Ja nu har jag fått nummer 1/2021 av Karavan med intressant läsning och intressanta bilder för det här numret handlar delvis om fotografi.
Cletus Nelson Nwadike från Nigeria är nämligen både poet och fotograf. Han kom till Sverige 1990 och har valt att skriva på svenska. En poet som jag aldrig har läst.
Två författare från Equador lyfts fram i det här numret: Gabriela Aleman och Mónica Ojeda. De är inte publicerade på svenska förrän nu, i Karavan.
Författaren Dolores Reyes från Argentina får en artikel i boken. Hon bor för närvarande i Sverige men jag har aldrig läst henne. I september kommer hennes roman Hon som äter jord på Palabra förlag.
En lång dikt av den iranske poeten Shahrouz Rashid finns också i det här numret.
Och så bokrecensioner. Med mera. Så min läslista växer.
Som en liten extra bonus fick jag också novellen Reservat av Henriette Rose-Innes, som ingår i Karavans serie Karavan noir.
Familjen Ramsay har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare och till deras hus på Skye kommer många inbjudna vänner. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Bland gästerna finns den ogifta kvinnan i trettioårsåldern som målar en trädgårdsscen och som fru Ramsey så gärna vill para ihop med den av de manliga vännerna. Här finns en äldre manlig poet, en ung stel akademisk man, en ung flicka som när en spirande kärlek till paret Ramsays äldste son och alla de övriga barnen i familjen. Den yngste sonen, James, vill så gärna åka ut till fyren.
Det är många olika personligheter som möts i den här boken. De känner varandra sedan tidigare och för flera av dem är det inte första gången de besöker familjen Ramsay på ön Skye. Författaren är inne i personernas huvuden. Det är deras tankar som vi får höra och genom dem skapar vi oss en uppfattning om människorna och deras relationer. Texten flyter in och ut ur människornas sinnen och övergår ganska omärkligt till en ny person. Det är nästan som havet. Var slutar det ena och det andra? Det blir en böljande tankematta, men den är inte diffus, den har stor pregnans och vi får veta mycket om människorna och deras svårigheter och många detaljer. Allt framskrider långsamt, och så som det är i verkliga världen återkommer ibland samma eller liknande tankar hos någon person. Människorna, deras personligheter och förhållandet mellan dem är mycket trovärdigt gestaltade och där finns alla möjliga känslor.
Att en kvinna inte tas på samma allvar och inte antas ha samma kapacitet som en man genomsyrar berättelsen, men den är sannerligen ingen pamflett. Berättelsen är mycket vacker. Bara en skicklig författare och stor konstnär kan skapa ett verk som Mot fyren. Inte nog med att hela den första tankedelen var en fröjd att läsa med sin stämning, sina bilder och sitt vackra språk. Sedan kommer ett mellanspel som bryter mot den tidigare tankemattan. I mellanspelet finns inga människor. Det är huset som är huvudperson där, huset som står och förfaller, som gistnar och murknar och vinden från havet som far in i huset genom otätade springor. Ingen människa kommer dit på många år.
Mellan bokens första och tredje del har vi första världskriget med alla dess fasor och förstörelse och sorger och det påverkar alla människorna i boken. Under mellanspelet har tio år gått och mycket har hänt innan människor kommer tillbaka till villan.
Mot fyren av Virginia Woolf, h:ström 2019. Översättning: Margareta Backgård.
Då har vi kommit till En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal (1927-2020) i bokhyllan. Den tänkte jag länge att jag hade läst, men det var fel. Det var Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som jag hade läst. Den kom 1964, men det var ju inte konstigt att jag trodde att jag läst även den som står i bokhyllan nu, så lika som titlarna är.
Den här boken som står och värmer hyllan kom 1968 på engelska med titeln Confessions of a Disloyal European. På svenska kom den 1983 och den är en omarbetning av Samtida bekännelser och en annan bok med titel Rescontra så jag kan lugnt hävda att En illojal europés bekännelser är en hyllvärmare. En som jag gärna vill läsa.
På 1970-talet läste jag en del av Jan Myrdal. Senare kom hans självbiografiska böcker och då läste jag dem också. Han var en intressant och kontroversiell författare och mycket säker på sin sak. Alldeles för tvärsäker. Han stannade benhårt kvar i sin övertygelse när så många andra tvivlade och så småningom insåg att det fanns en avgrund av händelser som de inte vetat om eller inte velat se.
Men intressant är han och den här boken kan kanske både ge lite nostalgi och tankeverksamhet. Den räknas som en roman för det står på titelbladet.
En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal, Norstedts 1983. Översättningen från engelska är gjord av Jan Stolpe.
Tennisspelarna, en berättelse står det på bokens titelblad. Det är en tunn bok, bara 126 sidor men det händer en hel del i den. Berättaren är en svensk som har kommit till Austin, Texas där han undervisar som gästlärare i skandinavisk litteratur på universitetet. I Sverige var han en grå figur som frös. Under Texassolen lever han upp. Det är ljust och varmt och fullt av unga vältränade människor.
Han beskriver och funderar över livet i Austin utifrån ett europeiskt perspektiv. På morgnarna cyklar han iväg till en sunkig tennisbana där det är gratis att spela. Han träffar några olika människor. Han beskriver universitetet och studenterna som han ofta tycker är ganska okunniga och slöa. Han beskriver universitetets stora bibliotek som är som ett högt torn, där en knirkande gammal hiss går mellan våningarna.
Lars Gustafsson skriver satiriskt med humor, men det finns också värme i boken. Jag tyckte att den var riktigt rolig. Universitetets amatörorkester ska hålla konsert och spela Wagner. Det tilltalar inte universitets styrelse som hellre vill höra Mozart. De avsätter rektorn på texasvis. Han får sitta i husarrest på sitt kontor och telefonsladden är avklippt så han kan inte meddela sig med omvärlden. Att rektorn blir avsatt är tydligen något som händer då och då. Protester uppstår. Kollegiet protesterar. Studenterna demonstrerar. Ja det går inte att beskriva. Läs boken.
En extra krydda för mig är att polacken Pietziewzskoczsky, han med det omöjliga namnet, dyker upp i berättelsen. En av berättarens studenter har hittat en gammal bok av honom någonstans i det stora biblioteket. Marit Furn blev inspirerad av detta när hon läste Tennisspelarna, och så skrev hon romanen Skuggan där Pietziewzskoczsky spionerar på August Strindberg i Paris när han håller på med sina alkemiska experiment.
Men åter till Tennisspelarna. Det är en satirisk och rolig berättelse med substans. Jag tror (nästan) på berättaren som nog är herr Gustafsson själv.
Tennisspelarna av Lars Gustafsson, Modernista 2010.
Nu blev det svårt! Ugglan & boken har kommit med en riktig utmaning, åtminstone för mig. Jag kunde inte komma på en enda bok med väderstreck i titeln. Så vad gjorde jag? Jo, då sökte jag på olika väderstrecksord i Libriskatalogen och på så sätt hittade jag dessa tre titlar. Två av böckerna har jag absolut inte läst och den mittersta är tveksam. Inte för att det är en dålig bok. Det är den säkert inte, men frågan är om jag har läst den eller inte?
Boken som jag kan ha läst är Öster om Eden av John Steinbeck. Den är ett släktdrama med start i början av 1900-talet och den ska delvis bygga på Steinbecks egen släkthistoria. Nu har jag stoppat in boken i min läslista så det ska bli antingen omläsning eller nyläsning.
Öster om sol, väster om måne – en roman om John Bauer av Jacob Ringbom har jag inte läst. Har någon av er andra gjort det? Och vad tyckte ni? Jag blir allt lite intresserad av gestalten John Bauer som dog så ung och som har skapat alla de där bilderna som jag såg i sagoböckerna när jag växte upp.
Den tredje boken är Tales of the South Pacific av James A. Michener. Det är en samling noveller i kronologisk ordning som bygger på författarens erfarenheter från tiden när han deltog i andra världskriget i Stilla Havet. Den har jag heller inte läst, men den fick Pulitzerpriset 1948 så jag tror att den kan vara bra. Den har också blivit musikal, film och tv-serie.
Det var mina tre titlar som jag grävde fram med viss möda. Men jag tror att det finns många fler böcker med vädersterck i titeln så jag är nyfiken på vad de andra bokbloggarna har i sina trios. Den som går till Ugglan & Boken kan få veta mer.
Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.
Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.
Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.
Kennet Jansson är en kille som går på högstadiet, som jag uppfattar det, antagligen sista året. Mitt i terminen kommer en ny elev, Dan Schoultze, och han är inte som de andra. Han verkar äldre och har stort självförtroende. De som brukar ge sig på andra elever låter honom vara ifred och genom sin starka närvaro påverkar han många av de andra till att ta efter honom.
Det är år 1970. Vänstern är stark bland många ungdomar och och många av dem protesterar mot Vietnamkriget. Kenneth Jansson är inte organiserad någonstans men han har vänner som är politiskt aktiva. Han bor med sin mamma i en liten lägenhet och hon jobbar som hemsömmerska. Han kommer från helt andra förhållanden är Dan Schoultze, men det blir vänner. På sätt och vis. Dan Schoultze är inte en människa som är lätt att komma nära.
Det är Kenneth Jansson som berättar, från när vet vi inte, men han är vuxen och det har gått en lång tid sedan de här händelserna. Det är alltså vad Kennet Jansson minns som vi får ta del av. Eller vad han väljer att berätta. Det är hippies och Gärdesfester och haschrökning och amerikanska desertörer som har flytt undan att bli uttagna till soldater i Vietnamkriget, eller som har deltagit och och flytt undan. Det är hans mamma och hennes kortväxta kunder som hon syr kostymer till. Där finns Dan Schoultzes undflyende syster Hellen och den intelligenta och ordentliga Monika som Kenneth Jansson har känt i många år. Och hans banrdomskompis Håkan som han bor granne med och vars alkoholiserade föräldrar förstör hans möjligheter i livet.
Kennet Jansson är en kille på väg mot att bli vuxen. Han läser och funderar. En ganska vanlig kille, på sätt och vis, men som jag föreställer mig att det kommer att gå bra för. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på honom som en ung Östergren. Det kanske inte alls är så, men det är så lätt att blanda ihop en romanfigur med författaren själv.
I en skog av sumak liknar inte riktigt den verklighet som jag minns. Romanens 1970-talsvärld känns både lite bekant och samtidigt mystisk. Vi får absolut inte veta allt och bland annat det gör att berättelsen blir spännande att läsa. Men också författarens språk och alla medryckande och ibland dråpliga eller dramatiska scener och alla miljöer han målar upp och att den är full av både allvar och humor. Samtidigt har romanen en mycket lugn och eftertänksam ton och genom berättelsen gestaltar författaren klassskillnader. Dan Schoultzes familj har pengar och resurser till att skydda sina barn. Håkans familj är i botten av samhällshierarkin. I en skog av sumak är en bra bok som jag rekommenderar.
I en skog av Sumak av Klas Östergren, Natur & Kultur 2018.
Jag läste en pocketutgåva. I en skog av Sumak kom först ut 2017.
Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken …
Det läser jag på baksidan till Patrick Modianos självbiografiska bok En stamtavla. Den handlar om hans uppväxt med frånvarande föräldrar. Modern var skådespelerska och fadern sysslade med tvivelaktiga affärer, läser jag vidare på bokens baksida. Patrick Modiano skickades till internatskolor där han inte for väl. Först den dag han blev myndig bröt han med sin far och kunde leva sitt eget liv. Ingen lycklig barndom alltså. Men en bra bok, räknar jag med.
Jazz är farligt handlar om en man i trettiofemårsåldern och det är han som berättar. Han är skild, han bor i Stockholm, han har en tolvårig son och han skriver på en doktorsavhandling om kapten Haddocks kraftuttryck. I nuet är han i en stuga på landet med sin son och där gjuter han in minnessaker i betong och ror sedan ut på sjön och sänker dem där. Han menar att han bevarar dem för framtiden och att människor om tusentals år ska hitta dem och att de ska undra över och kanske förstå vad de betyder och hur det var när de hamnade i sjön.
Men jag kan inte låta bli att tro att han vill gräva ner det som har hänt tidigare för att komma ifrån det. Han har det inte så lätt. En känsla av underlägsenhet och vilsenhet drar genom hela romanen. Andra tjänar mer pengar än han och verkar säkra i tillvaron. Exfrun till exempel. Han har svårt att komma vidare med sin avhandling. Han inleder ett förhållande med en mycket ung flicka, ett förhållande som inte har någon framtid. Jag förstår inte riktigt vad han lever på. Han verkar inte ha något jobb. Någon doktorandtjänst kan han väl inte ha. Då ingår ju både undervisning och möten på jobbet. Men det var kanske andra förhållanden på 1980-talet när den här boken kom ut. Han kan ju förresten ha ett jobb som författaren väljer att inte berätta om. Kanske.
Det här är Bengt Ohlssons tredje roman. Det var titeln som lockade mig. Särskilt mycket jazz innehåller den inte, men ett porträtt av en vilsen man och hans förhållande till sin son. Jazz är farligt är en ganska sorglig berättelse, inte alls vad jag trodde, men värd att läsas tycker jag.
Sådana finns det många. Oj. oj. oj! Men här tar jag upp tre som jag borde läsa mer av inom rimlig tid. Vad är rimlig tid?
För alla dessa tre författare finns en eller flera böcker i min läslista. Jag funderar på att starta ett projekt Läs färdigt trilogin/kvartetten/serien när jag är färdig med Augustprisprojektet. Då skulle både Karin Smirnoff och Roy Jacobsen bli lästa. Serien kommer jag inte att ta så allvarligt i så fall utan glädja mig åt om jag läser en eller ett par böcker i en lång serie.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är alltså den första boken i trilogin om Jana Kippu, som vi väl alla vet. Det är klart att jag vill läsa de andra två också.
De osynliga är första delen av Roy Jacobsens trilogi om en fiskarfamilj i Nordnorge. Den första delen var väldigt bra så visst vill jag läsa de följande.
Trädet och vinrankan av Dola de Jong är inte första delen i en trilogi men hennes roman Åkern är världen, som handlar om judar som flyr till ett nordafrikanskt land under andra världskriget, finns i min läslista.
Om du är nyfiken på av vilka författare andra bokbloggare bara har läst en bok kan du gå till Ugglan & Boken. Det är därifrån vi får alla temana för Tisdagstrion.
Mösstanten 