Författare: Mösstanten

Öken av J.M.G. Le Clézio

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

Tisdagstrion – Julböcker

~ Mösstanten ~ 30 kommentarer

Denna sista tisdagstrio i år handlar om julböcker och jag väljer vinklingen Vilka böcker vill jag läsa i jul?

Längst till vänster har vi då en julbok, Klas Östergrens Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. På Luciadagen hade jag en novell ur den här boken som månadens novell, Röd jul. Den här boken innehåller naturligtvis fler noveller och en av dem är en mycket lång novell, eller är det möjligen en kortroman? Den heter just Julrevy i Jonseryd och den tänker jag läsa under julen.

I mitten finns en bok som innehåller fyra spänningsromaner av fyra olika amerikanska kvinnliga författare. De är Charlotte Armstrong, Patricia Highsmith, Margaret Millar och Dolores Hitchens. Under, julen har jag lust att läsa den första romanen som är Mischief av Charlotte Armstrong (1905-1969). När jag växte upp hittade jag en bok i föräldrarnas bokhylla och den hette Dörren till avgrunden (The Case of the Weard Sisters). Den var gräsligt spännande och nu vill jag testa om jag som vuxen pensionär tycker att Charlotte Armstrongs roman Mischief är lika spännande. Den kom ursprungligen 1951.

Under julen kommer en del annat trevligt att hända, inte bara läsning, så den tredje boken här vet jag inte om jag hinner läsa, men om jag räknar med att läsningen pågår över nyår är det faktiskt troligt att jag också hinner läsa Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah. Jag fick hem den från nätbokhandeln ganska nyligen. Det har varit lite problem med leveranserna.

Lustigt nog har jag stått i kö länge på biblioteket för Abdulrazak Gurnahs böcker, och så plötsligt trillade en in här förra veckan. Det var Paradiset. Kortlån förstås, så den måste läsas direkt. Då hade jag redan bestämt att jag vill läsa Den sista gåvan under helgerna och stelbent som jag är står jag fast vid mitt beslut, så det blir två böcker lästa av Nobelpristagaren under kort tid. Jag räknar med att båda är bra.

Det är Ugglan & Boken som driver tisdagstrion. Om du vill ha fler tips på julläsning kan du få dem där.

Efter detta blir det juluppehåll i trion men till min glädje kommer den tillbaka nästa år igen. God jul Ugglan!

Hyllvärmare 2021 – hur gick det?

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Nu närmar vi oss nyår och det är dags att summera årets hyllvärmarprojekt. Alla är lästa utom Ulysses. Den kommer jag att fortsätta med nästa år, men det hindrar mig inte att lägga upp en ny hög med hyllvärmare för 2022. Det är ett bra sätt att få böcker lästa och det ger variation. Jag har skrivit om årets alla lästa hyllvärmare utom Öken. Det kommer ett inlägg om den boken på onsdag.

Detta är alltså böckerna som jag har läst:

En liten bok om ondska av Ann Heberlein
Elise, eller det riktiga livet av Claire Etcherelli
Liljecronas hem av Selma Lagerlöf
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka
Orientexpressen av Graham Greene
Öken av J.M.G. Le Clézio (kommer inlägg på onsdag)
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre
Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström
Öar i strömmen av Ernest Hemingway

I början av nästa år presenterar jag 2022 års hyllvärmarprojekt.

Vedersakarens död av Hans Keilson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

Hett i hyllan #136 – Ripley under water

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Ripley under water är Patricia Highsmiths femte bok om Tom Ripley och den sista i serien. Eftersom jag har läst de andra fyra med nöje vill jag gärna också läsa denna. Det har bara inte blivit av ännu.

Tom Ripley var en ovanlig huvudperson i en thriller när Patricia Highsmith kom med den första boken. Han är en man utan samvete när det gäller att mörda för att få fördelar och han är gestaltad så att i varje fall jag som läsare inte helt kan avsky honom så som jag borde avsky en seriemördare. För det är han ju faktiskt, en smart man som mördar när han behöver det för att få pengar och för att inte bli avslöjad. Men han har inte den där inneboende driften till att mörda som seriemördare i deckare brukar ha. Han är en intelligent kriminell med fin fasad.

Den här boken vill jag alltså läsa och jag har satt in den i min hög av tolv hyllvärmare som ska läsas nästa år. Boken vi har är en liten pocket och det kan hända att jag hellre lånar den på biblioteket för större text och mer bekvämlighet när det blir dags, men Götabiblioteken har den bara i svensk översättning, så vi får se.

Ripley Under water av Patricia Highsmith, Penguin books 1992.

De tre första böckerna om Tom Ripley läste jag långt innan jag började blogga, men den fjärde har jag ett litet inlägg om här på bloggen. Den heter The Boy Who Followed Ripley.

Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Catherine Raven har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Catherine Raven är en ovanlig människa. Hon har svårt att förstå de sociala koderna i mänsklig samvaro och hon känner sig inte ensam när hon lever ensam och mycket sällan träffar andra människor. Tvärtom har hon ett stort behov av ensamhet, en självvald situation där hon umgås med naturen. Hon har köpt en bit mark och låtit bygga ett litet hus i vildmarken i utkanten av det mänskliga samhället. Där bor hon och upplever och studerar naturen, vilket innebär en del hårt arbete med att ändra på växtligheten i närheten av huset för att skydda det mot skogsbränder och hård fysisk ansträngning när hon tar sig uppför och nedför oländiga bergssluttningar.

I den här boken finns många viktiga frågeställningar. Kan en människa vara vän med ett vilt djur? Ska man gripa in när man ser ett skadat djur eller är det riktiga att låta naturens processer ha sin gång? Hur är det med djurens medvetande? Och varför ska det vara så svårt att acceptera att vi människor är olika och att en del individer därför upplevs som osociala och konstiga fast de inte skadar någon annan utan bara vill leva på sitt sätt?

Den här boken svarar inte på de här frågorna, den ställer dem bara men jag känner att mitt svar på frågan om en människa kan vara vän med ett vilt djur är att Catherine Raven kan, just därför att hon är som hon är. Det är naturligtvis inte en vänskap där vännen tar ansvar för och hjälper en. Det kan inte räven göra. På så sätt blir det i viss mån en enriktad vänskap där människan tar ansvar för att inte gå över gränser och inte förvänta sig det omöjliga. Men författaren har också människovänner.

Räv och jag är personligt skriven. Den är spännande att läsa och ger både en viss insikt i naturlivet i området och känsla för landskapet och djurlivet och författaren. Hennes egna känslor är gestaltade så att jag förstår dem och där finns också en utvecklig av berättarens personlighet. Jag är glad att jag läste den här boken. Det var en fin upplevelse.

Räv och jag – En ovanlig vänskap av Catherine Raven, Norstedts 2021. Översättning: Meta Ottosson.

Tisdagstrion – Isigt, kallt eller vitt

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Isigt, kallt eller vitt är ett passande tema i december. Är det inte sådant väder vill vi i alla fall gärna ha en vit jul – utan trafiksvårigheter förstås.

Sådana förekommer i Orientexpressen av Graham Greene. Precis som i Agatha Crhisties Mordet på orientexpressen fastnar tåget i snön, men i Graham Greenes bok är expressen på väg till Istanbul, inte tvärtom. Graham Greenes Orientexpressen är en bra roman som kom ut lite före Agatha Christies bok. Kanske blev hon inspirerad? Men jag kan också tänka att Orientexpressen på 1930-talet måste ha varit en mycket spännande företeelse att fabulera omkring.

I Himmel och helvete av Jón Kalman Stefanson måste huvudpersonen som kallas Pojken klara sig igenom en fruktansvärd snöstorm när han tar sig över bergen från fiskeläget där han bor. Himmel och helvete var en stor upplevelse att läsa men jag har inte skrivit om den här på bloggen eftersom jag läste den innan jag började blogga. Jag länkar till förlaget.

I Den svarta månens år av Ellen Mattson som kom i år halkar huvudpersonen på en isfläck och slår i huvudet. Där finns också mycket snö, och kallt är det. Man kan också tänka att det är kallt i huvudpersonens liv. Han är ensam och har blivit suspenderad från sin tjänst på universitetet. Den svarta månens år är en bra och ganska gåtfull bok. En roman att kanske läsa om och att fundera över.

Om du vill ha fler exempel på isiga, kalla och/eller vita böcker kan du gå till Ugglan & Boken. Där hittar du fler tips.

Röd jul – novell av Klas Östergren

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Yllepläd över benen och julnovell – precis som det ska vara så här i december, och idag är det redan Lucia.

Den första novellen jag har läst ur Klas Östergrens nya julnovellsamling är Röd jul. Att jag valde den som den första beror nog på att jag själv har varit röd en gång i tiden. Jag tänker mig att den här novellen handlar om händelser dagen före julafton någon gång på 1970-talet. Berättelsen börjar så här:

Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för att han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick.

Berättaren har alltså en skuld att betala till granhandlaren och därför hjälper han honom att sälja granar. Försäljningen har inte gått bra tidigare. Alla andra gransäljare hävdar att de säljer skärgårdsgranar och dem köper människorna på Östermalm gärna. Argus, däremot, säljer danska granar och det är svårt att bli av med dem. Men nu ska han få hjälp av berättaren.

Dagen efter inställde jag mig, motvilligt, iförd långkalsonger, två par byxor, lottapäls och krimmertova. Argus hade en termos med kaffegök. Hans granar såg ut som vilka granar som helst och jag stuvade om partiet så att det skulle se nytt ut och började ropa ”Skärgårdsgranar!” åt folk.

Och se där, snart var skulden betald.

Det händer en hel del mer i den här berättelsen, men det får du veta först när du läser den. Novellen är skriven som ett kåseri med en lite allvarlig underton. Inte så dum att läsa så här års.

Röd jul – novell av Klas Östergren ur samlingen Julrevy i Jonsered och andra berättelser, Polaris 2021.

Röd jul har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter 1996 och den är också filmatiserad av SVT.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Rahima har inga bröder och det ställer till problem. I Afghanistan, i den by där Rahima bor bör kvinnor inte gå runt och uträtta ärenden om de inte ledsagas av en man. Det är också problem för Rahima och hennes systrar att gå i skolan. De får ta långa omvägar när de ska dit och hem eftersom pojkarna jagar dem. Och då, naturligtvis, blir inte pojkarna tillrättavisade utan flickorna får dåligt rykte. Rahimas far är borta mycket och han är beroende av opium. Rahimas mor har stora problem med att få inköp och andra ärenden uträttade. Därför bestämmer föräldrarna att Rahima får bli en bacha posh, alltså klippas och kläs som en pojke.

Det här visar den för mig hemska situationen för kvinnor och mycket konstiga, snedvridna, hycklande inställningen till kvinnor och män. När Rahima kläs som pojke accepteras hon som sådan. Hon kallas Rahim. Hon sparkar fotboll med killarna. Hon blir vän med en pojke och hon kan till och med arbeta och tjäna lite pengar till familjen. Romanen berättas i två tider. Rahima lever i modern tid och hennes släkting Shekiba lever i början av 1900-talet. Och sannerligen, Shekiba blir anställd som vakt i kungens harem och vad måste hon göra då? Jo klippa håret och vara klädd i manskläder som alla de andra kvinnliga vakterna. Då heter hon Shekib och kan alltså arbeta.

Det här betyder naturligtvis inte att kvinnorna annars inte arbetar. De håller hus och hem rena, sköter barnen och lagar mat och har hand om djur som finns i anslutning till hemmet, såsom höns. Allt det här arbetet är tidsödande utan moderna bekvämligheter. Dessutom kan det hända att de arbetar i jordbruket på fälten. Ovanpå det kan också sexlivet betraktas som ett svårt och smärtsamt arbete för de många kvinnor som gifts bort mot sin vilja. De måste ställa upp vare sig de vill eller inte oberoende av mannens brutalitet.

Jag berättar inte mer om handlingen i den här boken för att inte förstöra läsupplevelsen. Pärlan som sprängde sitt skal är nämligen en mycket spännande bok, en riktig bladvändare och både Rahima och Shekiba vill ha ett annat liv med mer frihet. Den här boken innehåller så mycket och den visar så klart hur gamla sedvänjor och traditioner lever kvar. Den ger också en del att fundera över om hur långt det måste vara till verklig demokrati i Afghanistan. Boken rekommenderas.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi, Louise Bäckelin förlag 2018. Översättning: Boel Unnerstad.

Hett i hyllan #135 – The Complete Short Stories of Ernest Hemingway

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Visst har jag läst noveller av Hemingway tidigare. För mycket länge sedan läste jag en novellsamling med titel The Snows on Kilimanjaro and Other Stories och jag räknar med att de novellerna finns i den här boken eftersom den ska innehålla alla. Men den här boken har jag aldrig läst ur och i den finns 70 noveller varav några inte har publicerats tidigare.

Så bra att min man köper så intressanta böcker ibland och så bra det är att Monika driver Hett i hyllan och att jag deltar så jag blir påmind om de böcker som vi har. Nu har alltså den här samlingsboken stått i bokhyllan tillräckligt länge för att bli betraktad som en hyllvärmare. Men det ska jag nog kunna ändra. Jag läser ju i alla fall minst en novell i månaden och då ska väl ändå någon av dem komma från den här boken.

The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, Scribner 2003.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.