Vinter av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Det är vinter och det är jul. I affärskvinnan Sophias stora hus i Cornwall samlas fyra personer för att fira jul tillsammans. Det är Sophia, förstås, hennes son Arthur, Lux från Kroatien och Sophias syster Iris. Sophia som har varit en handlingskraftig kvinna har börjat tappa greppet om verkligheten. Hennes syster Iris kommer dit för att Arthur och Lux kontaktar henne, eftersom de är oroliga för Sophia. Iris är en arg aktivist och har inte träffat sin syster på många, många år. Lux är inte Arthurs flickvän. Hans riktiga flickvän sedan lång tid tillbaka har gjort slut, men han låtsas att Lux är hon. Hur är detta möjligt? Jo Sophia har aldrig träffat flickvännen. Kontakten mellan mor och son har inte varit den bästa.

Det här är ett välkänt upplägg, familjen som samlas för julfirande och så kommer problemen upp i dagen. En ung man eller kvinna som tar med sig en spelad flick- eller pojkvän har vi också både läst om förr och sett på film. Men det här är Ali Smith och då blir det alldeles nytt och ovanligt. Det är roligt och det är djupt allvarligt på samma gång. Temat är tänka på sig själv och inte ta hänsyn till andra, eller att bry sig om något större, att kämpa för ett kollektiv. Här är Sophias och Arthurs liv en motsats till Iris. Lux framstår som den klokaste av de fyra.

Minnen från personernas tidigare liv kommer fram, men samtidigt är Ali Smiths roman en berättelse om nutiden. Det är fyndigt, det är slående, rörande och mycket roligt och vad som ska hända är på intet sätt förutsägbart. Tidigare har jag läst Flicka möter pojke och Höst av Ali Smith. De är bra, båda två, men Vinter är den bästa hittills. Läs den gärna. Du får bara ställa in dig på att Ali Smith ställer samman olika avsnitt som får skava mot varandra och att det finns stora gap mellan dem. Ali Smiths Vinter är en bra bok som jag rekommenderar.

Vinter av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

Hett i hyllan #141 – Kärleken

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Kärleken av Theodor Kallifatides tillhör de böcker som jag plockade hem från bibliotekets bokbytardisk när den fanns. Den handlar om den snart fyrtioårige invandraren och filosofiläraren Laki Sarris. Han är gift och har barn. Så möter han en annan kvinna och det innebär ett löfte om ett annat liv.

Från bokens omslag:

Laki Sarris är dock inte de lätta lösningarnas man. Han rannsakar sin själ, han rannsakar sitt liv, han rannsakar kärleken; han sparar varken sitt huvud eller sitt hjärta. Hans värld skakas i sina grunder och därmed även läsarens.

Ja, vad ska jag säga? Tidigare hade Kallifatides skrivit om bönder i Grekland och inbördeskriget, men enligt Wipipedia började han utforska kärlekens väsen på 1970-talet. Den här boken verkar vara ett exempel på det. Den kan vara bra och jag vill nog läsa den. Boken kom ut 1978 och omslagsbilden har Stig Claesson gjort.

Kärleken av Theodor Kallifatides, Bonniers 1978.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Den sista flickan av Nadia Murad

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Nadia Murad är yasidier, en minoritet i Irak som levde för sig och hade en egen religion. De gifte sig med andra yasidier och de fick inte konvertera till en annan religion. Men de var fredliga, de skötte sina egna angelägenheter, hade får och odlade grönsaker och hade vänskapsband i de icke yasidiska byarna runt omkring. De sågs inte med blida ögon av alla men de levde sitt liv i någorlunda fred och ro.

Men i och med att Saddam Husseins regim störtades blev motsättningarna mellan olika grupper i Irak större. Fundamentalismen ökade och den värsta avarten var, som vi vet, IS – Islamiska staten. Och under IS styre blev yasidierna offer för folkmord. Männen sköts och hamnade i massgravar. Unga kvinnor och flickor fördes bort och blev sexslavar. Om detta berättar Nadia Murad i den här boken. Hon var en av sexslavarna och hennes upplevelser gör ont att läsa om. Kvinnorna såldes till man efter man. Mest värdefulla var de som oskulder. Men när mannen som köpt kvinnan hade våldtagit henne några gånger tröttnade han ofta och så blev hon såld till en annan. Kvinnorna var inlåsta, men många försökte rymma. Sådana försök kunde straffas hårt. Nadia Murad blev själv straffad genom en gruppvåldtäkt.

Den sista flickan handlar om så hemska dåd så att det nästan är svårt att förstå att människor kan vara så grymma. Ändå vet jag att liknande har hänt tidigare i historien och på andra platser och tyvärr kommer det att hända igen.

Titeln på boken, Den sista flickan, kommer av att Nadia Murad önskar att hon är den sista flickan i världen som behöver vara med om sådana grymheter. Hon måste vara en stark människa. Efter att hon blivit fri har hon kämpat för yasidiernas rättigheter och mot folkmord och övergrepp. Hon har vittnat om det som hon har upplevt. Bara det är oerhört starkt. IS-männen trodde att flickorna inte skulle våga, eftersom skulden alltid läggs på offret i det här området.

Nadia Murad blev tilldelad Nobels fredspris år 2018. Den här boken publicerades i Sverige samma år och det var stor uppmärksamhet omkring den. Ändå läste jag den inte. Jag var lite rädd för att läsa om alla hemskheterna och jag hade ändå hört så mycket om dem via nyheterna, tyckte jag. Men nu har jag alltså läst den och det ångrar jag inte. Boken är skriven så att vem som helst borde klara att läsa den. Förutom Nadia Murads upplevelser finns partier som ger en överblick över situationen i Irak och i de kurdiska områdena. Mycket av boken handlar också om Yasidiernas kultur. Detta gör att jag som läsare stundvis kommer in i ett mer intellektuellt resonerande tillstånd och får perspektiv på händelserna i boken. Jag har fått inblick i mycket som jag inte kände till. Boken känns inte det minsta inaktuell. Irak är inte problemfritt idag och allt det som hände under den tid som Nadia Murad berättar om kommer att påverka historien framåt. Dessutom är fortfarande många yasidiska kvinnor och barn slavar, till exempel i flyktingläger där det finns IS-anhängare. Så har du inte redan läst Den sista flickan rekommenderar jag dig att göra det.

Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad med Jenna Krajeski, Bonniers 2018. Översättning: Manne Svensson.

Tistdagstrion – A, B, C, i boktitel eller författarnamn

~ Mösstanten ~ 36 kommentarer

Till denna trio kunde vi alltså välja boktitel eller författarnamn och jag valde författare som ni kan se.

Brick Lane av Monica Ali läste jag under mitt första bloggår, 2018. Den handlar om Nanzeen från Bangladesh som blir bortgift med en betydligt äldre man som också är från Bangladesh, men som bor i London. En bra bok om en kvinnas frigörelse. Länken går till mitt inlägg om boken.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir läste jag långt innan jag började blogga. Den handlar om vänsterintellektuella i Paris och startar 1944 efter att Paris har blivit befriat från nazisternas ockupation. Den handlar om kärlek och politik och konflikt mellan en tonåring och hennes föräldrar. Idag ses den som en nyckelroman. Jag länkar till förlaget.

De åtta bergen av Paolo Cognetti är en berättelse om en pojke och hans förhållande till sina föräldrar, hans uppväxt till ung man och om den ensliga bergsbyn Grana där han tillbringar somrarna med sin mamma och pappa. Det är mycket natur i den här boken, det är bergsbestigning och väderskiftningar och där finns också det gamla sättet att leva i bergstrakterna som är på väg att försvinna. Titeln är en länk till mitt inlägg.

Om du klickar in dig till Ugglan & Boken kan du få fler boktips.

Emily Dickinson igen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Som ni ser har det skett ett diktsamlingsbyte. När jag hade kommit till avdelning IV i Paul Celans diktsamling Andningsvändning beslutade jag mig för att göra ännu en paus i den läsningen och nu läser jag Emily Dickinson igen i Ann Jäderlunds översättning. Den läsningen knölade till sig för mig när jag höll på med den förra gången, men nu går det bättre.

Jag kommer tillbaka till Paul Celan och läser färdigt Andningasvändning. Men just nu är det Emily Dickinson som gäller. Bara så att ni vet.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Romanen börjar med att Abbas som är drygt sextio år gammal faller ihop utanför sitt hem i England. Han kom från Zanzibar när han var ung. I England träffade han Maryam. De gifte sig och fick två barn som nu är vuxna, Hanna som hellre vill kallas Anna och sonen Jamal.

Det stora problemet i familjen är att Abbas aldrig har berättat om sin bakgrund för sin fru och sina barn. Han går och bär på sina minnen och är en tystlåten och ganska otillgänglig man. Maryam är hittebarn och vet inget om sin biologiska familj. Barnen tycker att det är konstigt att hon aldrig på allvar har försökt få reda på varifrån hon kommer. På så vis har författaren förstärkt rotlösheten som jag tror alla kan känna som kommer från en helt annan kultur och som sannerligen inte välkomnas av alla människor i det nya landet.

Det här är förutsättningarna för berättelsen och vi får följa familjens liv både i nutid och dåtid. Den sista gåvan är en rik, lågmäld roman som gestaltar både personliga svårigheter och situationen för invandrare i Storbritannien. Där finns gamla sedvänjor och traditioner både under Abbas uppväxt och hos invandrare i nutiden. Män värderas ofta högre än kvinnor. Ett hittebarn har inte mycket värde alls. Där finns jakt efter pengar och status, olika invandrare som lever på skilda sätt, ett strävsamt arbetsliv och strävan efter att barnen ska få en bra utbildning. Rasismen kommer fram då och då och det kan vara mycket smärtsamt. Jamal får tänka sig för och ta hänsyn som en vit ung man inte måste ta.

Fast berättelsen skrider framåt i lugn takt är den spännande att läsa. Så småningom får vi veta mer och mer om varför Abbas är så tillknäppt och vad som har hänt Maryam i hennes tidigare liv. Det finns många problem i romanen men på något sätt pekar den positivt framåt. Jamal och Anna har en hel del att brottas med och kommer att ha det så i framtiden, men det känns ändå som om de kommer att klara sig bra.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Hett i hyllan #140 – Bevingad intelligens

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Den här boken har jag flyttat från bokhyllan till bokvagnen för att den inte ska bli bortglömd. Jag tycker att det skulle vara så spännande att få veta mer om fåglarnas liv och deras intelligens – och ändå har jag inte läst Bevingad intelligens fast vi har haft den länge. Jennifer Ackerman som har skrivit boken är en amerikansk författare av böcker om hälsa och fåglar och Bevingad intelligens blev en bästsäljare.

Från bokens baksida:

Vilken intelligens gör att en fågel kan hitta vägen till en plats tusentals kilometer bort, där den aldrig varit förut? Eller med precision härma sångerna från hundratals andra arter? Eller komma ihåg exakt var den gömt sina frön flera månader tidigare?

Enligt baksidestexten är fåglarna mycket smartare än vad vi länge har trott. Jag vill absolut läsa den här boken och förhoppningsvis få veta hur intelligent blåmesen på bilden är. Frågan är bara när?

Bevingad intelligens – i huvudet på en fågel av Jennifer Ackerman, Volante 2018. Översättning: Shu-Chin Hysing.

Boken kom på originalspråket 2016 med titeln The genius of birds.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.

Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.

Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.

Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.

Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.

Tisdagstrion – Afrika

~ Mösstanten ~ 29 kommentarer

Afrika är dagens tema. Men så bra att jag har en bok av en afrikansk författare i årets hyllvärmarhög, tänkte jag. Nu visade det sig att Under tungan av Yvonne Vera som ingår i #hyllvärmare2022 inte var särskilt lättillgänglig. Den är skriven med ett poetiskt språk och problemen i den är till största delen dolda. Undangömda som trauman ofta kan vara. Men Under tungan är ändå en läsvärd bok av en författare som dog i AIDS alldeles för ung. Yvonne Vera kom från Zimbabve.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Nobelpristagare i litteratur 1991, är det längre sedan jag läste men jag hade hunnit börja blogga. Handlingen i romanen är till största delen förlagd till Sydafrika under apartheid och huvudpersonen är en ung vit kvinna från en familj som har arbetat mot det omänskliga systemet. En intressant och spännande bok.

Sist men inte minst har vi en bok av 2021 års Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah. Det är en historisk roman från Östafrika, ungefär det område som sedan blev Kenya. Huvudpersonen är en pojke på tolv år som vi får följa tills han blir ung man. Han blir lämnad som pant till en rik köpman av sin skuldsatte far. Boken heter Paradiset. Titeln är en länk till min text om boken liksom de andra två titlarna i den här trion.

Det här är bara tre av alla afrikanska böcker som finns. Titta gärna in hos Ugglan & Boken så får du tips på fler.

Längst bak i min läslista #21-22

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det här projektet fortsätter åtminstone tills jag har läst alla böckerna som jag la in den 24 augusti 1919. (!) Jag bör komma så långt innan året är slut. Hoppas jag. Men det är ett givande projekt som ger mycket spännande och intressant läsning så det ska nog gå fast jag också har andra projekt. Vi får se. Det beror på hur många nya böcker som kommer som jag vill läsa så snart som möjligt. Jag har redan sett en del sådant.

Men nu ska det handla om de två nästa böckerna i listan. (Och det här är bortsett från de två tegelstenarna Jacobs stege och Ett litet liv som egentligen ligger längst bak nu men som jag inte ger mig på förrän jag har avslutat läsningen av Ulysses.) Då hittar vi där Whashington Square av Henry James (1843-1916). Washington Square kom 1880 och det är en kort roman på ca 70 sidor. Den ska handla om en konflikt mellan en dotter och hennes far. Washington Square är filmatiserad ett flertal gånger.

Under min bloggtid har jag hittills läst en bok av Henry James, När skruven dras åt som är en psykologisk spökhistoria. Jag har också läst Colm Tóibíns roman om Henry James, Mästaren.

Nästa bok är Gruppen av Mary McCarty (1912-1989). Den handlar om åtta väninnor som examineras från college år 1933 och möter ett hårt liv i New York efter det. Boken kom 1963 och blev en storsäljare. Den var ganska kontroversiell på sin tid och handlade om hur de unga kvinnorna tampades med sex, karriär och relationer. Den ska bli spännande att läsa.

Ja båda böckerna ser jag fram emot att ta mig an förstås.