Frederick Forsyth har skrivit en lång rad böcker och vi har några av dem i bokhyllan. Jag har inte läst någon av dem och alltså inte heller denna med titel Bedragaren. Jag citerar från baksidan:
Sam McCready är Bedragaren, en av den brittiska underrättelsetjänstens mest okonventionella agenter, en legend i sin egen tid. Nu när det kalla kriget är över ställs han till svars för sina blodiga handlingar under årens lopp. I särskilda förhör går hans chef igenom fyra representativa operationer. Världen har varit McCreadys arbetsfält och fienden har ständigt dykt upp i nya skepnader. Bedragaren är en nutida thriller om en just avslutad epok. Och om början på nästa.
Ja, det kanske vore något att läsa.
Bedragaren av Frederick Forsyth, Pocket Express 1993. Översättning: Lennart Olofsson.
Boken kom på originalspråket 1991 med titeln The Deceiver.
Monika Bengtsson har försökt få barn i många år. Nu är hon så pass gammal att hon har kommit till den sista provrörsbefruktningen. Sista chansen alltså. Det här är naturligtvis mycket påfrestande för henne. Att vilja ha barn, men inte bli gravid fast man försöker år efter år måste vara mycket svårt.
Nu börjar också Monika Bengtsson ta reda på mer om sin släkt och familj och varifrån hon kommer. Hon fick lämna sin biologiska familj efter att hennes pappa hade omkommit i en motorcykelolycka. Både han och mamman var alkoholister. Fosterfamiljen fungerade bra och Monika Bengtsson har fin kontakt med sina fosterföräldrar men dålig och sårig kontakt med sin biologiska mor. Om sin bakgrund och sina biologiska släktingar vet hon mycket lite.
Det är mycket som är bra i den här romanen. Monika och läsaren får veta mer och mer om Monikas släktingar samtidigt som Monika genomgår den sista behandlingen för provrörsbefruktning. Temat blir kvinnors villkor och kvinnoförtryck och där finns också ett starkt klasstema och ett försvar för minoriteter. Unga ogifta kvinnor som blir med barn behandlas inte väl. Kvinnor utnyttjas och får stå med skammen, medan välbeställda män slipper från ansvaret. Det finns ett starkt klassperspektiv här. Har en flicka kommit vid sidan av ”den rätta vägen”, kanske utan egen förskyllan, är hon märkt och ska hunsas med och straffas.
Det blir ett långt historiskt perspektiv när det gäller rättigheter och möjligheter fast det inte är så länge sedan allt var annorlunda mot idag. Så ställs Monika Bengtssons möjligheter att försörja sig och ett kommande barn utan att leva tillsammans med en far mot omöjligheten förr.
Det finns en hel del humor i den här berättelsen, mycket medmänsklighet och också en stor svärta. Avsnitten där Monika Bengtsson är hemma i sin lägenhet och umgås med sin tonårige granne, en pojke som har ett så dåligt hem att han hellre tillbringar sin tid i trappuppgången, är varmt och humoristiskt gestaltade. Ändå kan jag tycka att romanen känns lite för programmatisk och tillrättalagd. Det är så uppenbart vad författaren vill säga. Men på det hela taget tycker jag att Ljudet av fötter är en bra bok och jag ser fram emot att läsa nästa roman om Monika Bengtsson. Det ska bli en trilogi.
Ljudet av fötter av Sara Lövestam, Piratförlaget 2021.
Ja, nu ska sanningen fram. Har jag läst något av författare från Linköping där jag bor sedan 1975? Ja, det har jag, men det är lite magert när det gäller de tre författarna som jag har valt att ta med här. Två av dem skriver barn- och ungdomsböcker så där tycker jag att jag är lite ursäktad att jag inte har läst dessa två böcker. Jag brukar ju inte läsa barnböcker med undantag av någon enstaka gammal klassiker. Men både Ingelin Angerborn och Ewa Christina Johansson har en stor produktion, och deras böcker läses och älskas av många barn.
Ingelin Angerborn bor i Linköping. En av hennes senaste böcker är Hjärta av mörker, en spännande bok för 9-12 år. Ingelin Angerborn skriver också för yngre barn.
Ewa Christina Johansson har bott i Linköping men bor nu i Motala som inte ligger så långt härifrån. Hon har skrivit många spännande och mystiska barnböcker, en del av dem förlagda till historisk tid, och hon har också skrivit en hel del lättläst. Boken som har kommit i år heter Ska vi leka? och är också tänkt för 9-12 år.
Maria Fagerberg bor i Linköping och hon skriver för vuxna. Hennes debut, Svart dam, har jag läst, men inte Lingonstigen 114. Den stoppar jag in i läslistan nu. Lingonstigen 114 kom 2009 och handlar om en familj där tonårsdottern drar sig undan och mår dåligt.
Det var tre författare från min hemtrakt. Om du går till Ugglan & Boken får du tips på författare från många olika delar av Sverige.
Nu är det hög tid att ta en titt längst bak i läslistan igen. Anledningen till att det har gått så lång tid sedan sist är att jag inte har läst Jacobs stege av Lyudmila Ulitskaya som är nummer 16. Och varför har jag inte gjort det? Jag skyller på Ulysses som jag håller på med att läsa. Inga fler tegelstenar förrän den är slutläst! Så därför hoppar jag tills vidare över alla alltför omfångsrika böcker i läslistan och går nu vidare till nummer 17.
Då har jag kommit till Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi. Hon är en amerikansk författare med afghanska föräldrar som kom till USA på 1970-talet. Boken ska handla om två kvinnor i Afghanistan. Flickan Rahima måste klä sig som pojke för att kunna hjälpa till att försörja familjen och eskortera sina systrar till skolan.
Som nummer 18 har vi Vedersakarens död av Hans Keilson (1909-2011). Han var en tysk-nederländsk författare av judisk familj och hans föräldrar deporterades till Auschwitz och mördades där. Själv flydde han till Nederländerna och gömde sig där. Först mot slutet av sitt liv blev han en känd författare.
Ja, det är mycket böcker hit och dit och det har kommit ut en del intressanta titlar den här hösten. Och så är det ju hyllvärmarprojektet som ska avslutas och de där böckerna som står och väntar så länge på bokvagnen. Men nog ska jag kunna klämma de här två innan året är slut?
David Svarthed har blivit avstängd från sin tjänst på universitetet. Han använder tiden hemma till att skriva om Illiaden. Det är vinter och han har svårt att sova på nätterna. Ofta står han vid fönstret om natten och tittar ner på den mörka parken utanför. En dag, efter att ha uträttat några ärenden och ätit lunch på stan, halkar han på en isfläck och slår i huvudet.
Det här är alldeles konkreta händelser och vidare i boken finns många fler men ju längre jag läser desto mer undrar jag vad som är verkligt. David Svarthed tycks ha hamnat utanför världen eller i en annan värld, eller han drömmer hela tiden eller han håller på att bli tokig. Eller inte alls. Anslaget redan från starten har en mörk lite overklig ton. Det är mycket vackert skrivet alltihop. Det är mörkt, svart, det är ogripbart. Gestalter skymtar. Minnen kommer upp.
Världen är kanske förvrängd. David Svarthed är missförstådd. Han har ingen bra kontakt med sin syster. Han råkar i affekt på ett möte på universitetet. Han griper efter halmstrån och som läsare både känner jag med honom och tycker att han är omöjlig.
Det är inte så lätt att skriva om den här romanen. Den är undflyende. David Svarthed befinner sig mestadels i en verklighet som jag känner igen, biblioteket, parken, stadens utkanter, kylan och snön, hans skrivbord och en katt som kommer på besök ibland. Men allt är så overkligt och hänger inte ihop. Kanske händer allt i hans huvud efter att han halkat på isen?
Nu tycker jag inte att jag måste förstå allt det här. Den svarta månens år är en roman att fundera och känna över och jag tror att var och en som läser får sina egna associationer och tankar. Det är en roman som gärna bör läsas om, tror jag. Den är mycket bra, spännande att läsa, svår att göra rättvisa och mycket gåtfull.
Den svarta månens år av Ellen Mattson, Bonniers 2021.
Mitt Lif och lefverne av Albert Engström publicerades 1907. Han hade redan skrivit en hel rad böcker så detta är ingalunda hans första. Så vitt jag kan se innehåller boken olika historier från olika delar av landet och utlandet med titlar såsom Lofoten, Hos lappar, En julafton i Uppsala och Fruntimmer, med mera.
De små berättelserna verkar vara ganska krångliga att läsa. Så här börjar till exempel Odensholm:
Så länge jag lefver, skall jag minnas en liten hafsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor och grund, där hvita bränningar dåna, rullar Finska viken mörkblå med fräsande toppar. Det blåser storm, men luften är ljum och på stranden, där hafsvinden brett ut enbuskarne som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén och jag.
Här tycker jag att det flyter förbi ganska enkelt ändå men det verkar finnas krångligare historier. Vill jag läsa den här boken? Jag vet inte faktiskt. Just nu känns det inte särskilt angeläget.
Mitt lif och lefverne Av Albert Engström, aktiebolaget ljus 1907.
Målaren Thomas Hudson bor på ön Bimini i Golfströmmen. Hans målningar säljs genom ett galleri i New York och han har också ärvt pengar och egendom så han klarar sig bra ekonomiskt. Hudson har tre barn med två olika kvinnor och de bor med sina mödrar långt borta från ön. Den äldste sonen är på väg att bli vuxen.
Solen strålar över ön. Alkoholen flödar, men Thomas Hudson håller ganska styvt på att han ska arbeta på förmiddagarna och roa sig efter det. Det är mellankrigstid och han lever gott med tjänstefolk, däribland en bra kock. Det finns många n-ord i den här första delen av boken och den ger en bild av de vita människornas överlägsenhet och bekväma liv. Men det är också vackert och känslofyllt. Thomas Hudsons söner kommer på besök och veckorna med dem är fint beskrivna. De badar och fiskar och Thomas Hudson bryr sig verkligen om dem och de älskar sin far.
Boken har tre delar. I den första bor Hudson på Bimini. Sedan kommer en mellanavdelning då han har flyttat till Cuba. Det är under andra världskriget och han har kommit iland efter ett av många uppdrag för USA. I den tredje avdelningen är han ute på uppdrag på havet igen med sin stora motorbåt och besättning.
Havet och fiske är mycket vackert och delvis dramatiskt beskrivet. Dramatik finns också i uppdragen under kriget men ännu mer i samvaron med sönerna under mellankrigstiden. Som läsare känner jag hur ljust det är, hur solen strålar och hur svårt det är att få upp de riktigt stora fiskarna ur havet. Jag upplever också barer och barsnack och rundgång och tjat. Prostituerade är en naturlig del av livet.
Lite för mycket dialog är det allt, boken borde ha stramats till, enligt min åsikt. Men Hemingway hann nog inte avsluta det här romanprojeket innan han gick bort. Han var också i dålig form under sina sista år med depressioner och mycket alkohol. Hemingway dog 1961 och Öar i strömmen gavs första gången ut på originalspråket 1970.
Men trots att dialogerna känns för långa och att berättelsen bitvis känns alltför noggrant detaljrik, är Öar i strömmen en bra bok. Där finns kärleken till sönerna, där finns ånger över vissa beslut Hudson har tagit i livet. Där finns djup sorg som Hudson måste brottas med. Och Hemingway kunde skapa stor dramatik. Avsnittet där hans tioårige och oerhört envise son kämpar för att få upp en jättestor svärdfisk ur havet är mycket spännande och skrivet med stor sakkunskap. Där fungerar det bra med det detaljrika och noggrannheten och allt utrymme som det fisket ges i romanen. Över huvud taget fungerar samvaron med pojkarna till att ge en bredare och djupare bild och känsla för huvudpersonen.
Jag läser på bokens omslag att romanfiguren Thomas Hudson är ett lätt maskerat självporträtt. Så är det kanske.
Öar i strömmen av Ernest Hemingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.
Det är halloweentider nu och vad ska man då ha i en tisdagstrio? Skräck kanske, men jag brukar inte läsa skräck. Spökhistorier passar bra förstås. De här böckerna har jag nog tjatat om förut, men man tager vad man haver som man har läst och uppskattat. Alla titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.
När skruven dras åt av Henry James. Också här spelar psykologin stor roll. En stor osäkerhet finns i berättelsen.
Och Berättat om natten av Niklas Rådström, en novellsamling med spökhistorier.
Om du nu vill ha flera tips på halloweenläsning kan du går till Ugglan & Boken. Där hittar du nog såväl skräck som fler spöken och annat som också kan passa.
Det är en hel del böcker som jag tycker att jag måste ha nu för tiden och Dolda gudar är den senaste som har kommit med posten. Jag läste nyligen Ödmården av Nils Håkanson och blev ganska förtjust i den, och när jag såg att en bok om översättning som han har skrivit har kommit ut i år ville jag gärna ha den. Nils Håkanson är själv översättare, främst från ryska.
Så här är var den då och jag ville väldigt gärna läsa den. Men när? tänkte jag först. Det börjar bli stockning på bokvagnen. Ska böckerna jag har köpt stå där så länge att de blir hyllvärmare? Räcker det inte med alla hyllvärmare som redan finns här hemma?
Men ett beslut växte fram att jag skulle läsa den efter den sista låneboken från biblioteket, de som jag tog hem på långlån när biblioteket stängde för golvrenovering. Och sedan såg jag att Dolda gudar var nominerad till Augustpriset, så då var det bara att sätta igång.
Fotografen Johanna Hall ärver sin farbror Jacobs lägenhet. Där finns också en dagbok skriven i chiffer och några gamla fotografier. Johanna Hall funderar över farbroderns kvarlåtenskap. År 1905 hade den sextonårige Jacob blivit skickad av sin far till London men han har aldrig berättat om den tiden. För att få veta mer reser Johanna Hall till London.
Här finns alltså ett mysterium och så småningom avslöjas att Johanna Halls farbror kom i kontakt med en obehaglig kriminell verksamhet under sin tid där. Berättelsen rör sig i två tidsplan, ett nu där vi får veta mer om Johanna Hall och hennes efterforskningar, och tiden omkring 1905 då vi får veta mer om farbroderns liv i London. Hans tid där ligger ju före första världskriget men även då hade många mist famlijemedlemmar i krig och sjukdomar och spiritism och seanser spelar viss roll i berättelsen, så inte bara att det finns ett mysterium utan också andeskådandet gör att romanen delvis får en mystisk stämning.
Johanna Hall är ensamstående och har flackat runt jorden och arbetat på många platser. Jag ser henne som lite rotkös och att undersökandet av farbroderns liv är ett sökande efter hennes rötter. Det är farbrodern hon har haft mest kontakt med i sin familj. Båda tidsplanen i romanen känns handfasta och äkta och miljön och stämningar är fint beskrivna. Eva-Marie Liffner måste ha gjort grundlig research och fotograferandets teknik och metoder verkar mycket vederhäftigt gestaltade.
Camera är ingen spänningsbok. Den är ganska långsam och vi får sannerligen inte veta allt. Johanna Hall får fram brottstycken av det som har hänt och brottstycken av henne själv kommer läsaren till del. På sätt och vis handlar Camera om att famla sig fram till en fast grund i tillvaron, en fast grund som kanske inte finns. Men boken är spännande att läsa. Att mer och mer uppdagas om vad som hände i London gör att jag hela tiden vill gå vidare. Samtidigt har jag funderingar och föreställningar om vad som kan ha hänt.
