För ungefär ett år sedan valde jag tre författare som jag ville läsa mer av. De var Jamaica Kincaid, Eva-Marie Liffner och Thomas Bernhard. De här sex böckerna är resultatet hittills. Inte lysande kanske. Det har blivit ganska många läsprojekt i år och KAOS-utmaningen har tagit ganska stor plats. Men jag fortsätter med de här tre författarna. Thomas Bernhard hör ju nu även till ett annat projekt, Läs färdigt trilogin/kvartetten osv. eftersom Orsaken är första delen av hans självbiografiska svit.
Av Jamaica Kincaid återstår mycket att läsa och av Eva-Marie Liffner återstår två romaner. Hur som helst tycker jag om att få mig själv till att läsa mer än en eller ett par böcker av samma författare. Det är så intressant att lära känna dem lite närmare. Så jag fortsätter ett år till med de här tre och så får vi se vilket resultat vi har om ett år.
När jag har läst så mycket som jag vill av någon av dem kommer jag att rapportera här på bloggen.
Om någon skulle komma förbi är en barndomsskildring som handlar om pojken Tue. Han bor med sin familj på en bondgård i nordvästra Jylland. Tues familj har problem och Tue har problem i skolan. Sedan hans lillasyster dog fungerar inte hans mamma som hon borde. Dessutom – eller kanske på grund av det – har familjen ekonomiska problem och står i skuld till pappans bror som har en stor grisfarm.
Man röker överallt, folk blir berusade på fester. Farmor tjatar om familjens skuld till brodern. Tue måste följa med och hjälpa till att förlösa en gris på grisfarmen. Han har så smala handleder och små händer så han kan dra ut kultingen. Sedan dör både kultingen och suggan i alla fall. Tue är med om det mesta. Miljön är skräpig och smutsig. Fadern är oberäknelig och kommer med obehagliga skämt. Mamman sitter vid datorn dagarna i ända och spelar på ett nätkasino och är beroende av tabletter.
Det här skulle kunna vara en obehaglig, äcklig och svårsmält uppväxtskildring att läsa om, en roman som man knappt orkar läsa. Men så är det inte. Visst förekommer många äckligheter och händelser som barn inte borde behöva vara med om, men boken är samtidigt rolig och där finns värme mellan Tues föräldrar och barnen. De älskar sina barn på sitt eget taffliga, dysfunktionella sätt. Allt beror på romanens ton. Det är Tue som berättar och författaren har fångat honom så han blir trovärdig. Historien skulle naturligtvis inte vara berättad exakt så av en tonåring, men det känns som om det var så, och det hela blir makabert, sorgligt, dråpligt och rörande och läsningen leder både till suckar och leenden. Familjens liv känns äkta. Ja, så här gör de, så här pratar de. Och så här går det till i området där Tue bor. Dessutom känns det trots allt som att Tue kommer att klara sig.
Om någon skulle komma förbi är Thomas Korsgaards debutroman och den är mycket bra skriven. Den är första delen i en trilogi om Tue. De följande är En dag vil vi grine af det och Man skulle nok have været der. De är inte översatta till svenska men det hoppas jag kommer att ske. Tyvärr finns de inte på danska i hos Götabiblioteken. I Libriskatalogen hittar jag dem bara hos folkbiblioteken i Lund. Ett ex vardera. Jag vill absolut läsa del två och tre och få veta hur det går för Tue.
Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard, Weyler 2022. Översättning: Helena Hansson.
Det här är den andra av två Ellery Queen-böcker vi har i hyllan och denna har jag ännu inte läst. Det är en av många böcker som är inspirerade av Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, en av alla de historier där Sherlock Holmes och doktor Watson har blivit personer som har funnits i verkliga livet. Ellery Queen, detektiven i den här boken, har fått ett manuskript – som alltså inte är skrivet av Conan Doyle utan av doktor Watson.
Jag läser på omslagets flik:
Men varifrån kom manuskriptet? Detta unika manuskript som berättade hur den store detektiven hade avslöjat Jack uppskärarens identitet! Elley Queen tycker att det är någonting i berättelsen som inte stämmer. Och medan handlingen kastar mellan dagens New York och 80-talets London klarnar så småningom en 90-årig gåta och når sin våldsamma final i en förbluffande lösning. En lösning som Sherlock Holmes visste och som Ellery Queen finner fram till – men som Watson aldrig anade …
En studie i skräck av Ellery Queen, Bra böcker 1973. Översättning: Roland Adlerberth.
Detaljerna inleds med att berättaren har feber och börjar tänka tillbaka på sitt förflutna, men det är sannerligen inga feberfantasier den här boken handlar om. Allt är pregnant och sakligt och och i viss mån detaljerat skrivet. Romanen innehåller nedslag ur berättarens liv, hon berättar om fyra personer som hon har mött och umgåtts med under olika perioder i livet. Tre av dem tillhör hennes egen generation och de framstår som komplicerade och som människor man inte kan lita på kommer att stå vid ens sida i med- och motgång. De är mycket självcentrerade.
Vi får alltså tre porträtt av dessa människor men samtidigt gör de mig mycket intresserad av berättaren. Hon har träffat personerna i romanen under olika skeden i sitt liv. Hon var själv inte likadan tillsammans med var och en och hon frågar vad i hennes liv som är själva ramen. Vad är hon? Varför berättar hon så lugnt och avmätt om dessa händelser? Det är så mycket som måste ha gjort ont. Hur kommer det sig att hon har haft dessa relationer med människor som uppenbarligen inte bryr sig om henne på allvar? Vad är det hon inte berättar? Och allt är ändå sett och framställt ur berättarens synvinkel. Hur sant är det? Hur mycket förstår hon om sitt liv? Ja hur mycket begriper vi alla av det som har hänt oss?
Den fjärde personen är berättarens mor och då får vi mer om berättarens bakgrund. Men Detaljerna består av bitar ur berättarens liv. Många detaljer, och det är så mycket som inte finns där. Det är bra. Jag uppskattar att det är så mycket vi inte får veta. Jag uppskattar sakligheten. Eller kanske den skenbara sakligheten. Vem vet hur saklig berättaren egentligen är? Jag uppskattar att boken innehåller fragment av berättarens tidigare liv för det leder till tankar och funderingar och min egen fantasi får spelrum. Det som finns där är mycket bra skrivet, det ger atmosfär och känsla. Det känns som om orden är vägda, vilka som ska användas och hur. En bra bok, helt enkelt.
Nu startar jag en liten serie om romaners inledningar här på min blogg. Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag kommer inte att analysera ett enda dugg. Bara skriva ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer alltså den första:
Tänk inte, vad du gör. Som man säger ”Rör dig inte, vad du gör” till en som har brutit benen. Tänk inte. Träng bort bilderna, alltid desamma, dem från i går, från tiden som inte kommer tillbaka. Tänk inte. Upprepa inte ständigt de sista meningarna i det sista samtalet, orden som skilsmässan har gjort slutgiltiga, säg dig att det är varmt för årstiden, att människorna tvärs över kommer hem bra sent. Förlora dig i detaljerna, luta dig ut, intressera dig för det som händer på gatan. Där nere går människorna, möter varandra, kommer tillbaka, skils åt.
En kvinna och två män kommer ridande genom landskapet. Männen heter Jo och Jim och berättaren som är kvinnan är Jims hustru. De har ridit länge, de är trötta och är på väg till en ensligt belägen handelsbod där de kan släppa ut hästarna på bete och slå läger. Till slut kommer de fram och ut ur huset kommer en kvinna.
Hon stod och nöp i förklädesfållen och tittade från den ena till den andra som en hungrig fågel. Jag log vid tanken på vad Jim hade lurat i Jo. Visserligen hade hon blå ögon, och det lilla hår hon hade var gult men tovigt. Hon såg ut som en fågelskrämma. Man fick en känsla av att det inte fanns annat än pinnar och ståltråd under förklädet – framtänderna var utslagna, händerna var röda och svullna, och hon hade ett par smutsiga kängor på fötterna.
Så vad har hänt? Kvinnan var vacker en gång i tiden, så som Jim har beskrivit henne. Men nu. Trött och utsläpad och ilsken med en sexåring hängande i kjolarna.
Kvinnan i handelsboden är den andra novellen i den här stora novellsamlingen från Modernista och den publicerades första gången 1912.
Kvinnan i handelsboden – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Modernista 2019. Översättning: Ingrid Ingemark.
Det är vintern 1945 i Ostpreussen. Röda armén har nått gränsen. Det är kallt och snö och ont om förnödenheter men familjen Globig lever ändå förhållandevis gott på sin herrgård. Ska de lämna hemmet eller inte? Där finns pojken Peter och hans mamma Katharina, där finns fastern som kallas Tantchen, två ukrainskor som sköter hushållet och en polack som måste ha ett P på sin jacka och som sköter resten. Det mesta av marken är såld. Peters far är officer i den tyska krigsmakten. Han har ett administrativt arbete som går ut på att utplundra de ockuperade länderna på det som tyskarna vill ha. Just nu är han i Italien.
Livet går vidare på herrgården. Då och då kommer flyktingar förbi. Fru Globig är världsfrånvänd, Tantchen har ett porträtt av Führern i sitt rum. Peter borde delta i Hitlerjugends aktiviteter men han är alltid så att säga sjuk när det frågas efter honom. Det är situationen i början av romanen och som läsare inser man att det här aldrig kan gå väl. Vi vet en del om vad som hände i slutet av andra världskriget. Men vi vet inte vad som kommer att hända med just de här personerna och därför är den här romanen mycket spännande att läsa.
Men allt förgäves är så mycket mer. Författaren gestaltar en hel trakt med små städer och byar och en tillvaro som blir mer och mer kaotisk samtidigt som myndigheterna håller på ordning och registrering och dokumentation. Författaren håller sig en bit ovanför texten och den är bitvis lite rolig mitt i alltihop. Det är bra. Det gör att jag orkar läsa om eländet och den bitvis lite ironiska tonen gör att författaren effektivt gestaltar skillnaden mellan den högstämda nazipropagandan och den krassa verkligheten. Det här berättargreppet gör att jag dels orkar ta in alla hemska händelser som sker, dels gör det dem på sätt och vis ännu hemskare som kontrast till den bitvis lite raljerande tonen som uppstår. Samtidigt finns stor medkänsla i romanen. Den är mycket skickligt skriven och den blir en kraftig protest mot Nazityskland och kriget på 1940-talet. När jag lämnar berättelsen känner jag mycket starkt hur fruktansvärt, hur destruktivt och hur vansinnigt krig är utifrån min och de flesta människors synpunkt. Men jag tror att författaren också kan ha fångat just slutet av andra världskriget, stämningen och vad som hände då. Berättelsen blir både specifik och allmängiltig.
Jag har mycket att fundera på när jag slår igen boken om hur jag själv ser och känner inför olika folkslag och om hur lätt det är att luras av propaganda och vackra beskrivningar av vad framtiden kan ge. Allt förgäves rekommenderas varmt.
Allt förgäves av Walter Kempowski, Bonniers 2022. Översättning: Rebecka Kärde.
Maurice Halleck är en hög federal tjänsteman som hittas död i ett träsk efter att hans bil har störtat utför en bro. Frågan är om det är mord eller självmord. Halleck har efterlämnat ett skriftligt erkännande om att han har tagit mutor för att fördröja en brottsutredning.
Från omslagets flik:
Myndigheterna fastslår Hallecks skuld men hans barn, den välanpassade Owen och hans överspända syster Kirsten, tror på en komplott mot fadern och svär att hämnas.
Det är ett på ytan glittrande Washington som målas upp: parties, förnäma privatresidens, limousiner och kärleksaffärer och i lätt förklädnad skymtar en rad av sjuttiotalets stora skandaler, Watergate, Chappaquiddick, CIA:s agerande i Chile. Men berättelsen om Maurice Hallecks mystiska död växer ut till ett drama om blodsband och hämnd, en grekisk tragedi spelad på en nutida scen.
Ljusets ängel kom på originalspråket 1981 och är den tidigaste av våra Joyce Carol Oates-böcker som jag inte har läst, och man ser tydligt på omslaget att inte heller den svenska utgåvan är utgiven i närtid. Boken verkar spännande enligt texten på fliken och jag räknar med att den också är bra skriven. Yoyce Carol Oates är en skicklig författare. Så visst vill jag läsa denna.
Ljusets ängel av Joyce Carol Oates, Bonniers 1984. Översättning: Anna Pyk.
Annie John är en barndomsberättelse med handlingen förlagd till Antigua, ön där Jamaica Kincaid har vuxit upp. Flickan Annie är intelligent men hennes uppväxt är inte utan problem. Föräldrarna är noga med att hon ska sköta sin skolgång och att hennes skoluniform är ren och proper. Men Annie revolterar och gör en hel del som hon inte har lov till. Spela kula får hon till exempel inte göra. Hon är inte alltid en snäll flicka. Ibland är hon riktigt elak.
Berättelsen är skriven med skarpa kanter och det som är utvalt att vara med skaver. Det finns en kärlek mellan Annie och föräldrarna men den är sårig. Annies förhållande till modern är svårt. Hennes far är i bakgrunden. Det är mamman som är närmast flickan, som hon träffar mest och som tar hand om allt i huset.
När jag tänker på den här berättelsen verkar Annies liv innehålla en hel del förbud som inte en pojke skulle ha och det är nog det den här boken handlar om – svårigheten att vara flicka och svårigheten att genomleva transformationen från flicka till kvinna. Det är inget jämlikt samhälle Annie lever i och en flicka kan råka ut för besvärliga situationer och få dåligt rykte. Annie är hårt hållen och känner sig kvävd och vill ha frihet. Hennes frustration är så stark att hon blir sjuk. Men det finns en väg ut. Kanske leder den till ett friare liv.
Romanen om Annie John tycker jag är intressant mycket beroende på miljön, att jag får ta del av en berättelse om en flicka på Antigua. Personligen tycker jag att de två andra böckerna av Jamaica Kincaid som jag har läst, Lucy och En liten plats är bättre, men det är inte bortkastad tid att läsa också Annie John.
Annie John av Jamaica Kincaid, Stenströms 1986. Översättning: Madeleine Reinholdson.
