Ett slagfält är en av Graham Greenes tidigaste böcker. Den kom 1934 med titeln It’s a battlefield. Men 1948 reviderade Graham Greene romanen. Enligt baksidestexten såg han på den just som en roman, inte som ren underhållning, men den kan läsas både som thriller och seriös roman. Så vad handlar den då om? På baksidan läser jag:
Utgångspunkten för denna täta Londonskildring är ett dråp på en polisman vid ett politiskt möte i Hyde Park. Dråparen är en bussförare med kommunistiska sympatier och han döms till döden.
Det är en dom med politisk färg och romanens handling kretsar kring de människor som på ett eller annat sätt blir indragna i detta drama om den orättvisa rättvisan och frågan om dråparens nådeansökan skall beviljas eller ej.
På omslagets baksida finns också ett citat av Graham Greene: ”Jag tycker fortfarande att de sista sextio sidorna i den här boken hör till det bästa jag någonsin skrivit.”
Jadå. Den här boken vill jag gärna läsa.
Ett slagfält av Graham Greene, Norstedts 1979. Översättning: Anna Berg.
I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.
Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.
Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?
Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.
Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.
Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.
Surdegsbakning är en ganska populär hobby. Trixigt, men gott bröd blir det. Den här boken, Surdeg – brödbakning med rågad passion över gränserna av Ingela Marklinder är rolig att läsa i för den som gillar rågbröd. För att lära sig baka med surdeg finns nog mer pedagogiska böcker. Men själv älskar jag rågbröd och i den här boken kunde jag läsa om surdegstraditionen i Tyskland och hur den lever vidare.
Samlaren av John Fowles är en bok som jag vill läsa, men hittills har jag inte vågat. Den ska vara otäck och den handlar om en man som samlar fjärilar och som fixerar sig vid en ung kvinna. Men jag vill läsa den och jag hoppas att jag tar mod till mig framöver. Tidigare har jag läst Illusionisten av John Fowles, en egendomlig och fascinerande historia. Samlaren är hans debutroman.
I Blödningen av Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Lyra Koli) förekommer lajv. Själva titeln, Blödningen, hänsyftar på att för den som deltar i lajv kan den karaktär personen spelar läcka över i personens övriga liv. En bra bok som handlar om relationer och en vacklande verklighet. Blödningen har jag skrivit om här på bloggen.
Det var mina böcker på dagens tema. Om du vill veta vilka hobbyer och fritidsintressen som andra bokbloggare tar upp idag kan du gå till Ugglan & Boken.
Sommaren 2021 bestämde jag att Eva-Marie Liffner var en av tre författare som jag ville läsa mer av. Kanske var det lite överambitiöst att välja så många som tre. I somras var jag inte klar med någon av dem. Men nu har jag läst alla de sex romaner av Eva-Marie Liffner som finns hittills. Jag hoppas att det kommer fler eftersom det är en fröjd och en vila från en massa annan litteratur att läsa dem. Eva-Marie Liffner har sin egen nisch (om det är riktigt att säga så) inom skönlitteraturen. Hennes romaner bygger på historiska gåtor. De är ibland lite sagoaktiga och de brukar ha övernaturliga inslag. Samtidigt är hon kunnig när det gäller historien och romanerna har ett mycket fint språk. Läs gärna Eva-Marie Liffner.
De andra två författarna jag ville läsa mer av var Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard och dem fortsätter jag med och återkommer när jag känner mig nöjd.
Alldeles före den 22 februari i år reste Oksana Zabuzjko till Polen för att presentera en bok. Det var första gången på länge som det var möjligt på grund av pandemin. Hon packade en liten väska med ombyte för ett par dagar. Så kom Rysslands invasion och hon blev kvar. Hon hade inte tillgång till sin dator och sitt bibliotek där det fanns många böcker på ukrainska som inte kan lånas utomlands, men hon började ändå skriva på den här boken. Den består av en essä på 156 sidor, en mycket skarp och rak skrift som jag hoppas att många vill läsa.
Själv är jag inte kunnig när det gäller Ukraina och dess historia. Jag får ta de fakta som finns i boken rakt av, men jag tror nog att de stämmer. Det som är så bra med Den längsta av resor är att den är så rak, så ovillkorlig och tydlig. Här skärs Ukrainas historia och Rysslands agerande ut klart och tydligt, vredgat och lättläst. Det är mycket nyttigt för mig, och även för många andra i väst, kan jag tänka.
Själv är jag mycket av en å ena sidan – å andra sidan-människa. Men är man överfallen av en stor diktatur krävs något helt annat. Dessutom seglar så mycket information och desinformation omkring på nätet och i medierna. Är Putin sjuk? Är han galen? Man måste förstå att han känner sig hotad av väst. Och så vidare. Men Oksana Zabuzjko visar i den här essän att politiken som har lett fram till invasionen är en gammal linje och att talet om att Ukraina egentligen inte finns har funnits där i många, många år. Under tsarer likaväl som under Sovjetunionen har det ukrainska folket och kulturen och språket förtryckts. Ryska har varit rådande. De som har skrivit och sjungit på ukrainska har förföljts. Så det är samma tongångar nu som förr och att den ryska militären plundrar och för nyttiga och värdefulla föremål från Ukraina till Ryssland är samma agerande som förr. Bland det hemskaste som människorna i Ukraina har varit med om var den stora hungersnöden under Stalin. Maten som producerades i Ukraina gjorde säkert stor nytta i Ryssland medan ukrainarna svalt.
Dessutom visar författaren på hur den ryska säkerhetstjänstens plan ser ut för att överta olika länder. En viktig del i den planen är desinformation och propaganda och att skapa oro och spela på motsättningar i ett land. Det är den ryska säkerhetstjänsten naturligtvis inte ensam om. Så har även andra länder i världen agerat. Men nu gäller det Ukraina och sådan har den ryska politiken varit i åratal. Så har de gjort i Ukraina och så håller de på i Moldavien just nu.
Essän innehåller mycket mer men det får räcka med detta. Läs gärna Den längsta av resor. Där finns mycket att ta till sig och mycket att fundera över.
Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko, Norstedts 2022. Översättning: David Szybek.
De hade svetsats samman redan under inbördeskriget i Kongo. Gång på gång återvänder de till Afrika för att mot god betalning utöva sitt yrke. Det enda de kan är att döda. De behärskar det till fulländning.
Den här thrillern av Frederick Forsyth handlar alltså om ett gäng legosoldater. Den kom på originalspråket redan 1974 och på svenska 1985, men tyvärr kan man inte säga att storyn verkar inaktuell. Sånt händer också idag. De här männen får i uppdrag att ordna en statskupp i det fiktiva landet Zangaro. De ska störta den halvgalne, diktatorn som är styrd av ryssarna och som kontrollerar landets fyndigheter av platina. Men det går visst inte riktigt så som deras ledare tänkt sig.
Vill jag läsa den här boken? Jag tror nästan inte det. Om jag vill läsa en spännande bok väljer jag nog hellre något annat.
Krigshundarna av Frederick Forsyth, Bonniers 1985. Översättning: Claës Gripenberg.
Niccolò Machiavelli (1469-1527) bodde i Florens som var en av de många staterna i Italien under fjorton- och femtonhundratalet. Det var många olika furstendömen och kungadömen som kämpade om makten i Italien på den tiden, också den franske kungen och påven, och för att lyckas i striderna gick de ibland samman i olika allianser. Det var en orolig tid med många krig och belägringar, en farlig tid både för folket och de som styrde.
Machiavelli gjorde karriär inom stadsförvaltningen i Florens och hade också diplomatiska uppdrag. Bland annat reste han till den franske kungen Ludvig XII. Han visste alltså mycket om politik och wmaktkamp och han blev själv anklagad för konspiration och fängslad och torterad när släkten Medici återtog makten i Florens. Han blev så småningom frigiven och de senare åren i sitt liv ägnade han åt att skriva och det var då han skrev Fursten som har blivit en klassiker och som har diskuterats och debatterats sedan dess.
Fursten handlar om makt, om hur en furste kan manövrera för att ta makten och hur han sedan bör styra för att behålla den. Fursten bör skapa en stark stat. Han bör belöna dem som kan stödja honom och straffa dem hårt som motarbetar honom. Machiavelli tar upp olika exempel ur historien om hur härskare har gjort. Om fursten styr sin stat bra har också folket nytta av det, men det handlar absolut inte om demokrati. Fursten måste dock ha folkets stöd och han måste vara respekterad. Det blir han bland annat genom att agera konsekvent och ofta skoningslöst. Att de lägsta i samhället tillhör folket menar Machiavelli kanske inte. Antagligen menar han borgarna, alltså köpmännen och hantverksmästarna. Men det är en spekulation från min sida.
Fursten är en intressant bok som har levt vidare genom århundradena och som fortfarande känns relevant att läsa. Politik är ju ofta maktkamp och runt om i världen har vi härskare som styr, som manövrerar, som startar krig och som kan vara skoningslösa. Det är inte svårt att hänga med i Machiavellis resonemang i Fursten och jag är glad att jag äntligen har läst den.
Fursten av Niccolò Machiavelli, Atlantis 2012. Översättning: Paul Enoksson.
Usprungligen publicerades Fursten 1532, alltså efter Machiavellis död.
Min text här är en mycket ytlig presentation av Fursten. Lite mer ingående kan du läsa om Machiavelli och Fursten på Wikipedia. Där finns också exempel på litteratur för den som vill tränga djupare in i ämnet.
Den här tisdagen har jag två böcker som jag har läst och en som jag har reserverat på biblioteket men inte fått hem ännu. Den reserverade boken är Kläda blodig skjorta av Maja Larsson. Den är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen och den handlar om graviditet och att föda under de senaste 150 åren och under den tiden har oerhört mycket hänt – från hemförlossningar till storsjukhus. Jag länkar till förlaget.
Svettats har Maja Ekelöf gjort i arbetet som städerska och förresten har hon säkert upplevt även blod och tårar i sitt liv som fattig fembarnsmamma. En del om hennes liv och tankar kunde man läsa om i boken Rapport från en skurhink som hon vann en romantävling med på 1970-talet. Den här biografin, Jag har torkat nog många golv, av Nina van den Brink har jag precis nyligen läst men inte hunnit få ut något inlägg om den på bloggen. Det kommer. Också den här boken är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen i år.
10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak får stå för tårar. Huvudperson i romanen är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Romanen handlar om människor som lever vid sidan av samhället, som kan utnyttjas grovt av de mer välbeställda men som inte passar in i den snäva normen för hur en god medborgare ska vara och bete sig. Leila har vänner som sörjer henne och som inte vill att hon ska hamna på de bortglömdas begravningsplats.
Det var mina tre på temat Blod, svett och tårar. Om du vill få tips på fler böcker kan du gå till Ugglan och boken.
Två nya böcker att läsa och ta hand om. Omständigheter av Annie Ernaux, årets Nobelpristagare i litteratur, har kommit från nätbokhandeln. Den handlar om hur Annie Ernaux blir gravid år 1963, då en gravid ogift ung kvinna möttes med hån och svårligen kunde studera vidare. Annie Ernaux har aldrig kommit över det traumat och boken är skriven först fyrtio år senare.
Nyligen kom också antologin Under Ukrainas öppna himmel. Den köpte jag efter att ha sett den hos Hannele. Tack för det tipset! Den innehåller texter av en lång rad ukrainska författare, översatta av en lång rad översättare, om hur Ukraina invaderades av Ryssland. Den innehåller mycket poesi, ser jag, dagboksanteckningar, dramatik och essäer. Boken är ett samarbete mellan Ariel förlag och Svenska PEN. Allt överskott från försäljningen går via Svenska PEN:s akutfond till Svenska PEN:s stödarbete för Ukraina.
Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022
Under Ukrainas himmel – Röster ur ett krig, Ariel förlag 2022. Redaktörer: Mikael Nydahl och Khaled Saghir.
En som kunde segla, eller i varje fall bygga skepp var Fredric Henrik af Chapman (1721-1808). I Eva-Marie Liffners roman är han gammal och då boende i Karlskrona där det stora örlogsvarvet fanns. Men romanen handlar mest om hans yngre år. Den gamle mannen ser tillbaka och minns det han har varit med om. Chapman föddes i Göteborg. Han hade ett växlande liv och han arbetade på skeppsvarv på många orter, Göteborg, Karlskrona, Stralsund, Sveaborg och Stockholm. Efterhand förde han in mer vetenskapliga metoder i skeppsbyggandet. Det är intressant att notera att precis som Rousseau levde Chapman med en kvinna som inte var hans hustru. Av konvenansskäl kunde han inte gifta sig med en kvinna av lägre stånd.
Men Vem kan segla är en slags saga där många myter och föreställningar både till lands och till havs påverkar berättelsen och Chapmans liv. En framträdande myt är den om den sjunkna staden Vineta. Det verkar inte otroligt att Chapmans tänkande kunde vara färgat både av den tidens vetenskap och av övertro. Eva-Marie Liffner brukar ju alltid ha några övernaturliga inslag i sina romaner och hon är skicklig på att väva ihop verkligheten med det overkliga. Det gör hon också här och för mig framstår det övernaturliga som en naturlig del av människornas tänkande på den tiden.
Det var oroliga svåra tider. Sverige styrdes hårt av kungamakten och när Chapman började komma upp sig fick han passa sig för att inte hamna i onåd. Krigen var många. Det tjänade Chapman på eftersom kronan behövde örlogsfartyg. Folket vann naturligtvis inget på detta. Krigen var kostsamma. Män skrevs ut till krigstjänst. Otaliga dog, bland annat när örlogsfartyg gick under i sjöslagen. Dessutom spreds farsoter och epidemier genom krigen. Det här finns också med i romanen och blir i viss mån en kontrast till Chapmans liv. Sammantaget blir romanen en sjuttonhundratalssaga som för mig känns riktig. Så här kunde det nästan ha varit. Och som vanligt vid läsning av Eva-Marie Liffners romaner sitter språket, atmosfären och det som händer ihop i en enhet som är spännande att ta till sig.
Vem kan segla av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2019.
Mösstanten 