Hett i Hyllan #37 – Ängeln på sjunde trappsteget

Nu har det gått så långt så att en del böcker på bokvagnen har hunnit bli hyllvärmare. Det här är den första av dem som jag visar, Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt. Den hittade jag en dag på bibliotekets bokbytardisk, den som inte finns längre.

Frank Mc Court föddes 1930 i en irländsk familj i New York, men familjen flyttade tillbaka till Irland och i Ängeln på sjunde trappsteget berättar Frank McCourt om sin fattiga barndom i Limerick. På omslagets baksida finns ett citat av författaren:

När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom: en lycklig barndom är knappast värd något intresse. Värre än en normal eländig barndom är den eländiga irländska barndomen, och än värre är den eländiga irländska katolska barndomen.

Ängeln på sjunde trappsteget publicerades 1996. Den blev en bästsäljare och vann Pulitzerpriset och den har även filmatiserats. Jag har aldrig läst den och nu står den alltså som hyllvärmare på min bokvagn. Men visst vill jag läsa den.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, Bonniers 1998. Översättning: Thomas Preis.

Den som kom på den utmärkta idén att vi ska visa våra hyllvärmare är Monika som driver bloggen Bokföring enligt Monika.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Olga har varit gift med Mario i femton år. En dag meddelar han plötsligt att han vill lämna henne. Han flyttar ut och där står Olga ensam med två barn. Olga är hemmafru. För några år sedan ville hon börja arbeta men Mario tyckte att det var onödigt och hon stannade hemma. Nu isolerar hon sig från vänner. Hon blir allt mer hatiskt och hamnar i kaos.

Elena Ferrante har skrivit en mycket bra bok om hur det kan kännas att bli lämnad och sviken. Hon vrider om skruven riktigt hårt och gestaltar alla hatiska känslor, Olgas osäkerhet, hur hon hamnar i kaos, glömmer saker och inte kan sköta vardagsbestyren.

Berättelsen är mycket konkret skriven och innehåller samtidigt en hel värld av känslor och tankar. Under berättelsens gång rannsakar Olga sig själv och tänker över sitt äktenskap. Det är en hård och svart roman som blir spännande som en thriller. Nej mer spännande. Jag tycker ofta att det som kallas spänningslitteratur inte når upp i samma spänning som vissa romaner gör. Det gör ont i kroppen när jag läser: Nej, nej, hur ska det gå?

Jag tycker att det är bra att Ferrante gestaltar Olgas förtvivlan så konkret och att hon låter henne hamna i dimma, rädsla att inte kunna ta hand om sina barn, glömska och i så konkreta och för läsaren verkliga situationer som skulle kunna leda till katastrof. Läsaren kan tolka berättelsen som att detta har hänt likaväl som en symbolisk gestaltning av hur förtvivlad och lamslagen en övergiven människa kan känna sig.

Dagar av ensamhet är svart och hård men den lämnar inte läsaren där. Det finns en möjlighet att leva vidare.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante, Norsteds 2017. Översättning: Barbro Andersson.

Skrattets rike av Jonathan Carroll

Thomas Abbey älskar sagoböckerna som författaren Marshall France har skrivit. Nu är Thomas Abbey  vuxen och lärare på ett college. Sagoböckerna är så viktiga för honom att han kan lägga ner en stor summa pengar för att komma över en förstautgåva eller någon av Marshalls böcker som är svår att få tag i. Thomas Abbey arbetar som lärare på ett college men tar tjänstledigt för att skriva en biografi om Marshall, något som aldrig tidigare har gjorts.

Marshall France har levt i den lilla staden Galen i Missouri i ett stort viktorianskt hus där hans dotter fortfarande bor kvar. Thomas Abbey ger sig av dit tillsammans med Saxony, en flicka som han har träffat på ett antikvariat. Hon är också tokig i Marshall France.

Nu visar det sig efter hand att det är något konstigt med den lilla staden Galen. Det är något som inte stämmer. Mycket mer vill jag inte berätta om bokens handling eftersom det skulle störa läsningen. Skrattets rike är en mycket spännande bok där sagor och det övernaturliga tar stor plats. Thomas Abbey är son till en berömd filmskådespelare och minnen av faderns filmer kommer ofta upp. Film är också fiktivt och Thomas Abbey relaterar det han är med om både till sin far och hans filmer och till Marshall France sagoböcker.

Skrattets rike är bra skriven. En spännande, levande thriller som är mer än en thriller ofta är. Den är planterad i en verklighet men är overklig. Jag kommer att tänka på The Stepford Wives av Ira Levin. Tyvärr har jag bara sett filmen och den var så illa dålig. Men temat, en liten ort där något är fel, är detsamma. Skrattets rike är dock inte en satir. Den är skriven med gott humör och underhållande, och Thomas Abbey gestaltas som en människa med fel och brister. Att leva sig in i en sagovärld kan jag relatera till. Skrattets rike är rolig och otäck och spänningsskruven dras åt efter hand.

Skrattets rike av Jonathan Carroll, Bra Böcker 1990. Översättning Thomas Preis.

Hetta av Ian McEwan

Michael Beard är nobelpristagare i fysik. Det var länge sedan han åstadkom någon betydande forskning. Han lever gott på sitt namn, håller föreläsningar och ingår i styrelser för att sprida glans över olika institutioner.

Hans femte äktenskap är i upplösning. Beard har alltid haft älskarinnor, den ena efter den andra, men när hans unga hustru inleder ett förhållande med mannen som utför reparationer i deras hus blir Beard våldsamt svartsjuk.

Beard är en man utan samvete och utan empati. Den enda människa som han bryr sig om är sig själv. Han dricker för mycket, han äter för mycket. Han trasslar in sig i problem men lyckas ta sig ur dem. Att han lämnar människor bakom sig med förstörda liv bekommer honom inte det minsta. Han vänder med lätthet kappan efter vinden. Om han tror att han kan tjäna på att propagera för att vi måste göra något för att rädda jorden från klimatkatastrof växlar han in på det spåret även om han tidigare har hört till skeptikerna.

Ian McEwan skriver med kraft och driv. Boken är mycket spännande att läsa och jag tror att Beard finns. Eller åtminstone finns människor som påminner om Beard högt uppe i samhällshierarkin och även i forskarvärlden. Beard framställs som ett praktexempel på en psykopat och för mig känns han sann. Han skulle kunna finnas.

Hetta är en spännande bok som också är rolig. Diskussionen i forskarvärlden och de postmodernistiska tankarna att ingen objektiv verklighet finns gestaltas med humor och även hur känslor styr. Det gäller att vara politiskt korrekt och veta hur trenderna går. Särskilt för Beard som vill behålla eller skapa sig en betydande position. Beards trassligheter är också roliga att följa samtidigt som berättelsen säger en del om vår mänskliga tillvaro. Kanske kan man säga att Hetta handlar om en psykopats nedgång och fall. Eller kanske inte. Skulle Beard kunna trassla sig ur även det som händer i slutet av romanen?

Jag kan inte säga så mycket mer om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som vill läsa boken. Jag har läst några andra böcker av Ian McEwan. Kärlekens raseri och Lördag tycker jag är bättre men Hetta är också väl värd att läsas.

Hetta av Ian McEwan, Brombergs 2010. Översättning: Maria Ekman.

Lady Chatterley’s Lover av D. H. Lawrence

När den här boken publicerades 1928 förbjöds den i många länder. I Storbritannien kom den ut först 1960. Orsaken var de erotiska skildringarna och budskapet. Romanen handlar om Constance Chatterley, gift med sir Clifford Chatterley. Hon är fritt uppfostrad och har haft flera sexuella erfarenheter när hon gifter sig under första världskriget. Clifford Chatterley blir snart sårad och kommer hem handikappad, förlamad från midjan och nedåt.

Constance och Clifford har en intellektuell gemenskap men ingen kroppslig, mer än att Constance sköter om honom. Alla tar så småningom för givet att Constance kommer att ha en älskare, det är inte särskilt fel eller upprörande bara hon sköter det diskret. Men när Constance inleder ett förhållande med skogvaktaren Oliver Mellors, en av sir Cliffords anställda, kommer ingen att acceptera det. En älskare ur samma klass, det duger, men inte en älskare från underklassen.

Lady Chatterley’s Lover innehåller mycket mer än vad jag trodde från början. Bland annat handlar romanen om klassklyftor och om situationen i området där Clifford Chatterleys gods är beläget. Det finns gott om kolgruvor där. En gruva där Clifford är delägare finns alldeles intill godsets park. D. H. Lawrence beskriver gruvarbetarna och deras miljö. De kommer upp ur gruvan som en grå, utarbetad massa när arbetsdagen är slut. De är främmande för Constance, ett annat folkslag, men hon känner sig heller inte hemma i överklassen och upplever efterhand Clifford som kall och fordrande. Det framhålls gång på gång i berättelsen att det är pengarna som styr. Alla jagar pengar, både de rika och de fattiga. Jag tolkar det som att författaren menar att utvecklingen i samhället har gjort att människorna har fjärmat sig från sitt ursprung. Och så låter han också Constance och Oliver mötas i skogen. Där finns en fristad både från det kalla överklasslivet och det hårda, inskränkta gruvlivet, en oas där en kroppslig gemenskap blir naturlig bland vårblommor, regn och sol. Lawrence låter till och med de båda älskande springa omkring nakna i skogen.

Men romanfigurerna är naturligtvis präglade av sitt tidigare liv. Oliver är en komplicerad människa. Han har dragit sig undan världen och tagit arbetet som skogvaktare fast han har utbildning. Hans syn på samlivet mellan en man och kvinna kan inte vara helt lätt för Constance att hantera. Jag tolkar att hon dras till honom som till en naturkraft och en man som är helt annorlunda är de hon tidigare har mött. En man som tar henne. En man som anser att sexuallivet är det viktigaste. Resten kommer sedan.

Lady Chatterley’s Lover är en intressant roman som ger en mycket att fundera över.

Lady Chatterley’s Lover, Penguin Classics 2009.

Den stora utställningen av Marie Hermanson

År 1923 pågår den stora jubileumsutställningen i Göteborg. Ellen, en nittonårig flicka arbetar som volontär på utställningens tidning. Otto, en trettonårig fattig pojke, arbetar som åsneskötare i Barnens paradis i utställningen. Nils, en detektivpolis, jagar bovar. Albert (Einstein) ska komma till Göteborg och hålla sin Nobelföreläsning.

Dessa fyra personer från olika skikt i samhället strålar samman i Göteborg. Det är en ny tid. Tekniken är på frammarsch och många tror att den ska lösa alla problem. I Göteborg blir gator stenlagda. Staden växer och är på väg att bli en svensk storstad. Utställningen lockar många besökare. Den är ett glimmande sagoland för nöjen och teknik.

I Tyskland växer nazismen. Oppositionella lever farligt och judehatet växer. Einstein reser i världen och vågar knappt gå ut i sin hemstad Berlin. Även i Sverige frodas antisemitism.

Allt det här gestaltar Marie Hermanson med gott humör. Den stora utställningen är en äventyrsberättelse med allvarlig bakgrund, nästan som en gammal svartvit film med spännande händelser men där man misstänker att huvudpersonen kommer att klara sig.

Marie Hermanson har fångat tiden med stor humor. Romanen har fin miljöbeskrivning och slående scener. Jag ser allting framför mig när jag läser. Boken är rolig, underhållande och lite spännande. En bra bok att läsa för den som gärna läser om skurkar och poliser men inte vill bli särskilt skrämd. Och för den som vill smaka på det optimistiska 1920-talet där tekniken var på frammarsch, där fattigdomen var stor och klassklyftorna djupa och där mörka krafter växte.

Den stora utställningen av Marie Hermanson, Bonnier pocket 2018.

Allt som är jag av Anna Funder

Den här romanen bygger på verkliga händelser och handlar om tyskar som arbetade not nazisterna under 1920- och 1930-talet. Vartefter tillvaron stramades åt i Tyskland och det blev allt farligare och svårare att vara oppositionell mot Hitler var många av dem tvungna att fly.

Dramatikern Ernst Toller är en av dem. Journalisten Hans Weseman är en annan. Socialisten och aktivisten Dora Fabian är ytterligare en. I romanen tänker Hans Wesemanns hustru Ruth tillbaka på sitt liv. Hon är en fiktiv gestalt men Toller, Hans Wesemann och Dora Fabian är historiska personer.

Funders roman handlar om dessa människor och också om andra som måste fly från Hitlertyskland. Den är skriven i flera tidsplan. Ernst Toller sitter i ett hotellrum på Manhattan år 1939. Ruth Weseman är gammal och sjuklig i Australien alldeles i början av 2000-talet. Toller skriver sina memoarer. Hans manuskript dyker upp hos den sjukliga Ruth Weseman. Det är dessa två som berättar historien om politik, förtryck, kärlek och svek under mellankrigstiden.

Allt som är jag är en stark och spännande roman, bitvis lika spännande som en thriller. De oppositionellas tillvaro var farlig. Det hjälpte inte att de hade flytt till Schweiz eller London. Nazisternas armar var långa. Det fanns angivare och nazisterna drog sig inte för att mörda och kidnappa oppositionella som bodde i andra länder. De styrande i Storbritannien höll en låg profil gentemot Hitlertyskland. Man skulle inte provocera och flyktingarna fick inte arbeta politiskt, vilket de gjorde ändå. Myndigheterna i England var inte till mycket hjälp. En flykting kunde bli tillbakaskickad till fängelse, tortyr och död.

Anna Funder har skapat levande människor. Hon beskriver kärlek och vänskap och den krypande misstanken att någon bland flyktingarna är angivare. Romanen var en ögonöppnare för mig så tillvida att jag tidigare inte hade förstått vilken osäker och farlig situation människor som hade flytt från Hitlertyskland och kommit till London befann sig i. Allt som är jag innehåller också ett porträtt av en stark ung kvinna, kärleksfullt beskriven, som obevekligt arbetar mot nazistregimen, nämligen Dora Fabian.

Anna Funders bok rekommenderas.

Allt som är jag av Anna Funder, Forum 2012. Översättning Moa-Lisa Björk.

Jag behöver busschauffören – diktsamling av Solja Krapu

Solja Krapu har vunnit SM i Poetry slam och jag tycker att många av dikterna i den här samlingen med fördel kan framföras muntligt på en scen. Vissa dikter innehåller drastiska bilder från verkligheten. Vissa är mer inåtskådande. Själv tycker jag bäst om de mer vardagliga dikterna.

Solja Krapu-Kallio föddes 1960 i Finland men bor i Sverige. Hon är estradpoet och har även skrivit bilderböcker. År 2002 tilldelades hon priset Slangbellan som den mest lovande barn/ungdomsboksdebutanden för texten till bilderboken Jag behöver lillbrorsan. Titeln till den här diktsamlingen är ju Jag behöver busschauffören och det är också titeln på en av dikterna i boken. Det är en lekfull dikt med olika händelser som påverkar varandra. Den börjar så här:

Jag behöver:
busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell
fast jag vet att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

Sedan behöver hustrun granntanten som behöver vaktmästaren som har sandat den sluttande isgången. Vaktmästaren behöver flickan som säger hej, flickan behöver sin bästa tjejkompis – och så vidare. En rolig dikt med allvar i botten. Vi människor behöver varandra.

Solja Krapu har också skrivit vuxenböcker. Jag läste Mogen för skrubben för några år sedan. Den handlar om läraren Eva-Lena som ska ta kopior sent en fredag och blir inlåst i kopieringsrummet eftersom dörren har gått i baklås. Solja Krapu har också skrivit en ljudboksserie, Westins bageri och cafe.

Men nu har jag alltså läst diktsamlingen Jag behöver busschauffören som har stått länge i min bokhylla. Den kom ut på Ord&visor 2002.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof

Den här boken innehåller tre romaner. De gavs ut som enskilda böcker men jag tycker att det är en fördel läsa alla tre i ett sträck. De hör ihop och är som tre delar av samma roman.

I den stora skrivboken kommer tvillingbröderna Lucas och Claus från den stora staden till den lilla med sin mor där hon lämnar dem hos deras mormor. Krig har brutit ut och pojkarnas mor kan inte ge dem mat. Mormodern vill inte ta hand om pojkarna. Hon är smutsig och tvättar sig aldrig och städar aldrig i sitt hus. Hon kallar pojkarna horungar. Men pojkarna klarar sig. De lyckas tjäna lite pengar och skaffa sig tvål och de köper papper och pennor och börjar skriva den stora skrivboken. De tränar sig i att uthärda smärta. De övar sig på grymhet och plågar djur. De leker aldrig. Perversioner, våld och övergrepp är vardagen i den lilla staden.

Allt är skrivet i korta meningar i första person och berättat rakt upp och ner, mycket konkret. Efter hand förstår jag att det är pojkarnas egen skrivbok jag läser. Just att Den stora skrivboken är skriven på det sättet gör att jag står ut med att läsa om alla hemskheter. De bara händer.

I Beviset, som är skriven i tredje person får vi följa Lucas. Hans bror Claus flydde till landet på den andra sidan gränsen i slutet av den första boken. Lucas försöker nu vara god.

I Den tredje lögnen är det Claus som berättar. Han reser in på turistvisum i sitt gamla hemland och letar efter sin bror. Femtio år har gått sedan han gick över gränsen.

Boken handlar om krig och vad det gör med människor, om förtryck, om ensamhet, om flykt, om att inte höra hemma någonstans. Pojkarna brottas med två språk, sitt eget och språket de främmande soldaterna talar, det språket som råder på andra sidan gränsen.

Agota Kristof flydde från Ungern till Schweiz med sin man och dotter 1956 när revolten hade slagits ned. Hon blev kvar i Schweiz och skrev på franska. När vi vet det kan vi se kriget och diktaturen som kom i Ungern när kriget var slut i hennes böcker. Den stängda gränsen till väst. Människor som försöker fly skjuts. Vissa oönskade böcker tas bort. Är man vän med någon som har en hög position i partiet löser sig det mesta. I den tredje boken får man resa över gränsen igen. Men den som har levt i exil i många år hör inte hemma någonstans.

Agota Kristofs trilogi liknar inte något annat jag har läst. Hon vänder och vrider på verkligheten. Är allt som pojkarna skrev i sin bok lögn? Fanns det kanske inte två pojkar utan en? Vad har hänt? Vem gick över gränsen? Boken är full av vaghet och osäkerhet fast den är så konkret skriven. Den är i sig en gestaltning av krigets kaos, hur svårt det är att veta vad som har hänt ens anhöriga och av diktaturens lögner och omtolkningar av den officiella historien. En mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Marianne Tufvesson.

Haggan av Aase Berg

Thelma har haft ett förhållande med Viktor. Han är fotograf och hon är poet och litteraturkritiker. Viktor är gift sedan många år. Thelma skiljer sig från sin man men Viktor stannar kvar i sitt äktenskap. Där står Thelma, övergiven av sin stora kärlek. Hon är i ekonomiska svårigheter på grund av att Viktor inte fullföljer sitt åtagande i deras gemensamma bokprojekt och hon har en hästgård som hon inte kan sköta själv. Hade hon kanske trott att Viktor skulle flytta in där och hjälpa henne? Samtidigt fortsätter Viktor att visa upp sin tjusiga fasad i media, som hans äktenskap och fina hus och alla kontakter inom kulturområdet utgör.

Thelma är arg. Hon blir en hagga. Hon hatar det förljugna borgerliga äktenskapet. Kvinnorna kommer alltid till korta. Hon föraktar Viktors fru som inte lämnar honom. Thelma bär på en stor vrede. Nu skriver hon den här boken som en hämnd och för att hon måste skriva något och lämna till förlaget. Hon har ju redan levt upp förskottet för det havererade projektet.

Viktor verkar vara en narcissist. Alla stadier som verkar vara typiska i ett förhållande med en narcissist finns där. Himlastormande passion från början. Lögner och utfästelser som hen inte håller. Att lämna sin partner vid värsta tänkbara tillfälle. (Thelmas svåra ekonomiska situation som till stor del beror på Viktors agerande.) Det man brukar kalla gaslighting, alltså narcissistens omskapande av verkligheten. Nej det har jag aldrig sagt, det har jag inte gjort. Allt är Thelmas fel. Narcissisten är aldrig ansvarig. Det är någon annans fel. Samt att han ändå inte vill släppa taget om Thelma utan håller mejlkontakt. Det gäller att hålla en bakdörr öppen. Man vet ju aldrig.

Men det här narcissistschemat, om jag kan kalla det så, står en inte upp i näsan. Boken är bra skriven. Thelmas vrede verkar autentisk. Det är svårt att tro att inte allt är självupplevt. Thelma liknar författaren själv. Dessutom finns ju många böcker där författare verkligen har skrivit vad som har hänt dem. Men i det här fallet tror jag att historien är fiction. Aase Berg skriver historien dels som från Thelmas personliga vrede och dels som en diskussion om äktenskapet och kvinnans roll och tillståndet i kulturvärlden. Det är bra. Det får en att tänka efter.

Boken är skriven i korta kapitel och inte kronologiskt upplagd. Den innehåller många hänvisningar till litteratur. Den är lättläst men kanske inte helt lätttillgänglig.

Haggan av Aase Berg, Bonniers 2019.