När jag trodde att jag hade läst alla böcker av Stieg Trenter (1914-1967) som vi har i hyllan då trodde jag fel. Där finns faktiskt två novellsamlingar som jag inte har läst en enda berättelse ur och detta är den ena. Stieg Trenter skrev 25 romaner men bara en novellsamling i kriminalgenren enligt baksidestexten. Den andra novellsamlingen är hopsatt efter författarens död av noveller som har varit publicerade på annat håll.
I den här boken finns fyra noveller, Spökjakt med hund, Spår i nysnö, Sista tåget från Paddington och titelnovellen Flickan som snavade på guldet.
Flickan som snavade på guldet och andra detektivberättelser av Stieg Trenter, Bonniers 2000. Efterord: Per Olaisen.
Novellsamlingen kom ursprungligen ut 1962. Det finns också en utgåva från 2014.
Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.
Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.
Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.
Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.
Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.
Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.
Svart och vitt i titel, på omslag eller i handling är temat vi fått från Ugglan & Boken till denna tisdagstrio. Och så här får det bli hos mig – en bok som jag har läst och två som jag vill läsa. Jag har visserligen blandat in lite rött här också men det får duga ändå.
Björnkvinnan av Karolina Ramqvist handlar om en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet och som följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen därför att hon hade haft sexuellt umgänge med en man på skeppet. Björnkvinnan har jag läst så titeln är en länk till mitt inlägg.
Rött och svart av Stendhal (1783-1842) har jag länge velat läsa så det här kanske blir en extra puff till att verkligen göra det. Romanen kom på franska 1830. Rött är kärlekens färg och svart är prästkappans. Romanen handlar om en pojke från landsorten som studerar till präst. Han är äregirig och han hatar överklassen och han beslutar sig för att förföra borgmästarens hustru.
Den vita staden av Karolina Ramqvist har jag också länge velat läsa. Den är en fristående fortsättning på Flickvännen som jag har läst för ganska länge sedan och som jag tyckte var bra. I den vita staden är Karin ensam med sin dotter. En dag knackar kronofogden på dörren och Karin ger sig iväg med sitt barn för att få tag på det som hon har rätt till, skriver förlaget.
Fler böcker på temat svart och vitt hittar du om du går till Ugglan & Boken.
Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den sjätte:
När börjar en händelse? Den börjar inte. Det var alltid något före. Den börjar som bäcken börjar i rännilen och som rännilen börjar i det sipprande myrvattnet. Regnet är det som får myrens vatten att stiga. Om vintern får granarna vida kjolar. Snön når så högt att den flätar sig in i den nedersta kransen av grenar. När stormen driver ihop den blir det hålor och bon under granarna. En räv kan söka daglega där undan blåst och lursk. Orrhönorna ligger under granarnas kjolar men aldrig under samma rot som räven. Han kurar ihop sig därinne och väntar på natten. På månljuset och skaren väntar han.
En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.
Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.
Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.
Det förflutnas ständiga närvaro är tredje delen i en trilogi om Frankrike. Vi har också den andra delen i trilogin, Ett hörn av Paradiset, i bokhyllan och den finns i ett hettihyllaninlägg här på bloggen. Men den första delen har vi inte. Den heter Storklockan i Paris och jag funderar på om jag borde läsa den innan jag läser del två. Men jag kan tänka mig att de är fristående och att man mycket väl kan läsa bara en av dem. Dessutom är jag rädd att det kommer att dröja. Vi har så många intressanta böcker i hyllan som jag vill läsa.
Knut Ståhlberg var i många år utlandskorrespondent, bosatt i Paris, så han känner landet väl. Från baksidestexten:
Han förklarar hur de bägge världskrigen påverkat och ännu påverkar Frankrike. Han för ned de stora händelserna till den enskilda människans plan och visar hur det förflutna lever kvar och griper in.
I boken berättar Knut Ståhlberg om en rad franska författare och om målare som Modigliano och Picasso. Baksidestexten igen: Det förflutnas ständiga närvaro är en djupt personlig bok om livet, döden och kärleken. Paris hjärta. Frankrikes själ.
Intressant? Javisst!
Det förflutnas ständiga närvaro av Knut Ståhlberg, Norstedts 2002.
Det är vår på Öland. Vid ett nedlagt stenbrott finns ett par gamla små hus, ärvda från släkten. Och så finns där två nybyggda, stora tjusiga villor. De flesta husen i trakten är obebodda just nu men längre fram kommer alla sommargästerna. I ett av de små husen vid stenbrottet bor Per Mörner som ska ha sina två barn hos sig över påsken, men tonårsdottern Nilla är sjuk och ligger på sjukhuset i Kalmar. Per Mörner har ett dåligt förhållande till sin åldriga pappa som aldrig har tagit ansvar för sitt barn. Men så ringer han och ber om hjälp, förvirrat och obegripligt, och Per Mörner ger sig motvilligt iväg för att träffa sin pappa.
Sedan kommer en rad händelser. Det är mordbrand och misstankar. Det är människor med rötter på Öland som har farit illa som barn. Det som påverkar handlingsförloppet är både det som finns nu och det som har varit tidigare. Per Mörners far har tydligen sysslat med skumma affärer. Dessutom väver författaren in folktro i berättelsen och precis som i Skumtimmen och Nattfåk finns natur- och sagoväsen kanske inte bara i människors föreställningsvärld utan också i verkligheten.
Johan Theorin har skrivit en berättelse som stundvis är riktigt spännande, som ger god underhållning och där det finns stämning och atmosfär och mänskliga relationer som man kan tro på. Hans huvudperson Per Mörner ger sig naturligtvis ut på en del expeditioner fast det vore klokare att låta bli, så som det brukar vara i deckare, men här tycker jag att det håller. Han är mycket orolig för sin dotter och det bidrar till att han inte hela tiden är klok och eftertänksam.
Blodläge är den tredje i en kvartett Ölandsdeckare, en för varje årstid. Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) har jag läst tidigare. Den fjärde med handlingen förlagd till sommaren heter Rörgast (2013) och den vill jag gärna också läsa.
Blodläge av Johan Theorin, Wahlström & Widstrand 2021. Boken jag har läst är en pocketutgåva. Ursprungligen kom Blodläge 2010.
Frankrike Samtycket av Vanessa Springora handlar om författaren själv som blev sexuellt utnyttjad av en 50-årig uppburen fransk författare när hon var fjorton år och ingen av de vuxna runtomkring, av vilka många tillhörde kulturetablissemanget, reagerade på att det skulle vara fel. En bra bok som väckte stor uppmärksamhet och debatt när den publicerades i Frankrike år 2020. Den kom på svenska samma år.
Tyskland Allt förgäves av Walter Kempowski (1929-2007) kom på originalspråket redan 2006 men kom översatt till svenska först i år. Den handlar om människor i slutskedet av andra världskriget i Östpreussen. En fantastiskt bra bok anser jag.
Belgien En okänd man av Marguerite Yourcenar (1903-1987). Hon föddes i Bryssel och blev ledamot av både den belgiska och den franska akademien Hon bosatte sig så småningom i USA. En okänd man handlar om den unge vagabonden Nathanael i 1600-talets Europa och Nordamerika. En fin läsupplevelse. Boken kom på svenska 2019.
Det finns inlägg om alla tre böckerna på bloggen så titlarna är länkar dit. Och om du är nyfiken på vilka tre närliggande länder andra bokbloggare har valt kan du gå till Ugglan & Boken.
Rilke nämns både här och där vilket inte är konstigt. Han tillhör de stora poeterna och när jag tänker efter inser jag att jag har läst ytterst lite av honom, bara någon dikt som fanns i skolantologin. Därför beställde jag den här boken och nu har den kommit. Just diktsamlingar är bra att äga. Inget man brukar läsa i ett svep utan hålla på med länge och återkomma till.
Rainer Maria Rilke (1875-1926) var en tyskspråkig poet, född i Prag, som skrev både vers och lyrisk prosa. Hans mest kända verk är Sonetterna till Orfeus och Duinoelegier enligt Wikipedia.
Rainer Maria Rilke, Valda dikter, Ellerströms 2020. Översättning och efterord: Malte Persson.
Dikterna finns också på originalspråket i boken, de flesta på tyska, men det finns också några dikter som Rilke skrev på franska. Diktsamlingarna som är representerade i boken är Das Buch der Bilder, Neue Gedichte och Die Sonette an Orpheus. Sedan finns en avdelning för övriga dikter som jag antar kommer från lite olika håll. Enligt efterordet vill Malte Persson lyfta fram Rilke som modernist.
När jag har läst färdigt Inger Christensens diktsamling Det är det mycket troligt att nästa poet blir Rilke.
Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.
I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.
Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.
Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:
sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.
Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.
De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.
Mösstanten 