Vikarien av David Norlin är en omfångsrik bok på 927 sidor. Nu står den på min bokvagn och jag ser fram emot att läsa den så småningom. Det ska vara en vardaglig roman, en stor roman om det lilla livet står det på baksidan av boken. Ett vardagligt ödesdrama. Romanen handlar om lärarvikarien Anna som har varit utbränd och är på väg tillbaka. Så träffar hon tvåbarnspappan Thomas och vad som sedan händer, det får visa sig när jag läser boken.
Jag har sett bra kritik av den här romanen, och ja, så köpte jag den till ett bra pris hos nätbokhandeln. Författaren David Norlin har ytterligare en skönlitterär titel bakom sig, Dagar utan ljus, nätter utan mörker som publicerades 2015 och belönades med Katapultpriset. Den har jag inte läst, men det kommer jag nog att göra. David Norlin arbetar som psykolog.
År 1985 flyttar den unge Kristian Hadeland till London för att studera fotografi. Han vill lyckas. Han vill bli en berömd fotograf. Vägen dit är inte utan svårigheter. I början av studierna bedöms hans foton inte alls så positivt som han förväntar sig. Nej tvärtom. Han får mycket kritik. Att ta emot kritik är aldrig lätt och Kristian verkar inte kunna bearbeta den. Han tillhör de där människorna som har mycket höga tankar om sig själv, som saknar empati och som blir ytterst upprörda över motgångar och inget som händer är deras fel, utan någon annans.
Nattens skola är den fjärde romanen i sviten som går under namnet Morgonstjärnan. Den skiljer sig från de tidigare tre genom att det i denna endast finns en berättare och det är Kristian Hadeland själv. Det finns ett övernaturligt stråk också i denna roman, men inte lika tydligt som i de förra. Här är det vagare, mer osäkert om det är övernaturliga krafter som påverkar den unge fotografen. Men Nattens skola är otäck, mycket otäckare än de tre andra romanerna. Det beror på att just Kristian Hadeland är berättaren, att vi kommer in i hans huvud. Det är rysansvärt att ta del av hans sätt att tänka och fungera. För mig, och jag tror för många andra, tillhör han de där främmande varelserna som är så svåra att förstå sig på. Hur är det möjligt att inte bry sig om någon annan än en själv? Så känns det, även om jag vet att hans hjärna antagligen inte riktigt liknar min egen. Samtidigt är det så bra skrivet att jag tycker synd om honom ibland och också ibland kan önska att han blir framgångsrik.
Man kan se flera teman i den här berättelsen. Är det nödvändigt för en konstnär att åtminstone delvis likna Kristian Hadeland för att nå stor framgång? Hur kan konstkritiker, köpare och gallerister genast godta Hadelands bilder av en död katt som han har kokat och av döda människor i olika positioner, klädda som om de levde? (Hur han har åstadkommit det begriper jag inte. Jag hoppas att han inte har fotograferat verkliga döda människor på det viset.) Nej, människorna i konstvärlden tycker att det är stor konst.
När jag läser boken funderar jag över författares och konstnärers utnyttjande av andra människor. Var går gränsen för det man borde acceptera? Jag funderar också lite grand över likheterna och olikheterna i Thomas Manns Doktor Faustus som handlar om kompositören Adrian Leverkühn. Men där är det en god vän till kompositören som berättar.
Nattens skola är alltså en ryslig historia, men som ligger så nära vår egen vardag. Om vi inte har haft närmare kontakt med människor som Kristian Hadeland blir vi ändå påverkade av dem. De finns ju runt om i samhället. Och huruvida Kristian Hadeland har fått hjälp från djävulen eller inte för att nå sin framgång, det får vi aldrig säkert veta, precis som i Doktor Faustus av Thomas Mann. Är detta, att sälja sin själ till djävulen en bild, ett sätt att illustrera och förklara hur dessa empatilösa människor som trampar ner andra på sig väg mot framgång och som ställer till så mycket elände i vår värld kan finnas ibland oss? Föreställningen om djävulen och att sälja sin själ till de mörka krafterna har funnits genom historien och finns inte bara i Doktor Faustus och Nattens skola.
Den här boken har jag köpt på rea på nätbokhandeln och den har stått länge på bokvagnen nu. Det är väl samma fenomen som vanligt. Har jag väl köpt en bok så står den så tryggt och väntar och då kommer så mycket annat före. På baksidan läser jag:
1970, mitt under en personlig kris, bestämmer sig språkmästaren Georges Perec för att återskapa sin barndomsfantasi om W, en isolerad ö utanför Eldslandet, där de olympiska idealen råder. Gradvis formulerar han också minnet av sin verkliga, smärtsamma uppväxt. Historien om en judisk pojkes ensamhet i andra världskrigets Frankrike, om livet som undangömd och identitetslös, lägger sig parallellt med barnets drömvärld.
Det verkar både intressant och gripande. Visst vill jag läsa den här boken.
W eller minnet av barndomen av Georges Perec, Modernista 2014. Översättning: Sture Pyk. Boken kom första gången på franska 1975 (W ou le souvenir d’enfance). Den kom första gången på svenska 1998.
Georges Perec (1936-1982) var en fransk författare och filmmakare. Hans far stupade under andra världskriget och hans mor mördades under förintelsen. Han försörjde sig under många år som arkivarbetare. En rad av hans titlar är översatta till svenska. Här på bloggen har jag skrivit om hans roman En man som sover.
Gå, gick gått kan man tycka är en lite egendomlig titel, men när man läser Jenny Erpenbecks roman förstår man. Det är naturligtvis gehen, ging, gegangen och det hänsyftar på undervisning i tyska för invandrare. Romanen handlar om Richard, en nyligen pensionerad tysk professor i Berlin, och där ockuperar en grupp unga asylsökande Oranienplatz. Richard tar kontakt med dem. Han vill intervjua dem och skriva om dem. Ett projekt att arbeta med nu när han har blivit pensionär.
Männen är delvis traumatiserade och de sitter i en hopplös situation. Enligt reglerna har de ingen rätt att få asyl i Tyskland. Det ska de söka i det EU-land som de kom till först och det är Italien. I Tyskland har de chans att få åtminstone ett svart jobb, men Italien ingenting. Jenny Erpenbeck sätter Richards och hans vänners liv mot de asylsökandes vilket skapar en stor kontrast. Det ger nästan romanen en småputtrig karaktär delvis, fast Richard är änkling och lever ensam i sitt hus. Men mot tryggheten och trevligheten står de asylsökandes berättelser och deras nuvarande tillvaro. Richard bor i en villa vid en sjö. Han brukar promenera runt den. Men för en liten tid sedan drunknade någon i sjön, man talar inte om det, men alla som bor där känner av det och Richard vill inte gärna gå sin vanliga promenad. Men när han intervjuar flyktingarna får han höra berättelser om överfart från Afrika till Europa i undermåliga och överfulla båtar, och vissa av männen har upplevt att hälften av båtpassagerarna drunknade – män, kvinnor och barn.
Gå, gick gått handlar om ett stort problem. Invandrar- och flyktingfrågan påverkar oss alla. Det är en lugn, berättande roman. Samtidigt som Richard lär känna de asylsökande lite grand har han ett stort avstånd till dem och det har läsaren också. Jenny Erpenbeck kommer inte med någon lösning på problemet och det är inte solklart att man kan lita på alla de unga männen. Läsaren får själv fundera och romanen leder till just det, funderingar om människoöden och vad som måste till för att tillståndet i världen och i ens eget land ska bli bättre.
Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2017. Översättning: Ulrika Wallenström. På tyska kom romanen 2015 (Gehen, ging, gegangen).
Tre böcker där det förekommer uniformer alltså, det är vad Ugglan & Boken har givit oss som tema och här är mina:
Översten av Ola Larsmo har jag inte läst, men jag har läst två andra böcker av Larsmo och jag vill absolut läsa fler. Översten handlar om Knut Oscar Broady, en svensk som emigrerade till USA och som deltog i det amerikanska inbördeskriget. Översten publicerades 2020.
Polis, polis potatismos av Maj Sjöwall (1935-2020) och Per Wahlöö (1926-1975) läste jag på 1970-talet. Den kom just 1970 och var den sjätte boken i polisserien med Martin Beck. Den har också blivit film, liksom flera andra titlar av Sjöwall/Wahlöö.
Än finns det hopp av Karin Wahlberg är den första romanen i en serie om hittills tre böcker om lasarettet i den fiktiva staden Ekstad på 1950-talet. Än finns det hopp kom 2013 och den läste jag också innan jag började blogga. Något som jag särskilt minns från boken är polioepedemin och att människor inte visste hur sjukdomen smittade utan trodde att barnen kunde drabbas av den genom att leka i en lövhög.
Om du vill få tips om fler böcker på dagens tema kan du gå till Ugglan & Boken.
I Novellresan har vi nu kommit till djurriket och som månadens novell har jag valt en historia ur The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder av Patricia Highsmith, närmare bestämt en novell om en kackerlacka. Den är kåseriliknande, rolig, tragikomisk får jag väl säga, och det är kackerlackan själv som berättar.
Så här börjar novellen: I have moved. I used to live at the Hotel Duke on a corner of Washington Square. My family has lived there for generations, and I mean at least two or three hundred generations. But no more for me. The place has degenerated. I’ve heard my great-great-great – go back as far as you like, she was still alive when I spoke to her – talk about the good old days when people arrived in horse-drawn carriages with suitcases that smelled of leather, people who had breakfast in bed and dropped a few crumbs for us on the carpet. Not purposely, of course, because we knew our place then, too, and our place was in the bathroom corners or down in the kitchen. Now we can walk all over the carpets with comparative impunity, because the clients of the Hotel Duke are too stoned blind to see us, or they haven’t the energy to step on us if they did see us – or they just laugh. (Sid. 145)
Notes from a Respectable Cockroach – novell av Patricia Highsmith ur samlingen The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder, Heinemann 1975.
Vill du veta mer om Novellresan och kanske få tips om fler noveller med djur i kan du gå till Ugglan & Boken.
En stamtavla är en självbiografi över Patrick Modianos uppväxt. Men den är inte sådan som man oftast förväntar sig när man ska läsa en memoarbok. Den är mycket kort och den är skriven mycket distanserat, huvudsakligen som en kort redogörelse av fakta. Ändå blir En stamtavla gripande.
Patrick Modianos mamma kom från Belgien. Föräldrarna träffades i Paris under ockupationen. Hans far var av judisk släkt, men han lyckades klara sig från deportation. Hans mor kom från Antwerpen. Föräldrarna separerade snart och Patrick Modiano fick bo hos sina morföräldrar när han var liten och hans första språk var flamländska. Fadern var en fifflare som inte ville ta hand om sonen, men som styrde hans liv i stor omfattning, och det oftast mot sonens vilja. Modern var skådespelerska och reste mycket i arbetet.
Att inte vara önskad, att inte ha ett tryggt hem, att vara bortlämnad till moderns vänner och bli sänd till internatskolor med hård regim, dålig mat och dålig uppvärmning, allt detta genomsyrar boken. Säkerligen har den korta i mångt och mycket faktaregistrerande texten kommit till därför att det var så författaren måste göra. Det var hans sätt att närma sig sin uppväxthistoria.
Att läsa En stamtavla ger mycket, men inte bara upplevelsen som griper en. Man får också perspektiv på och mer förståelse för Modianos romaner. Jag tänker på De dunkla butikernas gata där privatdetektiven Guy Roland har drabbats av minnesförlust och beslutar sig för att försöka få fram sin rätta identitet och Lilla smycket som handlar om ett oönskat barn. Även i Nätternas gräs finns stor osäkerhet, ett famlande. Och detta vandrande på gatorna i Paris i en värld av fragment och dunkel men där författaren noggrant talar om exakt på vilken gata vandraren befinner sig.
En stamtavla av Patrick Modiano, Grate 2015. Översättning: Kristoffer Leandoer.
På franska publicerades boken första gången 2004 (Un pedigree). Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.
Ring mig innan världen exploderar är en liten antologi med kärleksdikter. Den är uppdelad i tre avdelningar och Del III består av tomma sidor. Meningen är att man ska kunna skriva själv där. I boken finns dikter av Werner Aspenström, Barbro Lindgren, Sonja Åkesson, Bruno K Öijer med flera.
På bokens baksida kan man läsa: Dikten vänder sig till den som söker den, skrev Harry Martinson. Att läsa dikter är inte som att läsa någonting annat. I en diktbok kan man botanisera på egen hand. Man bläddrar, läser, tills ett ord, en fras dyker upp som fångar. Den dikt som uttrycker just det man söker, talar till en. Förtrolighet mellan dig och dikten.
Ja, så kan man läsa dikter. Det är nog det naturligaste. Men onaturliga jag måste göra på ett annat sätt om dikter ska bli lästa av mig. Jag läser en diktsamling rakt igenom, men bara en dikt om dagen. Så gör jag i soffan på morgonen när jag dricker mitt te. Och en dag kommer det att bli denna diktsamling som jag har ställt redo på bokvagnen.
Ring mig innan världen exploderar – kärleksdikter i urval, Brombergs 1990. Redaktör: Eva Gedin.
När jag växte upp lärde jag mig om det vita kolet, alltså vattenkraften som gav oss el. Fantastiska dammbyggen hade konstruerats samhället till gagn. Massor med el och och en teknisk utveckling som bara ledde till att det blev bättre och bättre för oss människor i Sverige. Att jag inte då hade en tanke på att det kunde påverka dem som bodde uppe i norr negativt är ganska naturligt. Vi fick inte lära oss annat. Men att det skulle dröja ända tills nu för mig att riktigt förstå vad det innebar för samerna som bodde vid kraftverken, det är horribelt.
Nu har jag läst Far inte till havet av Elin Anna Labba och genom det inser jag de oerhörda konsekvenserna av vattenkraftsutbyggnaden. Romanen handlar om tre kvinnor, en mor, en dotter och moderns syster. På somrarna bodde de i en by vid en fjällsjö i Luleälvens vattensystem. Varje sommar flyttade de dit, inte för att bo i sin sommarstuga utan det var en del av deras verksamma liv. De fick en stor del av sin försörjning genom att fiska i sjön och sälja fångsten. Dessutom ingick flyttningen i deras kultur.
Men Luleälven byggdes ut, sjön dämdes upp och detta skedde i många omgångar mellan 1923 och 1972. Sjön blev bara större och större. Byn dränktes i flera omgångar, kåtor och betesmark. Fisket blev mycket, mycket sämre. Miljön för dem som bodde vid sjön blev sämre. Lera och sten istället för normala stränder. Vattenhöjden fluktuerade mycket mer. Sjöns is, som de delvis färdades på vid flytten, blev annorlunda och mer oförutsägbar.
Far inte till havet är en roman och inte en faktabok och det är jag tacksam för. Faktaböcker behövs naturligtvis, men just genom en roman kan man känna och förstå hur det kunde vara. Berättelsen är detaljrik. Vardagslivet gestaltas noggrant. När jag läser ser jag miljön och får insikt i svårigheter, tankar och motsättningar. Samtidigt finns poesi i texten och berättelsen är spännande att läsa. Och åh så jag känner maktlösheten gentemot det andra stora samhället som hade sina regler och bestämmelser om vad samerna fick och borde göra. Exempelvis fick de inte bygga hus under lång tid. Nej samerna var nomader och skulle bo i kåtor. Fönster skulle de inte ha, och det oavsett om de följde renhjorden eller inte, och om de ville ha en bekvämare ljusare bostad utan drag.
Far inte till havet rekommenderas varmt.
Far inte till havet av Elin Anna Labba, Norstedts 2024.
Den förste av Marit Furn är en rolig och lite burlesk roman om den egocentrerade kulturjournalisten Erik Gustavsson som flyttar från Stockholm till Dalarna och ska börja om eftersom han är en dalande stjärna i medievärlden. I den lilla byn dit han flyttat nästlar han sig in i ett amatörteatersällskap som ska sätta upp en pjäs om Gustav Vasa. Boken kom 2023.
Till sista andetaget av Anne Swärd handlar om Lo som växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. Familjen befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj. Till sista andetaget kom 2009.
Första kärleken av Ivan Turgenjev (1818-1883) har jag inte läst, men det vill jag göra. Den publicerades första gången 1860 och har kommit i flera upplagor i olika översättningar till svenska. Första kärleken, eller Min första kärlek som den heter i andra översättningar, ska vara Turgenjevs mest självbiografiska verk. Den korta romanen – eller novellen – handlar om hur han förälskade sig i en flicka på granngodset när han var sexton år. Första kärleken kom i nyöversättning förra året.
Fler boktitlar med första eller sista hittar du hos Ugglan & Boken.
Mösstanten 