Hett i hyllan #175 – En liten stad i Tyskland

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Mer spioner i bokhyllan. Så blir det när man har böcker av både Eric Ambler och John le Carré stående där. Jag har läst John le Carré med behållning tidigare i livet, men han har skrivit många böcker och vi har flera i hyllan som jag inte har läst, bland annat denna. Från omslagets baksida:

Från engelska ambassaden i Bonn har viktiga handlingar plötsligt försvunnit, och detta under ytterst kritiska förhållanden: de försvunna papperen kan inte bara omintetgöra Englands försök att få fotfäste på den gemensamma marknaden, de kan också vålla en ödesdiger skärpning av de våldsamma antibrittiska stämningar som nynazisterna just har börjat piska upp. Gärningsmannen är en liten stillsam och försynt tjänsteman på ambassaden, Leo Harting, en tyskfödd jude som strax före kriget flydde till England. Hela hans liv är inriktat på att krossa den nynazistiske ledare vars mörka gärningar i det förflutna han själv har upplevt på nära håll.

Vidare skriver man att En liten stad i Tyskland liksom John le Carrés bok Spionen som kom in från kylan är mer än en spionthriller, alltså att människor skildras med djup och att vi som läsare får tränga in i diplomaternas sällsamma värld. När vi tar del av baksidestexten inser vi att En liten stad i Tyskland är skriven för ganska många år sedan då dagens EU inte fanns och då muren inte hade fallit. Romanen kom 1968 på engelska och 1969 på svenska.

En liten stad i Tyskland av John le Carré, Bonniers 1971. Översättning: Magnus K:son Lindberg.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Regnet av Maxim Grigoriev

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Regnet handlar om några människor som umgås under månaderna september till och med april i staden Porto vid Portugals Atlantkust. Under de månaderna regnar det nästan hela tiden i Porto. Det är grått och ruggigt och trist. Det är ganska unga människor det rör sig om. Några av dem kommer från andra länder och andra är bofasta i Porto.

I stadens centrum pågår bostadsspekulation. Det har varit billigt att bo där tidigare, men nu blir det allt dyrare och människor med lågbetalda arbeten måste flytta. Det är samma utveckling som har skett i många städer. På baksidan av boken står att en grupp unga människor i Porto bestämmer sig för att göra något radikalt mot gentrifieringen. Men det kan inte vara den här gruppen människor. Några av dem vill göra någonting, men inte som grupp – den här gruppen – så som jag uppfattar det. För mig blir romanen stillastående och dunkel, och vacker och poetisk. Mycket vacker, faktiskt. Det händer något dramatiskt under de här månaderna, men berättelsen är inte dramatisk. Men den är heller inte särskilt lång, och en kort, vacker berättelse om ett tillstånd går bra att läsa.

En känsla av hopplöshet är vad den här romanen förmedlar till mig. Det känns som om det möjligen kan komma en öppning för några av de här människorna, men senare. Kanske någon annanstans. Ukraina nämns i förbigående ett par gånger. Några fattiga människor som inte har råd med människovärdiga bostäder nämns också. Men människorna som figurerar i berättelsen rör sig i ett grått töcken och de är inte sådana som sliter hårt och svälter. Jag vet inte vad den här romanen är och jag är inte säker på att jag har förstått alltihop, men det känns som om den är värd att läsas.

Regnet av Maxim Grigoriev, Bonniers 2022.

Tisdagstrion – Negation i titeln

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Den här veckan var uppgiften inte helt lätt. Visserligen finns det många böcker med inte i titeln, men de jag tar upp här ska jag väl ändå ha något förhållande till. Efter att ha funderat lite hittade jag i alla fall dessa tre. Jag har läst alla tre böckerna med stor behållning men Jag heter inte Miriam läste jag innan jag började blogga. Vi får väl se hur många andra bokbloggare som har någon eller några av de här böckerna i sin trio idag.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis (1885-1951) kom redan 1935 på engelska och 1936 på svenska. Det är en satirisk berättelse som handlar om att en liknande utveckling sker i USA som i Tyskland. Sinclair Lewis fick nobelpriset 1930.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr handlar om en blind fransk flicka från Paris och en tysk pojke från Ruhrområdet under andra världskriget. En vacker och hemsk och spännande roman som fick Pulitzerpriset 2015.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson kom 2014. Den handlar om en romsk kvinna som låtsas att hon är judisk i koncentrationslägret för att klara sig och få hjälp av de judiska kvinnorna eftersom romerna står lägst av alla. En stark skildring.

Om du vill veta vilka böcker med negation i titeln som andra bokbloggare skriver om idag kan du gå till Ugglan & Boken.

Inledningar #7

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Dags för en romaninledning igen. Den här romanen har en liten förklaring i början av varje avdelning där författaren vänder sig direkt till läsaren. På så sätt för författaren då och då läsaren upp ur berättelsen. Så här börjar boken:

Här i början lämnar Frans Biberkopf fängelset i Tegel, dit hans tidigare besinningslösa liv har fört honom. Han har svårt att åter få fotfäste i Berlin, men till slut lyckas han till sin glädje och han svär nu en ed att vara skötsam. Ni skall få se hur han i veckotal är skötsam. Men det är blott en kort nådatid.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin.

Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En ukrainsk kvinnlig litteraturvetare som också är poet arbetar vid ett universitet i USA. Hon har haft en svår kärleksrelation med en ukrainsk man som är bildkonstnär. Om jag förstår saken rätt har hon hjälpt honom att komma till USA. Att jag skriver ”om jag förstår” beror på att boken är rörig. Den har en arg och förtvivlad och ibland galghumoristisk berättarröst, som tar om och kommer tillbaka till händelser i det här förhållandet och det är omvärvt av tankar om Ukrainas öde och den ukrainska litteraturen och kulturen som har blivit förtryckt under så många år.

Kvinnan i boken är, eller har alltså varit, förtryckt i hela sitt väsen, från att vara tvungen att vara försiktig med vad man säger för att inte råka illa ut där väggarna kanske har öron i Sovjetunionens Ukraina och att ha familjemedlemmar som har arresterats och forslats till läger och som har levt under hungersnöd – till att tillhöra ett språk och en litteratur och kultur som har undertryckts. Det finns helt enkelt inte så många författare som skriver på ukrainska. Gogol, till exempel, kom från Ukraina men han skrev på ryska. Något annat var inte möjligt.

Och kvinnan är poet och det ukrainska språket är litet om man jämför med ryskan och engelskan, och hennes poesi måste ju översättas och tolkas om hon ska nå människor som inte förstår ukrainska. Dessutom behandlar de ukrainska männen oftast inte kvinnorna som jämlikar. Jag tyder romanen så att inte nog med att det finns patriarkala traditioner sedan gammalt utan de ukrainska männen har dessutom varit så förtryckta att de har blivit deformerade och tar ut sin frustration på kvinnorna. I alla fall verkar något vara fel på den här mannen. Men kanske är också kvinnan deformerad av förhållandena i Ukraina? Förtrycket gör verklig kärlek omöjlig.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina förstår många av oss mycket mer om Tsarrysslands och Sovjetunionens annektering och förtryck av olika folk och områden. Det blir så tydligt vad som pågår. När jag växte upp uppfattade jag floden Dnepr som en rysk flod. Kiev var en gammal historisk rysk stad och så vidare. Nu vet jag bättre. Fältstudier i ukrainskt sex bidrar också till den förståelsen. Den är lite ansträngande att läsa, men det är värt besväret.

Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko, Norstedts 2022. Översättning: Irina Karlsohn. Diktöversättning: Mikael Nydahl. Översättning av förord: David Szybeck.

Fältstudier i ukrainskt sex kom ut på originalspråket 2006 och samma år också första gången på svenska.

I år kommer ytterligare en bok av Oksana Zabuzjko ut i Sverige. Den längsta av resor är titeln. Det är en essäbok om att leva i exil och enligt tidningsartiklar går hon där hårt åt den naiva och okunniga syn på Ryssland och Ukraina som har rått i väst.

Hett i hyllan #174 – Cause for alarm

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nicky Marlow needs a Job. He’s engaged to be married and the chances of employment in Britain in 1937 are pretty slim. So when his fiancée points out the position with an English armaments manufacturer in Italy, he jumps at the chance. Soon after he arrives, however, he learns the sinister truth about his predecessor´s departure and finds himself courted by two agents with dangerously different agendas.

Detta läser jag på bokens baksida. En spionroman alltså, och det var ju sådana Eric Ambler (1909-1998) huvudsakligen skrev. Cause for Alarm kom ursprungligen 1938. För den som tycker om lite äldre spionromaner kanske den här kan vara spännande att läsa. ”The best spy story in a long time”, tyckte tydligen New York Times.

Cause for Alarm av Eric Ambler, Penguin Classics 2009.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Vitt slödder av Carina Rydberg

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Vitt slödder handlar om Carina Rydberg själv, så vitt jag förstår. Hon växer upp i en Stockholmsförort och där är det stor skillnad mellan de som bor i hyreshusen, som författaren gör som barn, och de som bor i villor. Vitt slödder står för de som är lite sämre, men det är ingen slum det handlar om. Genom hela boken löper ett mindervärdeskomplex som jag tolkar det. Författaren kommer från enkelt folk där man badade sällan i en balja därför att man inte hade varmvatten inne och man kände heller inte väl till, eller brydde sig om, finkulturen.

Temat är kanske att hitta sig själv. Jag kan känna igen mig i lite från uppväxten fast min var så annorlunda. Carina Rydbergs liv är något helt annat. Vad det är blir jag inte riktigt klok på. Vem är hon? Jag skulle vilja ha mer än denna tunna bok. Att hon har varit med om mycket svåra händelser i sin familj, det står klart och det måste vara händelser som påverkar resten av ens liv. Och att hon har haft en stark drivkraft till att skriva ända från barndomen och inte passat in som god elev i alla skolämnen, så mycket förstår jag. Men när jag läser känns det som om det finns mycket mer av det svåra som inte är med i boken. Kanske är det bra? Vilken författare berättar allt? Ingen, naturligtvis.

Jag tycker om Carina Rydbergs sätt att skriva. Det är klart och avmätt och tydligt. Samtidigt finns en stor kontrast mellan denna tydlighet och den otydlighet som blir min behållning av boken. Det känns som om något fattas, men det kanske beror på mig, läsaren, och inte på författaren. Vitt slödder är i alla fall intressant att läsa. Ett frågetecken.

Vitt slödder av Carina Rydberg, Bonniers 2022.

Tisdagstrion – Skor och kläder

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Det finns en novell av Nikolaj Gogol (1809-1852) som heter Kappan och den här novellsamlingen, där den ingår, är prydd med just en sådan. Gogol brukade skriva satiriskt och humoristiskt och Kappan handlar om en tjänsteman i Sankt Petersburg som köper en överrock vilken blir stulen och tjänstemannen dör och börjar spöka.

Londonflickan av Susanna Alakoski handlar delvis om immigranter från Finland som arbetar i den svenska textilindustrin. Ni ser väl Algotsloggan nere i hörnet på omslaget? Londonflickan ingår i en serie berättelser om kvinnors arbete och kärlek och längtan med rötter i Finland. Den första heter Bomullsängeln, där huvudpersonen arbetar på textilindustrin i Vasa, och den var bättre än Londonflickan, tyckte jag. Men Algots gjorde att jag valde den här boken till trion idag.

Spill – en damroman av Sigrid Combüchen läste jag för ganska så länge sedan. Den handlar om Hedwig Langmark som kommer som ung flicka till Tillskärarakademin. Hon gifter sig visst sedan efter sin utbildning och blir hemmafru, så som det ofta var förr, men Spill handlar trots allt en hel del om kläder. Författaren har dragit in sig själv i berättelsen – eller någon som är som författaren – och när man läser romanen är det osäkert vad som är verklighet och inte. Men bra var den, vill jag minnas. Den fick Augustpriset.

Det var mina böcker med klädespersedlar. Om du vill se vad andra bokbloggare har i sina trios kan du gå till Ugglan & Boken.

Nytt i poesihyllan igen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Ibland ser jag något om en bok eller en författare på nätet och så tänker jag direkt – Den vill jag ha. Så det kan bli ett och annat spontanköp och det här är ett sådant som nyligen kom i brevlådan. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Else Lasker-Schüler och nu har jag boken här.

Else Lasker-Schüler levde mellan 1869 och 1945. Hon kom från en välbärgad, intellektuell borgarklass i Ruhrområdet i Tyskland och hon dog i Jerusalem.

I boken finns ett efterord av Marie Tonkin som också står för tolkning och urval av dikter. Där läser jag: Else-Lasker-Schüler har kallats Tysklands Sapfo och Israels svarta svan. Hon räknas som en av det tyska språkets viktigaste expressionistiska poeter under 1900-talets första hälft.

Ja, inte ångrar jag det här köpet!

Pärlor ur min krona- dikter i urval av Else Lasker-Schüler, Bokförlaget Lejd 2022. Tolkning och urval av Marie Tonkin.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Henrik Johanssons nya bok handlar om hans arbetsliv, från praktik och arbetsmarknadsprojekt till hans författarskap. En poetisk CV läser jag på bokens baksida och det kan man nog säga att det är. Någon slags poesi i dialogform. Tonen är både ironisk och djupt allvarlig.

Stora problem ligger till grund för hans text. Unga människor utnyttjas både genom praktikjobb och genom ungdomslöner, och när de blir så gamla att arbetsgivaren måste betala mer får de inte längre jobba på den arbetsplatsen. Det är arbetsmarknadsprojekt som är förvaringsplatser och det är arbetsplatser med hårda arbetsvillkor. Bageriarbete och restaurangjobb tar stor plats i boken. Henrik Johansson har arbetat på bageri i många år så han vet vad han talar om – eller skriver om.

Men boken är inte tung att läsa. Den är ironisk och absurd. Där finns en hel del humor. Den är lättläst och underhållande och tänkvärd och ibland finns formuleringar som känns igen från litteraturhistorien. Jag kan tycka att boken innehåller lite för mycket upprepning med formuleringar som han sa, jag sa och så vidare i varje dikt. Men upprepningen ger ju också en känsla av arbetslivets tristess när människor inte får ta ansvar själva och utsätts för direktiv och order som inte bara är utnyttjande utan som kan vara både farliga och absurda. Dessutom är det inte bara människor som säger något. Det är arbetsförmedlingen, kommunen – till och med måndagen kan komma till Henrik Johansson och säga något. Texten får i och med detta en ironisk prägel, författaren skriver lite från ovan, men den får också en fantasifull, nästan sagoaktig ton. Och samtidigt är den förankrad i författarens stora erfarenhet från verkligheten på arbetsgolvet och och har allvarlig kritik mot förhållandena där.

På sidan 93 kan man läsa dikten Bageri XVII:

En timmis kom till mig och sa:
Chefen säger
att jag ska städa under inskicket.
Jag sa:
Det går inte
medan jag kör ugnen.
Timmisen sa:
Chefen har skruvat bort
skyddsplåtarna.
Jag sa:
Jag kör inte ugnen
när någon städar.
Timmisen sa:
Kan jag hälsa det
till chefen?
Jag sa:
Ja.
Timmisen sa:
Du är min skyddsplåt.
Jag sa:
Äsch, du.

Henrik Johanssons nya bok är intressant och givande. Jag har aldrig tidigare läst arbetarlitteratur som riktigt liknar det här.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson, Verbal 2022.

.