Ingen konst av Péter Esterházy

Den här boken är ungefär lika diffus för mig som omslagets bild. Vi ser en pojke och hans mor och ett pärlhalsband. Jag tror att det här är autofiktion. Det handlar nog om författaren och hans mor, men jag kan inte vara säker. Det handlar också om fotboll och situationen i Ungern på 1950-talet. Fotboll är inte min sport, direkt och kanske får man ut mer av den här boken om man vet mer om den, men jag ser att fotbollen finns i boken som ett andningshål. Engagerar man sig i fotboll kan man för en stund glömma svårigheterna. Och den som blir en riktigt bra fotbollsspelare får kanske vissa privilegier och får resa till utlandet och spela matcher.

Bokens berättare talar till oss dels från nutiden, dels genom minnen från barndomen. Men berättaren är inte den enda rösten, bland annat talar ibland pojkens mor och även andra och det utan särskild markering. Det tog många gånger tid för mig att förstå vem som berättade. Boken är uppbyggd av en massa olika delar och fragment utan kronologisk ordning. Den har en desperat skojjig ironisk ton som ibland avbryts av det djupaste allvar. Fast jag känner hela tiden allvaret bakom skojjigheten. Författaren skär några gånger in med skarpa glimtar om till exempel tortyr. Texten är också mycket vacker bitvis. Och den förvånar. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Resultatet blir som ett pussel där det fattas en massa bitar. Eller som att vakna ur en dröm.

Kanske ska den här boken inte läsas igenom från pärm till pärm, utan hellre läsas i små portioner under längre tid? Jag tror att båda sätten kan ge något till läsaren och upplevelserna blir mycket olika. Min upplevelse blir en undran och den leder till att jag faktiskt vill läsa mer av Péter Esterházy fast den här boken var så besvärlig.

Ingen konst av Péter Esterházy, Weyler 2010. Översättning: Ildikó Márky och Ervin Rosenberg.

Tisdagstrion – sjukdomar

Ugglan & Boken la upp ämnena för Tisdagstrion för länge sedan och då hade hon säkert ingen aning om vilken situation vi skulle befinna oss i just nu. Men sjukdomar finns ju alltid och jag har bara valt en bok som handlar om en pandemi.

Det är alltså Stora döden av Dick Harrison. Han har nyligen kommit med en bok som heter Digerdöden, men det är Stora Döden som publicerades år 2000 som jag har läst så därför tar jag upp den här. Det är länge sedan jag läste den men några saker som jag särskilt minns är människornas strävan att försöka förstå hur farsoten spreds och hur de kunde bekämpa den. Samma strävan finns nu när det gäller covid-19 men vi har bra mycket större möjligheter idag eftersom vi känner till bakterier och virus. En annan sak som jag minns är att judarna fick skulden för pandemin. Något att tänka på också idag. Att anklaga syndabockar ligger nära till hands i svåra tider.

Sedan har vi Lördag av Ian McEwan och i den romanen finns en helt annan sjukdom, nämligen Huntingtons sjukdom som är ovanlig men mycket allvarlig och vi har inget botemedel idag. Huvudpersonen i Lördag är en berömd hjärnkirurg och han kommer i konfrontation med en man som har Huntingtons sjukdom. En mycket spännande och läsvärd bok.

Den tredje boken jag har valt är En dåre fri av Beate Grimsrud. En fantastiskt bra och gripande bok om psykisk sjukdom. Den handlar om författaren Eli som hör röster och tidvis är inlagd på psykiatrisk avdelning. Men hon arbetar också mycket. Att läsa En dåre fri var en mycket fin upplevelse som gav mig större insikt i och förståelse för spykos. En varm berättelse så vitt jag minns.

Vilken service!

Nu har jag äntligen förstått. Kanske har du gjort det för länge sedan, men jag skriver ändå ett litet inlägg här ifall någon ännu inte uppfattat det. Alltså: Om man är 70+ behöver man inte gå till biblioteket. Man kan låna ändå. Det finns flera möjligheter. Man kan fylla i ett formulär, eller man kan ringa. Man kan själv välja ut vilka böcker man vill låna, eller man kan låta bibliotekarien plocka ihop några förhoppningsvis lämpliga. Om man har svårt att ta sig till biblioteket kan man få böckerna hemsända. Man kan också gå dit, ringa när man står utanför och så kommer de ut med kassen.

Vi har nära till biblioteket så vi fyller i formuläret. Sedan hör bibliotekets personal av sig när de har lagt böckerna i kassen och så går vi och hämtar. Utomordentlig service för att minska smittspridningen. Tack för det!

Dessutom har de flyttat hyllorna där man kan hämta beställda böcker så att det är luftigare där och lättare att hålla avstånd och satt markeringar vid låneapparaterna för att besökarna ska hålla avstånd. Jättebra för dem som går in i biblioteket.

Det här gäller huvudbiblioteket i Linköping, men även filialer i stan har liknande service. Antagligen finns den här servicen på massor av orter runt omkring i landet. Så låna och läs!

Jackie av Anne Swärd

En flicka som just har slutat gymnasiet reser till Stockholm. Hon ska börja ett nytt liv i huvudstaden. Frihet och spännande händelser väntar. På tåget träffar hon en man. Han är äldre, men känner att det här är rätt flicka för honom. De är båda hemlighetsfulla. Hon påstår att hon heter Jackie och han att han arbetar i restaurangbranschen. De inleder ett förhållande och inget blir som flickan tänkt sig. Och inget blir som mannen har tänkt sig heller. Det här är den stora kärleken, tänker han. Det här ska hålla. Det är bara det att han inte kan älska och egentligen kan han inte bry sig om andra människor.

Jackie är en thrillerartad historia, så spännande och så otäck att jag stundvis måste göra en paus i min läsning. Varningssignalerna kommer tidigt, men fint inlagda i berättelsen och inte övertydligt. Författaren berättar både från flickans synpunkt och från mannens. Flickan kan jag identifiera mig med. Hon är en annan än jag men jag har också varit 19 år och givit mig iväg från barndomshemmet. Hon känns som om hon finns. Mannen är svårare. Jag vet inte säkert hur trovärdig han är som människa, om han är mer av en typ. Men som läsare skapar jag och lägger till och det kan bero på mig att Jackie blir mer av en levande människa än mannen. I alla fall är berättelsen trovärdig och mannens tankar och reaktioner också. Det här, eller nästan det här, har hänt många gånger.

Jackie är inte en vanlig bok om dominans och rädsla. Anne Swärd skriver så bra och lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Slutet är heller inte helt väntat. Romanen är full av atmosfär och full av en krypande skräck. Författaren har på sätt och vis presenterat två likvärdiga romanfigurer. Båda är vaga och mystiska eftersom vi inte får veta särskilt mycket om deras tidigare liv. Styrka och svaghet finns hos båda. En kontrollerande man kan få en kvinna till att helt mista självförtroendet, men han är också svag. Han har ett hål inombords och stor rädsla, vilket naturligtvis inte ursäktar hans beteende och det gör absolut inte författaren. Hon står på flickans sida.

Jackie är alltså en hemsk berättelse, men inte på så sätt att våldet blir outhärdligt att läsa. Här är inget frossande i otäcka detaljer. Mycket får vi veta i förbigående och det gestaltar också vardagligheten och vanligheten. Att ett onormalt tillstånd kan uppfattas och kännas som normalt. Jackie är en bra bok om en företeelse som inte borde finnas. Den rekommenderas.

Jackie av Anne Swärd, Bonniers 2020.

Hett i hyllan #58 – Orientexpressen

Av Grahan Greene har vi en hel rad böcker i hyllan och de flesta av dem har jag inte läst. Han var en brittisk författare och journalist och levde mellan 1904 och 1991. Många av hans böcker är upplagda som thrillers men har ett större djup än vad man vanligen ser inom genren. Genom åren nämndes han ofta som Nobelpriskandidat, minns jag. Men Nobelpriset fick han aldrig. Graham Greene var en av 1900-talets mest lästa författare och han har en stor produktion. De böcker som står i vår bokhylla är bara en liten bråkdel av allt han har skrivit.

Men nu till Orientexpressen. Den publicerades 1932 och blev författarens första större framgång. Färden går från Ostende i Belgien till Konstantinopel i Turkiet. Ombord på tåget finns bland annat en östeuropeisk motståndsman, en arbetslös engelsk balettflicka, en ung judisk affärsman och en bedagad kvinnlig journalist med smak för gin, läser jag på baksidan. Där finns också en succéförfattare och en mördare. Vidare skriver man:

I rykande snöstorm, på den lilla gränsstationen Subotica, når resan sin dramatiska kulmen.

Det här verkar spännande. Agatha Christies Mordet på Orientexpressen publicerades 1934. Undrar om hon blev inspirerad av Graham Greenes bok? Jag vill absolut läsa den här hyllvärmaren.

Orientexpressen av Graham Greene, Bonniers 1982. Översättning: Ingalisa Munck.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius

Den här boken innehåller texter av Sara Danius som har varit införda eller framförda på olika håll. Många av dem har man kunnat läsa i Dagens nyheter. De handlar om litteratur och litteraturteori men också om foto, glas och Sara Danius eget liv. Det hon skriver om sätts in i ett historiskt och litteraturhistoriskt sammanhang och det mesta är lättillgängligt. Ibland finns teoretiska resonnemang som min lata hjärna inte helt vill delta i men på det stora hela är den här boken lättillgänglig, rolig, lärorik och en fröjd att läsa även för den inte helt skarptänkande litteraturintresserade.

Själv har jag blivit uppmärksammad på tre författare som har hamnat i min läslista: Djuna Barnes med Nattens skogar, Stina Aronson med Hitom himlen och Italo Calvo med Klätterbaronen. Stina Aronson hade jag aldrig hört talas om tidigare. Dessutom fick jag ännu en påminnelse om att läsa Thomas Bernhard.

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius, Bonnier pocket 2016.

Tisdagstrion – Hyllvärmare

Här finns gott om hyllvärmare och sådana skriver jag om varje vecka eftersom jag är med i Hett i hyllan på torsdagar. Dessutom läser jag 14 hyllvärmare i år i projektet Hyllvärmare2020. Förresten läste jag en extra nyss, nämligen Anteckningar från en liten ö av Bill Bryson.

Så vad ska jag då ta upp i denna tisdagstrio? Jo, jag tänker uppmärksamma tre bra hyllvärmare som jag läste 2018, det första året jag bloggade. Och här är de alltså:

Beckomberga – ode till min familj av Sara Stridsberg.

The Noise of Time av Julian Barnes.

Och Jakten mot nollpunkten – en roman om mig själv av Carl Johan De Geer.

Det är tre mycket olika böcker som lyckligtvis fanns hemma i bokhyllan. Jag har skrivit om dem på bloggen så titlarna är länkar.

Och tittar du in hos Ugglan & Boken så hittar du många fler hyllvärmare som bokbloggarna vill berätta om.

Månadens språk är ungerska

Först vill jag slå ett slag för en mycket bra bok som jag har läst som skulle passa här, nämligen boken som innehåller Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof. Det var en upplevelse, kan jag tala om, att läsa den och jag har skrivit om den här på bloggen. Agota Kristof (1935-2011) lämnade Ungern redan som 21-åring och levde i exil sedan dess.

Sedan vill jag nämna Imre Kertész (1929-2016), nobelpristagaren i litteratur år 2002. För ganska länge sedan läste jag Mannen utan öde av Kertész om en pojke som deporteras till koncentrationsläger under andra världskriget. Det var länge sedan jag läste den, som sagt, men jag kommer ihåg att jag var lite rädd för att läsa den, att det skulle vara alltför påfrestande. Men som jag minns det fanns det ett lugn och något slags hopp i den trots allt.

Och nu till vad jag vill läsa:

I min läslista har jag en bok av Peter Esterhazy (1950-2016). Han tillhörde den adliga ätten Esterhazy som blev fråntagen all landegendom och alla privilegier vid det kommunistiska maktövertagandet. Boken jag tänker läsa är Ingen konst som ska handla om honom och hans mamma under 1950-talet – och om fotboll. Den kom 2008 på ungerska och 2010 på svenska.

Sedan har jag för avsikt att läsa Resa i månljus av Antal Szerb (1901-1945). Han var jude och dödades i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Resa i månljus ska vara en av de mest älskade klassikerna i den ungerska litteraturen och handla om en ung man som tvekar inför äktenskapet och vuxenlivet. Den skrevs 1937 och kom på svenska 2015.

En tredje ungersk bok som jag vill läsa är Dörren (As ajtó) av Magda Szabo (1917-2007). Dörren kom på ungerska 1987 och gavs i år ut på svenska. Den handlar om en framgångsrik författare som anställer en outbildad, barsk bondkvinna som hushållerska och vänskap uppstår.

Titta gärna in på Scyllas hylla som driver Månadens språk i år. Och häng gärna med, det är verkligen givande.

Mästarprovet av Anna Enquist

Den här romanen utspelas i Amsterdam under några dagar i början på 1990-talet. Konstnären Johan Stenkramer ska hålla en stor separatutställning. Hans bror Oscar, museiman och konstkritiker avskyr uppståndelsen. Han har alltid varit avundsjuk på sin bror och att Johan nu till råga på allt bjudit in deras far till vernissagen, han som försvann när de var små, det uppfattar han som ett grymt skämt.

Romanen börjar med en helt annan av personerna, nämligen Lisa som är väninna till Johans före detta fru. Lisa är psykiater och hon håller en föreläsning för studenter om narcissism. När hon gör det inser hon plötsligt att alla kriterier passar in på Johan. Och i berättelsen ser jag att det är hans ego som styr, allt annat är underordnat. Han är otrogen, han ställer inte upp för andra, han nedvärderar sin hustru, han tål inte kritik och kan brusa upp och ställa till för sig därför att hans ego är sårat. Också i hans målningar visar sig hans narcissism.

Nu är den här romanen inte direkt skriven med pekpinnen. Den är underhållande och spännande och säger en del om oss människor. Där finns många fina partier, hur Lisa kokar björnbärssylt, hur hon och väninnan cyklar längs ån. De små pojkarna Johans och Oscars utsatthet när de är små och deras far lämnar famlijen är fint beskrivna och också andra dramatiska situationer. Miljöerna målas upp så att jag ser dem framför mig och gisslandet av konstvärlden och motsättningarna i den är bitska.

Men enligt min smak berättar författaren lite för mycket direkt om vad personerna känner och tänker. I mångt och mycket fungerar det, men inte helt. Dessutom blir vissa personer, som Oscar till exempel, något av en karikatyr. Att konstkritikern och TV-mannen Kerstens är en karikatyr, det köper jag. Men inte att Oscar är det. Om det fanns halva stjärnor hos Goodreads skulle jag ge den tre och en halv.

Men jag är glad att jag läste Mästarprovet som en av böckerna i Månadens språk som är Nederländska den här månaden.

Mästarprovet av Anna Enquist, Natur och kultur 1997. Översättning: Per Holmer.

Hett i hyllan #57 – Time Travel

James Gleick är en amerikansk författare och vetenskapshistoriker. Den här boken handlar som ni ser om att resa i tiden. Han tar upp Marcel Proust, Jorge Luis Borges, Woody Allen och H. G. Wells, bland annat.

På baksidan läser jag:

… here is a mindbending exploration of time travel: its subversive origins, its evolution in literature and science, and its influence on our understanding of time itself.

Den här boken som handlar om tidsressor i litteratur, film och och annan media verkar mycket spännande, tycker jag. Kanske är den inte helt lättläst, men det vore nog värt mödan att ta sig an den. Jag kan tänka mig att den också kan leda till att fler böcker hamnar i min läslista. Jag har inte läst The Time Machine av H.G. Wells, till exempel.

En intressant hyllvärmare som står och väntar.

Time Travel – A History av James Gleick, Harper Collins Publishers 2016.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.