The House at Sea’s End av Elly Griffiths

Det här är den tredje boken i serien om Ruth Galloway. Det finns nu elva böcker i serien (2019) och jag ligger efter som ni förstår. Men de här böckerna bör läsas i den ordning som de kom ut i eftersom huvudpersonernas privatliv spelar så stor roll i böckerna. Det är till och med det som är böckernas största plus, människorna och miljöbeskrivningen.

Temat i The House at Sea’s End är krigsoffer och krigsbrott. Man hittar mänskliga kvarlevor på stranden vid en klippa i Norfolk. Ruth Galloway kallas in. Det visar sig att benen på stranden tillhör tyska soldater som gick iland där under andra världskriget. De är bundna och skjutna. Ett krigsbrott alltså, för så får man inte behandla krigsfångar enligt reglerna. Vem har skjutit männen, vilka var de och varför var de där?

Ruth Galloway har nyligen blivit mor, men börjat arbeta redan när dottern är fyra månader gammal. Ett viktigt personligt tema i boken är svårigheten att vara ensamstående mor och att ha ett litet barn och samtidigt arbeta. Ruth Galloway har dåligt samvete. Hon beter sig ju inte som den traditionella kvinnorollen föreskriver. Det är bra att det tas upp i boken. Dessutom är det som händer hennes dotter invävt i intrigen.

Boken är spännande utom på slutet. När Ruth Galloway återigen råkar i fara blir det tyvärr bara tråkigt. Men bortsett från det är The House at Sea’s End en underhållande deckare utan en massa onödigt våld, med bra beskrivning av människorna och samspelet dem emellan.

The House at Sea’s End av Elly Griffiths, Querqus 2011.

Boken finns översatt till Svenska och heter då Huset vid havets slut.

Tidigare har jag skrivit om bok ett och två i serien med Ruth Galloway. Det inlägget hittar ni här.

Tisdagstrion – siffra i boktiteln

Idag är det siffror som gäller. Det finns nog en hel del böcker med siffror på omslaget och jag har valt dessa tre.

2 666 av Roberto Bolaño är en riktig tegelsten på 1 053 sidor, men värd att läsas. Fyra litteraturvetare är på jakt efter en försvunnen författare. En mentalt instabil filosofilärare försöker skydda sin dotter mot världens ondska. En journalist sänds till Mexiko för att bevaka en boxningsmatch. De kommer alla till ökenstaden Santa Teresa som är full av mord, korruption, knarkhandel och prostitution. Det var när jag läste den som jag riktigt insåg hur farligt det är att vara kvinna i Mexiko.

1793 av Niklas Natt och Dag. Det kom en uppföljare förra året, men den har jag inte läst fast jag tyckte att 1793 var mycket bra. Titeln är en länk till min text om boken.

491 av Lars Görling. Boken publicerades 1962 och sedan gjorde Vilgot Sjöman också en film. Jag minns att det var en bok som vi slog upp vissa sidor i under de tidiga tonåren, för sexscenernas skull. Några år senare läste jag den och blev förvånad över att den var så bra. Jag hade trott att det var en sensationsbok men det är en bra roman om kriminella ungdomar på 1950-talet och om hur illa en flicka i de kretsarna kan råka ut.

Det är Ugglan & Boken som sköter Tisdagstrion. Om du tittar in hos henne hittar du fler böcker med siffror i titeln.

Lucy av Jamaica Kincaid

Lucy är en nittonårig flicka från Västindien som kommer till New York för att arbeta som au pair. Boken har självbiografisk bakgrund. Yamaica Kincaid kommer från Antigua och for till New York som au pair som sextonåring.

Lucy i romanen bor hos Lewis och Mariah och tar hand om deras fyra barn. Hon pluggar när barnen är i skolan och på kvällen går hon på kurs. Lucys möte med det kalla New York och medelklassfamiljen som är så annorlunda mot hennes egen i Västindien skildras fint. Lucy iakttar familjen som till en början verkar så lycklig men efterhand ser hon sprickorna.

Ett viktigt tema i berättelsen är Lucys förhållande till sin mor. Det är ett sårigt, ilsket förhållande och jag känner smärtan och den starka kärleken till modern som samtidigt finns där. Många drastiska kommentarer och bilder från hennes barndom finns med i boken.

Lucy är främmande i New York. Kulturen, naturen och klimatet som hon kommer från är helt annorlunda. När hon berättar om sin uppväxt är det soligt och färgerna är starka. När hon berättar om New York är det grått och lite svart. När hon åker med familjen utanför stan breder landet ut sig oändligt.

Det är Lucy som berättar i boken. Hon har tonåringens öga och är ibland väldigt skarpsynt. Texten är skriven med stort allvar och en god portion torr humor. Vi får följa Lucy under ett år och under den tiden växer hon och lär sig mycket. Hon inser att människors relationer kan vara svåra överallt.

Rekommenderas.

Lucy av Jamaica Kincaid, Stenströms 1991. Översättning Lena Fagerström.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta av Nina Bouraoui

Nina Bouraoui växte upp i Algeriet, men flyttade till Frankrike när hon var fjorton år. Hennes mamma kom från Frankrike och hennes pappa var algerier. Algeriet var under många år en fransk koloni. Erövringen startade på 1830-talet. Det förekom många uppror under årens lopp och år 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig.

Självständighetsrörelsen splittrades. Algeriet blev en diktatur. På 1990-talet hölls val där flera partier deltog och en del reformer för kvinnornas självständighet hade instiftats men det fanns en stark islamisk motreaktion.

Alla människor har av naturen ett behov av att veta handlar om att inte passa in. Nina Bouraouis mamma var fransyska och passade inte in i det Algeriska samhället. Det kunde vara farligt för en europeiskt klädd kvinna att röra sig utomhus. Pappan var algerier och passade inte in i det franska samhället. Nina Bouraouis morföräldrar föraktade honom och algerier blev och blir utsatta för diskriminering. Nina Bouraoui var dessutom annorlunda, inte som en flicka skulle vara. Främlingsskapet och diskrimineringen är ett starkt tema i boken.

Boken är upplagd i korta stycken, Minnas, Bli till och Få veta. Styckena med rubriken Minnas handlar om Bouraouis minnen från barndomen. Få veta handlar om sådant som den äldre generationen har berättat för henne. Bli till handlar om Bouraouis liv som ung i Paris när hon försöker hitta sin identitet som homosexuell. Hon skriver istället för att studera och tillbringar nätterna på Kat, en klubb för kvinnor.

De korta styckena med hopp i tiden gör att boken blir lite svår att läsa. Ändå blir det en gemensam fast splittrad bild jag får med mig efter läsningen. Splittringen finns både i bokens form och innehåll; algerisk, fransk, kvinna i ett manssamhälle, främlingsskap och diskriminering. Smärtsamma barndomsminnen och svårigheten att bejaka sin homosexualitet. I förhållandena mellan kvinnorna som besöker Kat finns både våldsamhet och underkastelse. Ett resultat av ett våldsamt samhälle?

Boken kräver en långsam och eftertänksam läsning. Den är sannerligen ingen bladvändare men väl värd att läsas.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta, Grate 2019. Översättning: Maria Björkman.

Sista kvällarna med Teresa av Juan Marsé

Manolo är en ung fattig andalusier. Han har givit sig iväg till Barcelona med drömmar om ett bättre liv. Han bor i slummen och försörjer sig på att stjäla motorcyklar och ibland rycka en och annan handväska.

Manolo drömmer om att bli rik. Han köper fina kostymer och smyger sig in på de rikas fester. Där träffar han Maruja som han tror är en av de rika flickorna. Det visar sig att hon är tjänsteflicka, men i det stora huset vid havet där Maruja arbetar finns Teresa, en nittonårig studentska med vänsteråsikter och sportbil.

De sista kvällarna med Teresa är en kärlekshistoria mellan en rik överklassflicka och en fattig outbildad pojke under ett par sommarmånader i Barcelona på 1960-talet. Teresa vet egentligen inget om det fattiga livet. Manolo är förtegen om sitt liv av naturliga skäl. Han vill inte att Teresa ska få veta hur han försörjer sig. Teresa tyder hans förtegenhet på sitt eget sätt. Hon tror att Manolo arbetar underjordiskt mot Francoregimen.

Juan Marsé har skrivit en berättelse om klasskillnader och de framkommer starkt och drabbande i berättelsen ända från hur Manolo bor, hur Maruja arbetar som tjänsteflicka till överklassmänniskornas utseende och sätt att röra sig jämfört med de fattigas.

Det är inget välmående land författaren beskriver även om levnadsstandarden har ökat sedan kriget. Klassklyftorna är enorma. De rika berikar sig. Studenterna vill solidarisera sig med arbetarna och de demonstrerar och skriver flygblad men de tillhör den priviligierade delen av befolkningen och deras politiska diskussioner är verklighetsfrånvända och teoretiska.

Manolo är fint beskriven och det mesta ses från hans synvinkel. Fast han är en riktig manschauvinist med hett humör som då och då kan örfila upp en kvinna får författaren mig att bli intresserad av honom och undra hur det ska gå. Miljöbeskrivningarna är också fina. Kanske kan jag tycka att författarens språk på några ställen är väl svulstigt men sammantaget är Sista kvällarna med Teresa en intressant och gripande roman som jag rekommenderar.

Sista kvällarna med Teresa, Bra Böcker 1981. Översättning Peter Landelius.

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell

Det är i London sommaren 1976. En värmebölja ligger över staden. Det har inte regnat på månader. En morgon går den pensionerade Robert Riordan ut för att köpa tidningen – och kommer aldrig tillbaka.

Så börjar den här romanen om familjen Riordan. Sonen Michael drömde om att fortsätta på universitetet och bli forskare, men hans flickvän blev gravid och han måste istället bli lärare för att försörja familjen. Hans syster Monica är gift med en antikhandlare som har två barn från sitt tidigare äktenskap och barnen tycker inte om sin styvmor. Och lillasystern, Aoife, har dyslexi förstår vi som läser den här romanen, men i skolan blev hon bara betraktad som dum och fick gå om flera klasser.

De tre vuxna barnen kommer nu hem till sin mor Gretta. Vart har Robert tagit vägen?

Sommaren utan regn är en underhållande, spännande och varm berättelse om en familj med irländska rötter. Under läsningen får vi ta del av motsättningar och avundsjuka, familjehemligheter och den starka kärlek som samtidigt finns mellan familjemedlemmarna. Boken är rakt och enkelt skriven, med andra ord lättläst. Författaren målar upp scener så att jag lever med. Jag ser allting framför mig. Det är enkelt men mycket bra komponerat och vackert och även humoristiskt skrivet.

Förhållandena mellan familjemedlemmarna berättas med stor psykologisk känsla. Även om jag inte har varit med om samma saker själv känner jag igen mig som människa.

En bra, spännande bok att läsa under sommaren.

Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell. Etta 2014. Översättning: Malin Bylund Westfeldt.

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

Bokens titel är längre än så: Den röda grevinnan – en europeisk historia, och genom att berätta om sin mammas, Charlotte Hirdmans, liv förmedlar också Yvonne Hirdman en stor del av Europas historia.

Charlotte Hirdman var född Sledt år 1906 i det dåvarande Tsarryssland. Hon växte upp under första världskriget i utkanten av Österrike-Ungern. Hennes första man var en utfattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor och hon levde med honom i Berlin under Weimartiden. Sedan blev hon förälskad i en tysk kommunist, Heinrich Kurella, och med honom flydde hon till Moskva undan Hitler på 1930-talet. Hon lyckades ta sig ut från Sovjetunionen men hennes ”man” försvann i Stalins utrensningar.

Sedan var hon i Köpenhamn och i Paris som flykting. Slutligen träffade hon Einar Hirdman som hon gifte sig med. När Yvonne Hirdman växte upp bodde familjen i Hökarängen.

Efter att hennes mamma hade dött 1966 insåg Yvonne Hirdman att hon visste mycket lite om sin mors liv men det tog lång tid innan hon började ta reda på vad hennes mamma hade varit med om. När hon väl gjorde det skrev hon alltså den här boken och det ska vi vara glada för.

Yvonne Hirdman har läst dagböcker och brev, letat i arkiv och pratat med släktingar. I boken finns kaderakter från Komintern som såvitt jag förstår innehåller dels kommunistens berättelse om sitt liv, dels noggranna redogörelser för vilka som kommunisten umgås med och också kommunistens syn på politiken. Mer eller mindre sanna.

Fram kommer en dramatisk historia i det oroliga Europa. Hur det tidvis var besvärligt att få tag i mat, hur svårt det var för Charlottes mamma att skydda sin familj när de bodde i det som sedan blev Rumänien och första världskrigets front rörde sig fram och tillbaka. Än hade tyskarna erövrat staden, än var det ryssarna. Hur Charlotte festade och levde nattliv i Weimartidens Berlin – men samtidigt arbetade och tidvis försörjde både sig själv och sin man. Hur Nazisterna blev allt starkare. Hur kommunisterna tänkte och arbetade i Tyskland. Hur svårt det var att leva i Stalintidens Moskva.

Genom hela historien ligger en stor börda på kvinnorna, som arbetar och strävar för att få livet att gå ihop samtidigt som det är männens värld där eftermälet ofta blir att kvinnans insats förminskas.

Vi får följa Charlotte Hirdmans liv och vi får också ta del av de historiska händelserna och ideologierna. I och med att vi får ta del av kaderakter och förhör med Heinrich Kurella får vi också en konkret inblick i Stalintidens terror. Den röda grevinnan är en historiebok som är spännande i och med att vi får följa människoöden och genom att Yvonne Hirdman utgår från sig själv och sitt förhållande till sin mor. En personlig bok med mycket känsla som bygger på gedigen kunskap. Men allt om Charlotte Hirdman får varken vi eller hennes dotter veta. Mycket förblir dunkelt.

I slutet av boken finns förklaringar av begrepp och fakta, källor och litteratur till varje kapitel. Där finns också ett personregister.

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman, Ordfront pocket 2011.

Professorn av Charlotte Brontë

William Grimsworth är föräldralös. Hans rika släktingar erbjuder honom att bli kyrkoherde men han hatar dessa släktingar eftersom de har behandlat hans mor så dåligt. Istället tar han anställning hos sin bror som driver en textilindustri. Där får Grimsworth en underordnad tjänst som kontorist och hans bror behandlar honom grymt.

Det är intressant. Först framstår Grimsworth som ung och arg och onyanserad, en ung man som har höga tankar om sig själv och ser ner på andra människor. Men hos brodern förminskas han till ingenting samtidigt som känslorna pyr. Till slut blir han avskedad.Vad ska han då göra, utan inkomst som han är? Av herr Hunsden, en av de rika männen i staden, får han rådet att resa till Belgien och söka sin utkomst där. Han får också ett rekommendationsbrev.

I Bryssel får han så anställning som lärare på en pojkskola.

Granne med pojkskolan ligger en flickpension och Grimsworth börjar undervisa även där. Arbetet och miljön i flickpensionen beskrivs mycket utförligare än i pojkskolan och det är också det som händer i flickskolan som bestämmer Grimsworths öde.

I Bryssel möter Grimsworth en annan kultur. Den framställs mestadels som sämre än den engelska, men Grimsworth lär sig mycket om människor och deras beteende, om deras hemligheter och att deras handlande inte alltid stämmer överens med vad de säger. Vi får följa hans kamp för att ta sig fram i livet. Han arbetar hårt.

Charlotte Brontë avslutade arbetet med Professorn 1846. På den tiden rådde inte jämställdhet mellan kvinnor och män. En kvinna skulle ta sig an hemmet och barnen och ansågs svagare än mannen, men i Brontës roman finns porträtt av två starka kvinnor: Zoraïde Reuter som äger och förestår flickpensionen och mademoiselle Henri som när hon blivit madame Grimsworth driver igenom att hon ska arbeta utanför hemmet likaväl som sin make. Det måste ha ansetts ganska magstarkt. Kanske bidrog det till att denna Charlotte Brontës första roman refuserades? Den gavs ut först efter hennes död.

Professorn är inte Charlotte Brontës livligaste och mest spännande bok. Jane Eyre och Villette är bättre, enligt min åsikt. Men Professorn är väl värd att läsas, i synnerhet om man är intresserad av Charlotte Brontës författarskap.

Professorn av Charlotte Brontë, Modernista 2016. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Jag har skrivit om Villette tidigare. Den texten hittar ni här.

Hyllvärmare 2020

Förra året gick jag med i utmaningen Hyllvärmare 2019 och i år kör jag ännu en hyllvärmarutmaning. Nu tog jag i lite extra och bestämde mig för 14 hyllvärmare som jag ska läsa i år. Jag hade tänkt 12 men jag kunde inte låta bli att ta med också Agatha Christies Ridå och Stig Claessons Flickor.

Så här är den då, hela högen. Jag tror att ni kan se vilka böcker det är så jag behöver inte räkna upp dem.

För att jag ska betrakta en bok som hyllvärmare ska den ha funnits här hemma oläst i minst ett år.

Är det någon som hänger med på Hyllvärmare2020? Utmaningen finns på Instagram också.

De åtta bergen av Paolo Cognetti

Pietro växer upp i Milano. Hans mamma arbetar som socialvårdare och hans pappa som tjänsteman på en fabrik. Men föräldrarna längtar ständigt till naturen och bergen. Somrarna tillbringar de i den ensliga bergsbyn Grana som ligger vid foten av Monte Rosa och där träffar Pietro Bruno som bor i byn och som vallar kor.

De båda pojkarna blir vänner fast de kommer ur så olika förhållanden och deras vänskap är ett ledande tema i boken. Bruno träffar sällan sin pappa och han tycker inte om honom. Pietros pappa är inbunden och ständigt vill han bestiga berg. Alla toppar vill han upp på. Pietro följer med på vandringar och de ska ske i faderns takt.

Pojkarna leker och Pietro upptäcker trakten, ån, bergssjöar och övergivna och förfallna byggnader. Det är avfolkningsbygd, en döende bygd där det gamla sättet att leva med vallning av kor och sommarbete på fäboden försvinner. Längre ner i dalen finns barer där turisterna festar.

Åren går. Pietro och Bruno blir vuxna. De kommer ifrån varandra men vänskapen består ändå.

Den här romanen handlar lika mycket om bergen och naturen som om människorna. Den innehåller fina miljöbeskrivningar och författaren skildrar glädjen över naturen. Men vi får också uppleva vädrets skiftningar och hur liten människan är i förhållande till de stora bergen och naturens kraft. Jordskred och laviner kan både vara farliga för människor och förstöra byggnader.

Tonen i boken är lågmäld och handlingen framskrider långsamt. Det är som om bergen som är så stora och som står där de står genom årtusenden påverkar berättelsens takt. Författaren beskriver noga vissa företeelser och genom detta berättande lär vi känna Pietro och Bruno som människor. De är båda vända mot bergen mer än mot människor.

Romanen är berättad så att jag kan tro på att allt har hänt, att Pietro berättar sina minnen och den ger mycket att fundera på. En bok som jag rekommenderar.

De åtta bergen av Paolo Cognetti, Contempo 2018. Översättning Malin Emitslöf.