Här har jag hittat en memoarbok av John Updike och den består av sex essäer: A Soft Spring Night in Shillington, At War with My Skin, Getting the Words Out, On Not Being a Dove, A letter to My Grandsons och On Being a Self Forever.
John Updike (1932-2009) var en amerikansk författare. Han har skrivit en lång rad romaner, noveller, dikter, essäer och också barnböcker och han är flerfaldigt prisbelönt. Mycket av det han har skrivit är översatt till svenska. Det enda jag har läst av honom är romanen Haren springer som är den första i en svit på fem romaner som handlar om Harry ”Rabbit” Angstrom. Den här självbiografiska boken lockar mig, men kanske är den tungläst? Borde jag kanske hellre läsa något annat av John Updike? Nästa bok i Haren-sviten, Haren återställd?
Self-Consiousness av John Updike, Random House Trade Paperbacks 1989.
Översatt till svenska finns Self-Consciousness endast som talbok.
Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.
Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.
Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.
Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.
Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.
Räcker det inte med en när det nu finns så många böcker jag vill läsa? Nej, jag tänkte att det kunde vara spännande att också satsa på en författare från en helt annan del av världen, och då har jag valt Jamaica Kincaid som kommer från Antigua, men bor i USA.
Många av hennes böcker är översatta till svenska. Jag tar bara med årtalen för de svenska översättningarna här. Om du klickar på författarens namn kan du se när böckerna kom på origialspråket som är engelska, så det finns stora möjligheter att läsa de utgåvorna istället för de svenska för den som hellre vill göra det.
På flodens botten (1985 och 2017)
Annie John (1986 och 2010)
Antigua, en liten ö (1988) En liten plats (2016) Den nyutgåvan har jag läst och det kommer ett inlägg om den på fredag.
Lucy (1991 och 2017) Den har jag också läst och titeln är en länk till mitt inlägg.
Min mor, en självbiografi (1996 och 2016)
Min bror (2018)
(Boken om) Min trädgård (2020)
Mr Potter (2019)
Se Nu Då (2015)
Som ni ser finns det mycket att hämta, även om man bara läser Jamaica Kincaid på svenska. Bokförlaget Tranan har givit ut alla de svenska titlarna men man kan inte köpa alla idag. Jag länkar dit. På engelska kan du säkert hitta allt hon har skrivit. Och så finns ju bibliotek.
Efter att ha läst alla romaner av Anne Swärd vill jag välja en annan författare att läsa mer av och då har jag bestämt mig för Eva-Marie Liffner. Det känns bra att välja en författare som skriver böcker med handlingen förlagd tidigare i historien, alltså något helt annat än Anne Swärds romaner. Den enda jag har läst av Eva-Marie Liffner är Lacrimosa som utspelas under 1800-talets första hälft.
Eva-Marie Liffner, född 1957, är en svensk författare och hon har koncentrerat sig på historiska gåtor enligt Wikipedia. Hon har skrivit sex romaner:
Det är alltså fem romaner som jag inte har läst och jag tror att jag kommer att börja med Vem kan segla. Jag kan inte lova att jag kommer att läsa alla dessa fem på ett år. Det får ta den tid det tar, men det känns spännande att börja läsa Eva-Marie Liffner. Blåst! är jag också särskilt intresserad av eftersom den handlar om systrarna Brontë.
Som den grekiska gudinnan Athena föds flickan ur sin fars huvud. Men fadern blir intagen på mentalsjukhus för svår schizofreni. Flickan tas om hand av myndigheterna och placeras hos en familj i en by långt uppe i norr där många är med i nykterhetsrörelsen och pingstkyrkan. Flickan är tolv år och hon försöker anpassa sig. Men så visar det sig att hon kan tala i tungor i pingstkyrkan. Eller?
Man kan tyda det här på många sätt. Det är flickan som berättar allt. Det är hennes syn på verkligheten vi får ta del av. Hon är främmande i den tillvaro som hon har hamnat i. Hon har ingen förhistoria eftersom hon redan var tolv år när hon föddes.
Jag tycker inte att berättelsen är mytisk, men författaren har använt sig av myten för att gestalta flickans främlingskap och kanske också flickans styrka. Athena är ju en stark gudinna. Men flickan är ett barn och hon är i händerna på människorna i byn.
Det är ett genialt grepp författaren har använt sig av för att skapa en poetisk och hjärtskärande berättelse om psykisk sjukdom. En annan världsbild. En ensamhet och vilsenhet. Flickan förlorade Ahtenas gyllene rustning. Hon har förlorat sin far. Vad kommer hon att växa upp till?
Jag vet inte vad mer jag kan säga om den här romanen. Läs den!
Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Modernista 2017.
Jag har läst en pocket. Boken kom ursprungligen ut 2013.
Författaren till den här boken, Hunter S Thompson, var en amerikansk journalist som levde mellan 1937 och 2005. Han var känd för att skriva sina reportage på ett nytt sätt som han själv kallade gonzojournalistik och det gick ut på att journalisten inte var objektiv utan istället mycket subjektiv och skrev lika mycket om sig själv som det han skulle rapportera om, kanske till och med mest om sig själv så att han blev huvudperson. Så vitt jag förstår är gonzojournalistiken förknippad med alkohol och allehanda illegala droger och galna tilltag och festande. Från bokens baksida:
Hunter S Thompson har i USA blivit något av en kultfigur: den skicklige journalisten som arbetar med inslag av droger, medikamenter, fräckhet och självförbränning.
Vad handlar den här boken då om? Från baksidan igen: Dr Thompson och hans 150-kilosadvokat ger sig till Las Vegas för att bevaka motorcykelloppet Mint 400 för en fashionabel sporttidskrift. Ambitionerna med reportageresan tilltar och det hela utvecklas till en marritt på jakt efter Nixonepokens och Vietnamkrigets Amerikanska Dröm.
Boken är illustrerad av Ralph Steadman. Ni ser ett exempel på det på bokens framsida.
Det hela verkar väldigt grabbigt. Hade Hunter S Thompson varit kvinna kanske han hade blivit satt under förmyndare. Men det kunde ändå vara intressant att läsa boken. Kanske. Vi har den på originalspråket också. Ni ser den på hyllan bredvid den svenska översättningen. Men den boken är mer sliten.
Las Vegas – en grym resa till hjärtat av Den Amerikanska Drömmen, Tiden 1980. Översättning: Lasse Mårtensgård. Illustrationer: Ralph Steadman.
Fjärilens tyngd handlar om två ensamvargar. Det är en stor alpgetbock och en gammal tjuvjägare. Båda håller sig borta från sina artfränder. Alpgeten behärskar sin flock, men han håller sig på avstånd från den utom när det är tid för betäckning. Mannen bor i en liten stuga högt uppe i bergen utan moderna bekvämligheter och han tar sig bara ner till människorna när han behöver skaffa förnödenheter. Det sker visserligen ganska ofta eftersom han bara kan bära en begränsad mängd upp till sin stuga men någon riktig kontakt har han inte med andra människor. Nu är både alpgeten och jägaren gamla och de känner att de inte har så lång tid kvar.
Det här är en sorglig historia. Alpgetens mor blev tidigt skjuten av jägaren, så han fick växa upp utan att lära sig hur en get ska bete sig mot andra getter. Varför tjuvjägaren är så ensam framgår inte riktigt. Han har en bakgrund i en revolutionär vänsterrörelse. Kanske är han besviken, kanske utförde han våldsdåd en gång i tiden. Nu vill jägaren skjuta den stora bocken, om det så ska bli det sista han gör. Bocken vill nog gärna hämnas om han kan, eftersom jägaren har dödat hans mor.
Författaren berättar både från getabockens och jägarens perspektiv. Det är ingen spännande historia som Hemmingways Den gamle och havet. När jag läser vill jag varken att den ene eller den andre ska vinna kampen. Berättelsen blir inte lika stark som jag trodde att den skulle vara. Kanske skulle språket ge mer om jag kunde läsa den på italienska? Men det är en ovanlig bok, sparsmakat skriven. En kort text. Och det finns ändå något där som gör att jag tänker på den efteråt.
Fjärilens tyngd av Erri de Luca, Grate 2021. Översättning: Madeleine Gustafsson.
Nu läser jag Ulysses och det blir antagligen inte den fjärde utlästa tegelstenen eftersom jag inte läser den i ett svep utan varvar med annat. Jag ser två tegelstenar som jag kommer att läsa i mitt projekt Längst bak i min läslista, så ja, det kommer att bli fler än tre och och de två tegelstenarna som finns baktill i min läslista kommer med stor sannolikhet att läsas ut före Ulysses. Tegelstenar kan vara besvärliga (Ulysses är den besvärligaste som jag hittills stött på), men är boken bra och man tycker om den så kan det vara en fördel att sidorna är många. Då räcker den desto längre.
För att läsa Paul Celan, alltså. Naturligtvis kan det inte vara för mycket sommar. Men poesiläsningen här hemma hos mig är alltså pausad. Underligt, kan man tycka. Är inte sommaren en utmärkt tid för poesi? Varför inte läsa en annan poet? Det finns så många dikter som passar på sommaren och det finns så mycket som är mer lättsamt än Paul Celan.
Men jag har inte lust! Så är det bara. Och vad gör det egentligen? Poesiböckerna springer inte bort, men sommaren är kort, som Thomas Ledin sjunger. Den har inte regnat bort, tvärtom. Solen strålar, svalorna flyger och man kan gå ut utan ytterkläder. Det är bara att njuta så mycket man bara orkar. Nu kommer ett omslag, och regnet behövs. Jag tror att jag kommer att njuta av det också.
Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg år 1813. Han är döv, han är dvärg, han har gomspalt och han har konstiga utväxter på kroppen. Hans armar finns nästan inte så han måste uträtta allt praktiskt med sina fötter. Därför betraktas han av de flesta som ett monster och av många som djävulens avkomma eller nästan djävulen själv. Men de tar hand om honom på bordellen. Samtidigt som han föddes kom en välskapt flicka till världen i rummet bredvid, Henriette Vogel De blir bästa vänner, en vänskap som utvecklas till kärlek.
Det är en orolig tid i Europa och så småningom blir Hercule Barfuss utkörd från bordellen och kommer ut i de farliga omvärlden. Det är inte lätt för en sådan som han att klara sig. Människor med lyten har svårt att försörja sig. Många måste visa upp sig på cirkus eller varieté. De kan anses som farliga, att de är utsända av mörkrets makter och de riskerar att blir dödade av rasande folkhopar. Dessutom har Hercule Barfuss blivit skild från sin älskade Henriette Vogel.
Den vidunderliga kärlekens historia är full av faror och äventyr. Hercule Barfuss kommer till kloster och dårhus, till Vatikanen och till Varietésällskap. Anledningen till att han överlever är dels en inneboende styrka och dels att han har en övernaturlig gåva. Han kan läsa andra människors tankar och han kan plantera tankar och känslor i människors sinnen.
Så det är alltså förutsättningen för en myllrande, otrolig och spännande berättelse med kontrasterna innerlig kärlek och omtanke – och ondska, våld och illvillighet. Många människor är utnyttjade och utsatta för andras perversa lustar och idéer i berättelsen, precis som det var och som det kan vara än idag. Synen på de annorlunda är hård och skoninglös. Carl-Johan Vallgren har tagit i ordentligt i den här berättelsen och det tycker jag är bra. Det är ingen realistisk berättelse, även om alla hemskheter i den har funnits. Hercule Barfuss är utrustad med sin övernaturliga gåva och det gör att berättelsen blir nästan sagoaktig. Sagor kan ju vara väl så grymma. Angående den gruvliga hämnden mot slutet av boken är jag lite ambivalent. Jag uppskattar att Vallgren har fläskat på ordentligt och att det inte är stramt och återhållet och sparsmakat. Men det partiet känns ändå för långt och upprepande.
Men på det hela taget rekommenderar jag den här boken. Den är ovanlig. I alla fall för mig.
Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren, Bonniers 2002.
Den vidunderliga kärlekens historia fick Augustpriset 2002. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten
Mösstanten 