Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.
Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.
2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.
Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.
Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.
Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.
Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.
Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.
Mor, mamma, morsan är en antologi där en rad kulturpersonligheter berättar om sina mödrar. Det är ingen novellsamling, utan en annan slags samling av berättelser. Som ni ser finns många intressanta namn på bokens framsida.
Så varför skapade man denna antologi? Sonja Schwartzenberger, en av redaktörerna, skriver så här:
Du håller den här boken i handen eftersom vi saknade dem. Mödrarna. De varma, självupptagna, intelligenta och för all del, levande mödrarna. Genom två tusen år av litteratur, sagor, disneyfilmer, klassiker och hjälteskrönor verkar de försvunna. Ibland skymtar de förbi på sin dödsbädd. Efterlämnar barn som Askungen, Snövit, Theseus, Nemo och Oliver Twist.
Ett problem i historien är naturligtvis att mödrar ofta dog i unga år. Massor av kvinnor dog i barnsäng. Sedan är det den manliga dominansen. Om jag lite hastigt och lustigt försöker minnas mödrar i böcker som jag läst, vad hittar jag då? Ivar Lo Johanssons Bara en mor, förstås. Kerstin Thorvalls böcker där hon dels är mor själv, dels skriver om sin mor. Trude Marsteins roman Jag hade så mycket som handlar om en kvinna som är mor. Det är tre exempel som direkt kom upp i min hjärna, och det finns många fler. Men det är alldeles sant att i litteraturhistorien, den litteratur som har framhållits som värdefull, har det manliga varit förhärskande. Män och det män gör har varit det viktiga.
Mor, mamma, morsan kom 2012. Boken jag har är en pocket. Huvudredaktörer är Sonja Schwartzenberger och Robert Ericsson.
Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.
Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.
Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?
Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.
Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.
Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.
Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.
Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.
Det här ämnet tyckte jag var ganska svårt, kanske med undantag av den första boken som dök upp i min hjärna ganska snart. Jag läser få deckare. I krig flyter mycket blod, men jag hade inte lust att ta med en krigsskildring. Men jag fick ihop en trio och här är den alltså.
Blödningen av Lyra Koli hade jag ju med redan i förra veckans trio, men den duger gott även i denna. Jag länkar till förlaget för mer information om boken.
Orden som befriar av Marie Cardinal läste jag på 1980-talet. Den handlar författarens barndom i Algeriet och många år i spykoanalys som vuxen. Det egendomliga är att det enda jag minns av boken är att hon hade problem med sin menstruation. Märkligt, men så är det. Men i och med att menstruationen är en viktig del av berättelsen tycker jag att den passar här. Jag har inte läst boken på franska, men det var svårt att hitta ett svenskt omslag som jag kunde visa här. Orden som befriar är en bok som jag gärna skulle läsa om.
Sedan gällde det att hitta en tredje bok och då upptäckte jag att jag hade Blodläge av Johan Theorin i min spänningsläslista. Jag har alltså inte läst den, men jag har läst hans två tidigare deckare, Skumtimmen och Nattfåk. De var helt okej deckare, och eftersom alla tre utspelas på Öland och den ön har en särskild plats i mitt hjärta kan jag tänka mig att läsa även Blodläge.
Det var mina tre blodiga böcker. Om du går till Ugglan & Boken kan du få fler tips. Jag räknar med att där kommer att finnas mycket spänning.
Det var länge sedan jag började men jag är inte färdig än. Nu har jag kommit till den sista avdelningen som är Molly Blooms inre monolog. En lång väg dit har det varit. Stundvis har jag varit så arg på författaren. Varför utsätter han mig för detta? har jag tänkt. Hur sjutton kunde han tro att folk ville läsa allt det här? Det har känts som när jag har varit på konstinstallationer och konstnären har satt upp en massa text på väggen. Vem orkar läsa?
Jamen, det gör de ju, när det gäller Ulysses. Det finns ett tillräckligt stort intresse för att många människor ska skriva om boken och det publiceras guider och avhandlingar och artiklar. Och jag väljer ju själv om jag vill läsa Ulysses eller inte. James Joyce har faktiskt inte tvingat mig. Vad angår konstnärens text på väggen så var det kanske inte ens meningen att den skulle läsas. Man kanske bara skulle se den.
Det kan vara bra att tänka lite utanför sina vanliga banor. Det börjar visa sig att jag är ganska nöjd nu när jag har läst så här långt, inte så att jag nöjer mig med detta, nej hela boken ska läsas, men jag känner en tillfredsställelse över att veta en del om boken. Hur den är. Den är ganska så omöjlig att läsa, men den har kvalitéer, det kan jag inte komma ifrån.
Det är i slutet av 1960-talet. Phyllis är hemmafru och gift med Roger som arbetar på utrikesdepartementet. Hans karriär har gått bra och familjen bor i en fin villa i ett fint förortsområde till London. Phyllis och Roger har två barn, en pojke som fadern vill skicka till den internatskola där han själv har gått, och en tonårsdotter som känner sig klumpig och utanför.
En kväll bjuder de en yngling på middag. Han är son till Rogers mycket goda vänner, han uppträder oborstat och överlägset men hur det nu blir kysser han Phyllis i den mörka trädgården och hon blir stormförälskad.
Den här romanen kan tyckas bestå av idel slitna händelser, sådant som vi har läst om förr där hemmafrun ger sig iväg från sin beroende tillvaro till ett helt annat liv. Men här är det bra och intressant och spännande gestaltat. Tessa Hadley skriver som allvetande författare och noggrant och detaljerat och lugnt. På sätt och vis påminner det om 1800-talets kvinnliga romanförfattare. Vad jag menar är att hon berättar kronologiskt och att det inte är en komprimerad text och att hon tar sig tid. Hon tar med allt som behövs och hon känner sina romangestalter mycket väl. Eftersom Phyllis och Roger har barn gestaltar hon också den smärta som föräldrarnas handlingar kan leda till.
I romanen finns också scener som skulle kunna uppfattas som satiriska. Phyllis är okunnig om mycket ute i världen och har överdrivna romantiska föreställningar om det liv som ynglingen lever och om protesterna och det andra levnadssättet med bara fötter och droger och fester där alla sitter på golvet. Men det blir inte satiriskt. Det blir medmänskligt.
Temat i romanen är brytningstiden i slutet av 1960-talet då det var stora politiska protester och då andra moralregler kom att omfattas av ganska många människor. Skillnaden mellan medelklassens priviligierade liv och det slit och den brist på resurser som finns hos stora delar av befolkningen glimtar fram. Som likare i romanen, alltså en person som en vanlig människa som inte har de ekonomiska resurserna som Phyllis och Roger har och som inte flummar runt kan identifiera sig med, finns en ung kvinna från Karibien som arbetar på sjukhus och samtidigt studerar till sjuksköterska. Hon står för en realistisk syn på världen och tar både hand om Phyllis ibland och kommer med beska anmärkningar om det hon tycker är fel. Men det är ingen i romanen som är helt igenom bra eller dålig. De är människor allihop, med fördomar och brister. Fri kärlek är en bra roman som jag rekommenderar.
Grupp Krilon av Eyvind Johnson köpte jag i början av sommaren 2020. Den ska jag läsa i höst, tänkte jag, för jag kände att just Grupp Krilon skulle läsas om hösten. Den blev inte läst hösten 2020. Inte heller hösten 2021, fast jag är mycket intresserad av den. Så mycket annat kommer emellan, men nu tar jag upp den i Hett i hyllan, kanske ett bra avstamp som gör att det inte dröjer alltför länge innan den blir läst.
Grupp Krilon är skriven under andra världskriget som en protest mot Sveriges undfallenhet. Den kom 1941 och följdes 1942 av Krilons resa och 1943 av Krilon själv.
Från bokens baksida:
Med utgångspunkt i en ungdomlig kärlekssorg gör Johnson en upptäcktsfärd i Krilons förflutna, som liksom författarens rymmer erfarenheter från mellankrigstidens anarkistiska och konstnärliga miljöer i Paris och Berlin. Grupp Krilon är en berättelse om permittenttågens, ransoneringskortens och det nazistiska medlöperiets tid men också en kärleksfull skildring av borgerligt gemyt.
Eyvind Johnson (1900-1976) tillhör våra arbetarförfattare och har skrivit många romaner, novellsamlingar och reseberättelser. Han var ledamot av Svenska akademien och tilldelades Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson år 1974, något som ansågs som olämpligt, inte för att han skulle vara en dålig författare men på grund av kritik mot att Svenska akademien delade ut priset till två av sina egna medlemmar. Ju mer jag läser om Eyvind Johnson, desto intressantare verkar han, inte minst på grund av hans politiska ställningstaganden. För länge sedan läste jag Romanen om Olof och Strändernas svall. Omläsning av dem vore inte heller helt fel.
Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonnier pocket 2018.
Efterliv är en historisk roman med handlingen förlagd i Östafrika, precis som Paradiset som jag har läst och skrivit om på bloggen. Paradiset slutar ungefär när första världskriget börjar och Efterliv tar vid där och slutar på 1960-talet. Men Efterliv handlar om andra personer. Det är Kalifa som är bokhållare och son till en indier och en afrikansk kvinna. Det är den föräldralösa Afiya som lämnas till en familj där hon blir slav och Hamza som har flytt från en köpman där han var slav på grund av faderns skulder. Hamza blir askari, alltså soldat i den tyska kolonialhären. Även Afiyas bror Ilyas går med i askaritrupperna.
I romanen får vi såväl uppleva livet i den lilla kuststaden där Kalifa bor och arbetar som tillvaron som afrikansk soldat i den tyska hären. De vita är ett herrefolk och de svarta är inte mycket värda. Askarierna och alla bärare som behövs i armén behandlas med hugg och slag. När striderna mot Storbritannien börjar inleds en mycket svår tid för den afrikanska befolkningen i inlandet. De plundras på mat och deras byar bränns, en verksamhet som båda sidornas trupper bedriver. Det är så mycket våld och förstörelse. För mig är det en ögonöppnare. Det borde det inte vara. Jag visste väl att kolonialmakterna krigade mot varandra i Afrika under första världskriget? Men här kommer det fram med stor kraft.
Temat i Efterliv är alltså kolonialism, krig och hur några människor försöker klara sig i en svår tid. Människorna ses med sina fel och brister och sina goda sidor. Livet i hamnstaden och livet som soldat är gestaltat så att det känns. Författaren beskriver olika händelser och företeelser mycket noggrant. Han har också en mycket lugn berättarstil och det uppskattar jag. Bitvis känns det nästan som om han skriver en biografi över människor som verkligen har funnits. Men Efterliv är en roman och kraften och hemskheterna och omtänksamheten och kärleken, snikenheten och snålheten kommer fram ändå.
Jag tycker att Efterliv är en mycket bra roman. Den är lärorik och ger insikt i en del av Afrikas historia samtidigt som den beskriver människoöden. Och författaren har skapat en avslutning som ger en extra snärt.
Efterliv av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.
Med andra ord är temat idag Den bok jag precis har läst, läser och ska läsa. Men nu är det så att inläggen till tisdagstrion brukar jag skriva lite i förväg så det här är situationen för en vecka sedan. Då såg det ut så här. Dessutom kan jag inte vara säker på att Blödningen blir min nästa bok. Ibland trillar det in böcker hastigt och lustigt som kommer emellan. I alla fall är det här tre bra böcker, räknar jag med. Blödningen har jag ju inte läst i ännu.
Tiken av Pilar Quintana är den som jag har läst. Hon är en Colombiansk författare och boken handlar om Damaris, en fattig kvinna som bor vid Stilla havets kust och som tar hand om en hund. Tiken är den hittills enda av hennes böcker som är översatt till svenska.
Den jag just nu läser är Esther kanske av Katja Petrowskaja., Hon är en Ukrainsk författare och boken handlar om hennes sökande efter släktingar. Hon kommer från en judisk familj vars medlemmar har bott i Polen och Ukraina, bland annat. Många mördades under andra världskriget och de som finns kvar är skingrade och bor i flera olika länder.
Blödningen av Lyra Koli har jag tänkt läsa ett bra tag. Ugglans teman för tisdagstrion gav mig en puff. Nästa tisdag ska vi ju ha tema Blod.
Om du vill veta vad andra bokbloggare läser just nu kan du titta in hos Ugglan & Boken.
