Yukiko Duke tipsar i sin Youtubekanal om Ukrainsk skönlitteratur. Länk här.
Så bra att hon gör det. Det enda jag har läst tidigare är en bok av en författare med rötter i Ukraina, nämligen Marina Lewycka. Av henne har jag läst En kort historia om traktorer på ukrainska. Men i sin Youtubekanal tipsar alltså Yukiko Duke om ett flertal böcker och författare som verkar betydligt intressantare. Jag har reserverat ett par av dem på biblioteket.
Så om du vill ha fördjupning och ökad förståelse av Ukrainas historia, svårigheter, människor och kultur rekommenderar jag dig att ta en titt på Youkiko Dukes boktips.
1936 finns den tyska kommunisten Charlotte i Sovjetunionen. Hon kan inte längre bo kvar i Tyskland på grund av hotet från nazisterna. I Sovjetuniounen arbetar hon för Kominterns underrättelsetjänst. Där finns kommunister från många länder.
I Moskva pågår rättegångarna mot ”förrädarna” som har arresterats. När Charlotte och hennes man får veta att en person som de känner har blivit arresterad blir de nervösa. De skriver brev till Komintern och berättar hur många gånger de har träffat personen, men de friserar verkligheten lite. Så mister Charlotte och hennes man arbetet och måste flytta till hotell Metropol i Moskva där de hamnar i ett limbo. De har inget arbete och får inga besked om vad som ska hända.
Den här berättelsen tilldrar sig alltså under Stalinterrorn då fler och fler arresterades och mördades och många människor låg vakna på nätterna och fruktade att säkerhetstjänsten skulle banka på deras dörr mitt i natten och forsla bort dem från deras hem. Om detta berättar Eugen Ruge mycket levande och spännande. Livet måste ha varit en mardröm. Framtiden oförutsägbar. En galen paranoia. Många duktiga och kunniga människor mördades. När andra världskiget bröt ut hade stora delar av militärledningen mördats – inte så bra att ha brist på kunniga officerare då. När Stalin sedan dog på 1950-talet hade läkarkåren decimrats så till den grad att det var svårt att få tag på en bra läkare och de som konsulterades var så rädda för att säga fel och komma med fel diagnos när de eftersändes till den store mannen att de naturligtvis inte kunde ge den bästa vården.
Galenskap från normala människors synvinkel. Galenskap, brutalitet och makthunger. Förstörelse av mänsklig förmåga, ingen som helst medkänsla och i och med det orsakande av en svårare situation för alla landets invånare. Känns det igen? Det känns ganska aktuellt. Ursäkta att jag tar i här, men i det rådande världsläget är det svårt att hålla en neutral ton när jag berättar om den här boken.
Ett annat mycket aktuellt fenomen, nämligen desinformation, finns också med i romanen. Den handlar både om hur desinformation skapas och hur lätt det är att svälja den om den stämmer med ens övertygelse och om vilken kris man kan hamna i när ens ögon öppnas för den verkliga verkligheten.
Charlotte var Eugen Ruges farmor. Han har studerat dokument från ryska arkiv och mycket i romanen har hänt i verkligheten, men Metropol är en roman och Eugen Ruge har fabulerat omkring de fakta han känner till. Han har skapat en berättelse med levande gestalter som är mycket spännande att läsa. Den kan till och med kännas lite humoristisk ibland mitt i tragiken. En mycket svart humor, naturligtvis, som beror på att allt blir så galet. De partier där förläggaren på Kominterns förlag i Moskva så gott som dagligen måste rensa ut böcker från hyllorna på sitt kontor därför att författaren, som nyss var uppburen, har blivit arresterad som förrädare känns nästan lite Monty Pythonaktiga.
Men huvudintrycket av romanen blir att den är tragisk, spännande och lärorik och jag rekommenderar den varmt.
Metropol av Eugen Ruge, Nilsson 2021. Översättning: Aimée Delblanc.
Eugen Ruge har skrivit en annan bok om sin familj. Det är Den tid då ljuset avtar och den har jag läst och också skrivit om här på bloggen.
Här har vi nu en av min mors gamla skolböcker, Svenska bilder av Carl Snoilsky. Det är en av böckerna som jag tog från föräldrarnas bokhyllor när vi tömde huset. Nu står den i poesihyllan och där har den stått utan att bli öppnad.
Antagligen läste vi också något av Snoilsky på gymnasiet, men det enda som jag har ett svagt minne av är hans sonett Gammalt porslin. Dikterna i Svenska bilder har jag aldrig läst. De handlar om diverse historiska händelser och personer. Mycket kungar, och hjältar, men också bilder från ”folket”. Vill jag läsa den? Det är tveksamt, men dikten med titeln En afton hos fru Lenngren gör mig lite nyfiken.
Carl Snoilsky (1841-1903) var greve, diplomat, biblioteksman och skald.
Svenska bilder av Carl Snoilsky, Hugo Gebers förlag 1944. Boken är alltså en skolupplaga med noter och förklaringar på slutet. Ursprungligen kom Svenska bilder ut 1886.
Daniel Bechimol är en regimkritisk journalist från Angola. Han brukar ibland ta in på ett enkelt hotell som ligger vid en strand. Ägaren är Hossi som är en gammal gerillasoldat. Han dyker ibland upp i Daniel Bechimols drömmar iförd en lila kavaj och många andra drömmer också om Hossi. En dag när Daniel Bechimol är där och simmar i havet hittar han en kamera med bilder som verkar föreställa drömmar. Det är konstnären Moira som har skapat bilderna och Daniel Bechimol tar kontakt med henne.
Den här romanen handlar alltså om drömmar, både sådana som vi drömmer om natten och drömmen om frihet från förtryck och korruption, och berättelsen handlar både om en nutid på 2000-talet och och går tillbaka till befrielsen från det portugisiska kolonialstyret och till det som hände sedan. I Angola fanns tre befrielserörelser, MPLA som var marxistiskt och stöddes av Sovjetunionen och Kuba, FNLA-gerillan som stöddes av USA och Zaire och Unita som stöddes av Sydafrika och USA. Dessa tre gerillor kämpade om makten efter att Portugal hade släppt greppet om Angola. År 2008 genomfördes det första fria parlamentsvalet och MPLA fick 80 procent av rösterna, enligt Wikipedia. Men demokratiskt och fritt så som vi har det här i Sverige är inte styret i Angola som jag uppfattar det. Korruptionen frodas och yttrandefriheten är beskuren.
Sällskapet för ofrivilliga drömmare är delvis drömlik och övernaturlig som i böcker med magisk realism men den har också en konkret förankring i nutiden. Händelserna när Daniel Bechimols dotter blir aktivist för att kämpa för frihet blir drabbande. I romanen finns såväl humor som stort allvar, kärlek och omtanke och hat. Men det är som om författaren blinkar åt oss ibland och vet att vi inte tror att allt i romanen har hänt på riktigt. Samtidigt kan ju drömmar om frihet på vissa platser och i vissa situationer kännas lika orealistiska och overkliga som våra drömmar om natten, och verkligheten kan ibland vara mardrömslik.
Sällskapet för ofrivilliga drömmare är en intressant roman av en författare från ett land som jag aldrig har läst något skönlitterärt om tidigare och jag vill gärna läsa mer av José Eduardo Agualusa.
Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa, Tranan 2020. Översättning: Irene Anderberg.
Då blir det gröna böcker i min tisdagstrio. Den vänstra boken är visserligen ganska så grågrön men även den nyansen passar idag enligt min åsikt. Det är alltså Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, en bra bok som handlar om en pojkes uppväxt i Francos Spanien. Titeln är en länk till mitt inlägg om boken.
I mitten har vi Ljuvaste dröm av Doris Lessing. Handlingen är till största delen förlagd till London och huvudperson är Frances som är journalist. Hon är skild och hennes exman är en kommunist som åker omkring på olika kongresser och konferenser. Romanen har ett rikt persongalleri och speglar utvecklingen under 1960-talet och framåt. En bra bok som det var länge sedan jag läste. Den tål säkert att läsas om. Titeln är en länk till förlaget.
Sist, men inte minst har vi en bok av en annan Nobelpristagare, Kenzaburo Oes M/T och berättelsen om skogens under. Den är en delvis historisk och ganska mystisk roman om en dalgång på den japanska ön Shikoku där flyktingar och rebeller som har stötts bort av härskaren samlas och bygger sitt samhälle. Titeln är en länk till mitt inlägg om boken.
Vill du ha fler tips på böcker med grönt utseende, grönt i titeln eller som handlar om grönska kan du gå till Ugglan & Boken.
En lång rad författare, skribenter och konstnärer har skrivit till PEN International och protesterat mot kriget i Ukraina. Bland dem finns bland annat Margaret Attwood, Orhan Pamuk och Salman Rushdie. Länk till PEN International här.
Sveriges författarförbund har också lagt upp en protest på sin hemsida. Länk till Författarförbundet här.
Våra bokhyllor börjar bli fulla och bokrean drar inte som tidigare, men en bok har jag köpt, Den besvärliga Elin Wägner, en biografi av Ulrika Knutsson. Den tycks ha fått bra kritik och Elin Wägner är en intressant person och författare som jag gärna vill veta mer om. Kanske kommer läsningen av biografin att leda till att jag läser mer av Elin Wägner? Hittills har jag läst Pennskaftet och Nortullsligan. Det finns en bok som jag redan har tänkt på och det är Natten till söndag som handlar om tiden alldeles före beslutet i riksdagen om kvinnors rösträtt. Den passar så utmärkt in i Kaos-utmaningen också. (Veckodag i titeln) Den tänker jag låna på biblioteket.
Men en biografi som Den besvärliga Elin Wägner känns bra att ha här hemma.
Mennoniter är ortodoxa protestanter. De är pacifister och lever på jordbruk på gammaldags vis. Männen har makten. De röstar om viktiga ting, men kvinnorna har inte rösträtt. I hemmet bestämmer mannen. Pojkarna får gå i skolan längre än flickorna. De lever i sitt samfund och omvärlden anses farlig och ond. De talar lågtyska, ett språk med rötter i medeltiden.
Det här är mycket generaliserat och de olika mennonitkolonierna kan skilja sig åt vad gäller utbildning och användande av maskiner och, antar jag, kvinnors inflytande. Kvinnor som pratar är skriven utifrån vad som hände i en mennonitkoloni i Bolivia 2009. Då avslöjades att en grupp män hade våldtagit kvinnor och barn om nätterna. De använde en narkosspray som de sprayade in i husen och när alla var medvetslösa begick de våldtäkterna.
Övergreppen hade aldrig straffats i det allmänna rättssystemet om det inte hade varit mycket stor risk att männen skulle lynchas. Mennoniter har sökt sig till Bolivia därför att där får de sköta sig själva och ha sin egen rättsskipning. Men eftersom männen har dömts enligt Bolivias lagar har de fått långa fängelsestraff.
Fast de hade varit sövda märkte kvinnorna ändå att de varit utsatta för övergrepp. De blödde och var skadade och det var smutsigt i deras sängar. Men problemet viftades bort som kvinnliga vilda fantasier eller som angrepp av onda andar. Kvinnorna har inte fått någon psykologhjälp för att bearbeta sina tramuan och journalister som har besökt kolonin senare har rapporterat om att det fortfarande sker övergrepp.
Kvinnor som pratar är ingen faktabok, det är en roman som är skriven utifrån övergreppen i Bolivia. Handlingen är förlagd till Nordamerika. Den heter kvinnor som pratar och det gör de genom hela boken. Kvinnorna har samlats på ett loft för att diskutera vad de ska göra, medan männen är i den närmaste staden där förövarna sitter fängslade. Männen gör vad de kan för att skrapa ihop pengar till borgen så att förövarna ska få komma tillbaka till kolonin i väntan på rättegång. Kvinnorna har tre val: stanna och kämpa, stanna och förlåta männen (om de inte förlåter männen kan de själva inte bli förlåtna av Gud. Skulden på offren.), eller ge sig iväg.
Men kvinnorna kan inte engelska. De vet inget om världen utanför kolonin. De kan inte läsa och följaktligen Inte heller läsa en karta.
Kvinnor som pratar är en mycket spännande historia där mer och mer uppdagas för läsaren efter hand. Bitvis är den lika spännande som en thriller och har en stämning av instängdhet och fara. Det är ett genialt grepp av författaren att välja att berätta genom kvinnornas möte och allt vad de säger och allt det som händer där. På så sätt skildrar hon övergreppens följder och samtidigt framstår kvinnorna som verkliga människor med ilska, humor och omtanke om barnen och de gamla. Så författaren skildrar även kvinnokulturen hos mennoniter på så sätt. Fast kvinnorna inte har fått utbildning för de filosofiska och moraliska resonemang. Författaren får fram vilken intellektuell resurs de här kvinnorna är. Miriam Toews är själv uppvuxen bland mennoniter så hon kan kulturen och hon tillägnar romanen alla kvinnor som lever i patriarkala förhållanden.
Kvinnor som pratar är en spännande, mänsklig och viktig bok som jag rekommenderar.
Elsa Morante (1912-1985) är en av Italiens betydande författare och ändå har jag aldrig läst något som hon har skrivit. Aracoeli räknas till hennes stora verk och jag är glad över att jag hittade den på bibliotekets bokbytardisk. Men den har stått länge på bokvagnen.
Titeln Aracoili är namnet på modern till berättaren i romanen. Han heter Manuele och är en medelålders alkoholiserad författare. Från omslagets flik:
Tre gånger går Manuele på jakt efter det förflutna. Den första när han hämtas hem till moderns dödsbädd. Andra gången när han flyr från klosterskolan för att söka efter sin far. Och tredje gången när han söker sina rötter i den andalusiska trakt varifrån Aracoeli kommer.
Berättarens far är alltså från Italien, men mamman från Spanien, och det framgår av fliktexten att Aracoeli är en sorglig historia. Och den vill jag gärna läsa.
Aracoeli av Elsa Morante, Norstedts 1985. Översättning: Barbro Andersson.
Liten historia – stor kyss handlar om Vanja och Nils. Vanja vill ha upplevelser och kan bli mycket deprimerad. Nils är osäker och försiktig. Men trots deras olikheter träffar de varandra och blir ett par. De är unga på 1950-talet och då befinner de sig i Lund.
Det här är en mycket speciell bok. Kerstin Strandberg berättar och tråcklar. Hon nämner händelser som ska komma och går tillbaka för att återkomma till dem senare. Temat är livets förvecklingar och hur såväl arv och samhället som medvetna handlingar och slumpen styr hur våra liv gestaltas och vem vi gifter oss med och vad som händer sedan. Och att vi sannerligen inte alltid handlar klokt.
Författarens röst genomsyrar romanen. Hon berättar från ovan och har en lite ironisk ton. Det verkar som om hon känner med sina romanfigurer, men hon raljerar lite med dem och går inte in i dem. Kerstin Strandberg har ett eget språk och en egen ton och fast det här är en ”liten historia” som berättar vad som händer dessa vanliga ovanliga människor känns den spännande att läsa till mitten ungefär. Sedan tycker jag inte att det håller riktigt. Det blir lite tröttsamt med von obentonen och när det har blivit 1960-tal och paret har flyttat från Lund känns inte berättelsen lika intressant. Det kan bero på att jag upplever miljön i Lund och händelserna där som mer spännande än det som händer sedan. De senare är ganska typiska händelser som jag har läst om många gånger. Det är inte fel. Jag läser gärna om vanligt liv, men då behövs det något mer. Att jag känner för romanfigurerna till exempel. Och i den här romanen får jag inte riktigt möjlighet till det.
Men bokens första halva gav mig en hel del. Det var härligt att uppleva Kerstin Strandbergs sätt att skriva även om det inte höll ända till slutet.
Liten historia – stor kyss av Kerstin Strandberg, Bonniers 2021.
