Billie bor i ett sunkigt husvagnsläger med sin alkoholiserade styvmor och sin far. Franck är bög. De bor i en liten landsortshåla och de är båda udda och utanför. Skolkamraterna föraktar dem och vill inte vara med dem. Genom att Billie och Frank får i skoluppgift att träna in en scen ur en teaterpjäs blir de vänner trots att de är så olika. Billie klarar knappt skolan men Franck, som kommer från en familj som har det bättre ställt ska studera vidare.
Det är inget fel på storyn i den här berättelsen. En vänskap mot alla odds och två människor som har stora svårigheter. Men utförandet lämnar en del övrigt att önska. Det är Billie som berättar hela historien. Det är pratigt och pladdrigt och jag får aldrig syn på människan Billie. Storyn är sådan att jag borde våndas över hur Billie har det, men det gör jag inte. Kanske är boken bättre på franska, att Billies språk då gör att man känner igen henne som en levande människa. Den här svenska texten kanske skulle göra sig bättre på scenen, som en enkvinnasmonolog där hon berättar om sitt liv. I det fallet kan skådespelaren fylla ut med sin kropp och sin person och sin yrkeskunskap, men som boklig berättelse tycker jag inte att den håller. Det är inte ens tragikomiskt fast jag tror att det delvis är avsikten. Tyvärr.
Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda, Bonniers 2015. Översättning: Maria Björkman.
Nu blev det svårt. Det var inte lätt att komma på böcker om eller med kräldjur som jag hade något förhållande till. Utom Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren, förstås, som jag säkert inte är ensam om idag. Fast den är ju värd att uppmärksammas. Boken blev Torgny Lindgrens genombrott och kom 1982.
Men sedan kom jag att tänka på att Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre har en orm på omslaget. Det är en hisnande satirisk och rolig bok med stort allvar om psykoanalys och allt ont som kvinnor har fått utstå i historien. Den publicerades 1994.
Sedan fick jag gå till dramatiken. En triptyk av Per Olov Enquist innehåller teaterpjäserna Tribadernas natt, Till Fedra och Från regnormarnas liv. I det sistnämnda dramat drabbar skådespelerskan Johanne Louise Heiberg och HC Andersen samman en natt och familjehemligheter avslöjas. Regnormarnas liv sattes upp första gången på Det Kongelige i Köpenhamn 1981. Regnorm är det danska ordet för daggmask.
Det finns säkert kräldjur i och på massor av böcker som jag inte har läst, och hos Ugglan & Boken kan du få fler tips.
Plötsligt fick jag lust till att läsa författaren som min far tyckte så mycket om – alltså Harry Martinson. Så nu tar jag en paus från Pärlor ur min krona och läser Vagnen istället. Jag återkommer till Else Lasker-Schüler längre fram.
Vagnen fick mycket kritik för att vara teknikfientlig och naturromantisk när den publicerades 1960. Jag kan tänka mig att just då var det inte särskilt populärt. Den moderna samhället skulle byggas, tekniken skulle utvecklas. Allt skulle bli bättre. Jag minns framtidsvisioner med rullande trottoarer i städerna. Vi skulle inte ens behöva gå. Men tydligen omvärderades Vagnen senare. Den har stått i åratal och väntat i min poesihylla och nu är det dags för mig att läsa den.
Harry Martinson (1904-1978) valdes in i Svenska akademien 1949. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson 1974. Om Harry Martinson kan du läsa på Wikipedia och i Litteraturbanken.
Vagnen – dikter av Harry Martinson, Bonniers 1960.
20 år sedan Bokhandlaren i Kabul publicerades är Åsne Seierstad tillbaka med en bok från Afghanistan. Hon har varit där och intervjuat två människor och så en människa i exil i Norge. Det är två kvinnor och en man som är intervjuade och mannen är taliban. Att arbeta som journalist i Afghanistan måste ha varit farofyllt. Men genom att Åsne Seierstad är en norsk kvinna och journalist har hon kunnat intervjua både män och kvinnor. Jag antar att hon betraktas som något annorlunda. En afghansk kvinna hade nog inte kunnat intervjua talibanen och en manlig utländsk journalist och författare hade säkerligen inte kunnat prata med kvinnorna i talibanens hushåll.
Intervjuerna är gjorda under året efter talibanernas övertagande av makten i landet våren 2021. Genom kvinnorna får vi veta mycket om hur deras liv begränsades efter att talibanerna hade återtagit makten, men också om ett liv som varit begränsat hela tiden. Det är stor skillnad mellan utbildade kvinnor i Kabul och vanliga kvinnor ute i landsorten. Genom talibanen får vi inblick i hur en taliban kan tänka och hur hans liv har utvecklats. Vad vi får veta är naturligtvis det han vill berätta och hur han vill framställa sig själv, men det är mycket intressant. Och det är bra att Åsne Seierstad låter hans version stå för sig själv mot bakgrund av fakta och historia och det hon berättar om kvinnorna.
Åsne Seierstad nöjer sig alltså inte med att återge intervjuerna. Hon skriver om Afghanistans historia och de små och stora historiska skeendena som har lett fram till dagens situation. Viktiga teman i boken är historien och traditionen i Afghanistan och att västerlänningar inte har förstått den så bra. Afghanistans traditioner och klansamhälle och hur kvinnor och män ska leva enligt dessa sitter djupt och vägen till vad vi menar är ett demokratiskt samhälle är mycket lång. Maktpolitik är också ett tema, både inom Afghanistan och bland stormakter. När det är bekvämare att överge sina målsättningar i Afghanistan gör man det oberoende av konsekvenserna för befolkningen. Korruption är också ett viktigt tema, alltså det vi menar med korruption, men som kan vara en självklar del i ett annat tänkesätt. Resultatet blir dock att de som har makten tillskansar sig pengar som borde gå till folkets väl.
Åsne Seierstad bok är inte skriven som en intervjubok utan som en berättelse utifrån intervjuerna. Det blir en mycket spännande och rörande berättelse att ta del av. Genom att skriva en detaljrik berättelse utifrån det hon har hört från kvinnorna lyckas hon förmedla hur hemsk situationen blir när talibanerna steg för steg förstör kvinnors möjlighet till utbildning och arbete. Texten är också klar och lättläst. Jag rekommenderar boken varmt.
Afghanerna av Åsne Seierstad, Polaris 2023. Översättning: Jan Stolpe.
Återigen en diktsamling från min fars bokhylla. Oläst av mig, och författaren Vilhelm Ekelund (1880-1949) har jag inte läst något alls av så det blir intressant att läsa den här diktsamlingen så småningom.
Vilhelm Ekelund var författare och aforistiker och så vitt jag vet har jag inte heller läst några aforismer av honom. Han debuterade som poet 1900, men efter den sjunde diktsamlingen 1906 lämnade han lyriken och skrev senare essäer och aforismer. Det finns en introduktion till hans författarskap hos Litteraturbanken. Många verk av Vilhelm Ekelund är också tillgängliga där. I Götabibliotekens katalog hittar jag bara en diktsamling, Dithyramber i aftonglans. Den kommer som nyutgåva i år från Nirstedts förlag. Hos Svenska akademien kan man ladda ner Samlade dikter. Det finns mycket att köpa i nätbokhandeln av Vilhelm Ekelund och även om honom.
Hjärtats väg – dikter i urval av Vilhelm Ekelund, Bonniers 1974. Inledning: Algot Werin. Diktsamlingen ingick i Svalans lyrikklubb.
På den internationella kvinnodagen passar kanske den här boken. Den är inte nyskriven, den publicerades 1993, men mycket av innehållet känns fortfarande aktuellt. Yrsa Stenius resonerar om makt och narcissism och om mediadrev och om personer som faller från makten. Hon har ju själv haft viss makt som chefredaktör för flera olika tidningar och också, vad jag förstår, kontakter med människor med makt inom socialdemokratin. Exemplen på mediadrev är från 1980-talet och troligen har många människor idag inget som helst förhållande till namn som Ove Rainer och Ebbe Carlson. Yrsa Stenius för fram sin åsikt om de två affärerna och det kan man säkert ha olika uppfattningar om, men själva fenomenet mediadrev och de moraliska tankegångarna omkring det är högst aktuella idag.
Yrsa Stenius resonerar också om kvinnor och makt och hon gör det på ett personligt sätt. Hon avgick som chefredaktör på Aftonbladet 1987 och förlusten av den positionen påverkade henne djupt. Hon blev deprimerad. Också sitt kärleksliv skriver hon om.
Det jag tar upp här om Makten och kvinnligheten är bara en bråkdel av vad man kan få ut genom att läsa den. Yrsa Stenius analyserar och vänder och vrider på frågeställningarna. En intressant bok.
Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius, Brombergs 1993.
En av de första böckerna som dök upp i min hjärna var Buddenbrooks av Thomas Mann. Det var ganska så länge sedan jag läste den, men jag minns att det fanns badortsliv vid Östersjön i romanen. Det är naturligtvis inte det som är det viktigaste i släktberättelsen, men Buddenbrooks är en intressant roman om en släkt i Lübeck av en stor författare som kom från ett land vid Östersjön. Den publicerades första gången på tyska 1901. Jag länkar till förlaget för mer information om boken.
Ett annat land vid Östersjön är Danmark och där tänkte jag på Bornholm och Martin Andersen Nexø som växte upp på ön. Detsamma gäller huvudpersonen i Pelle Erövraren som jag läste för ännu längre sedan. Den publicerades på danska 1906-1910 och får räknas som en klassiker ur arbetarlitteraturen. Boken är också filmatiserad men inte särskilt i ropet just idag. Jag hittade bara ett danskt omslag på nätet. Vill man läsa Pelle Erövraren i svensk översättning får man låna på biblioteket eller köpa antikvariskt.
Ett land som har lång Östersjökust är Sverige och där har vi ön Gotland. För länge sedan läste jag Bron vid Ajmunds av Hans Björkegren. Det var en pocket från En bok för alla som jag läste, men omslagsbilden jag hittade nu tillhör en É-bok. Bron vid Ajmunds publicerades första gången 1978 och den handlar om den ryska ockupationen av Gotland 1808. Den varade bara 22 dagar och inte ett liv gick till spillo. En bra bok, vill jag minnas. Och tankar om Gotland och Ryssland är ju synnerligen aktuella just nu.
Det var mina tre böcker från länder runt Östersjön. Om du vill ha fler boktips kan du gå till Ugglan & Boken.
Längst bak i läslistan ligger alltså Doktor Bagges anagram av Ida Jessen. Tidigare har jag läst En ny tid av samma författare. I den boken finns doktor Bagges fru Lillys tankar om äktenskapet och tiden efter doktorns död. I Doktor Bagges anagram är det doktorn som berättar. Den boken ska bli spännande att läsa. Den har legat i läslistan sedan 27 augusti 2019.
Samma dag hamnade Rakkniven av Eva Ström i listan. Jag tror att det var genom tips från någon av bokbloggarna. Rakkniven handlar om fröken Julie i August Strindbergs drama, efter självmordsförsöket. Det känns ganska bra att det inte lyckades enligt Eva Ström och jag har länge velat läsa vad som hände sedan, men det kommer så mycket annat emellan hela tiden. Emellertid har jag nu boken hemma på bokvagnen så snart blir det gjort.
Doktor Bagges anagram av Ida Jessen, Historiska media 2018. Översättning: Ninni Holmqvist.
Patria står för Baskien. Det är ett område vid nedre delen av Biscayabukten, ett mycket bergigt område vars ena del finns i Spanien och den andra i Frankrike. Romanen Patria handlar om två familjer. Fadern i den ena familjen arbetar på ett gjuteri i byn. Den andra fadern äger ett åkeri. Deras hustrur, Bittori och Mira, är hemmafruar. De är väninnor och deras män umgås som vänner.
Men i Baskien finns organisationen ETA som vill ha ett fritt, socialistiskt Baskien. ETA bildades ursprungligen 1959 som en reaktion på Francoregimen förtryck. ETA genomförde väpnade aktioner och den verksamheten fortsatte även efter Francos fall. Fernando Aramburus roman handlar om vad som kan hända med människorna när den politiska verksamheten utförs med våld. Attentat mot höga Francodignitärer kan väl många tycka är befogat, men attentaten har fortsatt ända till 2011 då ETA lade ner vapnen. Och eftersom ETA naturligtvis behövde pengar till sin verksamhet utpressade de företagsägare.
I romanens by förekommer många demonstrationer för ETA och för fängslade ETA-medlemmar. Många människor i Baskien har dött i attentat under årens lopp och många ETA-aktivister sitter i fängelse. Unga pojkar radikaliseras och går med i rörelsen. Så sker med en av sönerna till gjuteriarbetaren. Det är alltså Miras son. Det är hon som är den starka parten i det äktenskapet. Sonen försvinner från familjen för att utbildas till vad han anser är en frihetskämpe. Vi skulle nog säga terrorist. ETA har terrorstämplats av FN, USA och EU. Samtidigt har den spanska statens behandling av de fängslade ETA-aktivisterna varit mycket hårdhänt. Bland annat har tortyr förekommit.
Åter till romanen. En dag blir Bittoris man, åkeriägaren, skjuten till döds. Innan dess har slagord skrivits på väggar i byn om att han är en förrädare. Hela byn slutar umgås med Bittoris familj och vänskapen mellan de två kvinnorna tar slut.
Det blev mycket om ETA här, men romanen Patria handlar faktiskt om människor. Mira och Bittori är framträdande gestalter i berättelsen, men egentligen handlar romanen om hela familjerna, om männen och om barnen som växer upp, som studerar och börjar arbeta och bildar familj, och ett av barnen blir alltså terrorist. Patria är en omfångsrik roman, men i det här fallet tycker jag att alla sidorna behövs. Romanen spänner över många år och den ger en upplevelse av en mycket komplex historia. Den har en lugn takt och den är inte särskilt känslosamt skriven fast den handlar om hemska händelser och mycket upprörda känslor. Det tycker jag är bra. Det gör att man både lever med i människornas öden och håller sig en bit ovanför texten. Man får mycket att fundera på. Boken rekommenderas.
Paria av Fernando Aramburu, Brombergs 2018. Översättning: Manni Kössler.
Tjuven och kärleken hittade jag på bibliotekets bokbytardisk som så många andra böcker. Författaren Jean Genet har jag aldrig läst något av. Han var en fransk författare som levde mellan 1910 och 1986. I sin ungdom var han vagabond, småkriminell och prostituerad men blev senare författare och politisk aktivist. Flera av hans romaner var kontroversiella på grund av hur han framställde homosexualitet och kriminalitet.
Originaltiteln till Tjuven och kärleken var Notre-Dame des Fleurs och den kom på franska första gången 1943. Det var hans debutbok och han skrev den när han satt i fängelse.
På baksidan av min bok läser jag:
”Tjuven och kärleken intar en särställning i Genets produktion. Den har inte samma intensitet och samma dramatiska täthet i själva fabeln som Matrosen och Stjärnan, den har inte samma dokumentariska pregnans som Tjuvens dagbok och Rosenmiraklet, men i högre grad än någon av författarens övriga confessions ger den prov på den brinnande skönheten i Genets universum, det universum där ’Den Evige uppenbarar sig i gestalten av en hallick.’”
Ja det här blir något att bita i när jag läser boken. För det vill jag göra.
Tjuven och kärleken av Jean Genet, Wahlström & Widstrand 1957. Översättning: Nils Kjellström.
