Det finns många böcker av Niklas Rådström som står och väntar i bokhyllan. Det här är nog den jag kommer att läsa härnäst eftersom den är tredje delen i Rådströms trilogi romaner som har självbiografisk grund. Jag har tidigare läst Månen vet inte och Medan tiden tänker på annat och jag tyckte mycket om dem. De är fristående romaner så man kan mycket väl läsa bara en eller två av dem men jag kommer att läsa alla tre.
Från omslagets baksida:
Spårvagn på Vintergatan berättar om sökandet efter minnena av en död far. En far som bara kunde försvinna – som en julafton då han plötsligt tar tåget till Paris – och som skickar vykort från exotiska platser runt jorden. En far som är oemotståndlig när han väl dyker upp och berättar om alla märkvärdigheter han upplevt…
Spårvagn på Vintergatan är en barndomsskildring med en sällsam lyster och poetisk fantasi. Här skildras ett Stockholm på femtiotalet, där Klarakvarterens konstnärs- och journalistkretsar ses ur det lilla barnets magiskt besvärjande perspektiv.
Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.
Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker både för oss själva och andra drivs av Bokföring enligt Monika.
Splendor handlar om författaren Stefan Lindberg själv – på sätt och vis. Romanen är en slags autofiktion, fast ändå inte. Allt för mycket fantasi är inblandad. För att jag ska tänka på det som autofiktion alltså. Det är inget fel på det fantasifulla i sig i den här romanen. En berättelse får gärna innehålla mycket fantasi och mystik. Men det blir varken eller här. Det blir ingen engagerande berättelse om författaren själv och det blir inte heller en riktigt engagerande mystisk berättelse.
Intrigen går ut på att författaren träffar en man som kallar sig Splendor på en uteservering en majkväll 2017. Splendor berättar att han har varit med i en sekt som kallades Paradiset där man har använt en sinnesvidgande drog med vars hjälp man har kunnat tränga in i andra människors själar. Splendor visar sig känna till händelser ur författarens förflutna, händelser som han inte borde kunna veta något om och författaren blir besatt av att ta reda på mer om sekten.
Ett spännande upplägg, kan jag tycka, men vart leder det? Romanen är bra skriven – på sätt och vis. Den är också rolig ibland. Men resultatet blir ändå lite tomt. Det finns inga människor som engagerar. Inte heller författargestalten. Berättelsen handlar till viss del om svårigheten att skriva, så vitt jag begriper. Men romanen är skriven så att jag inte bryr mig det minsta om hur det går för författaren. Det som driver min läsning framåt är endast gåtan. Vem är Splendor och vad är det som egentligen har hänt? Och allt slutar i ett slags jaha, vaddå, vad var det här, vad är meningen? Ganska tomt och själlöst, om jag får säga så. Men det kanske är meningen? Att tillvaron inte har någon mening. Ingen kropp och ingen själ. Det kan bero på mig, att jag inte är rätt läsare av den här romanen. Vad vet jag?
Klassiker, så många fina läsupplevelser jag har fått från dem. Men jag läser inte klassiker bara för att få ta del av en spännande berättelse. Jag kanske vill veta hur en bok som framhålls som en hörnsten i litteraturhistorien är. Jag kanske vill veta mer och känna mig in i tiden. Eller ämnet kan vara så intressant att jag vill läsa boken. Här är i alla fall tre klassiker, två som jag vill läsa och en som jag har läst.
Shirley av Charlotte Brontë vill jag naturligtvis läsa. Annars hade jag inte köpt den på bokrean i år. Den ska utspelas i norra England under den tidiga industrialismen och har kallats Charlotte Brontës mest feministiska roman och det är en nyöversättning så den ser jag fram emot att läsa.
Kvinnostaden av Christine de Pizan har jag nyligen läst. Hon levde mellan 1364 och 1430 och hon har kallats den första feministen och ska vara den första kvinnliga författaren som försörjde sig på att skriva. Kvinnostaden skrev hon som en polemik mot flera skrifter som nedvärderade kvinnor och hävdade att allt ont kom från dem och att de bara skapade problem. Den här boken tillhör definitivt klassikerna som jag har läst för att jag ville veta vad det var och på grund av ämnet – inte för att läsa en spännande berättelse. Jag har Nina Burtons bok Den nya kvinnostaden på bokvagnen och ville veta hur det gamla var. Det kommer en text om Kvinnostaden på fredag.
Norrtullsligan av Elin Wägner har jag inte läst. Tror jag. Jag vet att jag har läst Pennskaftet, men jag är ganska säker på att jag inte har läst den här så den tillhör klassiker som jag vill läsa. Norrtullsligan är Elin Wägners debutroman och den kom 1908. Romanen handlar om fyra lågavlönade kontorister. Det ska bli spännande att läsa den.
Om du vill få fler tips på klassiker att läsa kan du gå till Ugglan & Boken.
Det var drygt ett år sedan jag var inne på biblioteket. Min man och jag har varit väldigt försiktiga under pandemin. Vi har kunnat få bokpåse och på så sätt har vi ändå lånat böcker utan att gå in på biblioteket. Men det hade gått några veckor sedan jag fick första dosen vaccin så i onsdags skulle det ske. Jag skulle gå in på biblioteket och hämta två beställda böcker.
Frågan var: skulle jag våga? Det kändes rent konstigt att tänka på att gå in i ett hus där det fanns andra människor. På över ett år hade jag ju träffat alla människor utomhus. Skulle det vara trängsel? Tänk om folk skulle komma för nära? Men hur har jag blivit egentligen? tänkte jag. Alldeles folkskygg och vågar ingenting utanför hemmets trygga väggar.
Samtidigt kändes det lite festligt. Premiär! Solen strålade och man kunde vara sommarklädd. Ryggsäcken på och så iväg. Det visade sig vara helt oproblematiskt. Det fanns inga andra människor vid beställningshyllorna och heller inte vid utlåningsmaskinerna. De har en begränsning på femtio personer åt gången som får komma in. Det visste jag redan, men tänk om alla som var på biblioteket gick vid beställningshyllorna och letade efter sin bok! Men det gjorde de alltså inte och bibliotekshallen är stor. Där försvinner man lätt.
Och nu har jag böckerna här och har redan beställt fler .Så gräsligt bra det känns! Vandringen mot ljuset i tunneln har börjat.
Först måste jag börja med en varning. Om du inte känner till Sylvia Plaths förhållande med Ted Hughes och inte vet så mycket om hennes liv, men vill läsa den här boken kan min text här nedan fungera som spoiler. Kanske bör du i så fall läsa den efter att du läst Eufori.
Eufori är en roman och inte en biografi men den bygger på verkliga händelser. Sylvia Plath gifte sig med den engelske poeten Ted Hughes 1956. Eufori utspelas 1961 och 1962 efter att paret hade flyttat till Court Green, ett stort hus i utkanten av den lilla staden North Tawton i Devon. De hade då en liten dotter, Frieda, som hade fötts i april 1960. Sylvia Plath hade fått missfall i februari 1961. I januari 1962 föddes sonen Nicholas. Sommaren 1962 upptäckte Sylvia Plath att hennes man hade inlett ett förhållande med poeten Assia Wevill och de separerade i september.
Jag redogör för de här händelserna eftersom romanen ändå handlar om en människa som verkligen har funnits. När jag läser igenom de här årtalen kan jag inte låta bli att tänka att det måste ha varit bra hårt att bli lämnad efter tre graviditeter så tätt inpå varandra och med så små barn att ta hand om. Sylvia Plath var kanske inte så lätt att leva med. Vi vet att hon hade bipolär sjukdom och att hon hade en historia av självmordsförsök och varit intagen på mentalsjukhus. Samtidigt vet vi att graviditeter, missfall, barnafödslar, att amma och ta hand om spädbarn inte är någon tebjudning precis och att det påverkar en kvinna djupt, både själsligt och kroppsligt. Och för Sylvia Plath finns dessutom konflikten som så många kvinnliga författare har upplevt – att få möjlighet att skriva när barnen tar så mycket kraft och tid och samtidigt som hon har den förväntade bilden av hur en kvinna och mor ska se ut och bete sig.
Berättaren i romanen är Sylvia Plath själv och det är genom den romangestaltens subjektiva öga vi får uppleva alltihop. Romanen heter Eufori och den är skriven i en euforisk, frenetisk stil som kontrasterar starkt mot det vi alla vet hände när Sylvia Plath hade flyttat tillbaka till London. Hade romanen inte handlat om Sylvia Plath hade jag nog ändå hoppats och trott att det skulle gå bra. Hennes självmord hänger ända från början som ett hot i bakgrunden eftersom jag vet att det ägde rum. Romanen är vackert skriven och både Sylvia Plath och Ted Hughes framstår som människor. Förhållandet till barnen är mycket fint gestaltad och det gör att tragedin känns desto mer. Men den frenetiska stilen känns ibland lite påfrestande. Å andra sidan kan jag tänka att det kanske karakteriserar Sylvia Plath. Det blir en klyfta mellan det frenetiska som svävar i luften och det dagliga livet på marken.
Eufori ger många tankar. Fast han inte är huvudperson blir Ted Hughes en betydande mörk gestalt. Assia Wevill som han hade inlett ett förhållande med sommaren 1962 hade det inte så lätt. Ted Hughes var ingen trogen man och han ville inte gifta sig med henne fast han levde tillsammans med henne på Court Green och hon hjälpte till med att ta hand om hans barn. Hon begick självmord och dödade även sin och Ted Hughes fyraåriga dotter 23 mars 1969 på samma sätt som Sylvia Plath hade gjort det sju år tidigare. Men allt detta är inte med i romanen. Det hände senare.
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2021.
Nu har vi kommit till Ludvig Rasmusson i bokhyllan och där hittar jag Fyrtiotalisterna som jag inte har läst. Jag har förresten inte läst någon av de tre böckerna av Ludvig Rasmusson som står där, men jag har läst en del kåserier av honom i pressen som har givit mig en viss glädje. Och hans kåserier i Godmorgon världen på radio som jag brukade lyssna på förr om åren tyckte jag också var nöjsamma. De hade en lågmäld, lite torr humor som jag uppskattade.
Den här boken handlar alltså om fyrtiotalisterna, de stora kullarna som föddes på 1940-talet. Det var de som fick uppleva den första tonårskulturen. Samhället förändrades och byggdes ut och en hel del av dem bör ha gjort en klassresa. Den här boken kom redan 1986. Det är ganska länge sedan. Då var fyrtiotalisterna i sin krafts dagar. Nu under pandemin har de tillhört den grupp människor som har isolerat sig mest och kanske för första gången riktigt känt att de tillhör de gamla i samhället. Jag kan tänka att den här boken inte alls känns särskilt aktuell, men den kan vara rolig att läsa ändå. Boken ska vara underhållande efter vad jag läser på omslaget.
Fyrtiotalisterna av Ludvig Rasmusson, Norstedts pocket 1986.
Adam bor i Köpenhamn där han försörjer sig genom att köra svarttaxi. För en del år sedan försvann hans bror, Renée. Adam saknar honom men snart kommer det fram att han har haft ett komplicerat förhållande till brodern. De är helt olika personligheter. Adam är en människa som bryr sig om andra, men det verkar inte Renée ha gjort. Ändå finns ett starkt band. När de var femton år försvann plötsligt deras föräldrar och de fick klara sig själva.
Kvicksand kom ut 2006 och handlingen utspelas några år framåt i tiden. Nu är det 2021 och kanske har bokens framtid redan ägt rum, fast det har inte riktigt blivit som i boken. Adam lever i utkanten av ett sönderfallande samhälle. Det är nästan som nu. Han har levt utanför samhället sedan föräldrarna försvann och det gör honom sårbar. Han har inga rättigheter gentemot taxiägaren.
Just föräldrarnas försvinnande är en knutpunkt i berättelsen. Ansvar, eller inte ansvar. Omsorg, eller brist på det. Egoism eller kärlek till andra. Det är frågeställningar som genomsyrar den här romanen. Den befolkas av trasiga människor och Adams och Renées familjeförhållanden ackompanjeras av andra relationer. Där finns en drogberoende ung far till en liten pojke, en far som försörjer sig genom att prostituera sig på herrtoaletter och som ofta lämnar sin lille son vind för våg. Där finns en prostituerad kvinna som Adam brukar besöka som verkar ha familj, men har hon det? Och där finns den unga kvinnan som har rymt från en förtryckande och våldsam man. Det finns mycket att hämta i den här romanen om människor i en hård tid där var och en försöker klara sig så gott den kan.
Kvicksand är Anne Swärds andra roman. Hennes första, Polarsommar, läste jag förra året och Kvicksand hänger ihop med den. Jag avslöjar inte hur för att inte förstöra läsupplevelsen. Polarsommar handlar om en trasig familj som inte fungerar och Kvicksand är på sätt och vis en fortsättning på trasigheten. Men här är hela samhället trasigt. Jag vill hävda att Polarsommar är den bästa av dem, men den här romanen är sannerligen också läsvärd. Anne Swärd lämnar mycket till läsaren och hon kan gestalta så att man nästan är där och problematiken och känslorna blir starka.
Kvicksand av Anne Swärd, Wahlström & Widstrand 2006.
Det har blivit allt vanligare att jag måste ta till böcker som jag inte har läst för att få ihop tre stycken och den första jag ska skriva om idag är just en sådan. Det är Silvervägen av Stina Jackson. Jag har länge tänkt att jag ska läsa den men det har inte blivit av. På Goodreads har jag gjort en lista över spänningslitteratur och tänkt att jag ska plocka ur den när jag får lust att läsa en sådan bok. Men alla andra böcker har pockat på min uppmärksamhet så spänningsböckerna står där de står.
Nu har kanske de flesta av er redan läst Silvervägen, den kom ju 2018. Den är en psykologisk spänningsroman om Lelle vars dotter försvann tre år tidigare och den har fått glasnyckeln. Kanske kan det här ge mig en extra puff så att jag verkligen läser den.
Stål av Silvia Avallone har jag däremot läst. Det är Silvia Avallones debutbok och den kom 2010 i Italien och den är prisbelönt. Romanen handlar om två trettonåriga flickor som bor i ett slitet bostadskomplex i en stad som domineras av ett stort stålverk. Stål kom 2016 på svenska och den finns att köpa som pocket för den som är intresserad. En bok som är värd att läsas. Stål läste jag innan jag började blogga så länken går till Bokus så får ni lite mer information om boken.
Och sist har vi här Yngling på guld – roman om ett brott av Ernst Brunner. Den handlar om en konstkupp då ett litet självporträtt målat av Rembrandt stals från Nationalmuseum i december 2000. Den handlar också om Rembrandt och hans tid och vilka som under åren har ägt målningen. En bra och spännande bok som jag läste innan jag började blogga.
Ja, detta är vad metalltemat från Ugglan & Boken fick mig till att leta fram ur minnet. Jag är säker på att det finns många böcker med metall i titeln och den som vill få tips på fler kan gå till Ugglan & Boken.
Dags att ta en titt längst bak i läslistan igen, och vad hittar vi där?
Vegetarianen av Han Kang. Hon är en sydkoreansk författare och tre av hennes romaner är översatta till svenska. Vegetarianen kom ut på originalspråket 2007. När den hade kommit på engelska 2016 fick den The Man Booker International Prize. Den ska bli spännande att läsa. Jag har inte läst mycket från Sydkorea och Vegetarianen blir det första jag läser av Han Kang.
Sedan har vi Guldsand av Ibrahim al-Koni. Han är Libyens mest berömde författare och han är tuareg. Han är uppvuxen i öknen i en traditionell tuaregisk miljö. Tuaregerna är av tradition nomader. Om jag kan säga att jag inte har läst mycket från Sydkorea kan jag lugnt hävda att jag aldrig har läst något av en författare från Libyen så jag ser fram emot att läsa Guldsand.
Min läslista innehåller för närvarande 297 böcker. Dessutom dyker det då och då upp andra som är intressanta men som inte finns i listan. Det finns alltså en hel del att välja bland, men jag tycker ändå att mitt boklisteprojekt Längst bak i min läslista är fruktbart. Det har hittills givit mig spännande och intressant läsning så jag fortsätter.
Berättaren bor på en gård där han har får. Han har ärvt gården och han bodde där som barn. Som vuxen kommer han från ett liv i staden men vill hitta ett mer hållbart och miljövänligt sätt att leva. Komma närmare jorden och livet och praktiken. Från början när han flyttade ut på landet var det tänkt som ett kollektiv men med tiden verkar det vara berättaren och hans familj som sköter gården. Boken är upplagd som en dagbok med kortare eller något längre anteckningar de dagar han skriver. Den löper över flera år.
Från början vet han inte mycket om fårhållning. Fåren rymmer. Staketen är aldrig tillräckligt starka. Så fort fåren hittar ett hål rymmer de. Men han lär sig under årens gång och på slutet liknar han alltmer en vanlig fårfarmare. Det finns en hel del tankar och resonerande i boken. Berättarens liv innehåller ju stora motsatser: Ett akademiskt liv i staden och ett praktiskt liv på landet. Lamning då ibland alltför svaga lamm föds som måste tas om hand och matas med flaska men kanske inte klarar sig ändå. Slakt. Omsorg om fåren, att de ska växa och må bra och ha mat och vatten. Motsättningen mellan tankarna om hur vi egentligen borde leva om det ska hålla i längden och alla kompromisser han måste göra för att det i verkligheten ska vara möjligt att ha en stor fårflock som han får en viss inkomst från. Berättaren är vegetarian, skriver han. Men han äter köttet från sina egna får. Kött från köttfabriker äter han inte.
Berättarens fårflock är inga gulliga husdjur. Har man några stycken ger man dem kanske namn och man har ett mer personligt förhållande till varje individ. Så är det inte här. Berättaren har ett personligt förhållande till flocken och han måste tänka krasst. Varför har man får? Kött, ull och skinn.
Fårdagboken är en liten bok och texten är inte lång men den rymmer stora frågor. Dock hade jag väntat mig lite mer. Jag halkade alltför lätt igenom den. Men jag tycker absolut att den är läsvärd. Inte finns det väl en massa fårdagböcker i litteraturen? Boken är dessutom rolig här och där. Jag blev nyfiken på författaren när jag såg att han hade fått Aftonbladets litteraturpris och jag blir nyfiken på hans andra bok, Tillstånd, som just har kommit ut. Där tampas han med skogen.
