Kvinnor som pratar av Miriam Toews

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Mennoniter är ortodoxa protestanter. De är pacifister och lever på jordbruk på gammaldags vis. Männen har makten. De röstar om viktiga ting, men kvinnorna har inte rösträtt. I hemmet bestämmer mannen. Pojkarna får gå i skolan längre än flickorna. De lever i sitt samfund och omvärlden anses farlig och ond. De talar lågtyska, ett språk med rötter i medeltiden.

Det här är mycket generaliserat och de olika mennonitkolonierna kan skilja sig åt vad gäller utbildning och användande av maskiner och, antar jag, kvinnors inflytande. Kvinnor som pratar är skriven utifrån vad som hände i en mennonitkoloni i Bolivia 2009. Då avslöjades att en grupp män hade våldtagit kvinnor och barn om nätterna. De använde en narkosspray som de sprayade in i husen och när alla var medvetslösa begick de våldtäkterna.

Övergreppen hade aldrig straffats i det allmänna rättssystemet om det inte hade varit mycket stor risk att männen skulle lynchas. Mennoniter har sökt sig till Bolivia därför att där får de sköta sig själva och ha sin egen rättsskipning. Men eftersom männen har dömts enligt Bolivias lagar har de fått långa fängelsestraff.

Fast de hade varit sövda märkte kvinnorna ändå att de varit utsatta för övergrepp. De blödde och var skadade och det var smutsigt i deras sängar. Men problemet viftades bort som kvinnliga vilda fantasier eller som angrepp av onda andar. Kvinnorna har inte fått någon psykologhjälp för att bearbeta sina tramuan och journalister som har besökt kolonin senare har rapporterat om att det fortfarande sker övergrepp.

Kvinnor som pratar är ingen faktabok, det är en roman som är skriven utifrån övergreppen i Bolivia. Handlingen är förlagd till Nordamerika. Den heter kvinnor som pratar och det gör de genom hela boken. Kvinnorna har samlats på ett loft för att diskutera vad de ska göra, medan männen är i den närmaste staden där förövarna sitter fängslade. Männen gör vad de kan för att skrapa ihop pengar till borgen så att förövarna ska få komma tillbaka till kolonin i väntan på rättegång. Kvinnorna har tre val: stanna och kämpa, stanna och förlåta männen (om de inte förlåter männen kan de själva inte bli förlåtna av Gud. Skulden på offren.), eller ge sig iväg.

Men kvinnorna kan inte engelska. De vet inget om världen utanför kolonin. De kan inte läsa och följaktligen Inte heller läsa en karta.

Kvinnor som pratar är en mycket spännande historia där mer och mer uppdagas för läsaren efter hand. Bitvis är den lika spännande som en thriller och har en stämning av instängdhet och fara. Det är ett genialt grepp av författaren att välja att berätta genom kvinnornas möte och allt vad de säger och allt det som händer där. På så sätt skildrar hon övergreppens följder och samtidigt framstår kvinnorna som verkliga människor med ilska, humor och omtanke om barnen och de gamla. Så författaren skildrar även kvinnokulturen hos mennoniter på så sätt. Fast kvinnorna inte har fått utbildning för de filosofiska och moraliska resonemang. Författaren får fram vilken intellektuell resurs de här kvinnorna är. Miriam Toews är själv uppvuxen bland mennoniter så hon kan kulturen och hon tillägnar romanen alla kvinnor som lever i patriarkala förhållanden.

Kvinnor som pratar är en spännande, mänsklig och viktig bok som jag rekommenderar.

Kvinnor som pratar av Miriam Toews, Rámus 2022.

Hett i hyllan #143 – Aracoeli

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Elsa Morante (1912-1985) är en av Italiens betydande författare och ändå har jag aldrig läst något som hon har skrivit. Aracoeli räknas till hennes stora verk och jag är glad över att jag hittade den på bibliotekets bokbytardisk. Men den har stått länge på bokvagnen.

Titeln Aracoili är namnet på modern till berättaren i romanen. Han heter Manuele och är en medelålders alkoholiserad författare. Från omslagets flik:

Tre gånger går Manuele på jakt efter det förflutna. Den första när han hämtas hem till moderns dödsbädd. Andra gången när han flyr från klosterskolan för att söka efter sin far. Och tredje gången när han söker sina rötter i den andalusiska trakt varifrån Aracoeli kommer.

Berättarens far är alltså från Italien, men mamman från Spanien, och det framgår av fliktexten att Aracoeli är en sorglig historia. Och den vill jag gärna läsa.

Aracoeli av Elsa Morante, Norstedts 1985. Översättning: Barbro Andersson.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Liten historia – stor kyss handlar om Vanja och Nils. Vanja vill ha upplevelser och kan bli mycket deprimerad. Nils är osäker och försiktig. Men trots deras olikheter träffar de varandra och blir ett par. De är unga på 1950-talet och då befinner de sig i Lund.

Det här är en mycket speciell bok. Kerstin Strandberg berättar och tråcklar. Hon nämner händelser som ska komma och går tillbaka för att återkomma till dem senare. Temat är livets förvecklingar och hur såväl arv och samhället som medvetna handlingar och slumpen styr hur våra liv gestaltas och vem vi gifter oss med och vad som händer sedan. Och att vi sannerligen inte alltid handlar klokt.

Författarens röst genomsyrar romanen. Hon berättar från ovan och har en lite ironisk ton. Det verkar som om hon känner med sina romanfigurer, men hon raljerar lite med dem och går inte in i dem. Kerstin Strandberg har ett eget språk och en egen ton och fast det här är en ”liten historia” som berättar vad som händer dessa vanliga ovanliga människor känns den spännande att läsa till mitten ungefär. Sedan tycker jag inte att det håller riktigt. Det blir lite tröttsamt med von obentonen och när det har blivit 1960-tal och paret har flyttat från Lund känns inte berättelsen lika intressant. Det kan bero på att jag upplever miljön i Lund och händelserna där som mer spännande än det som händer sedan. De senare är ganska typiska händelser som jag har läst om många gånger. Det är inte fel. Jag läser gärna om vanligt liv, men då behövs det något mer. Att jag känner för romanfigurerna till exempel. Och i den här romanen får jag inte riktigt möjlighet till det.

Men bokens första halva gav mig en hel del. Det var härligt att uppleva Kerstin Strandbergs sätt att skriva även om det inte höll ända till slutet.

Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg, Bonniers 2021.

Tisdagstrion – Skuggor och speglingar

~ Mösstanten ~ 27 kommentarer

Dagens tema var lite svårt, tyckte jag, fast jag till och med har gjort ett inlägg tidigare om en bok som heter just Skuggan. Det är Skuggan av Marit Furn, en roman som handlar om den unge kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky som har i uppdrag av en mystisk organisation att skugga August Strindberg i Paris vid den tid när han försöker tillverka guld.

Sedan har vi Imago av Eva-Marie Liffner. Romanen handlar om Esmé som hittar dokument från Tyskland i Professor Rosens kontorsrum. Dokumenten handlar om ett likfynd i en mosse på Jylland år 1938. Men skuggor och speglingar? Jo, alldeles i början av boken finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago och enligt det citatet så kan imago både betyda skuggbild och spegelbild.

Den tredje boken är Stieg Trenters gamla deckare Skuggan som ursprungligen publicerades 1960. Utredaren är som vanligt fotografen Harry Friberg och handlingen är förlagd till Köpenhamn där skådespelaren Alfred Stoerman mördas genom att någon sticker ett spjut i hans rygg.

Det var mina skugg- och spegelböcker. Om du vill få tips på fler kan du gå till Ugglan & Boken.

Näsan – Novell av Nikolaj Gogol

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

En morgon hittar barberaren Ivan Jakovlevitj en näsa i ett bröd som han fru har bakat. Hans fru blir arg och skriker att han är en fyllhund som har skurit av näsan på en kund.

Men inte nog med det. Så här skriver Gogol om en annan man:

Kollegieassesor Kovaljov vaknade ganska tidigt och brummade med läpparna sitt sedvanliga brr… som han alltid gjorde när han vaknade utan att själv riktigt kunna säga varför. Kovaljov sträckte på sig och bad om den lilla spegeln som stod på bordet. Han ville titta på den finne som föregående kväll slagit ut på näsan, men fann till sin stora förvåning på näsans plats ett alldeles jämnt och slätt ställe. Förfärad bad Kovaljov om lite vatten och gnuggade ögonen med handduken: det hjälpte inte, han hade ingen näsa!

Novellen Näsan handlar alltså om en näsa som finns där den inte borde finnas och inte finns där den borde. Näsan kan dyka upp på oväntade sätt medan barberaren gör sitt bästa för att bli av med näsan i brödet och Kovaljov försöker få tillbaka sin. Näsan är alltså en overklig historia som inte hänger ihop. Den är skriven som en satir över byråkratin i landet, över okunniga och lata och korrumperade statstjänstemän, och kanske kan byråkratin uppfattas som lika tokig och ologisk som berättelsen. Novellen är lite rolig och har oväntade vändningar. Den rekommenderas.

Nikolaj Gogol (1809-1852) var en rysk författare som ville ha förändring av förhållandena i landet. Han skrev romaner, noveller och dramatik. Hans mest kända noveller är Näsan och Kappan. Båda finns i novellsamlingen Petersburgsnoveller. Näsan publicerades 1836.

Näsan – novell av Nikolaj Gogol ur samlingen Petersburgsnoveller, Modernista 2017. Översättning: Nils Åke Nilsson.

Vitt hav av Roy Jacobsen

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Vitt hav är den andra boken om Ingrid som kommer från den karga ön Barröy i Nordnorge. Ingrid är vuxen nu och tiden är 1940-talet. Den här andra romanen i en svit som nu har blivit en kvartett är en skildring av en stark kvinna i en mycket svår tid. Ingrid återvänder till sin barndomsö, alldeles ensam. Bara hur långt hon får ro för att komma till sin ö gör att jag känner den enorma skillnaden i levnadsvillkor mot hur vi som bor i städer på 2000-talet har det. Precis som i första delen, De osynliga, skildras slitet och göromålen noggrant och det är mycket bra skrivet. Det är slit och kyla så att det känns, och jag får också lära mig hur en ensam människa kan lägga nät mellan två öar.

Norge är ockuperat av Nazityskland och befolkningen i Nordnorge utsätts för ockupationens och krigets konsekvenser. Också det är mycket starkt skildrat. Ingrid hittar ilandflutna döda kroppar på sin ö, men en av männen lever. Vitt hav är en spännande bok att läsa och nyttig för en människa som har levat i fred hela livet. Skönlitteratur kan vara en bra hjälp till att förstå hur det var. Skildringen av Ingrids båtfärd senare i berättelsen tillsammans med en massa flyktingar från Finnmark är lika slående som när hon hittar de döda kropparna. 1944 kämpade Nazityskland mot Sovjetunionen om Nordkalotten. Sovjetunionen drev tillbaka Tysklands styrkor och när de retirerade använde de den brända jordens taktik. Människorna som bodde där evakuerades och alla deras hem brändes ner. Så människorna på båten som Ingrid reser med har inga hem. De har ingenting. De fryser och far illa och måste leva på allmosor och deras situation är så bra skildrad att det är skakande att läsa.

Men i berättelsen finns också medkänsla, kärlek och värme. Befolkningen hjälper flyktingarna med mat och filtar. Inte alla dock. Vissa människor säljer förnödenheterna dyrt. Men berättelsen pekar också framåt mot en bättre tid.

Vitt hav av Roy Jacobsen, Norstedts 2016. Översättning: Staffan Söderblom.

Kvartetten om Ingrid består av De osynliga, Vitt hav, Fartygets ögon och Bara en mor.

Hett i hyllan #142 – Alefen

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

För ett par år sedan läste jag novellen Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges och blev helt fascinerad. Jag kände att det var en novell som jag ville återkomma till och så såg jag på nätet att den skulle finnas i novellsamlingen Alefen som kunde köpas. Men jag måste ha fattat fel för när jag tittade efter i novellsamlingen jag just hade köpt fanns den novellen inte där.

När jag nu undersöker saken närmare finner jag att Biblioteket i Babel finns i en novellsamling som heter Fiktioner. Den finns, eller fanns i en annan Bonnierpocket. Den är tyvärr tillfälligt slut. Men den finns också i Borges 1 : 1923-1944 från Tranan. Nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent.

Men tillbaka till Alefen. Den får jag säkerligen glädje av i alla fall. Men jag har inte läst något i den ännu och så har den stått här på bokvagnen och blivit en hyllvärmare.

Jorge Luis Borges (1899-1986) var en argentinsk författare. Han är främst känd för sin poesi och sina noveller och enligt Wikipedia brukar hans verk placeras inom den magiska realismen.

Alefen av Jorge Luis Borges, Bonniers 2017.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Ifemelu och Obizie är ett älskande par. De är båda universitetsstuderande i Nigeria. Det är på 1990-talet och en militärjunta styr landet. Universitetslärarna får ingen lön och universiteten är tidvis stängda eftersom lärarna strejkar. Elförsörjningen fungerar ibland. Korruption råder och de mäktiga männen lever i lyx och har älskarinnor som är beroende av dem för sin försörjning. Ska man ha framgång måste man buga och bocka för de mäktiga.

Eftersom samhället fungerar så dåligt flyttar många utomlands. Ifemelu får ett stipendium och kan flytta till USA och studera där. Stipendiet räcker inte helt så hon måste på något sätt skaffa sig arbete också.

Americanah handlar om kärlek men först och främst om ras och diskriminering. Ifemelu är med om mycket i USA och genom alla dessa händelser och samtal visar författaren på fördomar och missuppfattningar. Det är nästan för tillrättalagt, det är undervisande. Men i det här fallet tycker jag att det är befogat. Jag behöver undervisas om ras, om diskriminering och om hur det kan kännas att vara svart. Jag får också lära mig en del om hur det kan vara att komma till ett annat land utan arbetstillstånd och försöka ta sig fram och klara sig och bli utnyttjad.

Jag lär mig alltså en del genom att läsa Americanah. Romanen handlar mycket om den vita medelklassens roll. Om människor som är så välvilliga men som inte vill se problemen klart. Människor kan ibland ha en romantisk, helt felaktig och orealistisk syn på livet i Nigeria, att det är jordnära och enkelt och därför något att beundra och sträva efter. Vissa människor buntar ihop alla afrikaner och tror att Afrika är en enhet.

Romanen behandlar också problemet om hur viktig rasfrågan är och hur olika en afroamerikan och en afrikan från Nigeria kan se på den saken. Situationen är inte densamma i Nigeria. Där är inte ras den viktiga frågan, även om det anses att ju blekare hud man har, desto finare är det, och kvinnor använder hälsovådliga medel för att få håret rakt. I USA härstammar de svarta från slavar och det är inte många generationer tillbaka till en situation där lagstiftning och bestämmelser var fruktansvärt diskriminerande för svarta.

En fördel med den här romanen är just att Ifemelu kommer okunnig om förhållandena i USA och att hon har sin Nigerianska bakgrund så att hon delvis gör andra bedömningar än en amerikan. Både livet och förhållandena i Nigeria och att Obizie lever en tid i England gör att romanen blir rikare och att problemen ses från olika håll. Americanah är också spännande och skriven så att läsaren undrar hur det ska gå. Vi får ta del av Ifemelus liv i Nigeria och i USA, men också av Obizies tillvaro, men författaren har kommit närmre romanpersonen när det gäller Ifemelu.

Sammantaget vill jag säga att jag rekommenderar den här romanen. Americanah är en bra och viktig roman.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2013. Översättning: Ragnar Strömberg.

Tisdagstrion – Framtidsskildringar

~ Mösstanten ~ 26 kommentarer

Det enda jag kan komma på när det gäller framtidsskildringar är dystopier. Kanske går det inte att skriva en positiv framtidsskildring. Skulle det bli alltför jolmigt och tråkigt? Min trio idag är alltså ganska så dyster. Men där finns också humor vilket kan underlätta för läsaren.

Den första i min trio är Lilo av Erik Hågård, en dystopi där barn utnyttjas i hårt arbete och där torka och översvämning har gjort samhället laglöst och där det inte finns mycket empati. Det låter inte särskilt lockande, men Lilo är en bra bok om barnen Loé och Gawar som försöker klara sig i den hårda världen.

I mitten har vi En överlevandes minnen av Doris Lessing, inte särskilt upplyftande, den heller. Men den skiljer sig från Lilo på så vis att som läsare är man inte helt säker vad som händer inuti den berättande huvudpersonens hjärna och vad som är verkliga händelser. Är allt psykologi?

Så har vi Ödmården av Nils Håkanson som är den senaste som jag har läst. Det är faktiskt en riktigt rolig bok. Fast samtidigt tragisk. Stora delar av Sverige är översvämmat och landet är ockuperat av Nederländerna.

Det var mina framtidsskildringar. Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler.

Omläsning

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Omläsning, det är inget som jag har känt för tidigare. När det finns så många bra böcker som jag inte har läst, varför ska jag då läsa om en som jag redan har läst? Så har jag resonerat.

Men nu har jag ändrat mig. För det första finns det en del böcker som jag inte längre vet om jag har läst eller inte. Gräsligt frustrerande. Sedan finns det böcker som jag vet att jag har läst, men jag minns inte innehållet. Inte heller det känns särskilt bra. Det är åldern, antar jag, och att jag har läst så pass mycket, så om min hjärna skulle plocka fram allt det och inte ha det undangömt någonstans så skulle jag väl bli tokig. Hjärnan måste ju sovra. För det tredje tror jag att det kan vara värdefullt att läsa om också en bok som jag minns mycket av. Jag får säkert ut betydligt mer av boken på så vis.

Så nu tänker jag starta ännu ett projekt, ett mycket blygsamt sådant, och det heter Omläsning. Nu börjar jag med två böcker som jag vill läsa om i år. Det räcker, om jag inte får tid och lust att läsa om fler.

En av böckerna som jag vill läsa igen är Snöns rike av Yasunari Kawabata. Han fick Nobelpriset i litteratur 1968 och det bör vara då som jag fick boken av mina föräldrar. Då var jag sexton år och alldeles för ung för att verkligen ta till mig den romanen. Men något intryck på mig gjorde den, kanske på grund av den för mig exotiska miljön.

Den andra boken jag vill läsa om är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Det är inte alls lika länge sedan jag läste den, högst tio år sedan. Men jag minns så lite och så osäkert och svävande. Det retar mig och därför vill jag läsa den igen. Sedan tror jag att det kan bli en fin upplevelse. Att jag tyckte om att läsa den minns jag i alla fall.

Men ska man behöva starta projekt för allting? kan man fråga sig. Ja, åtminstone när det gäller min läsning. Jag har tänkt på de här två böckerna länge, men de hamnar så lätt i skymundan av allt annat. När nu titlarna är avslöjade här på min blogg då ska jag väl ändå läsa dem?.