Nu byter jag från Lars Gustafssons diktsamling Stenkista till Inger Christensens Det. Den har jag läst en gång tidigare, men det var på 1970-talet, så det blir nästan som att börja om på nytt. Den är på danska och det gick utmärkt då. Vi får se hur det går nu. Den är ganska omfattande så det kommer att ta lång tid, räknar jag med.
Inger Christensen (1935-2009) var en av Danmarks mest respekterade lyriker och nämndes ofta som Nobelpriskandidat. Diktsamlingen Det är det enda jag har läst av henne och det finns naturligtvis mycket mer, diktsamlingar och essäer, ett par barnböcker och ett par romaner. Nu hoppas jag att läsningen av Det uppmuntrar mig att ta mig vidare i Inger Christensens författarskap.
Den här romanen handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.
Tryggheten i världen är mamman och morföräldrarna. Flickan känner sig ensam, avstängd. Mycket kan hon inte prata om. Hon vågar inte och maten dämpar oron. När hon äter ensam. När hon äter med andra är hon kontrollerad och äter fint och försiktigt, men inte när hon är ensam. Hon går i skåpen och letar efter något att äta. Det finns mycket jag känner igen i den här berättelsen när det gäller förhållandet till mat även om kvinnan i boken har mycket större problem. Vem har inte tuggat i sig ett paket kex för att dämpa oron i kroppen?
Men när jag skriver att Karolina Ramqvists roman handlar om mat blir det egentligen en felaktig beskrivning. Den handlar om en barndom och hur den har påverkat kvinnans liv, om trygghet och rädsla och ensamhet. Den handlar också om funderingar, att försöka förstå sig själv, vem man är, människorna omkring sig och vad som har gjort att man blev som man blev. Också om att försöka ändra sitt beteende till det bättre och bli starkare. Författaren berättar om flickan genom att lägga fokus på maten och hon får fram smaker och dofter och matens textur så att det nästan känns som om jag var med vid måltiderna. Hon får också fram förhållandet till andra människor, både fysiskt och känslomässigt. Porträtten av morföräldrarna är levande och berörande och trovärdiga. Det känns som om de här två människorna har funnits i verkligheten.
Över huvud taget känns berättelsen verklig med alla sina detaljer. Den känns inte påhittad. Språket är för det mesta mjukt, ungefär som jag föreställer mig att risgrynspuddingen kändes i munnen, men händelserna som beskrivs gör att där finns mörker och ensamhet. Bröd och mjölk är en vacker, berörande roman där det fula och svåra lurar i hörnen. Rekommenderas!
Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts 2022.
Vänd ditt timglas verkar vara en spännande berättelse från Stockholm under 1790-talet. Från bokens baksida:
Vänd ditt timglas utspelar sig i ett vintrigt Stockholm på 1790-talet. Romanens huvudperson Johan blir av en händelse vittne till ett av samtidens mest uppmärksammade mord. Spåren efter en av mördarna leder Johan och hans kamrat Mathias över Gamla Stans snöklädda tak, ner i hamnkrogarnas mögelfuktiga dunkel och på slädjakt över Värmdölandet.
Under sin jakt får Johan uppleva fruktansvärda hot och ljusa fantasterier, dödens kyla och nattens drömmande illusionsteater. Men vem är det egentligen Johan jagar? Och vem är det slutligen som blir offer i den gåta vars svar han söker?
Så här har vi alltså en mordhistoria som har handlingen förlagd till 1790-talets Stockholm och som kom ut 1995. Jag tänker osökt på 1793 av Niklas Natt och Dag, men jag gissar att Niklas Rådströms roman är ganska annorlunda. Mindre spänning, kanske. Mer poetisk? Inte lika brutal? 1793 var en bra mordhistoria, men denna är nog någonting annat. Vad och hur? Frågan står kvar tills jag läser den, för det vill jag eftersom jag uppskattar det jag hittills har läst av Niklas Rådström.
Vänd ditt timglas av Niklas Rådström, Gedins 1995.
Tigrar i rött väder handlar om en amerikansk välbärgad familj från andra världskrigets slut till och med 1960-talet. Till största delen utspelas den på USA:s östkust vid familjens sommarhus. Nick träffar åter sin unge man Hughes när han kommer tillbaka från kriget. Han är inte riktigt sig lik, han är sluten och distanserad. Helena far till Hollywood och gifter sig med Avery och det visar sig att han inte bryr sig om någon annan än sig själv.
Det finns gott om problem i familjen. Nick är en kvinna som har stark utstrålning och som männen faller för. Helena har problem med alkohol och tabletter. Samtidigt lever de gott. Helena är den sämst lottade med en man som förbrukar mer pengar än han tjänar. Nick och Hughes tillhör inte de allra rikaste, men där finns pengar och det spelas tennis och äts middag på klubben och ordnas fester och där finns hemhjälp.
Nick bor i sommarhuset medan mannen är i New York och arbetar och kommer dit över helgerna. I en stuga på egendomen bor Helena. En ganska skön och avslappnad tillvaro, kan man tänka, men där finns en stark psykologisk spänning, inte bara på grund av en empatilös make i Hollywood, missbruk och Nicks och Hughes svala äktenskap. Nicks dotter och Helenas son hittar ett lik en dag. Det är en av de många portugisiska tjänsteflickorna som finns i området som är död och människorna där är övertygade om att de vet vem som är förövaren. Men han är inte dömd.
Tigrar i rött väder är alltså skriven så att jag vill läsa till slutet. Där finns atmosfär och trovärdiga romangestalter. En hel del lämnas till läsarens egen fantasi. Den är upplagd så att olika avdelningar berättas utifrån de olika personernas perspektiv. Men när jag kom till slutet blev jag lite besviken. Den romangestaltens egen berättelse tycker jag inte håller riktigt. Den är alltför klar och uppenbar. Av någon anledning blir det lite platt. Kanske beror det på att det övriga är så pass bra att jag förväntade mig något mer. Men boken är läsvärd och den har fått god kritik. Den är Liza Klaussmanns debutroman
Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann, Pocketförlaget 2013. Översättning: Caj Lundgren.
Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den tredje:
De var unga, välutbildade och oskulder båda två den här kvällen, deras bröllopskväll, och de levde i en tid då ett samtal om sexuella problem var en absolut omöjlighet. Men det är aldrig enkelt. De hade nyss satt sig till bords för att äta middag i en mycket liten salong en trappa upp på ett georgianskt värdshus. I nästa rum, synlig genom den öppna dörren, fanns en himmelssäng, ganska smal, vars överkast var bländvitt och så sträckt att det var förbluffande slätt, som vore det inte gjort av människohand.
På Chesil Beach av Ian McEwan. Översättning: Maria Ekman.
En gång på 1960-talet, när jag var barn, såg jag något på tv. Jag minns en tom scen och ett par stolar. Antagligen fanns där någon människa också och jag tänkte att det var så modern teater såg ut.
Jag visste inte att dramat skrevs redan på 1920-talet men på något sätt måste jag ha snappat upp att författaren till teaterpjäsen var Luigi Pirandello och att den hette Sex roller söker en författare. Titeln har varierat lite under åren.
Då och då har bilden med den tomma scenen och stolarna dykt upp i mitt minne och jag har tänkt att jag skulle vilja läsa det där dramat. Bäst är förstås att se pjäsen spelas. Den spelades av Backa teater i Göteborg förra året, men det visste jag inte och det hade nog inte varit aktuellt att resa dit även om jag vetat.
Det kan mycket väl vara en uppsättning av tv-teatern som jag minns en glimt av, tänkte jag och när jag letade på nätet hittade jag en uppsättning av Pirandellos teaterpjäs på Wikipedias sida om tv-teatern. Det visade sig att den spelades 1962 när jag var tio år. Det är länge sedan.
Men i år tyckte jag att det skulle vara roligt att gå med i KAOS-utmaningen och där fanns som punkt nummer 3 Läs ett drama. Dessutom är Luigi Pirandello Nobelpristagare i litteratur (1934) och det var just till honom jag kom för många år sedan när jag försökte läsa något av alla pristagarna och började med de äldsta. Sedan gav jag upp, den gången, utan att läsa något av Pirandello. Men nu har jag alltså läst Sex roller utan författare. Intressant, fast det är ganska svårt att läsa ett drama eftersom själva manuset bara är ett skelett som blir påbyggt av regissören och skådespelarna.
Dramats ram är en teaterrepetition och dit kommer sex roller som vill spelas. Pirandellos teaterpjäs handlar om fiktion kontra verklighet, om litterära gestalter kan vara starkare än levande människor. Men samtidigt är ett drama mellan rollgestalterna instoppat i ramen och det handlar om kärlek och sexuellt utnyttjande och föräldrars ansvar. Ett patriarkalt samhälle där det är naturligt att män besöker bordeller, skulle man också kunna säga.
Dramat är humoristiskt och absurt och det är upp till, i det här fallet, läsaren att tolka och lägga huvudvikten vid det ena eller det andra.
Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello, Gebers 1924. Översättning. Nils Agrell. Inledning: Kjell Strömberg.
Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna Kadhiga och Aisha får inte lämna hemmet. Endast mycket sällan får Amina besöka sin mor och då i sällskap med sin make. Ingen främmande man får se kvinnorna i familjen.
Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. De får gå ut och de får gå i skolan och studera på universitetet. Ahmed Abd-el-Gawwad är en hård patriark, men som vi så ofta har sett i hårda patriarkala samhällen gäller inte reglerna för honom själv. Han är hård och sträng i sitt hem där man ska följa religionens bud och kyskhet och ordning ska råda. Men vid sidan om det har han ett annat liv. På kvällarna, med sina vänner, festar han och tillbringar tid med älskarinnor. Han uppfattas som en helt annan person ute i samhället, glad och rolig och generös.
Alla familjemedlemmarna får förhålla sig till och anpassa sig till fadern. Ingen talar klarspråk och ofta ljuger de för att komma undan faderns vrede. Tidsmässigt börjar romanen år 1917. Första världskriget pågår och australiska trupper är stationerade i Egypten. I romanen finns alltså både förtrycket av kvinnorna och sönerna och vad de gamla sederna innebär för dem och kolonialt förtryck av hela befolkningen. Mellan de två slotten är första delen i en trilogi som omspänner åren 1917 till 1944. I den här första delen, som också har givit namn till hela trilogin, går handlingen in i 1920-talet.
Författaren har skapat en familj som lever under dessa förhållanden och alla är olika som människor. Dottern Khadiga som är intelligent och Aisha som är ytlig och bara tänker på utseendet, sonen Yasine som bara tänker på nöjen, Fahmi som studerar på universitet och som verkar för ett fritt Egypten, och det yngsta barnet Kamal som är elva år och som ställer frågor som vi också skulle ställa som ”varför måste Aisha flytta härifrån när hon gifter sig?” Bröderna stannar ju. Ofta får han inget svar alls, eller annars att det är så man gör.
Mellan de två slotten var spännande att läsa och inte alls så tung som jag befarade. Familjemedlemmarna är på sätt och vis skarpt utskurna typer men hela framställningen, med alla dess händelser och personer och atmosfären som författaren har skapat och känslan av att jag får titta in i Egyptens kultur gör att det inte bara fungerar, det blir mycket bra. Familjemedlemmarna blir människor och romanen ger också en liten bit av Egyptens 1900-talshistoria. Mellan de två slotten är första delen i Naguib Mahfouz Kairotrilogi. Jag vill mycket gärna läsa de andra två delarna.
Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz, Rabén & Sjögren 1990. Översättning: Kerstin Eksell.
De övriga två delarna i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård.
Nu har jag kommit till Ludvig Rasmusson igen i bokhyllan och titeln på den här boken är väl ändå ganska så perfekt i juli månad. Kanske passar den också utmärkt till läsning under sommaren eftersom den innehåller kåserier. Lättsam läsning på sommaren kan vara vad man längtar efter. I boken finns kåserier med titlar som Den svenska sommaren och I sittbrunnen, men också titlar som Nobelfesten och Höstdagjämning så kanske passar den här boken under hela året. Förutsättningen är naturligtvis att man uppskattar Ludvig Rasmussons humor och att kåserierna inte känns alltför inaktuella. Hans kåserier har jag smålett åt tidigare, men säker på hur det känns att läsa den här boken kan jag inte vara förrän jag gör det.
Män som grillar och andra kåserier av Ludvig Rasmusson, Norstedts 2000.
Hett i hyllan där vi tittar på böcker som vi har ägt ett bra tag utan att de har blivit lästa drivs av Bokföring enligt Monika.
Elisa tänker tillbaka på sin barndom och ungdom på 2000-talet när hennes mamma mot barnens vilja flyttade till barnens pappa för att göra ett nytt försök att leva ihop. Elisa vill inte bo i den lilla kuststaden. Hon vill inte att mamman ska ägna sig åt fadern. Hon har inga vänner och trivs inte i skolan. Så träffar hon Beatrice, ja hon vet mycket väl vem hon är, tjusigt klädd och målad varje dag. Hon sticker ut. Och hon är inte snäll.
Av någon anledning bestämmer sig Beatrice för att bli vän med Elisa och det är den vänskapen Silvia Avallones roman handlar om. Det är en komplicerad vänskap där Beatrice styr och efterhand får vi veta mer om de två flickorna. Allt berättas av Elisa. Det är hennes version av relationen vi får ta del av. Hon är själv en komplicerad person. Mycket svartsjuk och det beror nog på hennes mamma, som älskar sin dotter men som inte är att lita på och som då och då och periodvis lämnar barnen åt sig själva. Kanske är det också därför Elisa knyts så hårt till Beatrice.
Samtidigt som vi får följa de två flickorna och deras relation får vi också lite nutidshistoria, hur datorer och internet blir allt vanligare och hur den ytliga, uppvisande bilden av människor i digitala medier växer fram och narcissismen breder ut sig. Ett intressant ämne, men jag tycker inte att Silvia Avallone lyckas göra något av det som ger mycket mer än det vi redan så väl vet. Enligt min smak berättar hon för mycket i klartext och lämnar för lite till läsarens fantasi. Stundvis skapar hon starka målande scener och hon gestaltar Elisas starka bindning till Beatrice så att det känns. Romanen blir en utvecklingshistoria, hur en vilsen och svartsjuk tonårsflicka så småningom blir en vuxen kvinna i motsättning till Beatrice som är ogenomtränglig och i mångt och mycket densamma genom romanen. Kanske är hon tom inombords och måste visa upp en bild av sig själv hela tiden. Det finns ju sådana människor.
Nu är det förstås inte lätt att skriva en roman om vänskap efter Elena Ferrantes Neapelkvartett och Avallones En vänskap är ändå läsvärd och ganska spännande. Men jag tycker nog att Där livet är fullkomligt och Stål är mer intressanta.
En vänskap av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2022. Översättning: Johanna Hedenberg.
Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den andra:
Redan i sin första stund på jorden var det ett mycket sött barn – med markerad grop i hakan och ett välformat litet huvud som om det nyss hade lämnat en skicklig frisörs händer: håret var kortklippt som mammans, men ljusare. Och Nora älskade honom genast fast hon inte hade varit så säker på förhand. Hon var trettiotvå år och ansåg att hon hade lärt sig att tycka om människor efter förtjänst och inte hur som helst eller bara på grund av släktskap.
Jakobs stege av Ljudmila Ulitskaja. Översättning: Hans Björkegren.
