Of Mice and Men har jag ju läst, tänkte jag förut och därför hoppade jag över den här boken när jag var på S i bokhyllan förra gången. Men nu när jag tittar närmare på den ser jag att den största delen av boken upptas av Cannery Row och den berättelsen har jag inte läst.
Från bokens baksida: Of Cannery Row John Steinbeck said he just ’opened the pages and let the stories crawl in by themselves’. Cannery Row is a street bordered by houses, shacks, and boiler pipes, in wich live all kinds of people, good and bad, kind and cruel, the industrious and the idle, who have one thing at least in common – their poverty.
Visst blir jag nyfiken på den här berättelsen och vill läsa den. Kanske tar jag med den i hyllvärmarhögen som ska läsas nästa år.
Of Mice and Men and Cannery Row av John Steinbeck, Penguin Books 1949. Denna tryckning är från 1969.
John Steinbeck (1902-1968) fick Nobelpriset i litteratur 1962. Cannery Row publicerades första gången 1945 och finns översatt till svenska med titeln Det stora kalaset.
Richard Swartz hade avslutat studierna på Handelshögskolan år 1968, men det var påtvingade studier för att göra fadern till lags. Han tänkte sig inte alls att fortsätta som ekonom. Han var mer intresserad av litteratur. För att komma undan ett kärleksförhållande där han inte ville binda sig och bilda familj for han till Prag i början på 1970-talet. Han hade fått ett stipendium för att studera och skriva en avhandling om ekonomi. (!!) Det första utropstecknet står där eftersom han egentligen inte ville syssla med ekonomi. Det andra därför att Prag efter den ryska invasionen måste vara ett omöjligt ställe för sådana studier. Att få tillgång till de riktiga siffrorna, den riktiga statistiken, kunde man bara drömma om.
Den unge mannen kommer alltså till Prag där han stannar i två år. Det blir en kulturkrock och en inblick i hur ett totalitärt samhälle kan fungera, ett samhälle som kunde ha varit på väg till något bättre under Pragvåren men som efter den ryska ockupationen måste vända tillbaka till de gamla sovjetiska traditionerna. Så vill naturligtvis de flesta inte ha det, men vad ska de göra mot övermakten? Ostron i Prag handlar om en ung man från väst som kommer till ett förljuget samhälle. Det är fattigt. Mycket fattas. Mycket finns skenbart men inte i verkligheten. Och siffrorna han ska använda till sin avhandling är fabricerade lögner.
Det finns många intressanta iakttagelser i boken, till exempel hur invånarna i Prag inte låtsas om att vissa som är statstjänstemän administrerar ockupationen utan skenbart är de jämlika med de andra, hur arbetsmoral knappt finns, hur alla måste manövrera i förljugenheten, hur korruption råder överallt, både på grund av fattigdom och på grund av meningslösheten i arbetet och att ekonomin inte fungerar. Allt detta och mycket mer skriver Richard Swartz om med humor och allvar och med pregnanta detaljer. Han tar också upp historia och kultur och han skriver om sitt personliga liv, om kärleksaffärer, om långa strövtåg i staden och om människor han träffar och umgås med. Jag är inte helt förtjust i denne unge man som inte vill ta ansvar när det gäller kärlek, men det gör inte boken sämre. Tvärtom. Boken skulle vara mindre intressant utan detta.
Början av 1970-talet är ganska länge sedan, men tyvärr är bokens tema fortfarande aktuellt. Jag hade stort utbyte av Ostron i Prag.
Det är inget svårt ämne som Ugglan & Boken har givit oss idag. Jo, förresten, det är lite svårt att välja. Det kommer så många intressanta böcker i höst. Men är det en trio vi ska ha, då får man nöja sig med att skriva om tre.
Djävulsgreppet av Lina Wolff har redan kommit ut, men jag lånar den på biblioteket och när jag skrev det här inlägget hade jag inte fått den. Men så trillade reservationen in och nu har jag redan läst den. Spännande bok, men inlägg kommer senare. Romanen handlar om ett mörkt och destruktivt kärleksförhållande.
Stjärna 111 av Lutz Seiler kommer ut i slutet av oktober. Efter att ha läst Seilers roman Kruso vill jag absolut läsa mer av honom. Stjärna 111 handlar om tiden efter Berlinmuren fall. Den unge Carl reser till Berlin där han träffar ett gäng som sysslar med svarta affärer och konkurrerar om de många tomma lägenhetshusen. En annan vinkling på den så kallade Wende-romanen enligt förlaget.
Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko kom redan 2006, men i år kom en ny upplaga nu i augusti. Den handlar om att de ukrainska männen behandlar kvinnor lika hårt som deras land har blivit behandlat, och trots det svåra temat ska den vara fylld av humor och självironi. Eftersom jag gärna vill lära känna Ukraina och ukrainska författare närmare vill jag läsa den här boken.
Om du vill veta vad andra bokbloggare längtar efter att läsa kan du gå till Ugglan & Boken.
En kvinna står och stryker och funderar över sin äldsta dotter Emily. Någon har bett henne att komma för att prata om dottern så att denna eller denne bättre ska förstå henne.
Så vandrar tankarna medan modern stryker och vi får veta mer och mer om flickans uppväxt och förhållandena då.
Från sidan 18: Hon var ett vackert barn. Hon blåste blanka bubblor av ljud. Hon älskade rörelse, älskade ljus, älskade färg och melodier och texturer. Hon låg ofta i sin blåa sparkdräkt och bankade extatiskt mot golvet så att hennes händer och fötter blev till suddiga fläckar. Hon var mitt livs mirakel, men när hon var åtta månader blev jag tvungen att under dagarna lämna henne hos grannfrun en trappa ner som inte alls tyckte att hon var något mirakel, för jag arbetade eller sökte arbete och sökte Emilys far som ”inte längre stod ut” (skrev han i sitt avskedsbrev) ”med att dela nöden med oss”.
Modern i novellen hade säkert inte så ofta tid att ta te- eller kaffepaus. Kanske hade hon inte ens råd att köpa kaffe eller te periodvis. Kanske var det likadant i USA som här, att fattiga människor alltid drack kaffe. Om de hade något. Kanske borde jag hellre ha lagt boken på strykbrädan när jag tog bilden? Det är ju så suveränt bra att Tillie Olsen har valt att kvinnan ska stryka medan hon tänker.
Det var depression och sedan kom kriget och kvinnans nya man var inkallad och borta från hemmet. Då hade de fler barn. Det här var också tider när man inte såg på och behandlade barn som idag, i synnerhet inte fattiga barn som måste lämnas bort. Jag står här och stryker är en hjärtskärande berättelse skriven ganska sakligt och mycket konkret. I den finns många år av kamp för att få tillvaron att gå ihop. Samtidigt finns där stor livskraft. Novellen är koncentrerad och slående och jag rekommenderar den varmt.
Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen ur samlingen med samma titel, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren. Förord: Kristina Sandberg.
Lily Høy är en ung friskolelärarinna som kommer till det lilla jylländska samhället Thyregod 1904. Hon börjar skriva dagbok, men det blir bara lite och hon återkommer inte till den förrän många år senare, år 1927. Då har hon länge varit gift med doktor Bagge och nu är han sjuk.
En ny tid är alltså en dagboksroman där Lily Bagge skriver ner sina tankar och vad som händer på den lilla orten där hon bor. Romanen är mycket lugn och eftertänksam med många detaljer ur doktorinnans vardag. Efterhand kommer mer och mer om hennes äktenskap fram. Doktor Bagge har varit en dominerande man och känslan blir att Lily Høy var ganska fri en gång. Som friskolelärarinna hade hon stort ansvar och viss auktoritet men i äktenskapet med doktor Bagge fick hon anpassa sig och inte leva ut sin personlighet. Det verkar inte ha varit ett lyckligt äktenskap. Inget skrivs läsaren på näsan utan mycket av det framkommer mellan raderna.
För mig finns stort värde i den här berättelsen. Den ger bitar av ett liv, ett vanligt liv som en inte särskilt betydande människa har levt, en människa som inte tar över rummet när hon kommer in. Samtidigt är hon omtyckt och har en viss säkerhet. Hon har anpassat sig men verkar också ha en inre styrka. För mig blir berättelsen både vilsam och spännande eftersom mer och mer avslöjas efterhand och mer och mer framkommer om hur Lily Høys liv kommer att gestalta sig i framtiden. Romanen ger också en känsla av hur det kan ha varit att leva och bo i början av nittonhundratalet i en trakt som är glest befolkad efter danska förhållanden.
En ny tid är det första jag läser av Ida Jessen. På nätet ser jag att hon brukar skildra mänskliga relationer i små samhällen. Enligt min erfarenhet vimlar det inte av romaner som En ny tid. Jag har också hennes roman Doktor Bagges anagram i min långa läslista och den vill jag gärna läsa. Men det finns mer av Ida Jessen. Jag hittar åtta titlar som är översatta till svenska i Libris och kan man läsa danska har man mer att välja på. Ida Jessen har skrivit noveller, barnböcker och romaner.
En ny tid av Ida Jessen, Historiska Media 2018. Översättning: Ninni Holmqvist.
Citat från omslagets baksida: Mannen som såg tågen gå förbi är en psykologisk thriller och som sådan mycket stark. Vad den skildrar är en mänsklig upplösningsprocess, skeendet hos en man som tappar fotfästet både i samhället och i sitt eget väsen; man följer detta skeende med intresse. Kurragömmaleken på liv och död mellan den ensamma vargen och jägarna-polisen ger författaren tillfälle att föra läsaren rätt in i ett Paris som inga turister känner: den utstöttes, den förföljdes, den efterspanade boulevardtramparens ödsliga och farliga Paris.
Boken kom ut första gången på originalspråket 1938 och det är ingen av Simenons alla deckare med kommissarie Maigret utan en av hans andra romaner. Den har kommit i flera upplagor på svenska, den senaste på Modernista 2019 med samma översättning som till de olika andra upplagorna på svenska men i Modernistas utgåva finns ett förord av litteraturforskaren Lena Kåreland. Den vi har i hyllan är en tidigare utgåva från Bonniers.
Mannen som såg tågen gå förbi av Georges Simenon, Bonniers 1983. Översättare är inte angiven i boken och inte heller i posten på Libris men jag räknar med att det är samma som till de andra, alltså Elisabeth von Törne-Arfwedson.
Under frangipaniträdet utspelas i Moçambique i och vid en gammal portugisisk fästning alldeles vid havet. Den är nu ett hem för åldringar. De lever långt från sina släktingar fast de enligt gammal tro borde leva och begravas nära sina anhöriga. Under ett frangipaniträd utanför fästningen ligger en snickare begravd. Han har inte fått en begravning enligt traditionen.
Till fästningen kommer poliskommissarien Izidine för att lösa ett mord. Ålderdomshemmets föreståndare har mördats. Snickaren får återvända till de levandes värld och komma in i Izidines huvud för att hjälpa till. Izidine är en storstadsmänniska, utbildad i västvärlden. Han förstår sig inte på åldringarna och deras sätt att tänka och berätta. De ljuger och berättar skrönor.
Berättelsen bygger på gammal tro och traditioner. Den har en overklig, lite spöklik, sagolik stämning. I landet finns stora problem. Långvarigt krig och korruption gör att riktig rättssäkerhet inte finns, och att åldringarna är samlade i fästningen och att det är mycket svårt att ta sig därifrån på grund av krig och laglöshet runtomkring blir en bild av det sönderslagna gamla samhället. Mia Couto skriver en slags kriminalromaner läser jag på Wikipedia. Detta är då en av dem. Den är både spöklik och vacker, men den är ingen spänningsbok utan en roman där det finns ett mord. Den var intressant att läsa men för min smak var den lite för programmatisk. Den kändes konstruerad för att framföra ett budskap. Men jag ångrar inte att jag läste den eftersom den ändå ger en liten inblick i ett annat land och en annan kultur. Under frangipaniträdet är den första boken jag läser av en författare från Moçambique och jag vill nog ändå läsa något mer av Mia Couto.
Under frangipaniträdet av Mia Couto, Ordfront 1997. Översättning Marianne Eyre.
Tisdagstrion är tillbaka och som första trio efter uppehållet vill Ugglan & Boken veta vilka böcker som vi har läst hittills i sommar som vi tycker var bäst. Det här är ingen lätt uppgift. Jag har läst många bra böcker den här sommaren. Men jag beslutade mig för att välja de tre första som jag läste som jag gav fem stjärnor på Goodreads. Nu får jag erkänna att om det blir fem eller fyra stjärnor kan vara lite godtyckligt, men de tre böckerna som jag har i dagens trio är högst läsvärda.
Ovanjorden av Mikael Berglund hade jag läst färdigt 1 juni.
Den 19 juni avslutade jag läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Mycket bättre sent än aldrig, får man väl säga.
Och nu en romaninledning som de flesta av oss skulle pricka in i en quizz:
Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv. Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.
Det är väl inte nödvändigt alls att skriva här varifrån citatet kommer?
Så har jag då äntligen läst den här boken som jag har tänkt på i åratal men aldrig tidigare samlat ihop mig för att läsa. Det är synd att jag inte gjorde det tidigare. Det är en bok som jag tycker var och en av oss borde läsa och just nu känns den tyvärr mycket aktuell.
Kriget har inget kvinnligt ansikte bygger på intervjuer med kvinnor som deltog i Sovjetunionens stridskrafter under andra världskriget. De flesta soldaterna var män men det fanns många kvinnor där också. De var prickskyttar, piloter, kulspruteskyttar, partisaner, sjukvårdare, läkare, tvätterskor och kokerskor, bland annat. När jag läste en tvätterskas minnen fick jag en aha-upplevelse. Fast det är självklart att en armé måste tvätta soldaters kläder och att dessa kan innehålla mycket som är obehagligt hade jag inte tänkt på det tidigare, och natuligtvis inte heller under vilka primitiva och tunga förhållanden det skedde under andra världskriget.
De intervjuade kvinnorna var unga flickor när de sökte sig till armén. De ville göra en insats i kampen mot nazismen. Och det gjorde de också, men vad var tacken? Många blev dekorerade men visade sällan sina medaljer. Unga flickor! Kvinnor bland soldater! Det vet man väl hur soldater är! Och alltså var de som kom tillbaka inga pålitliga kvinnor utan promiskuösa och lättfärdiga. Ingen man ville ha som svärdotter precis. Många höll sin insats i krigsmakten hemlig om de kunde. Det tog lång tid för Svetlana Aleksijevitj att vinna kvinnornas förtroende och naturligtvis är det de berättar utvalt av kvinnorna, det är minnen från länge sedan och allt vill man inte berätta och den man var då är inte den man är nu.
Eftersom Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om personliga berättelser kommer kriget oss närmare. Det ger insikter som vi kanske inte får annars både om krigets vedervärdighet och om dess följder. Sovjetunionen var en diktatur på den tiden. Armén var illa rustad när Tyskland gick till angrepp. Mycket av historieskrivningen är inte överensstämmande med verkligheten. Så ni som inte har läst den här boken, gör gärna det. Jag är visserligen mycket sen, men kanske finns det några fler som inte har gjort det.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten.
Mösstanten 