns väl Göteborg år 2001? De händelserna är inte med i den här boken, men där fanns våld från polisen som inte var befogat, mest vanliga demonstranter som ville protestera mot tillståndet i världen – men också vissa människor som ville ha bråk, en del av dem var kanske sådana som Panik som hade nära till våld, men också vissa som vill ställa till kaos för att samhället och dess våldsapparat ska visa sitt fula ansikte och att folket sedan ska göra revolution

.Läs gärna den här boken. För mig är den ovanlig. Jag är inte säker på vad som finns skrivet i romanform om Reclaim the Streets och andra protester på 2000-talet men jag har aldrig läst om detta i skönlitterär form förut.

Brev från en cell av Henrik Johansson, Federativs förlag 2019.

Utmaningar och nyårslöften

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nyårslöften är inget som jag brukar ge och tidigare tyckte jag att utmaningar när det gäller att läsa bara var fånigt. Men kanske har jag blivit påverkad av andra bokbloggare för nu tycker jag att det både kan vara roligt och givande.

Förra årets utmaning Hyllvärmare 2019 gick bra. Alla tolv, som jag hade valt ut, blev lästa och jag är glad över att jag läste just de böckerna så jag kommer att ställa mig en ny hyllvärmarutmaning i år.

Sedan har jag utmaningen En dikt om dagen. Ja, ungefär så där. Det är inte alltid det passar att läsa en dikt, men oftast gör jag det och det är ett sätt för mig att verkligen läsa poesi. Det kommer jag att fortsätta med.

Jag har också utmaningen En novell i månaden. Ett bra sätt för mig att läsa noveller. Annars blir det mest bara romaner. Det kommer jag att fortsätta med det här året.

Om ni är intresserade vore det kul om ni deltar i mina utmaningar. Annars finns det många fler bokliga utmaningar på nätet

Ugglan & Boken har en ambitiös novellutmaning, Läs en novell, där hon har gjort en lång lista över ämnen såsom Läs en novell som utspelar sig vid kusten eller Läs en novell som är översatt från franskan. Ämnena är från förra årets lista men jag antar att det kommer en i år också. Bokföring enligt Monika har Finnish that series, alltså att läsa bokserier till slut. Kaosutmaningen är en annan läsutmaning med en lång lista med ämnen för böcker, t ex. blått omslag eller Läs en feministisk bok. Förra året sköttes den av Mina skrivna ord. och så har vi Boktolvan som går ut på att läsa tolv författare som man aldrig har läst något av tidigare. Sist men inte minst har Mia som driver bloggen Mias bokhörna startat utmaningen Read old books. Den påminner om Hyllvärmare2020.

Det finns mycket att välja på om man vill ha läsutmaningar. Själv kommer jag att fortsätta med mina tre: Hyllvärmare2020, En dikt om dagen och En novell i månaden. Och så kommer jag att titta in hos Mia ibland.