Böcker, böcker och lite till
Eufori av Elin Cullhed tilldelas Augustpriset i den skönlitterära klassen.
Dolda Gudar av Nils Håkanson får priset i fackboksklassen.
Nattkorpen av Johan Rundberg vinner i barnboksklassen.
Lilla Augustpriset går till Min ursäkt av Mirja Flodin.
Grattis! Grattis!
I kväll får vi veta vilka böcker som tilldelas Augustpriset i år. Här ser ni fyra av de nominerade till det skönlitterära priset och en som är nominerad till priset i fackboksklassen. Det är dessa böcker som jag har läst av de nominerade.
Europa av Maxim Grigoriev
Singulariteten av Balsam Karam
Eufori av Elin Cullhed
Den svarta månens år av Ellen Mattson
Dolda gudar av Nils Håkanson
Jag länkar till mina inlägg om böckerna.
Och vem vinner? Det kan inte jag svara på. Det får visa sig i kväll. Vem tycker jag borde vinna? Det kan jag egentligen inte heller säga eftersom jag inte har läst alla av de skönlitterära nominerade böckerna och bara en av fackböckerna. Men jag tycker att bland de skönlitterära böckerna är Den svarta månens år mycket bra och skulle vara en värdig vinnare. Europa är också en stark kandidat. Men jag vet ju inte om någon av de två som jag inte har läst är mer värd priset.
De är Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark och och det är alltså tre diktsamlinger i en volym.
När vi var samer av Mats Jonsson. Jag länkar till förlagen för mer information.
Det är allt jag kan säga nu. Vi får se vem som vinner i kväll..
Nikita reste med en ungdomsgrupp till Paris när han var fjorton år och plötsligt bestämde han sig för att stanna där. När många år har gått och han är en medelålders man och boende i Bryssel får han ett telefonsamtal från en advokat. Han har ärvt en lägenhet i Nice och när han reser dit kommer minnena tillbaka. Ägaren till lägenheten var Nina, en kvinna som tog hand om honom när han som tonåring levde på gatan i Paris.
Romanen skildrar tre generationer ryska emigranter i Frankrike, från de som flydde undan bolsjevikernas revolution till de som kom till Frankrike efter att järnridån föll. Den handlar om minnen, om svårigheten att finna sig tillrätta i det nya livet och om olika kulturer. Grigorievs roman har en mörk ton. Nikita är rent konkret hemlös i början av sin vistelse i Paris och han är hela tiden hemlös i sitt sinne. Han hör inte till något, han är som en ensam planet fast han naturligtvis har samröre med andra människor. Han har valt att bryta med landet där han växte upp. Många har kommit före honom därför att de måste. Många av dem var intellektuella och/eller rika människor i toppen av samhället och i Frankrike måste många av dem försörja sig genom manuellt arbete.
Europa är en mycket intellektuell roman. Där finns många samtal och utläggningar om litteratur och filosofi. Den var lite besvärlig att läsa, full av filosofiska ord och författarnamn. Sådant kan jag reta mig på ibland, men här känns det inte det minsta påklistrat. Det känns rätt. Och samtidigt som romanen har allt detta och många resonemang om vad det innebär att vara emigrant, om hur det franska samhället är och om ryssar så finns där en mycket påtaglig fysisk närvaro. Där finns kroppar, lukter, gator, kyla, ett mögligt badrum och medelhavet utanför lägenheten i Nice med sina färgskiftningar. Miljöerna är gestaltade så att jag känner dem med både kropp och sinne.
Nikita kommer då och då tillbaka till tidpunkter och händelser om redan är omtalade. Jag ser dessa omtagningar och allt hoppande i tiden som en gestaltning av rent konkret Nikitas avsaknad av mål och strävan i livet och bildligt som emigrantens svårigheter att finna sin väg. Det verkar som om tänkandet och resonerandet kan börja med Nina och fortsätta med Nikitas tankar så att jag då och då inte säkert vet vems ord det är jag läser. Var slutar Nina och var börjar Nikita? Allt detta bidrar till åtminstone en viss känsla och förståelse för hur det kan vara att leva i exil också hos mig som aldrig har varit i den situationen.
Europa är en bra roman och den var väl värd besväret att läsa. Maxim Grigoriev tilldelas Svenska dagbladets litteraturpris i år.
Europa av Maxim Grigoriev, Bonniers 2021.
Jag hörde första gången Personville kallas Pesten av en rödhårig kloakråtta som hette Hickey Dewey på Stora Skeppet i Butte. Han kallade också landsbygden för bysan. Jag tänkte inte särskilt på vad han gjorde med stadens namn. Senare hörde jag folk som kunde räkna stavelserna komma med samma uttryck. Jag tänkte inte på det då heller utan tog det för samma slags meningslösa humor som får folk att säga att en sak är Oskar istället för okay. Några år senare åkte jag till Personville och ändrade uppfattning.
Så börjar Röd skörd av Dashiell Hammett (1894-1961) och den ska alltså handla om staden Personville, kallad Pesten, där polismästaren, borgmästaren, stadens guvernör och domaren är köpta redskap i händerna på gangsters, langare och pistolmän, enligt basidestexten. Jag kan tänka mig att den här boken kan vara bra. Berättelsen ska ligga till grund för Akira Kurosawas film Yojimbo – Livvakten.
Red Harvest, som boken heter på originalspråket kom ursprungligen 1928 och det var Dashiell Hammetts första roman. Vår bok är en svensk översättning som kom betydligt senare.
Röd skörd av Dashiell Hammett, Norstedts 1990. Översättning: Gunnar Oldin.
Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.
Hängivna älskare av Sherlock Holmes-gestalten har alltsedan 1910-talet roat sig med att leka att berättelserna verkligen är skrivna av doktor Watson och att de skulle vara dokumentära. Författaren Dorothy Sayers är en av dem och hon var medlem i ett av de Sherlock Holmessällskap som bildades. Det fanns gott om problem och detaljer att diskutera och skriva om. Sherlock Holmeshistorierna är skrivna under en lång tid och det är inte förvånande att det finns motsägande detaljer i dem och att alla ”fakta” om Sherlock Holmes inte finns redovisade i dem. För mer information om detta rekommenderar jag boken Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström.
På tal om Sherlock Holmes innehåller fem essäer av Dorothy Sayers. De fyra första är skrivna från utgångspunkten att berättelserna om den store detektiven är dokumentära. Här går Dorothy Sayers igenom vissa fakta och detaljer i berättelserna och bevisar sina slutsatser i ett akademiskt tonläge. Titlarna är Holmes studietid, Doktor Watsons förnamn, Änklingen doktor Watson, och Datumen i The Red Headed League. I den sista essän, Aristoteles och detektivromanen, diskuterar Dorothy Sayers Aristoteles teorier om drama och litteratur i anknytning till hennes egna detektivromaner och några Sherlock Holmesberättelser.
De här essäerna är ganska roliga att läsa, men störst utbyte har nog ändå Sherlock Holmesnördarna av dem. För mig känns inte de här detaljerna så viktiga. Men, som sagt, de är ganska roliga och det är intressant att känna till lite mer om vad Sherlockholmesälskarna sysslade med. Fenomenet att grotta ner sig i en fiktiv gestalt och leka att han har funnits på riktigt är intressant och att vuxna människor, och bland dem personer i samhällets topp, leker är säkert både nyttigt och berikande. Och nördig är även jag, fast inte just Sherlockholmesnörd.
På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers, Ellerströms 2014. Översättning: Per Olaisen. Förord av Ted Bergman.
Roligt tema vi fått av Ugglan & Boken även den här tisdagen. Någon tunnelbok blev det dock inte här, men jag är övertygad om att du får tips också på sådana böcker om du klickar in dig till Ugglan & Boken.
Men nu ska jag berätta om min trio, två vägböcker och en brobok.
Där vägarna möts av Tommi Kinnunen läste jag tidigare i år i mitt projekt Längst bak i min läslista som har givit mig mycket intressant läsning. Tommi Kinnunen är en finsk författare och boken kom 2016. Jag länkar till min text om boken.
Brobyggarna av Jan Guillou handlar om tre norska fiskarbröder som utbildas till ingenjörer i början av 1900-talet. Det är den första i en serie böcker som gestaltar 1900-talets historia, en serie som jag antar att de flesta har hört talas om.. Brobyggarna är den enda jag har läst av dem. En bra bok. Jag länkar till förlaget.
Den gröna vägen av Anne Enright läste jag också innan jag började blogga. Romanen är ett familjedrama i en liten irländsk stad där en familj samlas för att fira jul för sista gången i ett hus som ska säljas. Också här länkar jag till förlaget.
Det var mina väg- och broböcker. Jag är säker på att de andra bokbloggarna har en del tunnelböcker i sina trios.
Sara Stridsberg har kommit med en novellsamling i år som heter Hunter i Huskvarna. Jag har läst den första novellen i samlingen med samma titel som boken. Jag har inte läst de andra novellerna än men jag kan ändå säga att den första är ett mycket effektivt avstamp och lockar till vidare läsning.
Novellen Hunter i Huskvarna handlar om barndomsminnen och att bli kvar. Den präglas av dysterhet, att vara fången i grytan nedanför bergen och att inte ha någon riktning och strävan i livet. Det blev som det blev. Och att inte riktigt höra till. Att vara utanför. Jag får lite av en Joyce Carol Oateskänsla när jag läser den här novellen. Inte för att Sara Stridsberg skriver som Joyce Carol Oates utan på grund av känslan, utanförskapet och orten mellan bergen som lika gärna kunde at funnits i USA. Antagligen finns denna novells plats på många ställen på jorden.
Att det känns så beror nog på att novellen är så avskalad och att så mycket finns i mellanrummen. Läsaren kan göra den till sin egen berättelse. Den ger mycket att fundera över. Om frihet, vad är frihet? Om att fastna. Om att öda bort sitt liv. Hunter i Huskvarna skulle kunna vara början på en roman.
Hunter plockade med sig hundarna som stod bundna nere i centrum och tog med sig dem ut ur staden, och där släppte han dem fria, jag var med ibland och när vi begav oss tillbaka till stan igen stod hunden och såg efter oss som en främling i det vida landskapet, snopen och osäker på vad den skulle göra av friheten. Från de här åren med Hunter och hundarna minns jag inte riktigt mina föräldrar, mitt liv utspelade sig bortom dem, men det var som om de expanderade sedan i sin frånvaro, de blev både mer främmande och mer avgörande, som om barndomen växte när vi blev vuxna. Jag tänkte alltid att jag också skulle ge mig av en dag, jag kunde inte se mig leva för evigt mellan de här bergen, men sedan blev jag ändå kvar.
Jag har alltså läst Hunter i Huskvarna – en novell av Sara Stridsberg ur samlingen med samma titel. Novellsamlingen Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg är utgiven på Bonniers 2021.
Dolda gudar är en bok om översättning, något som är mycket viktigt om vi ska kunna ta del av litteratur som är skriven på andra språk. Själv kan jag bara läsa böcker på engelska och danska förutom på svenska, så jag, som alla andra, är beroende av att det finns bra översättningar. Vi har väl alla ibland undrat om den bok vi läser är skriven lika stolpigt och egendomligt på originalspråket, eller retat oss på detaljer där ord tycks vara felöversatta, så jag tycker att den här boken borde intressera många.
Nils Håkanson skriver dels om hur svårt det är att göra en text rättvisa i översättning och dels om översättarnas villkor genom historien. De här två temana hänger naturligtvis ihop. Dålig ekonomisk ersättning till översättare leder gärna till ett sämre resultat om inte översättaren har sin försörjning tryggad på annat sätt och kan översätta av rent intresse.
Det är intressant att följa hur vad som har översatts har varit beroende av samhällssystemet och att synen på översättning har ändrats under årens lopp. Att översättning av skönlitteratur i sig är en konstnärlig verksamhet som läggs ovanpå den ursprungliga på origianlspråket är egentligen självklart. Ingen översättning är en kopia av originalet och i boken finns en hel del exempel på hur olika samma text har blivit översatt. Men den synen har inte varit självklar och är det kanske inte alltid än idag.
Upphovsrätt fanns inte tidigare i historien. Både författarens verk och översättarens kunde användas hur som helst och översättarens upphovsrätt är ett sent fenomen. En översättning kunde tas av en annan översättare och så satte hen sitt eget namn under. Översättare har också utnyttjats i fabriksmässig översättning, böcker har blivit förkortade och ändrade utan att läsaren vet om det. Och precis som att kvinnliga författare inte ansågs kunna skapa lika högtstående verk som de manliga sågs också de kvinnliga översättarna som sämre än männen.
Nils Håkanson är själv översättare och på sätt och vis är den här boken en partsinlaga, men kunnig och vidsynt, som jag uppfattar det. Som jag förstår det fyller den här boken ut ett ganska tomt hål. Dolda gudar är lätt att ta till sig. Lite allmänbildning och hum om historien är bra att ha, men man behöver inte ha studerat litteraturhistoria för att ha glädje av den. Boken rekommenderas.
Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur 2021.
Dolda gudar är nominerad i fackboksklassen till Augustpriset 2021.
Brighton Rock är en thriller av Graham Greene som publicerades 1938. Den handlar om Pinkie Brown som är en tonårsgangster och den utspelas alltså i den undre världen men är också kritisk till den katolska kyrkan. Min man har läst den och säger att den är bra. Vi har boken på engelska också så kanske läser jag den på originalspråket. Vi får se. Men läsa den vill jag.
Från omslagets baksida:
”Brighton Rock står som konstnärligt verk över frågan om moral och omoral. Denna lidelsefulla gestaltning av världen utan nåd är pessimistisk, men genom själva den konstnärliga intensiteten verkar den ändå befriande. — Den ger med frän humor briljanta miljöskildringar och dess bedövande starka realism är skarp som Pinkies rakkniv.”
Ingrid Arvidsson i Prisma.
Rock är en slags godis som liknar en polkagrisstång med omslagspapper och som säljs på badorter i England. Badortens namn brukar finnas på omslaget så en Rock kan likaväl heta Blackpool Rock om det är där den säljs.
Brighton Rock av Graham Greene, Norstedts 1978. Översättning: Erik Lindegren.
Vår utgåva på originalspråket:
Brighton Rock av Graham Greene, Vintage Books 2004.
Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.
I en stad vid Medelhavet letar en kvinna efter sin försvunna dotter. Hon arbetade på cornichen, en väg som går som en hylla utmed havet på kanten av bergshöjderna. Jag tänker mig att den här cornichen finns vid Frankrikes medelhavskust. Dottern arbetade på en av restaurangerna och en dag kom hon inte hem. Det är många flickor som försvinner och vi kan lätt föreställa oss vad som händer med dem.
I samma stad finns många turister. En av dem, en kvinna som är gravid, ser en äldre kvinna falla från cornichen ner mot stranden.
I samma stad, i en stadsdel där byggnaderna är ruiner kämpar en mormor för att ta hand om sina barnbarn. Hon är mor till kvinnan som letar efter sin försvunna dotter.
Singulariteten hänger inte ihop som en traditionell berättelse. Den liknar mer ett poetiskt verk där olika delar har satts samman och bildar en helhet som samtidigt är splittrad. Mormodern och kvinnan som letar efter sin dotter är flyktingar. De kommer från ett land, eller en trakt, där soldater tvingade dem att överge sina hem. Nu lever de i utkanten, oönskade, fattiga. Genom en grönsakshandlares omsorg får de mat för dagen.
Turistkvinnan, däremot, är priviligierad, reser till det vackra landet någon vecka och åker sedan hem till sitt. Romanen behandlar dels den enorma kontrasten mellan turistkvinnans liv och flyktingarnas. De sitter fast. Men berättelsen visar också på likheter, kärleken till barn och den stora sorgen och frustrationen över att förlora ett barn. Turistkvinnan kommer också från en konflikthärd, men hennes familj hann fly undan och kunde ta sig till ett nordligt land när hon var barn..
Så står de här delarna mot varandra och understödjer varandra och det är mycket som läsaren måste lägga till och skapa själv. Singulariteten är vackert skriven, den är hård och sorglig, ja rent förskräcklig när man som läsare har fyllt ut gapen i den med sin fantasi. Men där finns ändå stråk av ljus. Läs den gärna.
Singulariteten av Balsam Karam, Norstedts 2021.
Mösstanten 