Tisdagstrion – Black Lives Matter

Idag har vi fått ett viktigt och allvarligt tema av Ugglan & boken, Black Lives Matter. När jag funderade på vilka böcker jag kunde välja kom jag först och främst att tänka på Dödssynden av Harper Lee. Den läste jag för så länge sedan att jag faktiskt inte minns något av den boken men nyligen såg jag en filmatisering med Gregory Peck som advokaten. Dödssynden handlar alltså om en advokat i en liten stad i södra USA som försvarar en svart man som är anklagad för våldtäkt av en vit kvinna. Det är advokatens nioåriga dotter som berättar. Jag länkar till förlaget för mer information.

Allt går sönder av Chinua Achebe läste jag däremot ganska nyligen. I Den romanen skildrar Chinua Achebe ibofolkets kultur (kallas också igbo) i Nigeria på 1800-talet och hur den slås sönder av kolonialmakterna. I förordet läste jag att det var första gången som en roman skildrade händelser i ett afrikanskt land sett från afrikanernas synvinkel. Allt går sönder har sålts i större upplagor än någon annan afrikansk roman. Jag länkar till mitt inlägg om boken.

Den tredje boken har jag redan haft med i en tisdagstrio, men den är så bra och den passar så väl in på temat att den får vara med en gång till. Det är En liten plats av Jamaica Kincaid där hon med stor vrede kritiserar Storbritanniens fula koloniala förflutna på Antigua. Med skarpa exempel visar hon på diskrimineringen av öns svarta befolkning. Även här länkar jag till mitt inlägg om boken.

Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler bokbloggare som deltar i Tisdagstrion.

Augustprisprojektet – vad gav det?

Detta är alltså de åtta Augustprisvinnare som jag inte hade läst. Det blev ett bra projekt att läsa dem. Största läsglädjen gav Tecknens Rike och Osebol. Det är faktiskt de två böckerna som har fastnat mest i mitt sinne. Men alla böckerna är läsvärda, Sorgegondolen inte minst. Osebol och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar hade jag nog läst ändå eftersom de är så nya vinnare och Johannes Anyurus bok hade jag redan på min läsvagn. Men de andra hade jag kanske aldrig läst och då hade jag gått miste om en hel del.

Nu känns det bra att vara uppdaterad och det blir spännande att se vilka som blir nominerade till Augustpriset i år, om det är några som jag redan har läst. Här nedan finns en lista över de åtta böckerna med länkar till mina inlägg.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

Under första världskriget får Albert Einstein ett brev från östfronten. Det kommer från matematikern Grohendiek och han har löst ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Så börjar den här romanen. Sedan fortsätter författaren att berätta om andra vetenskapsmän, bland annat fysikerna Schrödinger och Heisenberg.

En fruktansvärd grönska handlar alltså om matematiker och fysiker och hur de så småningom utvecklar kvantteorin som sätter de gamla fysiska lagarna ur spel. De är alla udda personer med stark vilja och det de kommer fram till ställer så mycket på ända att flera av dem blir skräckslagna.

Jag kan inte säga att jag förstår de här teorierna och inte heller slutsatserna. Det är obegripligt. Det handlar om tid som är något helt annat än det vi uppfattar som tid i vardagslivet. Det handlar om tillvarons minsta beståndsdelar, så som vi känner till det nu, och att de inte uppför sig som man skulle kunna förvänta sig. När jag tänker på det börjar tillvaron gunga. Vilka är vi egentligen? Vad är fast? Var befinner vi oss? Det är svindlande och dimmigt och bottenlöst.

Nu är jag ganska fast förakrad i det som jag uppfattar som verkligheten så jag tar inte lika illa vid mig som mateamtikerna och fysikerna i romanen och jag har stort utbyte av berättelsen fast jag inte förstår deras arbete. Men en fruktansvärd grönska har ännu ett tema som också kan ge rädsla. Det handlar om att vetenskapliga framsteg kan användas på flera sätt på gott och ont. Vi vet ju att atombomben inte hade funnits utan fysikers arbete. Ett annat exempel som finns i boken är Preussiskt blått, eller Berlinerblått som är ett pigment som Heinrich Diesenbach upptäckte på 1700-talet. Ur Berlinerblått kan man utvinna blåsyra som har utvecklats och använts i förintelsen under andra världskriget.

Det är spännande att följa vad dessa udda vetenskapspersonligheter företar sig. Författaren skriver mycket konkret om vad de gör och det uppstår en svindlande klyfta mellan det konkreta och teorierna som kastar om verkligheten och mina famlande tankar om universum, om tid, om vårt medvetande, om all obegriplighet. Berättelsen är grundad på verkliga händelser, men författaren har också fabulerat. En fruktansvärd grönska är en stark och ovanlig roman som både handlar om människor och relationer och teorier.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut, Nirstedt/litteratur 2021. Översättning: Hanna Nordenhök.

Hett i hyllan #124 – Pesten

Nu har jag kommit till C i bokhyllan och där står en bok som jag borde ha läst för länge sedan, kan man tycka. Men det har jag inte. Av Albert Camus har jag bara läst Främlingen. Jag tror att det var en bok som rekommenderades när jag gick gymnasiet. Pesten har sannerligen känts aktuell under pandemin och jag har sett den här och där på bloggar. Nu tar jag i alla fall upp den i Hettihyllan och då är det stor möjlighet till att jag kommer att läsa den inom en inte alltför lång framtid. Jag kan ju lägga in den i mitt hyllvärmarprojekt nästa år.

Pesten kom ut 1947 och betraktas som ett av den franska, ja världslitteraturens mästerverk. Albert Camus fick Nobelpriset i litteratur 1957.

Från bokens baksida:

Med råttorna kommer pesten, och Oran i Nordafrika blir en stad i belägringstillstånd. Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Men en liten grupp, med läkaren Bernard Rieux i spetsen, tar upp kampen mot pestens härjningar. Hans skildring av det sega motståndet mot lidande och död är en ständigt aktuell berättelse om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod, och om solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2003. Översättning: Elsa Thulin.

Nu är det här en pocket och när jag tittar på sidorna så är de kanske inte de läsvänligaste. Det kan hända att jag lånar boken på biblioteket när jag vill läsa romanen. Men den här pocketen får stå kvar i bokhyllan så länge som en påminnelse.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

Tisdagstrion – böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Den här veckan vill Ugglan & Boken veta vad vi vill läsa i höst. Det är inte lite det. I år har det kommit många bra böcker. Här är tre av dem som jag är intresserad av:

Hunter i Huskvarna, en novellsamling av Sara Stridsberg, vill jag gärna läsa. Jag har den inte än, men så småningom kommer den hit. Under min bloggtid har jag läst Beckomberga och Kärlekens Antarktis och visst vill jag läsa mer av författaren till de böckerna.

Shuggie Bain av Douglas Stewart däremot, ligger och väntar här hemma. Min man köpte den, så här har jag en riktig tegelsten att sätta tänderna i. Shuggie Bain är en Bookerprisbelönad roman om en pojkes fattiga uppväxt i Glasgow. Jag hoppas verkligen att jag kommer att läsa den innan året är slut.

Ellen Mattson kommer med en ny roman, Den svarta månens år. Av henne har jag läst Snö, Vinterträdet och Tornet och fåglarna sedan jag började blogga. Mycket bra böcker, så jag ser fram emot att läsa också denna.

Jag länkar till förlaget för mer information om böckerna.

Om du tittar in hos Ugglan & Boken får du fler tips på höstläsning.

Idag öppnar huvudbiblioteket

Hurra! Efter att ha varit stängt hela sommaren för golvrenovering öppnar huvudbiblioteket i Linköping idag. Och betydligt bättre öppettider än för foajén kommer det också att bli. Lördags- och Söndagsöppet bland annat. Så nu firar jag med ett foto av glatt färgade tuplaner.

En ensam plats av Kristina Sandberg

2016 drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer och i den här boken skriver hon om sina erfarenheter. Hon hade tre tumörer i det ena bröstet och en av dem var stor. Dessutom dog hennes far och han bodde i ett stort hus som hon och hennes syster måste ta hand om och det låg många mil bort. Hennes mans far var dement och bodde på äldreboende. De hade två barn i mellanstadieåldern. Under lång tid hade Kristina Sandberg arbetat mycket hårt med att resa runt och berätta om sin trilogi om hemmafrun Maj och träffat läsare. Det var situationen, och Kristina Sandbergs tumör var stor och av en sort som krävde en oerhört tuff behandling.

Jag har lärt mig mycket av den här boken. Bara det att det finns så många olika sorters cancerbehandlingar är en viktig lärdom. Det är egentligen ganska självklart. Visst kände jag till att cancer inte är en sjukdom utan att det finns många olika slag och att olika behandling biter på olika tumörer. Men här, eftersom Sandbergs bok inte är en nyhetsartikel utan skönlitteratur, får jag det fastslaget i mitt sinne. Det hjälper inte att någon man känner har fått behandling för bröstcancer och att det gick bra och att behandlingen inte var så svår att genomgå som man skulle kunna tro. Det finns tumörer som måste behandlas med så kraftiga gifter i så stora doser att det nästan tar kål på patienten. Eftersom Kristina Sandberg är en skicklig författare får hon fram det så att det känns.

En ensam plats är den andra självbiografiska boken av en författare som har drabbats av cancer som jag har läst. Den andra är Som har inget redan hänt av Niklas Rådström. En ensam plats är också den första av en bröstcancerpatient som jag har läst så jag kan inte jämföra och därför har jag ingen uppfattning om huruvida den här boken skulle vara onödig för läsekretsen. Men jag tvivlar på att det är så. Den här boken är så bra. Den är inte gnällig och författaren har inte tagit på sig offerkoftan. Visst klagar hon och våndas. Men snälla nån, hon är ju ett offer. Hon genomgår en mycket tuff och krävande behandling och måste också omdefiniera sin uppfattning om sig själv som kvinna. Och det ingår skräck, naturligtvis, skräck över att kanske behöva lämna sina barn. Det ingår sorg över att mista sexualiteten, och sorg över den förlorade kroppen även bortsett från ett förlorat bröst. Kommer hon någonsin att ha samma ork igen som före den tunga behandlingen? Den går ju illa åt hela kroppen.

En ensam plats är som sagt mycket bra. Dessutom är den lättläst och driver framåt så att jag vill fortsätta läsa. Jag har fått mycket bättre insikt i hur det kan vara att drabbas av cancer fast jag har haft närstående som har drabbats. Så läs gärna den här boken.

En ensam plats av Kristina Sandberg, Norstedts 2021.

Hett i hyllan #123 – Hårdkokta herrar

Här finns noveller av Dashiell Hammet, Raymond Chandler, Lester Dent, Thomas Dewey, Ross Macdonald, Howard Brown och Michael Collins, och dessutom en roman av Bart Spicer och en text om privatdeckaren på film av Penelope Houston. Några av de här författarna känner jag till sedan tidigare, men jag har aldrig läst något av dem.

Nu har vi en hel del hårkokta deckare i bokhyllan som allihop är hyllvärmare vad mig anbelangar, men det skulle kanske vara både roligt och intressant att läsa något av de här författarna. Då kan jag gärna tänka mig att testa med en novell och se vad jag tycker. Det finns så förskräckligt mycket böcker och bland alla deckare som ges ut är jag mer intresserad av andra. Men den här genren anses ju så bra och viktig av många så jag kanske skulle prova i alla fall. Jag har dock förstått på min man att kvinnosynen kan vara lite stereotyp.

Jan Broberg, redaktör för antologin, var författare och litteraturhistoriker och en betydande deckarexpert.

Hårdkokta herrar – en deckarantologi, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund och Ingmar Forsström.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

Tillstånd är en slags dagboksanteckningar av en skogsägare som kommer från det akademiska livet och från staden och har tagit över familjegården. Han vill ha en naturlig skog, inte den rationella skogsbruksskogen med bara några trädslag som ger bra avkastning. Familjen har också ett ensamkommande flyktingbarn boende hos sig.

Berättaren, som kanske är Axel Lindén själv – eller kanske inte – verkar inte känna sig riktigt hemma någonstans, inte i den akademiska världen och inte i det moderna skogsbruket. Han verkar avskild, till och med i viss mån från sin egen familj. Han känner inte skogsägarna runt omkring. De tycker att han är konstig. Han vill inte, vågar inte lära känna dem. Han är en frustrerad människa. Antagligen beror det på vad vi gör med miljön. Han tänker mycket på miljön och han är oroad. Han mår inte särskilt bra, kanske lika dåligt som miljön.

Men boken är inte helt svart. Det finns liv och humor i den som tittar fram ibland. Den ger en bra bild av vår moderna tid. Berättarens otidsenliga skogsarbete och slit som ger alldeles för lite pengar är noggrant beskrivet. Det är intressant att ta del av. Hans levnadssätt står som en motsats till det rationella, industriella där gran och tall måste dominera, där det är viktigt att tjäna pengar. Men om inte hans fru hade ett välbetalt arbete skulle familjen inte klara sig.

I Tillstånd tar Axel Lindén i lite mer än vad han gjorde i sin debutbok Fårdagboken. Det är starkare känslor här, mer frustration över svårigheten att hitta ett hållbart sätt att leva, över vad vi gör med vår jord och människorna som finns där. Det finns mycket att fundera över i den här boken.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter av Axel Lindén, Bonniers 2020.