Kroppen – det finns säkert en uppsjö av intressanta fackböcker, men eftersom jag mest läser skönlitteratur håller jag mig till den idag.
Sin ensamma kropp av Elsie Johansson har jag inte läst, men jag vill gärna. Jag har läst annat av Elsie Johansson som har varit bra. Boken handlar om en mycket välbeställd änka som på äldre dagar är nyförälskad. Jag länkar till förlaget för mer information.
Frankenstein av Mary Shelley. Som vi vet handlar den om forskaren Frankenstein som med hjälp av delar från kroppar som är stulna på kyrkogårdar skapar en ny kropp, en varelse som han lyckas få levande genom elektricitet. Det är en hemsk historia som jag har läst och som är filmatiserad ett flertal gånger. Senast såg jag en film från trettiotalet med Boris Karloff som monstret. Jag tyckte synd om den stackars varelsen.
Sist i trion har jag en hyllvärmare, Lord Peter Views the Body av Dorothy Sayers, deckarnoveller av en av de främsta deckarförfattarna. Jag har inte läst någon av dem än, men det ser jag fram emot att göra.
Alla spännande teman till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Titta in där om du vill ha fler boktips.
Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad i Värmland, och man kan vara viss om att den svävade fram över många bruk och herrgårdar, över många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blev överallt avvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.
Och sagan som ville bli berättad var Gösta Berlings saga som blev Selma Lagerlöfs genombrottsroman. Jag ville gärna läsa den här novellen eftersom Anna-Karin Palm skriver en del om den i sin stora biografi över Selma Lagerlöf Jag vill sätta världen i rörelse. Det som är intressant här är att Selma Lagerlöf beskriver sin väg till skrivandet och hur hon kämpade för att bli bättre och hur hon arbetade länge med Gösta Berlings saga innan hon fick till en version hon kunde vara nöjd med. Vi ska nog inte ta den här berättelsen som en helt igenom realistisk beskrivning över hur det gick till, men den är intressant.
Det förhöll sig emellertid så,. att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mer om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo uppta dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.
En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen En saga om en saga och andra sagor, Bonniers 1938.
Ursprungligen kom novellsamlingen 1908. Den finns att låna på bibliotek och kan även läsas på nätet hos Projekt Runeberg.
Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.
Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.
Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.
Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.
Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.
Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.
Och så var det Eric Ambler som vi har en hel rad böcker av. Farliga Zoner ska vara äventyrlig och spännande.
Från baksidan: Farliga zoner är en verkligt spännande thriller, vars bakgrund är det jäsande, intrigerande Europa åren närmast före kriget. Huvudpersonen, en pank och äventyrslysten engelsk journalist, åtar sig att föra ”vissa värdepapper” från Nürnberg till ett hotell i Linz, och därmed kastas han in i en virvel av halsbrytande äventyr. Han blir misstänkt för mord, kidnappad, torterad och jagad av två ligor med politiskt mullvadsarbete på sitt program. Slutligen får han dock sina vedermödors lön och vinner till brud en ung, förtjusande ryska. Spänning och romantik inom samma pärmar – vad kan man mer begära?
Jaha. Nu vet jag handlingen i stort och hur det går. Då kan jag lugnt låta bli att läsa den här boken.
Farliga zoner av Eric Ambler, Bonniers 1946. Översättning: Martin Loya.
Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Systrarna lever olika liv i var sin familj och kommer inte bra överens. Men två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en ganska rolig bok och där finns också värme och omtanke trots att personerna är lite grand utskurna ur papp. Men som läsare får jag både varma känslor för den gamle pappan som är så envis och har så mycket fördomar och till och med för den unga ukrainskan Valentina fast hon är hemsk och hård och bara tänker på sig själv. I Romanen finns blickar tillbaka på det som pappan och döttrarnas mamma var med om i Ukraina under Stalin med förföljelse och hungersnöd. Och under kriget. Och det kommer också fram hur svårt det kan vara att vara tvungen att lämna sitt land och skapa sig ett nytt liv långt hemifrån. Också den förskräckliga Valentina kan jag se något vänligare på. Hon är en produkt av situationen i sitt hemland där man måste vara om sig och kring sig och har mycket svårt att försörja sig på ett hederligt sätt.
Den här romanen är som sagt rolig och spännande att läsa, det driver framåt. Den är tragisk och komisk med mycket känslor i. Jag har dock lite svårt att förstå varför Nadesja ska känna sig underlägsen Valentina som kvinna därför att Valentina är yppig och har stora bröst och hon själv har små. Tänker många kvinnor så? Jag trodde att det mest var män som gjorde det. Men i alla fall kan jag rekommendera boken för den som vill ha underhållning med djup.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.
Ett lätt tema den här veckan. Det fullkomligt vimlar av manliga individer i litteraturen. Svårigheten är bara vilka böcker som ska vara med i trion. Jag valde dessa:
Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström, där berättaren är Stellan Jonsson Lök som är ensamstående butiksinnehavare i Sunne och som samlar autografer.
De nakna och de döda av Norman Mailer, en skildring av amerikanska trupper på en ö i Stilla havet under andra världskriget. Där förekommer endast män, så vitt jag minns, kvinnor enbart som minnen och längtan.
Pojkår av J. M. Coetzee som är en självbiografisk barndomsskildring från Sydafrika.
Ja, det var mina tre böcker om pojkar, grabbar och män. Om du klickar in dig hos Ugglan & Boken får du fler boktips.
Som jag redan har berättat har de satt upp en hylla med boktips i foajén till Linköpings huvudbibliotek. Den är ganska ny och tidigare kunde man bara hämta beställda böcker. Själva biblioteket är ju stängt för golvrenovering. Så när jag kommer dit måste jag naturligtvis titta på böckerna i tipshyllan. Där har jag hastigt och lustigt nu hittat fyra intressanta böcker. Det är en skön känsla att botanisera där, även om hyllan naturligtvis inte motsvarar hela det stängda biblioteket. I alla fall är det svårt att motstå att plocka hem böcker utöver dem jag har beställt. Sedan lånar min man ibland en och annan bok som jag känner att jag vill läsa när vi ändå har fått hem den. Och så kommer beställda nya böcker som man bara får ha i två veckor. Oj så mycket läsning jag har hemma! Det är fara för att en del av de köpta böckerna kommer att bli hyllvärmare innan jag kommer till skott.
Den 15 juni 1767 klättrar en ung italiensk adelspojke upp i ett träd och bestämmer sig för att aldrig mer komma ner på marken. Under en middag har han grälat med sin konservative far och han blir så arg att han lämnar bordet och klättrar upp i ett träd. Familjen tror att han kommer att klättra ner till kvällen, men så blir det inte. Hädanefter lever han i träden och eftersom området är skogigt kan han flytta sig långa sträckor bara genom att hoppa från gren till gren.
Romanens berättare är pojkens yngre bror och han hjälper också sin storebror så att han får de saker han behöver. Det verkar helt galet att en människa skulle kunna leva sitt liv på det viset, men Calvino berättar så detaljerat och trovärdigt om det som händer att jag nästan tror att det är sant. Romanen har också fin miljöbeskrivning, skogen träder fram, parker och mer vilda områden. Där finns kärlek till och omsorg om naturen, och också kärlek mellan man och kvinna. Romanen har humor och är spännande att läsa och innehåller också skrönor. I själva verket är den en enda lång lågmäld skröna med filosofiska tankegångar och ömtåliga relationer mellan människor. Upplysningens idéer om frihet och ett mer vetenskapligt synsätt och de stora orättvisorna leder så småningom fram till franska revolutionen. Det är en orolig tid. Baronen i träden skaffar böcker och läser om de olika idéerna. Sedan kommer terrorn i Frankrike och efter det Napoleon som många då såg som en frihetskämpe. Och så kommer krig och elände.
Man kan läsa Klätterbaronen som en enda lång ganska långsam men underhållande skröna, men berättelsen genomsyras av frihetslängtan och den handlar också om besvikelse och om att få sina illusioner krossade. En mycket bra bok som jag är glad att jag äntligen har läst.
Klätterbaronen av Itali Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.
Ja nu är jag tillbaka på bokstaven A i bokhyllan och där står alltså böcker av Hans Alfredson. I Rosa Rummet skojar han med August Strindbergs Röda rummet. Den senare har jag läst, fast det var länge sedan, men inte denna. När jag läser de första raderna i Rosa Rummet ser jag att en Gary Falk åker upp till Mosebacke för att titta på utsikten. Men den kan han visst inte se därifrån. Så Hans Alfredson skriver alltså om Gary Falk medan Strindberg skrev om Arvid Falk. Jag tror att den här boken kan vara ganska rolig.
Från baksidan: Hans Alfredson är en ungdomligt frifräsig författare, som med sin fullmogna charm förtrollat ung och gammal i hela vårt vackra land, inte bara genom sina tjusiga böcker, utan även på film, i television, i radio och på tiljan. Hans andliga hållning, hans lysande stilkonst och avväpnande humor är något sällsynt på den svenska parnassen.
Den här boken kom 1968 och den ser jag fram emot att läsa – när det nu blir.
Rosa rummet – eller Operabaren eller dylikt av Hans Alfredson, Aldus/Bonniers 1968.
De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.
Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.
Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.
Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.
Mösstanten 