I Mikael Niemis roman Fallvatten brister plötsligt dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och det förstår vi allihop att om dammarna plötsligt brister, alltså om man inte har sett tecken och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet. En man försöker till och med köra ifrån den enorma vågen som rusar mot honom bakifrån. Fallvatten skulle kunna ha varit en film, men utan någon eller några huvudpersoner som vi får lära känna i början och kan identifiera oss med. Och utan Hollywoodslut. Men den är spännande.

Fallvatten är en mörk och hård historia. Där finns både de obevekliga naturkrafterna och en psykopatisk man som får ett ypperligt tillfälle att leva ut sitt hat mot kvinnor. Men där finns också hjälpsamhet och omtanke. Människan är mycket liten i förhållande till naturen i den här romanen. Hon gör vad hon kan, men det är inte så mycket.

Fallvatten är spännande underhållning, om man vill se den så, men den har fler kvalitéer. Den handlar om människor som mycket väl kan finnas i verkligheten. Jag kan inte miljön själv, men det känns som om Mikael Niemi är väl förtrogen med den och människorna som kan tänkas leva där. Berättelsen känns realistisk mitt i alltihop och att beskriva så ingående och detaljrikt vad som händer och göra det så spännande, det förmår inte vem som helst. Man kan också se berättelsen som en varning. Visst säger forskarna att klimatförändringen kan göra att det regnar mycket mer i vårt land? Och vilken beredskap finns egentligen?

Nu hoppas jag i alla fall, som svensk som är van att känna mig förhållandevis trygg och lita på att myndigheterna gör vad de ska, att Vattenfall och berörda myndigheter håller mycket noga koll på de stora dammarna i våra älvar.

Fallvatten av Mikael Niemi, Piratförlaget 2012.

Sen for jag hem är Karin Smirnoffs tredje bok om Jana Kippo. Ett starkt tema i den är Jana Kippos svårighet att klara nära relationer. Det är inte förvånande med tanke på hennes barndom. Nu är dessutom hennes tvillingbror död och hon anklagar delvis sig själv för att han förolyckades.

Så är hennes närmaste relation över. Brodern och hon hade ett starkt band. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Men Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin. Här finns en hårdkokt stil som jag uppskattar. Språket är eget och skildringen av förhållandena i glesbygden är stark och känns realistisk mitt bland alla händelser som kanske inte är helt realistiska. Det händer mycket innan romanen är slut.

Det jag också uppskattar är att Jana Kippo är stark och seg. Visst är hon svag på många sätt och ställer ibland till det för sig, men på lång sikt är hon seg och trots allt elände känns det som om hon kommer att klara sig. Kanske lyckas hon aldrig med en kärleksrelation, men hon kommer att fortsätta och utvecklas som konstnär. Så känns det.

Om du inte redan har läst den här trilogin tycker jag att du ska göra det. Själv är jag gräsligt sen. Kanske har alla andra redan läst den?

Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Polaris 2020.

De andra två delarna är Jag for ner till bror (2018) och Vi for upp med mor (2019)

Doften av en man är den andra självbiografiska romanen av Agneta Pleijel. Här skriver hon om sitt liv från 1960-talet och framåt och det handlar mycket om hennes kärleksliv. Kärlek vill väl de flesta av oss ha. Att det inte är så lätt att få det att fungera vet vi av erfarenhet och det är inte heller lätt för den unga kvinnan i boken. Hon är student i Göteborg och blir så småningom kulturskribent, hon arbetar hårt och blir kulturchef på Aftonbladet. Hon lyckas alltså i arbetslivet, även om hon vill bli författare. Att skriva romaner har hon ännu inte kommit igång med. Däremot skriver hon dramatik.

Som vi vet, om vi har läst den första boken i den självbiografiska sviten, har den unga kvinnan en svår barndom bakom sig. Hon har vuxit upp i en dysfunktionell familj där hon inte har fått den kärlek och omtanke som ett barn behöver. Hennes självkänsla är låg när det gäller relationer. Det är som om hon inte kan värdera sig själv tillräckligt högt, en känsla av att mer än så här, bättre än detta kan hon inte begära. Det kommer hon aldrig att få.

Det framskymtar också att hon själv kanske inte är alldeles lätt att leva med och det är inte några hatiska porträtt av männen hon har skapat. Jag uppfattar dem i alla fall inte så. Hos männen finns en hel del egoism och oförmåga att se den unga kvinnan som en hel människa, och visst sätter männen oftast sig själva först. Men författaren resonerar också omkring samhället och kvinnors och mäns ställning och hon kommer fram till att samhällsandan är sådan att männen anses vara viktigast och värdefullast och duktigast. Både männen och hon själv är naturligtvis präglade av sina barndomar och av samhället som de lever i. Även yrkeslivet, som hon lyckas bättre i, är en del av det ojämlika samhället. Hon får kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Och i den här boken, som är skriven långt efteråt, nämner hon Meetoo och hur kvinnliga journalister på Aftonbladet kritiserade förhållandena på tidningen långt senare.

Så som det oftast brukar vara är denna självbiografiska roman skriven långt efteråt. Agneta Pleijel har funderat och analyserat och hon ser tillbaka från en punkt i livet där hon förstår mycket som hon inte kunde inse medan det pågick. Men kärleksrelationerna, och så småningom längtan efter ett barn, är levande gestaltade. Boken ger en fin bild av den unga kvinnan sedd av den mycket äldre författaren. En intressant bok.

Doften av en man av Agneta Pleijel, Norstedts 2017.

Doften av en man är den andra delen i en självbiografisk trilogi. Den första delen är Spådomen som kom 2015. Den tredje kommer i höst och den heter Sniglar och Snö.

I Nedstörtad ängel finns tre olika historier som till synes inte har något med varandra att göra. Det är berättelsen om ett monster, Pasqual Pinon (1889-1929) som var en av många människor med missbildningar som försörjde sig genom att turnera med en cirkus och visa upp sig för publiken. Han har alltså funnits i verkligheten. Pianon hade en stor cysta på huvudet och för att göra det hela mer spektakulärt tillverkade man ett ansikte och satte på cystan. Pinon blev då mannen med två huvuden. Per Olov Enquist har har fabulerat runt Pinon och i boken har han ett levande kvinnoansikte på sitt huvud.

Hittills har jag alltså skrivit mycket rationellt och faktamässigt om Enquists berättelse men Nedstörtad ängel är inte en sådan roman även om Enquists ton, hans sätt att skriva är lugnt och sakligt. I romanen finns en pojke som har mördat två flickor, där finns en psykiater och hans hustru som har ett hemskt äktenskap men inte kan hålla sig ifrån varandra. Där finns också författarens minnesbilder av hur det var när hans far dog och hans mor blev änka när han var barn. Romanen blir som ett bildkonstverk där det finns olika element som inte verkar höra ihop men som betraktaren gör något eget av. Eller som ett musikstycke med olika teman som återkommer och utvecklas. Den är också uppdelad i avdelningar som exempelvis heter Sången om björntråden.

Nedstörtad ängel blir i hög grad det som läsaren gör den till. För mig blev den en känslosam upplevelse och ledde till många tankar, om tillvarons obegriplighet, om det oändliga svarta djupet, men också mer verklighetsnära tankar om varför psykiatern och hans hustru beter sig som de gör. Kärlek och dess motsats är ett starkt tema i romanen. Där finns Pinots äktenskap med kvinnan på hans huvud, ett mycket lugnare äktenskap än psykiaterns och jag kan både tänka att det ju är ett fantasiäktenskap som aldrig kan finnas och att ja,ja hon kan ju inte lämna honom, hon sitter fast på hans huvud. Och jag kan grubbla på vem och hurdan pojken som har mördat är, för det finns ju sådana människor, och hur psykiatern kunde vara så korkad så han utsatte sin egen dotter för fara och hur det är möjligt att hans och hans hustrus förhållande kan pågå som det gör.

Nedstörtad ängel är en hemsk roman på sätt och vis, men i den finns också kraft och kärlek och jag lämnar den inte alldeles uppriven. Den leder snarare till funderingen. Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förstå alltihop. Den är en sorglig och delvis ångestfull sång över livet och döden och det är nog mellanrummen mellan de olika temana som ger romanen dess stora djup och kraft. Men den är sakligt skriven så som Enquist brukade skriva, och också detta i motsättning till ett innehåll som bidrar till starka känslor hos läsaren och som jag föreställer mig har sitt ursprung också i starka känslor hos författaren, gör den mycket vacker och underligt nog både avgrundsdjup och trösterik.

Nedstörtad Ängel av Per Olov Enquist, Norstedts 2019. Förord: Agneta Pleijel.

Nedstörtad Ängel publicerades första gången 1985.