Nätternas gräs av Patrick Modiano

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Tisdagstrion – Bäst hittills i år

Det här var inte svårt. Hur lätt som helst att välja ut de tre bästa som jag har läst i år. Jag brukar inte slösa med femmor, men de här tre böckerna har fått full pott.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård som jag precis nyligen läste.

Människornas jord av Pramodeya Ananta Toer.

Och Klubben av Matilda Gustavsson.

Eftersom jag har skrivit om alla tre har jag länkat till mina inlägg.

Om du tittar in hos Ugglan& Boken så får du veta vilka böcker andra bokbloggare tyckte var bäst hittills i år.

Mozarts tredje hjärna – diktsamling av Göran Sonnevi

Vad ska jag nu skriva om den här diktsamlingen? Lätt är det inte. Jag köpte den för länge sedan på grund av titeln. Mozarts tredje hjärna, det låter intressant. Vad är nu Mozarts tredje hjärna? Det har jag inte förstått.

Mozart i den första hjärnan, i den klingande andra, musiken
Vi är i den uteslutna tredje, motstycket, omöjligt, i dess
ständiga förändring, som alla andra hjärnor    Vi är en liten del
av den    Så rör vid oss musiken, hela den förflutna, hela den kommande

Å andra sidan kan man ta till sig dikter känslomässigt. Man behöver inte begripa allting. De fyra raderna som jag har citerat är mycket vackra. Känn rytmen och ordens klanger. Diktsamlingen handlar mycket om musik. Ett annat tema är Balkankriget och även vänner som går bort. Mozarts tredje hjärna är på så sätt en svart, frustrerad och sorglig bok som ändå innehåller en viss tillförsikt och kärlek. Men svärtan och sorgen dominerar.

Det här är en omfångsrik diktsamling som både innehåller tidigare dikter av Göran Sonnevi och den stora delen Mozarts tredje hjärna som var nyskriven år 1997 när boken kom ut. (Tror jag i alla fall.) Jag har brottats en hel del med den här diktsamlingen. Det är mycket text och det är många svåra ord. Det vimlar av musiktermer och vetenskapliga termer och där är många hänsyftningar på klassiska grekiska företeelser. Är den kanske skriven för dem som har samma lärdom? Det har inte jag. Dock finns det en hel del partier som är lätta att förstå, till exempel naturskildringar. Kanske kommer jag att titta i den här boken då och då, göra nedslag i texten för att se vad jag kan hitta. När jag nu citerade de fyra raderna ovan kände jag att Mozarts tredje hjärna nog ändå är bra att ha i bokhyllan.

Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi, Bonniers 1997.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970- och 80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Hett i hyllan #54 – Drufklasar och fikonkvistar

Så kommer ännu en bok från mitt föräldrahem med i Hett i hyllan och det är Drufklasar och fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård. Det är en bok som innehåller alltifrån korta vitsar till lite längre roliga historier och den är rikt illustrerad.

Strix var en skämttidskrift som utgavs av Albert Engström. Det första numret kom 1897 och 1924 slogs den ihop med tidskriften Söndagsnisse. Albert Engström (1869-1940) var konstnär och professor på konstakademien. Han var tecknare och målare och också författare och var ledamot i Svenska Akademien där han valdes in 1922. De flesta av oss känner väl till honom som humorist.

Anders Forsberg (1871-1914) var teckningslärare och tecknare.

E. D. Bergman (1869-1932) var tidningsman och författare och skrev under pseudonymen Dan.

Drufklasar och fikonkvistar är en bok som är roligt att ha även om jag inte har läst i den hittills. Kanske kan den vara något att ta till när jag behöver muntras upp? Kanske kommer jag att tycka att en del av skämten är nattståndna? Men i så fall kan jag ju få energi genom att reta mig lite på dem. Nog kommer jag att bläddra i den framöver. Och teckningarna går inte av för hackor.

Drufklasar och Fikonkvistar plockade ur Strix’ lustgård af Albert Engström, Anders Forsberg och E. D. Bergman, E. Lundquists bokförlag 1907.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Alias Grace av Margaret Atwood/

År 1843 mördades en välbärgad herre och hans hushållerska I Richmond Hill i Ontario, Kanada. I huset arbetade också Grace Marks som piga och Thomas Kinnear som stalldräng. De dömdes för mordet. Kinnnear hängdes och Grace Marks blev internerad i fängelse. Hon var mycket ung när mordet skedde, knappt sexton år gammal.

Runt den här händelsen har Margaret Atwood skapat en roman med Grace Marks som huvudperson. Hon kom från fattiga förhållanden på Irland och utvandrade med sin familj till Kanada som barn. Hennes far var alkoholiserad och hon fick tidigt ta hand om sina syskon och börja arbeta som piga.

Margaret Atwood har skrivit en levande, spännande och mänsklig berättelse där vi får uppleva arbetet och pigors tillvaro med tvätt och matlagning, skurning och mjölkning och sömnad. Ett tungt och krävande arbete från morgon till kväll. Romanen är upplagd i kapitel som har namn efter traditionella kanadensiska lapptäcken.

Kvinnligt och manligt, tidens syn på olika sorts kvinnor och på sexualiteten är ett framträdande tema. En piga lever farligt. Det gäller att passa sig för herrskapens vuxna söner och husfäder. Överhuvud taget spelar sexualiteten, mer eller mindre undanträngd, och hyckleriet stor roll. Atwood gestaltar de olika motsägande bilderna på kvinnor och män och var och hur och om de kan mötas. Hon gör det med styrka och värme och humor. Grace Marks framstår som en intelligent kvinna som i en annan tid hade haft andra möjligheter.

I romanen finns stora hål, vi får absolut inte veta allt. En stor del av berättelsen kommer ur Graces mun och vi vet aldrig säkert hur sanningsenlig hon är. Alias Grace är på så sätt lite flytande och oroande och det bidrar till att den är så bra. Den har både denna vaghet och det konkreta handfasta arbetet, en mycket bra roman som jag rekommenderar.

Alias Grace av Margaret Atwood, Rabén Prisma 1997. Översättning: Ulla Danielsson.

Tisdagstrion – Rymden och stjärnorna

Det här är inte så lätt, tänkte jag när jag såg ämnet för dagens Tisdagstrio hos Ugglan & Boken, i alla fall inte om jag ska komma med aktuella böcker. Lösningen blev tre rymdklassiker och den första har jag inte ens läst, nämligen Den lille prinsen av Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry. Han levde mellan 1900 och 1944 och han var pilot. Den lille prinsen handlar om en pilot som har tvingats nödlanda i öknen och medan han lagar sitt flygplan dyker den lille prinsen från planeten B612 upp. Kanske har ni läst den här boken allihop. Jag skulle ha kunnat ha med den när vi hade temat ”Alla har läst den men inte jag”. Men nu ger jag alltså mig själv en kraftig påminnelse om att jag måste läsa den här boken.

Den andra boken är År 2001 – en rymdoddyssé av Arthur C. Clarke. Jag tyckte att den var riktigt bra när jag läste den för länge sedan, spännande och fascinerande. Den finns också som film, regisserad av Stanley Kubrick. Både boken och filmen kom 1968. Manuset och romanen skrevs parallellt men boken kom ut efter filmen. Idag när vi pratar mycket om artificiell intelligens tycker jag fortfarande att historien om datorn HAL i rymdskeppet är intressant.

Sist har vi här romanen Solaris, publicerad 1961 och skriven av den polske författaren Stanislaw Lem. Det finns flera filmatiseringar av Solaris men de har jag inte sett. I romanen befinner sig forskare på en rymdstation i bana runt en planet som är täckt av ett hav. Det här havet tycks ha medvetande och kunna styra planeten och människorna i rymdstationen får egendomliga syner och bilder från sitt förflutna. Vad intelligens är och hur en eventuell utomjordisk intelligens skulle vara beskaffad har vi människor länge funderat över. Vi vill gärna tro att den skulle ha människoliknande form, men så behöver det ju inte alls vara.

Månadens språk är Nederländska

Det är som så ofta med månadens språk. Jag har inte läst mycket litteratur från Nederländerna. Den bok jag har är bekant med är naturligtvis Anne Franks dagbok och det blev jag redan när jag gick i skolan. Om du inte har läst den så gör det. Det är en av de böcker som jag blev förvånad över, att den var så spännande och lätt att läsa. Men det viktigaste med Anne Franks dagbok är naturligtvis att den handlar om ett starkt människoöde, en dagbok av en flicka som dödades i förintelsen under andra världskriget. Numera finns en utvidgad utgåva med text som inte publicerades i den jag läste en gång i tiden. Den har jag tyvärr inte skaffat, men skulle jag läsa Anne Franks dagbok nu så skulle det bli den versionen.

En annan författare från Nederländerna som jag har läst en bok av är Jan Wolkers. Han räknas som en av de fyra stora författarna i Nederländerna efter kriget och levde mellan 1925 och 2007 och han var även bildkonstnär. Boken som jag har läst heter Odödlighetens persika. Den handlar om en riktigt sur gubbe. Jag har skrivit om den på bloggen och jag rekommenderar den.

I min läslista har jag en bok av Gerbrand Bakker, Omvägen. Den vill jag gärna läsa och det är tack vare andra bokbloggare som den har hamnat i min lista. Jag hoppas kunna läsa den framöver. Gerbrand Bakker är född 1962 och har vunnit priser för sina böcker.

När jag läste om Jan Wolkers på Wikipedia såg jag att de andra tre stora författarna var män (kanske ganska väntat) men jag ville hitta ytterligare en kvinnlig författare från Nederländerna och då fastnade jag för Anna Enquist. Namnet är en pseudonym för Christa Widlund-Broer och hennes berättelser ska innehålla mycket av psykologi och musik. Av Anna Enquist finns en hel rad böcker översatta till svenska på biblioteket och henne vill jag också läsa något av framöver.

Månadens språk drivs i år av Scyllas hylla. Hon har många intressanta tips på Nederländska böcker. Dem hittar du här.

Monsieur Andesmas eftermiddag av Marguerite Duras

Det här är en kort roman, endast på 120 sidor. Kanske bör den kallas novella, alltså någonting mellan novell och roman? I alla fall är Monsieur Andesmas eftrmiddag en högst läsvärd historia som utspelas under en eftermiddag.

Herr Andesmas sitter på en höjd ovanför byn där han bor och väntar på en murarmästare och på sin dotter. Han har köpt huset på höjden till henne och han vill anlägga en terrass framför, just där han sitter. Nere i byn är det fest och herr Andesmas betraktar folklivet på torget.

Det händer inte så mycket i den här berättelsen – fast man kan också säga att det händer mycket och det som händer har delvis att göra med att herr Andesmas börjar inse det som han inte har sett, eller inte velat se. Hans dotter är navet i den här historien. Allt kretsar kring henne och hon är en person som bara omtalas. Hon uppenbarar sig inte fysiskt i berättelsen.

På omslagets baksida skriver förlaget om den lågintensiva stämning som finns i en del av Marguerite Duras berättelser. I den här skapar hon en tät stämning som nog kan kallas lågintensiv och som läsare förstår vi till slut händelsernas starka komplikationer. Men intensiteten i historien växer till att bli mycket stark, åtminstone hos kvinnan som herr Andesmas pratar med medan han väntar.

Monsieur Andesmas eftermiddag är en intressant berättelse med en ung vacker kvinna som katalysator. Jag frågar mig hur stor makt en vacker sjuttonåring har. Är den skenbar? Visst, männen vänder sig om och stannar upp. Men jag undrar.

Monsieur Andesmas eftermiddag av Marguerite Duras, Lind & Co 2018. Översättning: Peter Landelius.

Hett i hyllan #53 – Cigaretten efteråt

Horace Engdahl känner vi nog alla till, akademiledamoten som var Svenska Akademiens ständige sekreterare i tio år och som var en av Sara Danius motståndare i akademien när det handlade om att ta itu med skandalen omkring Forum och Jean-Claude Arnault. Om detta kan du läsa i min text om Klubben, Matilda Gustavssons bok om meetoo, Forum och Arnault.

Och i vår bokhylla finns alltså denna bok av Horace Engdahl, som jag inte har läst. Den innehåller mycket korta stycken någonstans mellan essän och aforismen, mellan ögonblickets infall och den utmejslade iakttagelsen enligt baksidestexten.

Författaren ger ord åt sin förundran inför tidsandan och människors beteenden, även sina egna. Han låter sig upplivas av litteraturen, konsten, ja, till och med av kritiken läser jag vidare.

Han kallar sina texter ”mikrobetraktelser”. Vill jag läsa dem? Jag vill i varje fall testa.

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl, Bonniers 2011.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.