Dorothy Sayers har jag läst en hel del av men inte denna novellsamling, det är jag ganska säker på. Den innehåller tolv deckarnoveller där Lord Peter Wimsey löser fallen. Samlingen kom först ut 1928. Den här utgåvan kom 1946.
Dorothy Sayers (1893-1957) har skrivit många deckare och deckarnoveller men hon har också verkat som översättare och skrivit poesi, dramatik och essäer. Här är en lista över Dorothy Sayers verk. Och på tal om essäer, jag har nyligen läst Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström. Texten om den boken publicerade jag igår. Mattias Boströms bok innehåller inte essäer. Men Dorothy Sayers har skrivit en essäbok om Sherlock Holmes med svensk titel På tal om Sherlock Holmes som kom på Ellerströms 2014. Den finns fortfarande att köpa, ser jag, och naturligtvis finns den också på engelska.
Jag räknar med att den här novellsamlingen innehåller en rad kluriga fall. Vid en hastig titt ser jag att det finns ett löst korsord längst bak som hör till novellen The Fascinating Problem of Uncle Meleager’s Will. Det korsodet vill jag inte titta närmare på innan jag läser berättelsen.
Lord Peter Views the Body av Dorothy Sayers, The Continental Book Company 1948.
Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.
Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.
Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.
Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.
Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.
Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.
Biografier över kungligheter tillhör inte de böcker jag har läst många av så min trio består av tre romaner.
Den första är Petite av Edward Carey. Jag har läst den så titeln är en länk. Petite är en härlig, rolig, sorglig och makaber historia om kvinnan som blev Madame Tussaud. Där förekommer en del kungligheter, främst prinsessan Elisabeth som var syster till Ludvig XVI. Också Josephine som blev kejsarinna som Napoleons hustru finns med i boken under den tid hon var fängslad under franska revolutionen. Även andra kungligheter förekommer, men då mestadels som avhuggna huvuden. En hemsk tid.
Jag fortsätter med franskättade kungligheter. När jag var en tolv tretton år läste jag Desirée av Annemarie Selinko. Den var mycket bra och spännande att läsa tyckte jag då. Jag vet förstås inte vad jag skulle tycka om den idag, men då gjorde den stort intryck på mig och jag lärde mig också lite om tiden och om Desirée och hennes man. Även Napoleon är med på ett hörn eftersom Desirée var förlovad med honom en tid. Romanen handlar alltså om Desirée Clary som gifte sig med Jean Baptiste Bernadotte och blev drottning Desideria i Sverige.
I Ellen Mattsons roman Snö finns Karl XII med, men endast som avliden. Dock har hans regeringstid och krigståg stor betydelse för situationen i landet och i den lilla staden på västkusten där hans trötta, sårade och förfrusna armé anländer från det misslyckade fälttåget i Norge. Men först kommer liktåget med kungens kropp som måste tas om hand och balsameras. Snö är en bra bok som jag rekommenderar.
Fler tips på böcker om och med kungligheter kan du få om du klickar dig in hos Ugglan & Boken.
Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.
För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?
Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.
Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.
Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.
Edward Careys roman har undertiteln Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud. Den handlar alltså om en historisk person som jag inte visste mycket om innan jag började läsa. Hade det inte startat med avgjutna huvuden av halshuggna människor under franska revolutionen? Utöver det visste jag naturligtvis att Madame Tussauds vaxkabinett finns i London. Som barn var jag där en gång.
I den här romanen får man veta betydligt mer. Allt är inte sant, men mycket är det. Men det är inte det som är det viktigaste med Edward Careys berättelse. Eller om jag säger så här: Petite handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Det gör den här boken högst läsvärd. Den är en fröjd att läsa.
Anna Maria Grosholtz, i boken kallad Petite, föddes den 1 december 1761 i Strasbourg i Frankrike. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds vaxskulpterande började.
Romanen är skriven som om det är Marie Tussauds minnen som berättas. Hon levde i en orolig tid och dramatisk tid och befann sig i Paris under och efter den franska revolutionen. Skillnaden mellan rika och fattiga och mellan tjänstefolk och deras husbönder var avgrundsdjup och i romanen gestaltas detta så att det känns. Miljöbeskrivningen är superb. Jag är nästan där när jag läser. Förutom det som jag redan har nämnt ger Petite också en stark upplevelse av hur det är att leva under en omvälvning och under en fruktansvärd terror- och skräckdiktatur vilket gör att boken samtidigt känns aktuell. Det är sådant som händer också idag. Att dessutom alltihop detta ses från vaxskulptörens synvinkel gör att händelseförloppet blir mycket drabbande. Och i allt detta finns också temat hur en konstnär anpassar sig till marknaden och till makten för att överleva, konkret och drastiskt.
Petite är alltså en roman som jag rekommenderar varmt, underhållande och spännande och levande med mycket innehåll. Den är också illustrerad av författaren själv.
Petite – Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud av Edward Carey, Etta 2020. Översättning: Helen Sonehag.
Det här är inte en ny bok, precis. Den kom på originalspråket 1985. Omslaget är slitet så den måste ha blivit läst, men inte av mig. Däremot har jag sett filmen Contact från 1997. Författaren till boken, Carl Sagan (1934-1996), var astronom och astrofysiker. Han har skrivit mycket populärvetenskapligt, men Kontakt är en roman.
Kontakt handlar om mänsklighetens första möte med utomjordiska intelligenser. Handlingen är förlagd till framtiden, alltså 1999 som inte är framtid för oss. Från omslagets baksida:
I december 1999 färdas en internationellt utvald grupp vetenskapsmän till stjärnorna och till ett möte som är det mest ödesmättade i historien. De har lockats till denna färd av ett meddelande som har fångats upp av jordens radioobservatorier; de vågar detta möte i tro att en civilisation som nått så långt som främlingarnas måste vara fredlig…
Frågan är då om det stämmer. Är den utomjordiska civilisationen fredlig?
Frågan är också om jag vill läsa den här boken. Ja, det vill jag nog. Det var länge sedan jag såg filmen och jag minns inte mycket av den. Jag kan gott tänka mig att läsa den här boken. Det skulle vara intressant att få veta hur den är. Har någon av er läst den?
Kontakt – en roman av Carl Sagan, Legenda 1987. Översättning: Jan Leek.
Natalia Ginzburg berättar om sin familj från 1920-talet och framåt i trettio år. Fadern är Guiseppe Levi, en vetenskapsman. Han är kolerisk och dominant och älskar att semestra i bergen. Fadern är jude och modern är katolik men familjen är inte religiös. I hemmet samlas italienska poeter, målare och industrimagnater. Familjen var antifascistisk och flera av dem aktivister. En av Natalia Ginzburgs bröder flydde till Frankrike, fadern och den andre brodern fängslades under en period. Natalia Ginzburg gifte sig med Leone Ginzburg som var rysk jude och motståndare till Mussolini.
Boken beskriver dels ett inre familjeliv, dels ett politiskt liv i kamp, men det senare tar mindre plats. Samtidigt finns det där hela tiden. Omvärlden är mörk och farlig under många år. Förutom fängelse och landsflykt blir familjemedlemmar förvisade till landsbygden under lång tid, även Natalia och Leon Ginzburg. Boken är full av dramatik som finns i bakgrunden men som inte omtalas på ett särskilt dramatiskt sätt. Natalia Ginzburg berättar också mycket lite om sina egna känslor. Det är som att hon beskriver en yta under vilken vi vet att det bubblar och jäser. Och en mycket farlig omvärld, men i förbigående.
Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men är det här särskilt bra? Boken kunde kännas som ett skelett som borde byggas ut till ett familjeepos. Då skulle det bli någonting! Men efter hand som jag läste och när jag sedan tänkte på boken efteråt tyckte jag att boken gav mycket. Att skriva på det här sättet är ju författarens val. Läsaren får fylla i och använda sina egna känslor. Vissa händelser kan upplevas mycket dramatiskt just därför att de är så torrt berättade. Här är en familj som består av människor som är olika personligheter. Vissa tänker mycket på konsumtion. Vissa är stora läsare. Vissa älskar att åka skidor i bergen. Fadern är gormande dominant, men efterhand visar det sig att familjemedlemmarna ofta inte gör som han vill. Det finns både värme och avstånd och oförståelse i den här familjen. Denna familj lever i en svår tid. Händelserna avlöser varandra – fruktansvärda händelser som många människor har varit med om under Europas historia. Författaren håller texten lågmäld och konstaterande – utom när det gäller det inre familjelivet. Det kanske är hennes sätt att berätta om allt detta svåra.
Kanske får man mer behållning av den här boken om man känner till olika personer i Italiens kulturliv. Det är många namn i boken och de kommer in i texten på ett självklart sätt som hade känts mer självklart för mig om författaren hade berättat om svenska förhållanden. Men min konklusion är ändå att detta var en läsvärd bok som gav mig mycket att fundera på och som jag kan rekommendera.
Familjelexikon av Natalia Ginzburg, Bonniers 2021. Översättning: Johanna Hedenberg.
Det krävdes en del funderande för att få till den här trion, men ljus och mörker är ett fantasieggende tema som kan leda till både ett konkret tänkande och ett metaforiskt. Den första boken jag kom att tänka på var Ett så starkt ljus av Lyra Koli (Hon hette tidigare Ekström Lindbeck.). En bra bok, vacker och i tiden, om en ung student i Stockholm som vill hitta kärleken. Den har jag skrivit om så titeln är en länk till min text.
Men vilken bok skulle bli den nästa? Då kom jag att tänka på De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin som jag nyligen har läst. I en avdelning av boken berättas om sotarlärlingen Kurre. Handlingen utspelas på 1920-talet och då fick sotarlärlingarna krypa genom rökgångarna. Där var det sannerligen mörkt. De hade en mössa som de drog ner över ansiktet så att de inte skulle skadas av allt sot. Det värsta var att de kunde fastna där. Hu så hemskt! Den här boken har jag också skrivit om.
Min tredje bok är Anden i Lampan – ett etnologiskt perspektiv på ljus och mörker som jag läste på 1990-talet när en bildkonstnär och jag jobbade med ett projekt med utgångspunkt från solen. Jag läste både det ena och det andra, också den här boken om ljus och mörker och det ledde till att jag skrev den här dikten:
När skymningen tätnar tänder du ljuset
På ett träbord, i en mässingsstake
Du lutar hakan i handen och tänker
Skuggorna kryper in under bordet
var det någon som tappade en knappnål?
Dörrvredet darrar, lågan fladdrar
Buskarnas grenar skrapar mot väggen
Runt dig finns möbler som du inte ser
byråar, stolar andas i mörkret
Du lyfter ansiktet, ser ljus och bord
ser din hand, den ena som ligger på bordet
du har bara en hand, den andra är svart
Temana till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Om du klickar dig dit kan du ta del av andra bokbloggares böcker om, eller inspirerade av ljus och mörker.
Blomsterbarnet, det är en passande titel på maj månads novell, tänkte jag, och den börjar så här:
Medan Flora Johansson var ung liknades hon ofta vid en blomma och hon bar sitt blomsternamn med älskligt självmedvetande. En smal nacke, ett luftigt gulvitt hår och dessa stora blomblå ögon vars ofrånvända blick kunde ha verkat stirrande om den inte beslöjats av långa omsorgsfullt färgade ögonfransar. Hon klädde sin magra kropp på ett rörande barnsligt men dock medvetet sätt, ofta i kjol och flickblusar med rundskurna kragar som liknade foderblad. Dold av dessa små stelnade uniformer framstod hennes kvinnlighets koketteri på ett betagande, nästan oroande sätt, de som sov med henne hade en känsla av att förföra en skolflicka.
Ja, Blomsterbarnet är en novell om en kvinna som aldrig blir riktigt vuxen och som vill leka och roa sig hela livet. En sorglig historia.
Ursprungligen publicerades Blomsterbarnet 1978 i samlingen Dockskåpet & andra berättelser. Då hade 1970-talets kvinnorörelse verkat ett tag och Tove Jansson var ju själv en driftig och skapande kvinna så den här novellen kanske passade i en samling från 1970-talet som en kontrast till hur så många, antagligen de flesta, kvinnor vill vara.
Blomsterbarnet – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Tidigare har jag läst novellen Om våren ur den här boken.
Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.
Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.
Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.
Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?
Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.
