Kategori: Romaner

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här historien finns också i Simone de Beauvoirs självbiografi, En familjeflickas memoarer. Simone de Beauvoir hade en väninna som hette Élisabeth Lacoin och som hon kallade Zaza. De träffades redan som nioåringar i skolan. Deras familjer var olika men de brottades båda med de konventioner och regler som fanns för borgerskapets flickor och unga kvinnor. De oskiljaktiga är en roman, men på självbiografisk grund. Här heter flickorna Sylvie och Andrée och det är Sylvie som berättar.

Andrée är självsäker och beter sig inte alltid som en flicka ska. Sylvie beundrar henne och mellan flickorna utvecklas en stark vänskap, starkast från Sylvies sida. Flickor ur borgerskapet hade inte samma frihet som pojkar. Deras liv var mycket mer begränsat. För en flicka som Andrée som kommer från en rik och starkt katolsk familj finns inte möjligheter till personlig utveckling och ett självständigt liv. Familjen är stor och hon får aldrig vara ensam. Visst ska hon få utbildning, men bara den som behövs för att bli en god hustru. Antingen ska hon gifta sig med en lämplig man eller annars får hon bli nunna. Som ogift kvinna kommer hon ingenstans och får en position med låg status i släkten. Sylvie däremot kommer från en familj som har förlorat sina pengar. Därför måste hon arbeta och får en mer omfattande utbildning och lyckas så småningom erövra mer frihet.

Andrée är en intressant och känslig människa som mals ner av alla de krav som familjen ställer. Hon ses berättelsen igenom ur Sylvies synvinkel. Romanen är rakt och tydligt skriven, men i och med att Sylvie och Andrée har var sina liv och inte träffas hela tiden får vi bara veta det som Sylvie vet – och väljer att berätta, och därför finns det stort utrymme för läsarens egen fantasi och funderingar. De oskiljaktiga är en läsvärd bok.

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir, Lind & Co 2021. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Kruso av Lutz Seiler

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Edgar är en östtysk yngling som ger sig iväg till ön Hiddesee i Östersjön. Det är år 1989. Edgar är student. Hans flickvän har blivit överkörd av en spårvagn och han kommer till Hiddensee deprimerad och nästan inte riktigt medveten om verkligheten.

Hiddensee ligger strax väster om Rügen och det är en semesterö. Men där finns många säsongsarbetare på hotell och restauranger. Edgar har inga papper som visar att han får befinna sig på Hiddensee. Ön är Östtysklands sista utpost mot Östersjön och Danmark och där finns gränsstyrkor som ska se till att människor inte ger sig ut över vattnet. Många har försökt under åren och många har drunknat.

Men Edgar lyckas få arbete och bostad på Klausner som är en liten anläggning med restaurang och övernattningsmöjligheter. Han är nere i botten, han får arbete som diskare och hur köket beskrivs och arbetet i disken blir som en gestaltning av ett slags helvete. Där finns ingen diskmaskin. Allt diskas för hand. Där är matrester på golvet, det är diskmedel som kanske är hälsovådliga, där är ångor i luften, allt är insvept som i en dimma. Det är äckligt och slibbigt. Edgar är där men också de andra som arbetar på restaurangen. I olika grader av helvetet. Alla är på sätt och vis vinddrivna dissidenter. Där finns bråk och agg, men där finns också omtanke.

Kruso är i viss mån en utvecklingshistoria. Ynglingen Edgar tar sig så småningom upp till ytan och Hiddensee visar sig vara en slags frihetszon. Många ungdomar kommer dit och stannar en tid. De har inte rätt att vara där och måste övernatta på hemliga platser och få mat av säsongsarbetarna. Medan Edgar utvecklas positivt är 1989 DDR:s sista skälvande tid och romanen beskriver också hur styret faller samman genom vad som händer på Hiddensee. Lutz Seiler har ett poetiskt språk. Här finns ingen realism, fast allt kan ha hänt. Allt ses genom en poetisk lins. Det är starkt. Miljön känns. Jag har nästan varit på ön.

Kruso är en mycket bra bok, en hyllning till människans kreativitet och frihetslängtan. Och en hyllning till alla de som på olika sätt riskerade livet för att ta sig ut från DDR och framför allt de många drunknade som aldrig återfanns eller de vars kroppar bärgades och som var utan namn och identitet. Romanen ger också en för mig ny bild av hur den totalitära regimen i landet förstörde människors liv. Romanen innehåller stor sorg men också livskraft och jag rekommenderar den varmt.

Kruso av Lutz Seiler, Norstedts 2016. Översättning: Aimée Delblanc.

Allt går sönder av Chinua Achebe

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Okonkwo är en man som tillhör Igbofolket i Nigeria. Han är välbeställd, det har gått bra för honom och han har arbetat hårt. Han är också en hård man som håller på krigaridealet och som styr sitt hushåll med barn och sina hustrur med fast hand. Han var en framgångsrik brottare i sin ungdom och är en högt värderad man i byn.

Tiden är 1800-talet och författaren lägger stor vikt vid att beskriva igbofolkets kultur. Det var ett välorganiserat samhälle med fasta regler och rättsskipning. En bra man arbetade hårt, byggde sig en fin gård och samlade mycket jams i sina förråd. Männen kunde erövra vissa hedersgrader genom sitt arbete, sin vandel och genom att köpa dem. Hela sitt liv har Okonkwo strävat efter att vara en respekterad man och att stiga i graderna. Vi får veta mycket om Igbofolkets kultur, om förfäderna, om orakel, om de äldstes råd, om att var och en har en chi som är en slags skyddsande. Om det går dåligt för någon har denne en dålig chi. Igbofolket hade också en stor berättartradition och att kunna formulera sig väl och använda olika ordspråk var viktigt.

Det är männen som har makten hos igbofolket, men kvinnorna är inte helt maktlösa. Där finns prästinnor och orakel och många kvinnor säljer varor på marknaden. Det är ingen idyllisk kultur ur vår synvinkel. En kvinnas högsta värde ligger i att föda söner. Men nyyfödda tvillingar ställs ut i skogen för att dö oavsett vilket kön de har.

Det här romanen skulle kunna framstå som pekpinneaktig men det är det inte alls. Igbofolkets samhälle är levande beskrivet och helt integrerat i berättelsen och meningen med den är ju att gestalta hur Igbokulturen slås sönder genom kolonialismen. Det börjar med köpmän som kommer till Afrika, det fortsätter med missionärer och efter dem kommer kolonialmakternas krigsmakt. Okonkwo är en man som inte vill kompromissa och som vill att det gamla samhället ska leva kvar oförändrat.

Allt går sönder är spännande att läsa, den är lättläst och ger en bra inblick i igbokulturen och den gestaltar allt från igbofolkets synvinkel. Den är helt enkelt en mycket bra roman som jag rekommenderar. Den är den första i en kvartett romaner av Chinua Achebe.

Allt går sönder av Chinua Achebe, Tranan 2004. Översättning: Ebbe Linde.

Originalspråket är engelska och titeln är då Things Fall Apart.

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Som den grekiska gudinnan Athena föds flickan ur sin fars huvud. Men fadern blir intagen på mentalsjukhus för svår schizofreni. Flickan tas om hand av myndigheterna och placeras hos en familj i en by långt uppe i norr där många är med i nykterhetsrörelsen och pingstkyrkan. Flickan är tolv år och hon försöker anpassa sig. Men så visar det sig att hon kan tala i tungor i pingstkyrkan. Eller?

Man kan tyda det här på många sätt. Det är flickan som berättar allt. Det är hennes syn på verkligheten vi får ta del av. Hon är främmande i den tillvaro som hon har hamnat i. Hon har ingen förhistoria eftersom hon redan var tolv år när hon föddes.

Jag tycker inte att berättelsen är mytisk, men författaren har använt sig av myten för att gestalta flickans främlingskap och kanske också flickans styrka. Athena är ju en stark gudinna. Men flickan är ett barn och hon är i händerna på människorna i byn.

Det är ett genialt grepp författaren har använt sig av för att skapa en poetisk och hjärtskärande berättelse om psykisk sjukdom. En annan världsbild. En ensamhet och vilsenhet. Flickan förlorade Ahtenas gyllene rustning. Hon har förlorat sin far. Vad kommer hon att växa upp till?

Jag vet inte vad mer jag kan säga om den här romanen. Läs den!

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Modernista 2017.

Jag har läst en pocket. Boken kom ursprungligen ut 2013.

Fjärilens tyngd av Erri de Luca

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Fjärilens tyngd handlar om två ensamvargar. Det är en stor alpgetbock och en gammal tjuvjägare. Båda håller sig borta från sina artfränder. Alpgeten behärskar sin flock, men han håller sig på avstånd från den utom när det är tid för betäckning. Mannen bor i en liten stuga högt uppe i bergen utan moderna bekvämligheter och han tar sig bara ner till människorna när han behöver skaffa förnödenheter. Det sker visserligen ganska ofta eftersom han bara kan bära en begränsad mängd upp till sin stuga men någon riktig kontakt har han inte med andra människor. Nu är både alpgeten och jägaren gamla och de känner att de inte har så lång tid kvar.

Det här är en sorglig historia. Alpgetens mor blev tidigt skjuten av jägaren, så han fick växa upp utan att lära sig hur en get ska bete sig mot andra getter. Varför tjuvjägaren är så ensam framgår inte riktigt. Han har en bakgrund i en revolutionär vänsterrörelse. Kanske är han besviken, kanske utförde han våldsdåd en gång i tiden. Nu vill jägaren skjuta den stora bocken, om det så ska bli det sista han gör. Bocken vill nog gärna hämnas om han kan, eftersom jägaren har dödat hans mor.

Författaren berättar både från getabockens och jägarens perspektiv. Det är ingen spännande historia som Hemmingways Den gamle och havet. När jag läser vill jag varken att den ene eller den andre ska vinna kampen. Berättelsen blir inte lika stark som jag trodde att den skulle vara. Kanske skulle språket ge mer om jag kunde läsa den på italienska? Men det är en ovanlig bok, sparsmakat skriven. En kort text. Och det finns ändå något där som gör att jag tänker på den efteråt.

Fjärilens tyngd av Erri de Luca, Grate 2021. Översättning: Madeleine Gustafsson.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

~ Mösstanten ~ 15 kommentarer

Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg år 1813. Han är döv, han är dvärg, han har gomspalt och han har konstiga utväxter på kroppen. Hans armar finns nästan inte så han måste uträtta allt praktiskt med sina fötter. Därför betraktas han av de flesta som ett monster och av många som djävulens avkomma eller nästan djävulen själv. Men de tar hand om honom på bordellen. Samtidigt som han föddes kom en välskapt flicka till världen i rummet bredvid, Henriette Vogel De blir bästa vänner, en vänskap som utvecklas till kärlek.

Det är en orolig tid i Europa och så småningom blir Hercule Barfuss utkörd från bordellen och kommer ut i de farliga omvärlden. Det är inte lätt för en sådan som han att klara sig. Människor med lyten har svårt att försörja sig. Många måste visa upp sig på cirkus eller varieté. De kan anses som farliga, att de är utsända av mörkrets makter och de riskerar att blir dödade av rasande folkhopar. Dessutom har Hercule Barfuss blivit skild från sin älskade Henriette Vogel.

Den vidunderliga kärlekens historia är full av faror och äventyr. Hercule Barfuss kommer till kloster och dårhus, till Vatikanen och till Varietésällskap. Anledningen till att han överlever är dels en inneboende styrka och dels att han har en övernaturlig gåva. Han kan läsa andra människors tankar och han kan plantera tankar och känslor i människors sinnen.

Så det är alltså förutsättningen för en myllrande, otrolig och spännande berättelse med kontrasterna innerlig kärlek och omtanke – och ondska, våld och illvillighet. Många människor är utnyttjade och utsatta för andras perversa lustar och idéer i berättelsen, precis som det var och som det kan vara än idag. Synen på de annorlunda är hård och skoninglös. Carl-Johan Vallgren har tagit i ordentligt i den här berättelsen och det tycker jag är bra. Det är ingen realistisk berättelse, även om alla hemskheter i den har funnits. Hercule Barfuss är utrustad med sin övernaturliga gåva och det gör att berättelsen blir nästan sagoaktig. Sagor kan ju vara väl så grymma. Angående den gruvliga hämnden mot slutet av boken är jag lite ambivalent. Jag uppskattar att Vallgren har fläskat på ordentligt och att det inte är stramt och återhållet och sparsmakat. Men det partiet känns ändå för långt och upprepande.

Men på det hela taget rekommenderar jag den här boken. Den är ovanlig. I alla fall för mig.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren, Bonniers 2002.

Den vidunderliga kärlekens historia fick Augustpriset 2002. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Margarete och Fritzi Stein bor i en stad som har levt på kolbrytning, men nu är staden övergiven av de flesta. Olyckor har skett, till slut en stor brand i gruvgångarna. Ingen kol bryts längre och de båda systrarna Stein är de enda unga människorna som är kvar, ja de enda som är kvar bortsett från poliserna.

Systrarna är döttrar till polischefen och de de lever i en tomhet, i ett tillstånd av ingen bestämd tid, ingen historia, ingen kunskap om vad som har hänt, men de söker den kunskapen. Det är inte meningen att allt som har hänt i området ska ut i ljuset. Det ska förtigas. Systrarna har bara några böcker att söka kunskap ur. Dessutom beger de sig ut på undersökningsexpeditioner i området.

Romanen är delvis byggd på citat ur böckerna som Margarete läser och i slutet av boken finns en lista över dem. Det är riktiga böcker, som har funnits, och metoden att sätta ihop dessa citat till att beskriva en verklighet är spännande. Så mycket fattas. Dessutom vet vi ju att det som står skrivet i böcker alltid är utvalt, det är vinklat, det är färgat av författaren, det är kanske inte riktigt sant, och några få slumpvisa böcker är vad systrarna har. Den tillvaro som de lever i består mest av undran och frågor. Samtidigt är texten mycket precis och saklig och spänningen mellan denna precisa saklighet och den enorma vagheten ger stort utrymme åt läsaren. Det ger spänning och det ger poesi. Om författaren har valt böckerna mycket genom slump och intuition eller mycket uträknat och planerat vet jag inte. Det är kanske på båda sätten samtidigt. Resultatet har blivit en mycket intressant, spännande bok med vackert språk.

På Dorothee Elmigers hemsida läser jag: Sie interessiert sich für das Verhältnis von Dokument und Erfindung, die lite­rarische Arbeit als Forschung, das Prosaexperiment, Unsinn, Fleisch und Ekstase. Alltså ungefär: förhållandet mellan dokument och uppfinning, det litterära arbetet som forskning, prosaexperiment, dumheter, galenskap, kött och extas.

Boken rekommenderas.

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger, Kabusa böcker 2011. Översättning: Annika Ruth Persson.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Bilden på bokens omslag visar en cigarettändare som Miira har manipulerat så att lågan flammar upp så högt att hon kan åstadkomma sotmärken i taket i trappuppgångarna. På sätt och vis skulle hon vilja sätta eld på hela sin tillvaro. Hon växer upp under 1980-talet, i Gårdsten, en förort till Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland. I Gårdsten finns många finska familjer och Miira går i en finsk klass i skolan fast hon inte vill. Hon är född i Sverige, men betraktas som finsk och finsk innebär låg status, att anses sämre, dummare och fattigare.

Miiras familj är fattig om man jämför med andra mer priviligierade. I förorten där hon bor säljs droger och där finns många alkoholister och drogberoende. Det är skräpigt och äckligt och underhållet av lägenheterna är eftersatt. Det kan vara farligt utomhus och Miira har lärt sig vilka hon ska se upp med. Hon har en stark kraft att hävda sig och komma vidare, men hon beter sig sannerligen inte alltid konstruktivt, tvärtom. Hon revolterar på olika sätt. Och skolarbetet går inte så bra fast hon är intelligent. Men hon har en stor språkfantasi och matten i skolan är en barnlek för henne om bara lärarna låter henne vara den hon är.

Ingenbarnsland handlar om begränsningar. Först och främst de stora begränsningar som en uppväxt i den trasiga förortsmiljön innebär och att ha en omgivning som inte har några större förväntningar på henne, men också de begränsningar som skolan sätter genom att inte se Miiras kapacitet och inte inse att hennes svenska är uppfinningsrik och blommande. Hon läser ju svenska som andraspråk fast hon är född i Sverige och då ska hon hålla sig strikt till svenskans regler och inte uppfinna ord som inte finns.

Ingenbarnsland är rakt skriven. Det är mycket som upprepas, åter och återigen kommer liknande händelser och Miira misslyckas med att ta tag i sitt liv. Det kan kännas som väl mycket av detsamma, men å andra sidan är det en gestaltning av hur svårt det kan vara att ta sig ur en sådan tillvaro. Språket, Miiras personlighet och allt det som händer gör boken läsvärd. För mig känns den till och med unik. Jag har aldrig läst något liknande. Sådana böcker finns kanske, men jag har inte stött på dem. Där finns en härlig svart humor och många spännande ord. Jag uppskattar också att Miira inte är en försagd och underdånig flicka. Hennes frustration och smärta kommer fram så att det känns och hennes kraft som finns där pekar mot att hon kanske kan komma vidare i sitt liv.

Det finns två böcker till om Miira, Miira som kom 2016 och De unga vi dödar som kommer ut i höst och jag vill absolut fortsätta att läsa om henne för att se hur det går.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts 2012.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är den 30 mars 1924 och det är mödrarnas söndag. Det innebär att tjänstefolk får ledigt nästan hela dagen för att kunna besöka sina mödrar. Jane Fairchild är husjungfru och föräldralös. Men hon har en älskare, Paul Sheringham, som är son i en förmögen familj med stort hus. Han ringer till henne samma dag för att stämma träff eftersom han är ensam i huset han bor i. Istället för att ge sig iväg på en cykelutflykt med picknick cyklar Jane Fairchild till Paul Sheringham.

Obalansen i förhållandet är påtaglig. Ett hemligt förhållande mellan en husjungfru och en ung man från den klassen hon tjänar hos har ingen framtid i längden. Dessutom är mannen ifråga förlovad och ska snart gifta sig. Vi får veta en hel del om Jane Fairchilds tidigare liv och om hennes tillvaro som husjungfru och över huvud taget om husjungfrurs situation. De vet mycket om familjerna där de tjänar och det kommer fram mycket konkret i berättelsen. Vem tar hand om lakanet med spermafläcken, till exempel? Det får familjen Sheringhams husjungfru göra när hon har kommit tillbaka från sin utflykt till föräldrahemmet. Hon kommer alltså att veta vad som har pågått, men inte vilken kvinna det gäller. Eller hur blir det?

Efterverkningarna av första världskriget präglar romanen. Unga söner har dött och aldrig kommit tillbaka. Det finns en melankoli i berättelsen och den har en mycket lugn och eftertänksam ton. Men den innehåller också stor dramatik även om texten inte är dramatisk i sig. Under läsningen undrar jag hur det ska gå. Berättelsen blir spännande, kanske tack vare dess lugn. Så småningom kommer en vändning i berättelsen, eller jag kanske ska säga en oväntad öppning. Jane Fairchild är intelligent och intresserad av böcker. Hennes framtid finns också i berättelsen och när hon tänker på den här dagen ser hon tillbaka på något som hände för länge sedan.

Boken rekommenderas. Berättelsen är fint skriven både språkligt och i hur den är konstruerad. Den känns lite ovanlig och den överraskade mig.

Mödrarnas söndag av Graham Swift, Bonniers 2017. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.

Piranesi av Susanna Clarke

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.