Då var det dags att ta en ny titt på listan över böcker som jag vill läsa. Jag tittar längst bak i boklistan, som ni vet. Och vad hittar vi där?
Jo, längst bak finns En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel och den har funnits där sedan 24 augusti 2019 när jag förde över den till Goodreads från min anteckningsbok.
Franz Werfel (1890-1945) var en österrikisk författare. Bland annat var han pacifist, kompis med Franz Kafka och gifte sig med Alma Mahler. Eftersom han var jude var han tvungen att fly från Österrike när det hade blivit en del av Tyskland.
Jag har aldrig tidigare läst något av Franz Werfel så det ska bli spännande att stifta bekantskap med honom. Jag lägger en länk här till Nilsson förlag som har givit ut boken och ni ser där att det har kommit en till av Werfel, Studentjubileet. Och här är en länk till Wikipedias sida om författaren.
Då var det dags att titta lite på nästa bok i listan. Det är Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum. Inte heller denna författare har jag läst tidigare.
Katerina Pascual Söderbaum (1962-2015) var en svensk översättare, tolk och författare. Hennes bibliografi omfattar endast två titlar. Den skeva platsen är den andra och den tilldelades Sveriges Radios romanpris postumt 2017. Romanen ska vara en familjekrönika som skildrar Europas mörka nittonhundratal. Här är en länk till Wikipedias artikel om författaren. Och här är en länk till Bonniers sida om boken.
Också Den skeva platsen kom in i min Goodreadslista 24 augusti 2019. Det var många som jag förde in då från min skrivna lista. Hinner jag komma till 25 augusti 2019 i årets läsprojekt så blir jag förvånad.
Melanie är femton år. Det är sommarlov. Hon bor i ett stort hus på landet med sina föräldrar och sina två yngre syskon. Men just nu är hennes föräldrar i USA och en anställd kvinna tar hand om hushållet och barnen. Så omkommer föräldrarna i en olycka. Deras far har tjänat en hel del pengar som författare men han har inte sparat pengar med tanke på framtiden. Barnen har ingenting. Huset måste säljas och de får flytta till sin morbror som de aldrig har träffat. Han är dockmakare och äger en butik där han säljer leksaker som han och hans lärling har tillverkat. Han är också en tyrann som terroriserar sin familj och som bara bryr sig om sig själv.
Det är förutsättningen för den här boken men det säger ändå inte så mycket om den. The Magic Toyshop handlar om att bli vuxen, om hur pockande kroppen kan vara i tonåren och om hur mycket rädsla det kan finnas för allt det kroppsliga och för att lämna ut sig själv och om hur farligt livet kan vara utanför den skyddade miljö där Melanie och hennes syskon har vuxit upp. Romanen handlar också om förtryck och om att bli tvungen att bemästra svåra situationer.
The Magic Toyshop är ingen gullig historia men den är ändå lite sagoaktig på så sätt som sagor kan vara både otäcka och grymma. Angela Carter skapar miljöer så att det känns som om jag är där och hon skapar den märkliga familjen hos dockmakaren och märkliga scener där jag upplever med alla mina sinnen. Den publicerades första gången 1967 men jag tycker ändå att den passar in i meetoo-rörelsen och hänger ihop med böcker som Klubben och Samtycket. Det är bara det att Angela Carter tar sig an problemen på ett annorlunda sätt. The Magic Toyshop liknar inget annat jag har läst. Handlingen utspelas på 1960-talet i London, i modern tid alltså, och berättelsen känns både modern och gammaldags och mycket angelägen. Den känns nästan mytisk, att den handlar om något universellt, men inte en patriarkal myt utan snarare om att kämpa sig till en väg framåt mot något bättre.
Det är vad jag lägger in i den här berättelsen och jag tror att var och en kan hitta egna betydelser i den. The Magic Toyshop är en bra bok som jag rekommenderar.
The Magic Toyshop, Virago Press 2008.
The Magic Toyshop publicerades i svensk översättning år 1982 på Brombergs med titeln Den magiska leksaksbutiken. Det finns också en pocketutgåva från 1988. År 2020 kom den ut på Modernista. Översättningen verkar vara densamma i alla tre utgåvorna.
Ännu en bok från min bokvagn som är en av dem som jag har plockat på bibliotekets bokbytardisk när den fanns, The Rector’s Wife av Joanna Trollope. Den handlar om en prästfru som har verkat många år i det obetalda ”prästfruyrket” vilket innebär både att ta hand om prästen, barnen och det egna hushållet och att ta hand om församlingsarbete. Men så börjar hon arbeta på det lokala snabbköpet och tjänar på så vis egna pengar. Detta gör hennes man mycket arg och även församlingen tar avstånd från henne, läser jag på bokens baksida.
Problemet i boken känns kanske inte helt aktuellt. I alla fall tror jag inte att det finns särskilt många prästfruar eller prästmän i Sverige som inte har ett eget förvärvsarbete, men jag har ändå lust att läsa den här boken. Kanske längtar jag efter en berättelse som handlar om en kvinna som bryter sig ut ur den gamla kvinnorollen och som förhoppningsvis slutar positivt?
Joanna Trollope har skrivit en rad romaner, både historiska och samtida, och många av dem har sålt i stora upplagor. Handlingen brukar vara förlagt till landsbygden.
The Rector’s Wife av Joanna Trollope, Black Swan 1992.
Tro inte att Graham Greenes Orientexpressen liknar Agatha Christies. Det gör den inte alls. Men den publicerades ett par år innan Agatha Christies bok så idén att förlägga handlingen till Orientexpressen kan hon mycket väl ha fått därifrån.
Graham Greenes Orientexpressen är ingen deckare utan snarare en roman med en känsla av thriller. Färden går från Ostende till Istanbul och på tåget finns ett antal mycket olika människor. Det finns ingen klar huvudperson i boken men den jag fäster mig vid och känner för är dansösen Coral Musker. Hon har arbetat på varietéer och reser till Istanbul därför att en anställning väntar där. Hon är fattig och får arbeta hårt som dansös och hon har inte varit ute i världen. Hon kommer med färjan från England och kliver på tåget i Ostende och Graham Greene etablerar skickligt hennes beroende av andra för att klara sig.
Boken är full av cynism och misslyckanden. Det är ingen hoppfull utan en ganska mörk historia och det är kanske inte så konstigt med tanke på tiden. Boken kom ut första gången 1932. Men den ger i gengäld känsla för tiden och den är ganska spännande. På tåget finns också bland andra en östeuropeisk motståndsman, en cynisk kvinnlig journalist och en ung affärsman som är jude. Att han är jude lägger Graham Greene stor vikt vid. Mannen tillhör ett särskilt slag som andra människor föraktar. Graham Greene skriver om mannens ras och att han gör vissa gester som är typiska för judar. Men porträttet av honom är inte värre än porträtten av många andra i boken. Tvärtom verkar han sympatisk men ändå insnodd i den krassa verkligheten. Det är kanske 1930-talets syn på judar som spelar in här. Själv kan jag tycka att det är absurt att lägga stor vikt vid om en människa är jude eller ej. Det borde inte behöva vara så. Och ras? Det stämmer inte. Men man får ta tiden när romanen skrevs i beaktande när man läser.
Tågfärden är skriven med stor närvaro. Det känns som om Graham Greene själv har gjort resan. Där finns också intressanta människoöden och så småningom får läsaren uppleva en hel del dramatiska och farliga situationer. Sammantaget tycker jag att Orientexpressen är en intressant och spännande bok som är väl värd att läsas.
Romanen kom ut på originalspråket 1932 med titeln Stamboul Train. Den var Graham Greenes första större framgång.
Orientexpressen av Graham Greene, Bonniers 1982. Översättning Ingalisa Munck. Första utgåvan på svenska kom 1934 med samma översättning.
Den här tisdagen vill Ugglan & Boken att vi skriver om illustrerade böcker så jag funderade över vilka böcker med illustrationer som jag har läst under min bloggtid och så valde jag ut dessa tre:
Absint – historien om en blåmes av Niklas Rådström. Där finns fina illustrationer, skapade av författarens hustru, Catharina Günther-Rådström. De gör att berättelsen om blåmesen som de tog hand om blir ännu mer levande och personlig.
Dikter av Harriet Löwenhjelm i boken från Litteraturfrämjandet är illustrerad med bilder som författaren själv har gjort. Ett stort plus.
Ja, det blev lite kortfattat om de här tre böckerna men jag har skrivit om dem alla tre på bloggen och om ni klickar på titlarna så kommer ni till mina texter.
Om ni sedan klickar på Ugglan & Boken så kan ni hitta fler illustrerade böcker som andra bokbloggare skriver om.
Då är det dags att presentera mitt tredje projekt för i år och det är att se till att jag har läst alla vinnarna av det skönlitterära Augustpriset. Det är åtta vinnare som jag inte har läst och jag påstår inte att jag kommer att ta mig an dem alla i år men nu börjar jag och sedan får jag fortsätta nästa år om det behövs. Det känns i alla fall bra att ha ännu ett läsprojekt.
De skönlitterära Augustprisvinnarna som jag inte har läst är:
Osebol av Marit Kapla, 2019
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, 2017
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007
Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren, 2002
Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, 1996
Synden av Björn Ranelid, 1994
De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin, 1990
Tecknens rike av Cecilia Lindqvist, 1989
Är det någon mer som vill läsa Augustprisvinnare? Om du inte redan har läst alla förstås.
En ung man som kallar sig Ismael tar hyra på ett valfångarskepp. Befälhavare på skeppet är kapten Ahab. Han har tidigare jagat den vita valen Moby Dick men misslyckats och förlorat sitt ena ben. Nu hatar han Moby Dick och vill hämnas och alltså döda honom. Det är den röda tråden i berättelsen. Det är Ismael som berättar och att han klarar sig, det räknar vi med. Men hur ska det gå för de andra? Ska kapten Ahab lyckas med sin hämnd som alla sunda realistiskt tänkande människor anser är vansinnig, ja helt idiotisk?
Hur kan man hata ett djur och vilja hämnas på det? Ett djur! Valen hade inget ont uppsåt. Den har bara försvarat sig. Om kapen Ahab aldrig hade givit sig på den där ökända valen skulle han ha benet kvar. Det är min reaktion som modern människa och de flesta i världen idag tycker att man inte ska jaga de stora valarna eftersom de riskerar att utrotas. Men på 1800-talet trodde man inte att det kunde ske. Herman Melville för genom sin berättare Ismael ett resonemang om den saken i boken och han anser att havet är så enormt och så djupt att den faran inte finns.
Valfångsten var en viktig näring under 1800-talet. Från valarna fick man späck som man kokade till olja redan på skeppet och den använde man sedan till lampor och ljus och till att smörja maskiner med. Man använde också valarnas ben. Och från kaskeloterna kunde man få den dyrbara spermacetioljan som fanns i deras stora huvud. Den kunde användas vid parfymtillverkning.
Valjakten måste ha inbringat mycket pengar, annars kan jag inte tänka mig att den hade sysselsatt så många människor. Det var mycket farligt att jaga val. När man fick syn på valarna från segelskeppen hissade man ner små öppna båtar och det var i dem man jagade valarna, både genom att ro och att segla efter dem. En harpunerare stod i fören och kastade harpunen mot valen. Sedan gällde det att ha koll på det långa repet som var fäst vid harpunen så att inte båten drogs med ner i djupet. Det är svårt att förstå att människor sysslade med en så farlig verksamhet. Det behövdes ju bara att den stora valen vände på sig och så kapsejsade båten, om valen var för nära. Å andra sidan var det inte heller ofarligt att vara vanlig fiskare på den här tiden.
Moby Dick är inte bara berättelsen om kapten Ahab och valen. Den är mycket mer än så. I själva verket handlar den mer om hur valfångsten gick till. Det är mycket intressant och jag lärde mig en hel del. Herman Melville målar också skickligt upp olika scener och skeenden som gör att jag kommer nära det blodiga, farliga hantverket. Boken är mycket konkret i beskrivningarna och gestaltningarna av hur allt arbetet på skeppet gick till men den innehåller också en stor metafysisk dimension. Den handlar om liv och död, vår strävan här på jorden och den omfattar rymden och de stora djupen där de gigantiska odjuren, som Herman Melville ibland benämner dem, lever ett liv som till stora delar är okänt för oss. Och så satt jag här, under julen 2020 och läste den, i en tid när vi kan ha en närmast romantisk syn på världens största djur som simmar så fredligt i havet och som sjunger, och den sången kan vi meditera till.
Moby Dick är ett stort verk med stora kontraster. Där finns högstämda utgjutelser, hård och blodig verklighet, humor och fantastiska miljöbeskrivningar. Den var inte lätt att läsa. Det tog mig drygt två och en halv vecka att ta mig igenom den, men jag är glad att jag gjorde det.
Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013.
Förra året läste jag tidiga dikter av Werner Aspenström. Den här boken, Israpport, är den sista diktsamlingen han skrev och den publicerades 1997. Titeln känns inte helt fel så här i januari, en isande hyllvärmare alltså. En paradox, kan man tänka.
Den här boken kommer från min pappas bokhylla, det är jag ganska säker på, och jag har haft den i många år men aldrig läst den. Omslagsbilden är gjord av Signe Lund-Aspenström, Werner Aspenströms hustru.
Som med så många olästa böcker som jag drar fram ur bokhyllan och tittar närmare på vill jag gärna läsa den här.
Misstag i Moskva är en långnovell – eller kanske kortroman – av Simone de Beauvoir. Den handlar om ett pensionerat franskt lärarpar, Nicole och André, som reser till Moskva och besöker mannens dotter från ett tidigare äktenskap. Vi får följa resan från både mannens och kvinnans synvinkel och författaren växlar mellan de olika perspektiven under hela berättelsen.
Paret har levt tillsammans länge. Berättelsen innehåller både återblickar på livet och det som händer just under vistelsen i Moskva och allt är subjektivt utifrån mannens och kvinnans synvinkel. Kvinnan gav upp sin karriär och tog hand om hushållet och sonen de fick tillsammans. André intresserar sig för politik medan Nicole mer ser inåt sig själv och grubblar över äktenskapet. I berättelsen finns också kontrasten mellan Nicole som har offrat karriär och aktivism till förmån för familjelivet och mannens dotter som är ung och fri att hålla på med det som intresserar henne därför att kvinnorna i Sovjetunionen är jämställda. Hmm? Det tror jag inte riktigt på. Men Simone de Beauvoir är inte okritisk gentemot Sovjetunionen. Byråkrati och bestämmelser från osynliga myndigheter hindrar paret från att resa dit de vill i landet.
Misstag i Moskva är en lågmäld berättelse fast den handlar om svårigheter i ett äktenskap. Den är vardaglig fast paret är i Moskva där de inte brukar vara. Berättelsen gjorde inget stort intryck på mig. Jag hade väntat mig att det skulle bränna till lite mer. Men å andra sidan kan man tänka att det är ett åldrande par det handlar om och starka känslosvängningar och dramatiska uppgörelser hör till det förgångna i deras liv. I alla fall tycker jag att Misstag i Moskva är en läsvärd berättelse.
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir, Bucket List Books 2015. Översättning: Helén Enqvist.
Det visade sig att jag hade tre böcker hemma som borde passa in på dagens tema. Ett roligt tema, förresten, och ni ser att jag har valt tre olika fordon.
Här sitter alltså Teresa i sin fina vita bil och tittar upp mot oss. Boken heter Sista kvällarna med Teresa och är skriven av Juan Marsé. Den handlar om en fattig småkriminell yngling som förälskar sig i den rika flickan Teresa. Ja, han är nog inte bara förälskad i själva flickan utan i den rikedom och livsstil som hon representerar. Jag har skrivit om den här boken så titeln är en länk.
Här finns också ett arbetsfordon på omslaget till En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka. Om det förekommer traktorer i romanen vet jag inte eftersom jag ännu inte har läst den, men den är med i mitt hyllvärmarprojekt i år så jag räknar med att den blir läst. Den här boken har jag haft med i Hett i Hyllan så också här är titeln en länk.
Den tredje boken är En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg, och här har vi alltså en cykel på omslaget. Jag vill minnas att hon cyklar en del i boken och den har jag också skrivit om. I En dag ska jag ta mig någon annanstans tänker den sextioåriga Karin Thunberg tillbaka på när hon var ung och nygift i början av 1970-talet och funderar över hur hon var då och hur och varför hennes liv har blivit som det blev.
Om du undrar vilka fordon de andra bokbloggarna visar i sina trios kan du gå in på Ugglan & Boken för där brukar vi kommentera, allihop.
Mösstanten 