Europa av Maxim Grigoriev

Nikita reste med en ungdomsgrupp till Paris när han var fjorton år och plötsligt bestämde han sig för att stanna där. När många år har gått och han är en medelålders man och boende i Bryssel får han ett telefonsamtal från en advokat. Han har ärvt en lägenhet i Nice och när han reser dit kommer minnena tillbaka. Ägaren till lägenheten var Nina, en kvinna som tog hand om honom när han som tonåring levde på gatan i Paris.

Romanen skildrar tre generationer ryska emigranter i Frankrike, från de som flydde undan bolsjevikernas revolution till de som kom till Frankrike efter att järnridån föll. Den handlar om minnen, om svårigheten att finna sig tillrätta i det nya livet och om olika kulturer. Grigorievs roman har en mörk ton. Nikita är rent konkret hemlös i början av sin vistelse i Paris och han är hela tiden hemlös i sitt sinne. Han hör inte till något, han är som en ensam planet fast han naturligtvis har samröre med andra människor. Han har valt att bryta med landet där han växte upp. Många har kommit före honom därför att de måste. Många av dem var intellektuella och/eller rika människor i toppen av samhället och i Frankrike måste många av dem försörja sig genom manuellt arbete.

Europa är en mycket intellektuell roman. Där finns många samtal och utläggningar om litteratur och filosofi. Den var lite besvärlig att läsa, full av filosofiska ord och författarnamn. Sådant kan jag reta mig på ibland, men här känns det inte det minsta påklistrat. Det känns rätt. Och samtidigt som romanen har allt detta och många resonemang om vad det innebär att vara emigrant, om hur det franska samhället är och om ryssar så finns där en mycket påtaglig fysisk närvaro. Där finns kroppar, lukter, gator, kyla, ett mögligt badrum och medelhavet utanför lägenheten i Nice med sina färgskiftningar. Miljöerna är gestaltade så att jag känner dem med både kropp och sinne.

Nikita kommer då och då tillbaka till tidpunkter och händelser om redan är omtalade. Jag ser dessa omtagningar och allt hoppande i tiden som en gestaltning av rent konkret Nikitas avsaknad av mål och strävan i livet och bildligt som emigrantens svårigheter att finna sin väg. Det verkar som om tänkandet och resonerandet kan börja med Nina och fortsätta med Nikitas tankar så att jag då och då inte säkert vet vems ord det är jag läser. Var slutar Nina och var börjar Nikita? Allt detta bidrar till åtminstone en viss känsla och förståelse för hur det kan vara att leva i exil också hos mig som aldrig har varit i den situationen.

Europa är en bra roman och den var väl värd besväret att läsa. Maxim Grigoriev tilldelas Svenska dagbladets litteraturpris i år.

Europa av Maxim Grigoriev, Bonniers 2021.