Då är vi tillbaka hos Hans Alfredson och nu tittar vi på hans roman Tiden är ingenting. Som ni ser är undertiteln En släktsaga. Från omslagets baksida:
Hans Alfredsons nya bok är en brett upplagd släktkrönika där läsaren får stifta en nära och bestående bekantskap med åtta generationer av familjen Brosse, verksamma under drygt etthundrafemtio år, från förra delen av artonhundratalet fram till november nittonhundraåttio. …
… Karl Brosse, född 1923, är bokens berättare. Han lyfter fram och levandegör representanter för olika generationer och låter dem understryka viktiga händelser. Familjen Brosse har en stark förankring i den skånska landsbygden, där huvuddelen av handlingen utspelas, med förgreningar i senare generationer till Helsingborg och Stockholm.
En av mina närstående har läst boken och skrattade en del under tiden. Den är tydligen ganska full av Alfredsonska skämt. Och om det är så att humorn i boken tilltalar en så kan man nog få ganska nöjsam läsning. Det återstår att se hur jag reagerar, för läsa den ska jag – någon gång.
Tiden är ingenting – en släktsaga av Hans Alfredson, Wahlström & Widstrand 1981.
Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.
Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.
Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.
Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.
Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.
Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.
Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm handlar om en våldtäkt och hur den påverkar några olika människor också indirekt. Romanen handlar om makt och klass och förtigande.
Väsen – ett familjedrama av Domenico Starnone handlar om en morfar som passar sitt fyraåriga barnbarn några dagar medan föräldrarna är bortresta. Han är trött och lite glömsk och det rör ihop sig ordentligt.
Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout är på sätt och vis en fortsättning på Mitt namn är Lucy Barton. Den handlar om människor i den lilla staden där Lucy Barton växte upp i sin fattiga familj.
Det var mina titlar på bokstaven V. Jag har skrivit om alla tre så titlarna är länkar till inläggen. Nu är jag ganska nyfiken på vilka bokstäver de andra bokbloggarna har valt och vilka titlar det har lett till. Om du också är nyfiken på det kan du gå till Ugglan & Boken.
För ganska länge sedan köpte jag den här antologin när Östergötlands fantastikförfattare hade en dag på Linköpings stadsbibliotek. Nu är det hög tid att en av novellerna finns med här på bloggen. Jag valde den första som är skriven av Jenny Green och som var en av tre noveller som vann Fantastikportalens novelltävling 2017. Den heter Krafttider och det handlar om kraften i naturen, i det som växer. Miljön är en liten stuga med skogen strax intill. Siv och storflickan Hillevi ger sig iväg ut en tidig morgon medan mannen i huset ligger kvar och sover.
De gick mot skogen, den här morgonen liksom så många andra. Dimman hade ännu inte lämnat ängarna och nattfukten låg fortfarande över jorden. Även om han sov därinne hängde hans blick över dem och de gick i tystnad tills de kommit ner för backen där de inte längre syntes från stugan. Då kom luften in i deras kroppar och de kunde le och svänga med korgarna. Ängsgräset hade redan börjat växa och fastän de följde kreaturens upptrampade stigar blev deras kjolfållar våta och tunga. Siv drog in markens doft av mylla och växande. Röllekan vid stengärdsgården och granarna som sköt skott, björkarnas sav som rann till. Det var krafttider. För de som kunde hantera krafterna spelade det roll. För henne var det bara en årstid. Även om hon kunde känna hur det pulserade genom jorden kunde hon inte nå krafterna. Men hon hade örterna. För det mesta räckte det. (Sid. 11)
Krafttider är en tät och mycket spännande berättelse. Mer om handlingen vill jag inte skriva här eftersom det kan förstöra upplevelsen. Men novellen är fint skriven, den känns förankrad i sin miljö och den handlar om problem som alls inte är inaktuella fast handlingen är förlagd till en obestämd tid och ort där örter och jordens och naturens kraft har stor betydelse.
Krafttider av Jenny Green – novell ur Bortom Portalen II, Fafner Förlag 2018.
I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.
Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.
Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.
I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.
Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.
Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.
Tre porträtt av Klas Östergren kan kanske kallas en novellsamling. Den innehåller tre berättelser som heter Kvinna i starkt ljus, Kamrat i blå uniform och Kollega med gul skål. Men huruvida den känns som novellsamling eller något annat beror naturligtvis på upplevelsen när man läser den. Från omslagets baksida:
Här framträder en berättare som ägnar en kvinna, en kamrat och en kollega varsitt litterärt porträtt. Detta är en svår konst, men eftersom personerna betytt mycket för berättaren, anser han det mödan värt. ….
Och längre ner i baksidestexten:
Ett genomgående tema är att ingenting är vad det ser ut att vara, ett påstående som också gäller dessa berättelser i sig. Under en skenbart enkel yta döljer sig outgrundliga komplikationer. Precis som i tillvaron runt omkring oss. Det är inte alltid som ett porträtt föreställer den det säger sig föreställa, det kan mer likna den som utför det.
Kanske ska boken hellre kallas roman? Eller varken det ena eller det andra? I alla fall vill jag gärna läsa den.
Åsnesommar berättas av en tioårig flicka. Hon bor på en av Kanarieöarna, i en by lång uppe på höjden, flera kilometer ifrån stranden nere vid havet. Hon bor med sin mamma och pappa och mormor, men föräldrarna ser hon inte mycket av eftersom de är nere vid kusten och arbetar. Hennes morfar har givit sig iväg och lever med en annan kvinna. Efter sig lämnade han stora skulder så mormodern är fattig och föräldrarnas inkomster behövs.
Det är sommarlov och flickan leker med sin bästa kompis, den jämnåriga flickan Isola. Men det är inget jämlikt förhållande. Isola är smartare och hon är tidigt utvecklad. Hon fick mens redan vid nio års ålder. Dessutom äger hennes mormor butiken i byn så Isola räknas som lite mer än berättaren. Hennes mormor står i skuld till butiksägaren, en skuld som blir större och större.
Åsnesommar är en hård berättelse och mycket kroppslig, sådana kroppsligheter som att kissa och bajsa, som att ha mens, att ha fått könshår och att gnugga sig. Berättelsen är full av lukter och smaker, den är drastisk, hård, sårig och gripande och den blir lite rolig mitt i alltihop genom flickans sätt att berätta. Den är skriven med kanarisk slang och kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.
Åsnesommar är Andrea Abreus debutroman. Den handlar om kärlek och svartsjuka, om vänskap och egoism och om att förlora en kär människa. Samtidigt får vi en känsla för miljön, för vädret, hur det kan kännas att bo i närheten av en vulkan och hur det kan vara att leva där i byn som bofast och se de underliga turisterna komma och gå..
Åsnesommar av Andrea Abreu, Nirstedt litteratur 2022. Översättning: Hanna Nordenhök.
Här blir det två dörrar och ett fönster. Ingen portal alltså, men snart kommer ett inlägg om en novell ur samlingen Bortom portalen II, en antologi med noveller av svenska fantastikförfattare. Bara så ni vet.
På omslaget till Gisslan av Nina Bouraoui finns något som ser ut att vara en del av en dörr. Berättelsen var ursprungligen en teatermonolog och den handlar om en kvinna som tar sin chef som gisslan.
I romanen Den svarta månens år av Ellen Mattson står huvudpersonen ofta om natten vid fönstret och tittar ner på den mörka parken. Och vad har vi på omslaget om inte just ett fönster.
Dörren av Magda Szabó är självklar i den här trion och jag misstänker att den inte bara förekommer hos mig. Den handlar om en ungersk författarinna och hennes hushållerska.
Alla tre böckerna är väl värda att läsas och jag har skrivit om dem så titlarna är länkar till mina inlägg.
Om du vill ha fler tips på böcker med fönster, dörrar och portaler kan du gå till Ugglan & Boken.
Henrik Johanssons nya bok Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött kom med posten. Den ska bli spännande att läsa. Det är ingen roman. Kanske kan den kallas diktsamling?
Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson, Verbal 2022.
Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.
Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.
Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.
Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.
Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.
10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.
Mösstanten 