Vad betyder Plender? tänkte jag, men när jag läser på den här bokens baksida förstår jag att Plender är ett namn. Brian Plender är som vuxen en privatdetektiv som specialiserar sig på utpressning och hot. Som barn växer han upp med Peter Knott som ser bra ut, som är en exemplarisk elev och som betyder mycket mer för Plender än vad Plender betyder för honom.
Som vuxen får så Plender syn på Knott tillsammans med en flicka som är alldeles för ung för att vara hans hustru och han beslutar sig för att följa efter paret för att se vad som händer.
Plender av Ted Lewis är alltså en utpressningsthriller som ska vara både oerhört kuslig och djupgående enligt baksidestexten. Jag räknar med att stilen är hårdkokt. Vill jag läsa den? Njaa …
Ted Lewis (1940-1982) var en brittisk författare som förutom att skriva kriminalromaner arbetade som animatör inom film och tv och skrev manus för televisionen. Han var en föregångare i skapandet av genren Brit Noir. Hans mest kända bok är Jack’s Return Home som filmatiserades med Michael Caine i huvudrollen och fick titeln Get Carter. Eftersom filmen blev en stor succé fick boken efter det samma titel.
Plender av Ted Lewis, No Exit Press 2020. Introduktion: Nick Triplow.
Aerodynamiska tal är en samling texter som grundar sig på flygningens historia från 1903-1947. Boken innehåller inte essäer, snarare prosadikt. Grunden är fakta och historien men författarens skapande fantasi har gjort texterna till något alldeles eget. Det är inte så lätt att känna igen personer och händelser ur flygningens historia eller hänga med logiskt. Jag känner igen den svenska flygpionjären Carl Cederström i början av boken och nog är det ett gäng omkomna atlantflygare som sitter i väntrummet (utanför pärleporten kanske, ska de få komma in?) och spyr upp lera från atlantens botten? Jag tror att jag inte är den enda läsaren som försöker haka upp texterna på den kända verklighet som de kommer ifrån.
Men bortser man från det är det en märklig upplevelse att läsa Lotta Lotass texter. De är mycket konkreta och ofta tekniska, ibland stolpiga, men verkligheten i dem flyter ut i naturbilder, drömmar och omkomna piloter som talar till oss efter döden. Vad blir kontentan av detta? Känsla, ljus, mycket ljus – och mörker. Lidande som pionjärerna utsätter sig för genom sina beslut. Jag tänker att världen behöver dessa människor som jag skulle kalla dumdristiga, som utför handlingar som jag aldrig skulle våga mig på. Och delvis blir det roligt också. Ett avsnitt som handlar om militärflyg under första världskriget har karaktär av en dåligt maskinöversatt text och det ger en humoristisk känsla i kontrast mot textens innehåll där man läser om det mest destruktiva som människan håller på med.
För mig ger boken både visionen av flygning och människans strävan efter att lätta från jorden och en ingenjörsaktig fascination för teknik. Den ger också en förundran över dessa bräckliga maskiner som pionjärerna flög och vad vissa människor utsätter sig för. Och samtidigt som texten ofta är vacker knakar det i fogarna. För mig blir helheten ambivalent. En fascination över tekniska framsteg och var människan kan åstadkomma. Och tankar om vadan och varthän, vad är det vi gör egentligen?
En författare som jag har läst ganska många böcker av är Joyce Carol Oates. Ändå återstår väldigt många att läsa, hon är ju så produktiv, så bland hennes böcker bör finnas många fina läsupplevelser som väntar. Till idag har jag valt tre bra romaner som jag har läst sedan jag började blogga. När jag nu skriver om dem alla tre ser jag många gemensamma nämnare. Familjer som går sönder på grund av brott. Fäder som går ner sig. Men de är ändå mycket olika. I Lilla himlafågel får vi uppleva en sönderfallande liten stad med stor arbetslöshet. I Karthago kritiserar författaren USA:s krig i Irak och det amerikanska fängelsesystemet. Och i Det var vi som var Mulvaneys skriver Joyce Carol Oates mer ingående om en familj och om hur de olika familjemedlemmarna förhåller sig till varandra. Alla tre är stora rika romaner. De innehåller mycket.
Lilla Himlafågel handlar om Krista som växer upp i Sparta, en mindre stad vid foten av Adirondackerna, en stad som var mer välmående förr men där många arbetsplatser är nedlagda. Kristas pappa blir anklagad för att ha mördat en kvinna. Romanen kom 2009 på originalspråket med titeln Little Bird of Heaven. I svensk översättning kom den 2011.
Det var vi som var Mulvaneys kom 1999 på svenska och 1996 på originalspråket med titeln We Were the Mulvaneys. Den handlar om en familj som faller sönder och den utlösande faktorn är att dottern Marianne blir våldtagen på en high school-fest.
Karthago handlar också om en familj som faller sönder. Den utlösande faktorn här är är att den yngsta dottern försvinner och den äldre dotterns pojkvän anklagas för att ha mördat henne. Karthago kom 2014 på originalspråket och samma år på svenska.
Nu vill jag gärna veta vilka författare de andra bokbloggarna har valt. Om du också är nyfiken på det kan du gå till Ugglan & Boken.
Men titta vad som har kommit in i vårt hem tack vare en god vän som skulle flytta och rensade sina bokhyllor! Hur den ska få plats i våra vet jag inte. Boken är på mer är 1000 sidor, men det är ändå roligt att ha den. Innan boken kom hit hade jag aldrig hört talas om författaren George W. M. Reynolds (1814-1879). Han var samtida med Dickens som föraktade hans skriverier och det gjorde kritikerna också. Men Reynolds var länge den mest populära författaren i England. The Mysteries of London såldes i små billiga häften som kom ut varje vecka. Dåtidens motsvarighet till dagens tv-serier kanske man kan säga. Berättelsen handlar om dåtidens London från slumkvarter och fängelse till aristokratin och maktens rum och korridorer.
Hjälten i The Mysteries of London, är en ung man som kommer i kontakt med svindlare, prostituerade, liktjuvar och mördare medan han kämpar mot diverse svårigheter för att vinna kvinnan som han älskar. Den här volymen ska innehålla den oavkortade texten av den första serien av The Mysteries of London. Den är illustrerad.
The Mysteries of London av George W. M. Reynolds, Valancourt Books 2013. Förord: Louis James. Kommentarer: Dick Collins.
William Stoner börjar som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910. Han är då nitton år gammal och han är enda barn till ett par som har en liten lantgård. De måste arbeta hårt för att få sin försörjning och de är tystlåtna människor. Man pratar inte mycket i den familjen.
När Stoner så börjar som student ska han studera agronomi. Fadern har skrapat ihop pengar men för att klara sig under studierna måste Stoner bo hos släktingar och arbeta på deras gård. I kursplanen ingår också engelsk litteratur och Stoner blir så tagen att han ändrar sig och börjar studera litteratur istället. Han som kommer från fattiga förhållanden gör nu en klassresa. Hans liv blir mycket olikt föräldrarnas eftersom han blir universitetslärare. Men hans liv blir ett litet liv om man med det menar ett ganska vanligt liv utan stora ekonomiska eller akademiska framgångar. Stoner strävar på och han älskar litteraturen.
Det betyder inte att den här romanen är tråkig. Tvärtom. Stoner har stora svårigheter. Han gifter sig med fel kvinna, en mycket svår kvinna som jag.misstänker har varit med om något traumatiserande som barn. På universitetet förekommer intriger och allt detta påverkar Stoners liv. Romanen är sakligt och lugnt skriven. Vi får veta vad som händer och vad Stoner gör och inte gör. Men det är så bra skrivet. Det som berättas är så väl utvalt. Man känner igen sig här och där fast man inte har upplevt detsamma. Romanen är bitvis alldeles hjärtskärande, och samtidigt lugn och eftertänksam. Den innehåller skarpa iakttagelser av mänskligt liv, av det sociala spelet och om strävan efter makt. Men den är samtidigt mjuk. Svårigheterna finns där, så som de finns för oss alla, mer eller mindre. Stoners svårigheter blir mer omfattande än vad man kan önska, och hans liv blev inte som han hade tänkt. Och det känns så välbekant. Det är så mycket under livet som vi inte har kontroll över. Läs gärna Stoner. En bra och berörande roman.
Stoner av John Williams, Natur & Kultur 2014. Översättning: Rosé-Marie Nielsen. Förord: Philip Teir.
Stoner kom på originalspråket 1965.
Om författaren John Edward Williams kan du läsa här. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Stoner och Butcher´s Crossing.
Rackarungar, det låter som om boken skulle handla om barn i tioårsåldern ungefär, men så är det nog inte här. Inte om bilden speglar innehållet. De här flickorna verkar vara minst femton, kanske sjutton, arton år gamla, och när jag bläddrar i boken ser jag att de har gått på flickpension och när jag kikar lite på slutet verkar det kunna vara förlovning på gång. Men det här är en ganska gammal bok förstås. Jag har ärvt den efter min mor. Boken är tryckt 1922. Och nog har jag sett i äldre böcker att maken eller den förälskade mannen kan tilltala den unga kvinnan som är hans hustru eller kärleksobjekt med ”min unge”. I Emilie Flygare Carléns böcker förekommer tilltalet ”mitt barn”. Men det var på 1800-talet förstås. Men vore rackarungarna pojkar kan jag garantera att de inte skulle vara i artonårsåldern utan betydligt yngre.
Om författaren Ellinor Kielgast (1887-1959) lyckas jag inte få fram särskilt mycket. Hon var danska och utbildad till lärarinna. Hon var gift Kielgast, hennes flicknamn var Wissing och hon föddes på den danska ön St. Tomas i Västindien. När jag googlar får jag några träffar på bokbörsen. Kielgast har bland annat skrivit en bok som har fått den svenska titeln Ulla vid ratten. Det ser också ut som om hon har översatt Pappa Långben till danska. På baksidan av min bok gör förlaget reklam för två andra titlar av Kielgast, Flickhjärtan och Pensionsflickor.
Nåväl, den här boken kommer jag inte att göra mig av med fast den är i ganska dåligt skick och innehållet säkert inte är den bästa litteraturen. Jag tycker mycket om att ha den som ett minne av vilka flickböcker min mor kunde läsa.
Rackarungar av Ellinor Kielgast, Åhlén & Åkerlunds förlag 1922. Översättning: Isa Berg.
Huvudperson i den här deckaren är Sime Mackkenzie en kanadensisk kriminalpolis som beger sig tillsammans med ett utredningsteam från Montréal till den lilla ön Entry Island där ett mord har ägt rum. Sime har problem. Sedan han skildes från sin fru mår han mycket dåligt och kan inte sova. Han är med i utredningsteamet enbart för att han behärskar det engelska språket bättre än alla de andra. På Entry Island talar befolkningen nämligen engelska och inte franska. Men Sime är väldigt trött och dessutom ingår hans före detta hustru i utredningsteamet. Bäddat för problem alltså.
Detta är intresseväckande liksom att ett mord är begånget och att änkan är den mest misstänkta. Och så ön med havet runt om, vädret och naturen. Men Peter May får inte ihop det lika bra i den här deckaren som i de tre berättelserna i Lewistrilogin.
Det visar sig att änkan har ett halsband med ett hängsmycke som liknar på pricken stenen och utsirningen på Simes ring. Den är ett arvegods från ön Lewis i Skottland. Det finns alltså trådar bakåt till de skotska förfäderna i berättelsen. Men det fungerar inte särskilt bra. En stor del av boken upptas av att en förfader till Sime berättar hur det var när han växte upp och blev ung man på ön Lewis. Hur den fattiga befolkningen hade det är mycket intressant, men det är inte riktigt medryckande berättat och här blir det två historier, den nutida och den gamla, som konkurrerar med varandra och författaren gör ingen av dem riktig rättvisa. Tråkigt. De båda historierna hade kanske behövt var sin bok.
Entry Island av Peter May, Modernista 2017. Översättning: Charlotte Hjukström.
Ujujuj, nu blev det svårt, men det har jag faktiskt inget emot. Det är bra att tänka till lite extra och också att påminnas om böcker som har funnits länge i läslistan men ändå inte blivit lästa. En sådan bok är Stenblödning av Ibrahim al-Koni. Den handlar om en ung beduin och om beduinernas heliga djur, mufflonfåret. Gamla seder och föreställningar sätts i motsättning till modernt rofferi. Ibrahim al-Koni kommer från Libyen och Stenblödning kom i svensk översättning 2003.
När det gäller sax tar jag kanske till en nödlösning, men Själamakerskan av Michela Murgia är sannerligen ingen dålig roman, tvärtom. Den utspelas på Sardinien och handlar om Maria som kommer från en fattig familj och den äldre kvinnan Tzia som adopterar henne när hon är sex år. Någon sax kan jag inte minnas nämns i berättelsen, men Tzia är sömmerska och lär också Maria hantverket. En sömmerska måste ju använda sax som ett av sina arbetsredskap. Själamakerskan kom 2009 på italienska och översatt till svenska 2012.
Påse – det får bli papper istället och då väljer jag August Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Det är en mycket kort novell som innehåller två år av en människas liv. Den har ett djup som man inte kan tro är möjligt att få fram på knappt två sidors text. Mycket rörande.
Om du vill ha fler boktips på temat Sten, sax och papper eller påse kan du gå till Ugglan & Boken.
De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.
Så börjar den första novellen , Medborgarna, i Henrik Bromanders novellsamling med samma namn. Här presenteras platsen och tiden på dagen och kvinnan ur vilkens synvinkel novellen berättas. Vi förstår att hon sitter i en bil, att hon befinner sig på landsbygden och att området nog är välbekant för henne. Hennes tankar om sjön gör att hon börjar framstå som en människa. Och i baksätet sitter en pojke som har blivit tyst.
Om vi har läst på bokens baksida har vi sett att där står ordet medborgargarde. Vet vi det blir den här inledningen illavarslande. Under läsningen får vi veta mer och mer. Det knyter sig i magen. Novellen är mycket effektivt berättad.
Här kan vi tala om en novell i hårdkokt stil som fungerar. Det är spännande, det är otäckt. Författaren lämnar mycket till läsarens fantasi och tankar och läsningen leder vidare. Dessutom handlar novellen om en verklighet som om den inte finns så kunde den mycket väl finnas och den handlar också om problem som människor i vårt land ställs inför.
Jag får lust att börja med nästa novell direkt. Men det gör jag inte. Jag vet inte om jag orkar med denna otäcka stämning om den fortsätter i boken. Hur som helst är novellen Medborgarna värd att läsas och hela novellsamlingen har fått bra recensioner.
Medborgarna – novell av Henrik Bromander ur samlingen med samma titel, Weyler 2023.
I Nedstörtad ängel finns tre olika historier som till synes inte har något med varandra att göra. Det är berättelsen om ett monster, Pasqual Pinon (1889-1929) som var en av många människor med missbildningar som försörjde sig genom att turnera med en cirkus och visa upp sig för publiken. Han har alltså funnits i verkligheten. Pianon hade en stor cysta på huvudet och för att göra det hela mer spektakulärt tillverkade man ett ansikte och satte på cystan. Pinon blev då mannen med två huvuden. Per Olov Enquist har har fabulerat runt Pinon och i boken har han ett levande kvinnoansikte på sitt huvud.
Hittills har jag alltså skrivit mycket rationellt och faktamässigt om Enquists berättelse men Nedstörtad ängel är inte en sådan roman även om Enquists ton, hans sätt att skriva är lugnt och sakligt. I romanen finns en pojke som har mördat två flickor, där finns en psykiater och hans hustru som har ett hemskt äktenskap men inte kan hålla sig ifrån varandra. Där finns också författarens minnesbilder av hur det var när hans far dog och hans mor blev änka när han var barn. Romanen blir som ett bildkonstverk där det finns olika element som inte verkar höra ihop men som betraktaren gör något eget av. Eller som ett musikstycke med olika teman som återkommer och utvecklas. Den är också uppdelad i avdelningar som exempelvis heter Sången om björntråden.
Nedstörtad ängel blir i hög grad det som läsaren gör den till. För mig blev den en känslosam upplevelse och ledde till många tankar, om tillvarons obegriplighet, om det oändliga svarta djupet, men också mer verklighetsnära tankar om varför psykiatern och hans hustru beter sig som de gör. Kärlek och dess motsats är ett starkt tema i romanen. Där finns Pinots äktenskap med kvinnan på hans huvud, ett mycket lugnare äktenskap än psykiaterns och jag kan både tänka att det ju är ett fantasiäktenskap som aldrig kan finnas och att ja,ja hon kan ju inte lämna honom, hon sitter fast på hans huvud. Och jag kan grubbla på vem och hurdan pojken som har mördat är, för det finns ju sådana människor, och hur psykiatern kunde vara så korkad så han utsatte sin egen dotter för fara och hur det är möjligt att hans och hans hustrus förhållande kan pågå som det gör.
Nedstörtad ängel är en hemsk roman på sätt och vis, men i den finns också kraft och kärlek och jag lämnar den inte alldeles uppriven. Den leder snarare till funderingen. Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förstå alltihop. Den är en sorglig och delvis ångestfull sång över livet och döden och det är nog mellanrummen mellan de olika temana som ger romanen dess stora djup och kraft. Men den är sakligt skriven så som Enquist brukade skriva, och också detta i motsättning till ett innehåll som bidrar till starka känslor hos läsaren och som jag föreställer mig har sitt ursprung också i starka känslor hos författaren, gör den mycket vacker och underligt nog både avgrundsdjup och trösterik.
Nedstörtad Ängel av Per Olov Enquist, Norstedts 2019. Förord: Agneta Pleijel.
Mösstanten 