Författare: Mösstanten

Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.

Tisdagstrion – Massor av mord

~ Mösstanten ~ 29 kommentarer

Det här temat låter förskräckligt hemskt, men jag tolkar det som att det ska handla om spänningslitteratur och då är det ju underhållning. Eller hur? Men eftersom jag inte läser så mycket i den genren tar jag upp tre böcker som jag gärna vill läsa. Ja, den första vill jag gärna läsa i, inte hela boken på en gång.

Den första boken jag tar upp är alltså Under a Dark Angels Eye av Patricia Highsmith. Där räknar jag med att det kan finnas massor av mord eftersom den innehåller 44 noveller av Patricia Highsmith. Jag har inte läst någon av dem än men boken står i hyllan och väntar. Jag länkar till förlaget. Boken finns hos de svenska nätbokhandlarna.

Den andra boken är Morden i Oxford av Guillermo Martínez. Jag har läst en bok av honom tidigare, Lucianas långsamma död, en fascinerande och lite frustrerande bok och det gör mig nyfiken på denna. Jag länkar till förlaget för mer information.

Den tredje spänningsboken är Det svarta trädet av Tana French. Den är omfångsrik, men jag har läst böcker av Tana French tidigare och de har varit mycket spännande och bra så jag vill gärna läsa också denna. Här länkar jag också till förlaget.

Det var ett mycket passande tema så här års som vi har fått av Ugglan & Boken. Det börjar ju så smått lacka mot jul och jultider är också ofta deckartider. Om du vill ha fler tips kan du klicka in dig hos Ugglan & Boken.

Vinnarna

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Eufori av Elin Cullhed tilldelas Augustpriset i den skönlitterära klassen.

Dolda Gudar av Nils Håkanson får priset i fackboksklassen.

Nattkorpen av Johan Rundberg vinner i barnboksklassen.

Lilla Augustpriset går till Min ursäkt av Mirja Flodin.

Grattis! Grattis!

Vem vinner i kväll?

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I kväll får vi veta vilka böcker som tilldelas Augustpriset i år. Här ser ni fyra av de nominerade till det skönlitterära priset och en som är nominerad till priset i fackboksklassen. Det är dessa böcker som jag har läst av de nominerade.

Europa av Maxim Grigoriev
Singulariteten av Balsam Karam
Eufori av Elin Cullhed
Den svarta månens år av Ellen Mattson
Dolda gudar av Nils Håkanson

Jag länkar till mina inlägg om böckerna.

Och vem vinner? Det kan inte jag svara på. Det får visa sig i kväll. Vem tycker jag borde vinna? Det kan jag egentligen inte heller säga eftersom jag inte har läst alla av de skönlitterära nominerade böckerna och bara en av fackböckerna. Men jag tycker att bland de skönlitterära böckerna är Den svarta månens år mycket bra och skulle vara en värdig vinnare. Europa är också en stark kandidat. Men jag vet ju inte om någon av de två som jag inte har läst är mer värd priset.

De är Återliv. Med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark och och det är alltså tre diktsamlinger i en volym.
När vi var samer av Mats Jonsson. Jag länkar till förlagen för mer information.

Det är allt jag kan säga nu. Vi får se vem som vinner i kväll..

Europa av Maxim Grigoriev

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nikita reste med en ungdomsgrupp till Paris när han var fjorton år och plötsligt bestämde han sig för att stanna där. När många år har gått och han är en medelålders man och boende i Bryssel får han ett telefonsamtal från en advokat. Han har ärvt en lägenhet i Nice och när han reser dit kommer minnena tillbaka. Ägaren till lägenheten var Nina, en kvinna som tog hand om honom när han som tonåring levde på gatan i Paris.

Romanen skildrar tre generationer ryska emigranter i Frankrike, från de som flydde undan bolsjevikernas revolution till de som kom till Frankrike efter att järnridån föll. Den handlar om minnen, om svårigheten att finna sig tillrätta i det nya livet och om olika kulturer. Grigorievs roman har en mörk ton. Nikita är rent konkret hemlös i början av sin vistelse i Paris och han är hela tiden hemlös i sitt sinne. Han hör inte till något, han är som en ensam planet fast han naturligtvis har samröre med andra människor. Han har valt att bryta med landet där han växte upp. Många har kommit före honom därför att de måste. Många av dem var intellektuella och/eller rika människor i toppen av samhället och i Frankrike måste många av dem försörja sig genom manuellt arbete.

Europa är en mycket intellektuell roman. Där finns många samtal och utläggningar om litteratur och filosofi. Den var lite besvärlig att läsa, full av filosofiska ord och författarnamn. Sådant kan jag reta mig på ibland, men här känns det inte det minsta påklistrat. Det känns rätt. Och samtidigt som romanen har allt detta och många resonemang om vad det innebär att vara emigrant, om hur det franska samhället är och om ryssar så finns där en mycket påtaglig fysisk närvaro. Där finns kroppar, lukter, gator, kyla, ett mögligt badrum och medelhavet utanför lägenheten i Nice med sina färgskiftningar. Miljöerna är gestaltade så att jag känner dem med både kropp och sinne.

Nikita kommer då och då tillbaka till tidpunkter och händelser om redan är omtalade. Jag ser dessa omtagningar och allt hoppande i tiden som en gestaltning av rent konkret Nikitas avsaknad av mål och strävan i livet och bildligt som emigrantens svårigheter att finna sin väg. Det verkar som om tänkandet och resonerandet kan börja med Nina och fortsätta med Nikitas tankar så att jag då och då inte säkert vet vems ord det är jag läser. Var slutar Nina och var börjar Nikita? Allt detta bidrar till åtminstone en viss känsla och förståelse för hur det kan vara att leva i exil också hos mig som aldrig har varit i den situationen.

Europa är en bra roman och den var väl värd besväret att läsa. Maxim Grigoriev tilldelas Svenska dagbladets litteraturpris i år.

Europa av Maxim Grigoriev, Bonniers 2021.

Hett i hyllan #132 – Röd skörd

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Jag hörde första gången Personville kallas Pesten av en rödhårig kloakråtta som hette Hickey Dewey på Stora Skeppet i Butte. Han kallade också landsbygden för bysan. Jag tänkte inte särskilt på vad han gjorde med stadens namn. Senare hörde jag folk som kunde räkna stavelserna komma med samma uttryck. Jag tänkte inte på det då heller utan tog det för samma slags meningslösa humor som får folk att säga att en sak är Oskar istället för okay. Några år senare åkte jag till Personville och ändrade uppfattning.

Så börjar Röd skörd av Dashiell Hammett (1894-1961) och den ska alltså handla om staden Personville, kallad Pesten, där polismästaren, borgmästaren, stadens guvernör och domaren är köpta redskap i händerna på gangsters, langare och pistolmän, enligt basidestexten. Jag kan tänka mig att den här boken kan vara bra. Berättelsen ska ligga till grund för Akira Kurosawas film Yojimbo – Livvakten.

Red Harvest, som boken heter på originalspråket kom ursprungligen 1928 och det var Dashiell Hammetts första roman. Vår bok är en svensk översättning som kom betydligt senare.

Röd skörd av Dashiell Hammett, Norstedts 1990. Översättning: Gunnar Oldin.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Hängivna älskare av Sherlock Holmes-gestalten har alltsedan 1910-talet roat sig med att leka att berättelserna verkligen är skrivna av doktor Watson och att de skulle vara dokumentära. Författaren Dorothy Sayers är en av dem och hon var medlem i ett av de Sherlock Holmessällskap som bildades. Det fanns gott om problem och detaljer att diskutera och skriva om. Sherlock Holmeshistorierna är skrivna under en lång tid och det är inte förvånande att det finns motsägande detaljer i dem och att alla ”fakta” om Sherlock Holmes inte finns redovisade i dem. För mer information om detta rekommenderar jag boken Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström.

På tal om Sherlock Holmes innehåller fem essäer av Dorothy Sayers. De fyra första är skrivna från utgångspunkten att berättelserna om den store detektiven är dokumentära. Här går Dorothy Sayers igenom vissa fakta och detaljer i berättelserna och bevisar sina slutsatser i ett akademiskt tonläge. Titlarna är Holmes studietid, Doktor Watsons förnamn, Änklingen doktor Watson, och Datumen i The Red Headed League. I den sista essän, Aristoteles och detektivromanen, diskuterar Dorothy Sayers Aristoteles teorier om drama och litteratur i anknytning till hennes egna detektivromaner och några Sherlock Holmesberättelser.

De här essäerna är ganska roliga att läsa, men störst utbyte har nog ändå Sherlock Holmesnördarna av dem. För mig känns inte de här detaljerna så viktiga. Men, som sagt, de är ganska roliga och det är intressant att känna till lite mer om vad Sherlockholmesälskarna sysslade med. Fenomenet att grotta ner sig i en fiktiv gestalt och leka att han har funnits på riktigt är intressant och att vuxna människor, och bland dem personer i samhällets topp, leker är säkert både nyttigt och berikande. Och nördig är även jag, fast inte just Sherlockholmesnörd.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers, Ellerströms 2014. Översättning: Per Olaisen. Förord av Ted Bergman.

Tisdagstrion – Vägar broar och tunnlar

~ Mösstanten ~ 27 kommentarer

Roligt tema vi fått av Ugglan & Boken även den här tisdagen. Någon tunnelbok blev det dock inte här, men jag är övertygad om att du får tips också på sådana böcker om du klickar in dig till Ugglan & Boken.

Men nu ska jag berätta om min trio, två vägböcker och en brobok.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen läste jag tidigare i år i mitt projekt Längst bak i min läslista som har givit mig mycket intressant läsning. Tommi Kinnunen är en finsk författare och boken kom 2016. Jag länkar till min text om boken.

Brobyggarna av Jan Guillou handlar om tre norska fiskarbröder som utbildas till ingenjörer i början av 1900-talet. Det är den första i en serie böcker som gestaltar 1900-talets historia, en serie som jag antar att de flesta har hört talas om.. Brobyggarna är den enda jag har läst av dem. En bra bok. Jag länkar till förlaget.

Den gröna vägen av Anne Enright läste jag också innan jag började blogga. Romanen är ett familjedrama i en liten irländsk stad där en familj samlas för att fira jul för sista gången i ett hus som ska säljas. Också här länkar jag till förlaget.

Det var mina väg- och broböcker. Jag är säker på att de andra bokbloggarna har en del tunnelböcker i sina trios.

Hunter i Huskvarna – novell av Sara Stridsberg

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Sara Stridsberg har kommit med en novellsamling i år som heter Hunter i Huskvarna. Jag har läst den första novellen i samlingen med samma titel som boken. Jag har inte läst de andra novellerna än men jag kan ändå säga att den första är ett mycket effektivt avstamp och lockar till vidare läsning.

Novellen Hunter i Huskvarna handlar om barndomsminnen och att bli kvar. Den präglas av dysterhet, att vara fången i grytan nedanför bergen och att inte ha någon riktning och strävan i livet. Det blev som det blev. Och att inte riktigt höra till. Att vara utanför. Jag får lite av en Joyce Carol Oateskänsla när jag läser den här novellen. Inte för att Sara Stridsberg skriver som Joyce Carol Oates utan på grund av känslan, utanförskapet och orten mellan bergen som lika gärna kunde at funnits i USA. Antagligen finns denna novells plats på många ställen på jorden.

Att det känns så beror nog på att novellen är så avskalad och att så mycket finns i mellanrummen. Läsaren kan göra den till sin egen berättelse. Den ger mycket att fundera över. Om frihet, vad är frihet? Om att fastna. Om att öda bort sitt liv. Hunter i Huskvarna skulle kunna vara början på en roman.

Hunter plockade med sig hundarna som stod bundna nere i centrum och tog med sig dem ut ur staden, och där släppte han dem fria, jag var med ibland och när vi begav oss tillbaka till stan igen stod hunden och såg efter oss som en främling i det vida landskapet, snopen och osäker på vad den skulle göra av friheten. Från de här åren med Hunter och hundarna minns jag inte riktigt mina föräldrar, mitt liv utspelade sig bortom dem, men det var som om de expanderade sedan i sin frånvaro, de blev både mer främmande och mer avgörande, som om barndomen växte när vi blev vuxna. Jag tänkte alltid att jag också skulle ge mig av en dag, jag kunde inte se mig leva för evigt mellan de här bergen, men sedan blev jag ändå kvar.

Jag har alltså läst Hunter i Huskvarna – en novell av Sara Stridsberg ur samlingen med samma titel. Novellsamlingen Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg är utgiven på Bonniers 2021.

Dolda gudar av Nils Håkanson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Dolda gudar är en bok om översättning, något som är mycket viktigt om vi ska kunna ta del av litteratur som är skriven på andra språk. Själv kan jag bara läsa böcker på engelska och danska förutom på svenska, så jag, som alla andra, är beroende av att det finns bra översättningar. Vi har väl alla ibland undrat om den bok vi läser är skriven lika stolpigt och egendomligt på originalspråket, eller retat oss på detaljer där ord tycks vara felöversatta, så jag tycker att den här boken borde intressera många.

Nils Håkanson skriver dels om hur svårt det är att göra en text rättvisa i översättning och dels om översättarnas villkor genom historien. De här två temana hänger naturligtvis ihop. Dålig ekonomisk ersättning till översättare leder gärna till ett sämre resultat om inte översättaren har sin försörjning tryggad på annat sätt och kan översätta av rent intresse.

Det är intressant att följa hur vad som har översatts har varit beroende av samhällssystemet och att synen på översättning har ändrats under årens lopp. Att översättning av skönlitteratur i sig är en konstnärlig verksamhet som läggs ovanpå den ursprungliga på origianlspråket är egentligen självklart. Ingen översättning är en kopia av originalet och i boken finns en hel del exempel på hur olika samma text har blivit översatt. Men den synen har inte varit självklar och är det kanske inte alltid än idag.

Upphovsrätt fanns inte tidigare i historien. Både författarens verk och översättarens kunde användas hur som helst och översättarens upphovsrätt är ett sent fenomen. En översättning kunde tas av en annan översättare och så satte hen sitt eget namn under. Översättare har också utnyttjats i fabriksmässig översättning, böcker har blivit förkortade och ändrade utan att läsaren vet om det. Och precis som att kvinnliga författare inte ansågs kunna skapa lika högtstående verk som de manliga sågs också de kvinnliga översättarna som sämre än männen.

Nils Håkanson är själv översättare och på sätt och vis är den här boken en partsinlaga, men kunnig och vidsynt, som jag uppfattar det. Som jag förstår det fyller den här boken ut ett ganska tomt hål. Dolda gudar är lätt att ta till sig. Lite allmänbildning och hum om historien är bra att ha, men man behöver inte ha studerat litteraturhistoria för att ha glädje av den. Boken rekommenderas.

Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur 2021.

Dolda gudar är nominerad i fackboksklassen till Augustpriset 2021.