På bokens omslag ser vi ett skepp på väg att tippa över jordskivans kant, ner i det stora djupet, och det är dit Hasse är på väg. Han ligger på en sal på sjukhuset och väntar på att dö. På salen finns tre andra män som är i samma situation. Det är tragiskt. Döden vill vi oftast inte tänka på. Och att befinna sig i en sjukhussal – eller hemma – med en sjukdom som försvagar en mer och mer och som ger smärta, den situationen vill i varje fall jag inte befinna mig i. Ändå vet jag att det inte är otroligt att det också kommer att hända mig. Att Carl-Henning Wijkmark i den här romanen lurar döden håller jag inte med om. Det ingår i juryns motivering till att han fick Augustpriset i skönlitteratur 2007. Men berättelsen håller sig ovanför tragiken och skräcken. Den är delvis lite rolig och mycket saklig. Wijkmark berättar lugnt om sjukdomens utveckling. Vi får ta del i det som händer på sal fem där Hasse ligger. En efter en av männen på salen dör och så blir Hasse flyttad till en enskild sal. Vi får ta del av minnen ur Hasses liv och hans funderingar. Han har varit operettskådespelare. Kan han vara nöjd med sitt liv? Det var så här det blev, varken mer eller mindre.

De som betyder mest för honom är två sjuksköterskor. Hasse har ingen familj som sitter hos honom när han är döende. Inte heller några vänner. Kanske har han valt bort dem.

Berättelsen om Hasse är inte en så tungsint historia att den blir svår att läsa av det skälet. Tvärtom saknar jag känslor lite grand. Författaren kan ha menat att läsaren får skapa sina känslor själv. Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig, men det finns partier mot slutet som talar till mig. En fladdermus har kommit in i rummet och sitter i taket och tittar ner på Hasse. Kanske är den verklig. Kanske inte.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts 2007.

Den här romanen ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Lo växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. I familjen finns farfar och farbröder och fastrar men hennes far lämnar tidigt familjen. De bor i ett stort hus i utkanten av ett samhälle. Hennes familj befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj.

Akta dig för kärleken, säger Los mamma, och den här romanen handlar om kärlek, svår kärlek och avsaknad av kärlek. Att inte kunna knyta an och att utsätta sig för sådant man inte borde. Världen är inte snäll men det finns värme och omtanke under Los uppväxt, ganska kärv ibland, men den finns där.

Till sista andetaget är ingen pekpinneaktig roman. Anne Swärd skapar en barndom och tonårstid och en vuxen Lo som finns som en levande människa. Saker händer. Lo växer. Inget är självklart och miljön och händelserna är så bra gestaltade att jag känner att jag är där. Det finns en mystik i den här berättelsen, en sjö med dyig botten, ett övergivet hus som är på väg att tas över av sjön och fukten, där Lukas och Lo hittar föremål från främmande länder som den forne ägaren har lämnat kvar.

Som i andra romaner av Anne Swärd finns stora hål som läsaren får undra över och kanske fylla ut. Det leder till många frågetecken och många tankar. Riktigt vad det är som gör att Lo lever som hon gör som vuxen får jag aldrig ett klart svar på. Lukas är en delvis vag gestalt, men han är också konkret. Han är både hård och mjuk. Det är mycket vi inte vet om Lukas men han är bokens starkaste porträtt.

Det är Los minnen vi får ta del av, det hon förstår och det hon inte förstår. Det hon minns och det hon vill berätta. Allt detta ger stor energi till berättelsen och när jag slår igen boken efter att ha läst ut den bär jag den med mig.

Till sista andetaget räknas som den tredje i en triolgi där Polarsommar och Kvicksand är de två första.

Till sista andetaget av Anne Swärd, Weyler 2009.

Splendor handlar om författaren Stefan Lindberg själv – på sätt och vis. Romanen är en slags autofiktion, fast ändå inte. Allt för mycket fantasi är inblandad. För att jag ska tänka på det som autofiktion alltså. Det är inget fel på det fantasifulla i sig i den här romanen. En berättelse får gärna innehålla mycket fantasi och mystik. Men det blir varken eller här. Det blir ingen engagerande berättelse om författaren själv och det blir inte heller en riktigt engagerande mystisk berättelse.

Intrigen går ut på att författaren träffar en man som kallar sig Splendor på en uteservering en majkväll 2017. Splendor berättar att han har varit med i en sekt som kallades Paradiset där man har använt en sinnesvidgande drog med vars hjälp man har kunnat tränga in i andra människors själar. Splendor visar sig känna till händelser ur författarens förflutna, händelser som han inte borde kunna veta något om och författaren blir besatt av att ta reda på mer om sekten.

Ett spännande upplägg, kan jag tycka, men vart leder det? Romanen är bra skriven – på sätt och vis. Den är också rolig ibland. Men resultatet blir ändå lite tomt. Det finns inga människor som engagerar. Inte heller författargestalten. Berättelsen handlar till viss del om svårigheten att skriva, så vitt jag begriper. Men romanen är skriven så att jag inte bryr mig det minsta om hur det går för författaren. Det som driver min läsning framåt är endast gåtan. Vem är Splendor och vad är det som egentligen har hänt? Och allt slutar i ett slags jaha, vaddå, vad var det här, vad är meningen? Ganska tomt och själlöst, om jag får säga så. Men det kanske är meningen? Att tillvaron inte har någon mening. Ingen kropp och ingen själ. Det kan bero på mig, att jag inte är rätt läsare av den här romanen. Vad vet jag?

Splendor av Stefan Lindberg, Bonniers 2020.

Först måste jag börja med en varning. Om du inte känner till Sylvia Plaths förhållande med Ted Hughes och inte vet så mycket om hennes liv, men vill läsa den här boken kan min text här nedan fungera som spoiler. Kanske bör du i så fall läsa den efter att du läst Eufori.

Eufori är en roman och inte en biografi men den bygger på verkliga händelser. Sylvia Plath gifte sig med den engelske poeten Ted Hughes 1956. Eufori utspelas 1961 och 1962 efter att paret hade flyttat till Court Green, ett stort hus i utkanten av den lilla staden North Tawton i Devon. De hade då en liten dotter, Frieda, som hade fötts i april 1960. Sylvia Plath hade fått missfall i februari 1961. I januari 1962 föddes sonen Nicholas. Sommaren 1962 upptäckte Sylvia Plath att hennes man hade inlett ett förhållande med poeten Assia Wevill och de separerade i september.

Jag redogör för de här händelserna eftersom romanen ändå handlar om en människa som verkligen har funnits. När jag läser igenom de här årtalen kan jag inte låta bli att tänka att det måste ha varit bra hårt att bli lämnad efter tre graviditeter så tätt inpå varandra och med så små barn att ta hand om. Sylvia Plath var kanske inte så lätt att leva med. Vi vet att hon hade bipolär sjukdom och att hon hade en historia av självmordsförsök och varit intagen på mentalsjukhus. Samtidigt vet vi att graviditeter, missfall, barnafödslar, att amma och ta hand om spädbarn inte är någon tebjudning precis och att det påverkar en kvinna djupt, både själsligt och kroppsligt. Och för Sylvia Plath finns dessutom konflikten som så många kvinnliga författare har upplevt – att få möjlighet att skriva när barnen tar så mycket kraft och tid och samtidigt som hon har den förväntade bilden av hur en kvinna och mor ska se ut och bete sig.

Berättaren i romanen är Sylvia Plath själv och det är genom den romangestaltens subjektiva öga vi får uppleva alltihop. Romanen heter Eufori och den är skriven i en euforisk, frenetisk stil som kontrasterar starkt mot det vi alla vet hände när Sylvia Plath hade flyttat tillbaka till London. Hade romanen inte handlat om Sylvia Plath hade jag nog ändå hoppats och trott att det skulle gå bra. Hennes självmord hänger ända från början som ett hot i bakgrunden eftersom jag vet att det ägde rum. Romanen är vackert skriven och både Sylvia Plath och Ted Hughes framstår som människor. Förhållandet till barnen är mycket fint gestaltad och det gör att tragedin känns desto mer. Men den frenetiska stilen känns ibland lite påfrestande. Å andra sidan kan jag tänka att det kanske karakteriserar Sylvia Plath. Det blir en klyfta mellan det frenetiska som svävar i luften och det dagliga livet på marken.

Eufori ger många tankar. Fast han inte är huvudperson blir Ted Hughes en betydande mörk gestalt. Assia Wevill som han hade inlett ett förhållande med sommaren 1962 hade det inte så lätt. Ted Hughes var ingen trogen man och han ville inte gifta sig med henne fast han levde tillsammans med henne på Court Green och hon hjälpte till med att ta hand om hans barn. Hon begick självmord och dödade även sin och Ted Hughes fyraåriga dotter 23 mars 1969 på samma sätt som Sylvia Plath hade gjort det sju år tidigare. Men allt detta är inte med i romanen. Det hände senare.

Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2021.