Kanske har ni redan förstått hur jag har tänkt? Min trio handlar om kärlek.
Först har vi då Lady Chatterleys älskare av D. H. Lawrence. Den handlar om Constance Chatterley och skogvaktaren Oliver Mellors och deras kärlekshistoria. En bok som gjorde skandal på sin tid. Titeln är en länk till min text om boken.
Vilhelm Mobergs kärlekspar från Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna, Kristina och Karl Oskar, där hittar vi en strävsam och stark kärlek som varar länge. Den glömmer jag nog aldrig.
Harriet Vane och Lord Peter Wimsey är ett annat kärlekspar som jag inte glömmer i första taget. De förekommer i Dorothy Sayers deckare och som exempel här har jag Kamratfesten där Harriet Vane deltar i en festlighet på sitt gamla college som inte blir lika trevlig som hon hade tänkt sig.
Det var mina tre kärlekspar. Om du klickar in dig på Ugglan & Boken så hittar du fler par, kanske kärlekspar men också kollegor eller andra parhästar.
Om sanningen ska fram bytte jag för ett tag sedan. Från Kristina Lugn till Lars Forssell alltså. Han levde mellan 1928 och 2007, skrev poesi, dramatik och sångtexter och han var också översättare. Lars Forssell satt i Svenska akademien 1971-2007 på stol nummer 4. Han blev känd för den stora allmänheten genom sina sångtexter och när han skapade en show till Lill-Babs 1980 blev det mycket omtalat.
Den här diktsamlingen heter Sånger, som ni ser, men den innehåller inte sångtexter utan sonetter och det är rimmad, bunden vers enligt ett visst mönster. Sonetter är inget jag har läst mycket av så det känns bra att läsa den här diktsamlingen som jag har ärvt efter min far. Länken går till Wikipedias sida om sonetter.
På 1400-talet utvecklade Johannes Gutenberg en metod att trycka böcker med lösa typer. Man hade tryckt böcker före det men då hade man tillverkat hela boksidor. Under århundradena hade också många böcker och skrifter kopierats, en mycket omständlig procedur. Gutenbergs metod där typerna kunde plockas om och användas till många olika böcker innebar som vi vet en revolution i boktryckarkonsten.
Erasmus av Rotterdam, som den här boken handlar om, föddes troligen 1466. Han utbildades inom den katolska kyrkan, blev en lärd humanist och författare och gjorde en stor insats för att gamla grekiska verk skulle tryckas. Erasmus reste till många orter i Europa för att komma åt gamla manuskript och kopior. En nackdel med kopiorna var naturligtvis att kopisterna ibland gjorde fel och de kunde föras vidare i nya kopior. Erasmus gav ut en ny översättning till latin av Nya testamentet och han såg mer vetenskapligt på texterna och hur de borde översättas än vad katolska kyrkan gjorde. Ända sedan 400-talet hade Versio Vulgata varit den katolska kyrkans auktoriserade översättning av Bibeln. Här kom nu nya tankar och ett annat sätt att se på texterna och det uppskattades inte av katolska kyrkan. Men Erasmus blev berömd och högt aktad och hans skrifter lästes av många. Han skrev ett häfte i samtalsform, Colloquia, som användes i latinundervisningen och det blev vida spritt och också Adagia där han hade samlat grekiska och latinska ordspråk. Mest känd är hans Dårskapens lov där han kritiserar katolska kyrkan genom satir och humor.
Gutenberggalaxens nova innehåller mycket. Vi får bland annat veta en del om hur kopierandet går till, om hur tryckerier startas på många ställen, om hur böcker sprids, om reformationen, om hur idéer bryts, om humanism och öppenhet och om dogmatism. Erasmus dog 1536 och hans levnadstid var dynamisk där handel, företagande och köpenskap utvecklades och en framgångsrik borgarklass fick mer och mer inflytande. Det var en stormig tid med krig och uppror. Vissa härskare anslöt sig till protestantismen och medan andra stannade kvar i katolicismen. Reformatorernas anhängare kunde storma kyrkor och förstöra helgonbilder och utsmyckning och bränna böcker som de ansåg förde fram en felaktig tro. Katolska kyrkan brände kättare och kunde också förstöra böcker. Erasmus bytte hemort många gånger för att klara sig undan förföljelse.
Nina Burton tar ett stort grepp i den här boken. Det är inte lätt att göra den rättvisa. Tiden, idéerna, om att kunna uttrycka sig, att hitta den rätta stilen. Men också sjukdomar, strapatsrika resor, vänskap och om hur Erasmus klädde sig för att klara den kalla årstiden när han skrev. Gutenberggalaxens nova har också en diger litteraturlista för den som vill läsa mer. Den är en mycket bra bok som jag är glad över att ha här hemma och som jag får lust att komma tillbaka till fler gånger.
Gutenberggalaxens nova av Nina Burton – En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, Bonniers 2016.
På 1970-talet läste jag Sjövall-Wahlös deckare med Marin Beck som utredare. Jag hörde att de skulle vara inspirerade av Ed McBain och jag läste en eller två Ed McBain-deckare då men blev inte särskilt imponerad. De var väl okej men Sjövall-Wahlös böcker var bättre, tyckte jag.
Ed McBain (1926-2005) var en amerikansk författare och dramatiker. Han föddes som Salvatore Albert Lombino, tog namnet Evan Hunter 1952 och har skrivit ett flertal romaner under sitt vanliga namn men sina kriminalromaner under pseudonymen Ed McBain. Det Sjövall-Wahlö inspirerades av var Ed McBain-deckarna om poliserna i 87:e polisdistriktet i en amerikansk storstad, böcker där polisarbetet framställdes mer realistiskt än i många andra kriminalromaner.
Tio plus en som står i bokhyllan är inte den eller en av dem som jag läste på 1970-talet, alltså är den en hyllvärmare. Boken handlar om en krypskytt som skjuter den ena människan efter den andra och som poliserna försöker få fast.
Om krypskytten inte sköt på måfå, hur många namn hade han då på sin dödslista? Och vem var hans nästa offer?
Det är den korta texten på omslagets baksida. Jag kan nog tänka mig att läsa den här boken för att se om min reaktion blir densamma som på 1970-talet.
Tio plus en av Ed McBain, Bokförlaget Bra Böcker 1986. Översättning: Majken Cullborg.
Författaren åker runt i Sverige, till mejerier och till före detta mejeriarbetare och förtroendevalda. Han arbetar på Mål & Medel, Livsmedelsarbetareförbundets tidning. Men det här är ingen reportagebok, det är snarare en slags roman, en autofiktion. Författaren är på jakt efter det Röda mejeriet och den första arbetsplatsen han besöker i boken är ett mejeri i Malmö. Men där hittar han det inte. Istället får vi en gestaltning av det stora, automatiserade, digitaliserade mejeriet där arbetaren är en liten kugge i det stora maskineriet och hen inte har någon överblick över produktionen och heller ingen makt över den.
Röda mejeriet är den fjärde, fristående delen i en serie autofiktioner om makten över maten. Jag tolkar det som att det Röda mejeriet är en utopi där arbetarna har överblicken och stoltheten och yrkeskunskapen kvar, där tekniken har tagit över det tunga, hälsovådliga arbete som fanns förr, men där arbetarna inte är utbytbara hur som helst och där de har makt över produktionen. Mejeriernas historia finns med i boken, från hårt arbetande mejerskor med yrkesstolthet till det mekaniserade, digitaliserade jättemejeriet där allt är sönderhackat. Där skulle man kunna tro att produktionen är helt rationell, men alla olika förpackningar i olika modeller som mjölkprodukterna ska hällas i ställer till problem och jakten på ekonomisk vinst leder till mjölkbrist eftersom bönderna får så dåligt betalt för sin mjölk att många av dem måste lägga ner. Så leder marknaden till rationalisering och större och större enheter, men samtidigt till en splittring och rörighet. Språket i romanen gestaltar det, frenetiskt, en massa bitar överallt runt omkring i det stora mejeriet, det oväsnas och håller på. I avsnittet som beskriver hur arbetet gick till förr är språket ett helt annat, lugnt och fast.
Röda mejeriet ger inga svar på hur vi skulle kunna få ett bättre arbetsliv. Som läsare blir jag förd runt i snirklar och vindlingar och så småningom lägger jag ihop vad jag har läst. Jag vet en del mer om mejerierna och deras historia och jag har fått mycket att fundera på. En ovanlig och läsvärd bok.
Röda Mejeriet av Gunnar Brulin, Mat och Makt Förlag 2019.
Till den här tisdagen har Ugglan och Boken givit oss ett roligt ämne, och jag är mycket nyfiken på vad de andra bokbloggarna har plockat fram.
Den bok jag omedelbart kom att tänka på var Kirke, Madeline Millers roman som jag läste tidigare i år. Hon har har skrivit en historia som är inspirerad av den grekiska mytologin och Odyseen, men hon skriver med en helt annan och tankeväckande vinkling än i de ursprungliga myterna. En roman som jag rekommenderar. Titeln är en länk till mitt inlägg.
Som andra bok vill jag framhålla Eddan. Exemplet jag har här består av både Snorres Edda och den poetiska Eddan som innehåller fennrisulven, drakar (så vitt jag minns) och världens undergång och som är så dunkel och mystisk och som kan tolkas på flera olika sätt och nog aldrig förstås helt och hållet av oss.
Och vad skulle jag välja som den tredje? Det blev ingen bok utan en dikt: Ett gammalt bergtroll av Gustaf Fröding, ur diktsamlingen Stänk och flikar. Länken går till Projekt Runeberg där ni kan läsa hela dikten.
Ja, det var min trio. Hur ser det månne ut hos de andra bokbloggarna?
Kan man kalla det här novell? En kort berättelse är det i alla fall, med knorr på slutet. För nöjes skull säger bokens undertitel.
Berättelserna i boken kommer från sammankomster som författarna du ser på omslaget hade i Hans Alfredsons stuga på Söder. Jag föreställer mig att de fick en rubrik att fundera över till nästa sammankomst och När Charlie Parker besökte Sverige är en av dem. Stig Claesson, Hans Alfredson och Gunnar Harding har också berättelser i boken under samma rubrik. Gunnar Hardings superkorta bidrag är underbart.
Men här ska jag presentera Jaques Werups historia. Den handlar om hans mors kusin Charlotte Nissimova – tante Lotti – som redan som tonåring hade lämnat Ruse i Bulgarien och via Sverige hamnat i Paris. Och där besökte Jaques Werup henne ibland.
Alla ”européer” som gjort visit hos judiska släktingar på Balkan vet vilken ensidig känslostorm som väntade mig hos tante Lotti. Först två timmars gråt av rörelse (Min morbror från Stockholm besökte en gång en faster i Istanbul och fick efter en hel vecka lämna henne utan att hon hade upphört att gråta.) Därefter det skoningslösa tvångsmatandet. Minsta tveksamhet inför den sextonde maträtten och hennes ansikte skulle snöras ihop som ett russin och tårarna börja trilla igen. Jag måste helt enkelt gå ut och spy för att få plats med att visa min tacksamhet över att inte jag var en av dem som svultit och pinats. Innan minsta smula var uppäten var jag i hennes blickar okänslig för alla judars lidanden. Och avslutningsvis – efter den obligatoriska utskällningen för att jag då ännu inte hade några barn – skulle jag få en hel säck med kolonialvaror att släpa hem till folk som hon kände i Sverige.
Vad kan jag säga mer? Det här smakprovet berättar ganska mycket. Läs gärna den här berättelsen som är nöjsam, javisst, men som också har allvar.
När Charlie Parker besökte Sverige – Novell av Jaques Werup ur boken Åtta glas – Berättelser för nöjes skull, Wahlström & Widstrand 2004.
Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.
Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.
Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?
Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.
Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.
Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.
Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.
Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.
De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.
Tröttnat du inte på att intervjua, frågar folk mig ibland. Nej det gör jag inte. Jag kan tröttna på omständigheter kring en intervju, men att möta en människa tröttnar jag nog inte på förrän det är dags att dö.
Att intervjua celebriteter och andra svårfångade typer kräver framförallt psykologisk insikt, uthållighet och mod. Det journalistiska är bara en liten del. Jag hoppas att den här boken ska förklara varför.
Så skriver Stina Lundberg Dabrowski i förordet till den här boken som ska handla om vad som egentligen hände bakom kulisserna när hon träffade personer som Khadaffi, Nelson Mandela, Margaret Thatcher, Arnold Schwarzenegger, Jane Fonda, Hillary Clinton med flera.
Stina Lundberg Dabrowski har arbetat som journalist och programledare på TV. Hon har fått flera journalistpriser och hon har arbetat som professor i TV-produktion på Stockholms dramatiska högskola. En spännande och stark människa, absolut, och jag tror att den här boken kan vara både intressant och underhållande. Blir den läst någon gång? Ja, det tror jag.
Stinas möten av Stina Lundberg Dabrowski, Piratförlaget 2006.
Bergljot har brutit med sin familj, men en av sina systrar har hon en viss kontakt med. Plötsltigt får Bergljot veta att sommarhusen som föräldrarna äger ska överföras på hennes två systrar och att brodern protesterar eftersom husen har värderats alltför lågt.
Det är upptakten till den här berättelsen där författaren bit för bit skalar fram en familj där barnen har behandlas olika och där ett av dem, alltså Bergljot, har blivit utsatt för incest. Och där modern och syskonen inte har velat se det. De fyra syskonen är i femtioårsåldern men motsättningarna och förtigandet finns kvar och blossar upp när föräldrarna vill överföra stugorna på de två barn som fortfarande umgås med dem och testamente och arv ska diskuteras.
Hela historien är berättad inifrån Bergljot. Det är känslosamt och frenetiskt skrivet och mycket drabbande. Jag känner starkt hur svårt detta är för Bergljot och jag förstår att hon har varit tvungen att bryta med famlijen för att rädda sig själv. Det svåraste för henne är att hon inte har blivit sedd och att resten av famlijen inte har velat lyssna på hennes historia.
Men det finns också resonerande partier i romanen om vad lidande kan innebära för en människa och om ondska finns i oss alla. Hennes vän Bo pratar om konflikten mellan Israel och palestinierna där han tycker att parterna borde bryta med varandra, fast det kan de naturligtvis inte göra. Och förresten har ju Bergljot inte blivit helad trots att hon har brutit med familjen. De här resonemangen ger perspektiv på Bergljots lidande.
Och samtidigt är boken mycket spännande att läsa. Vigdis Hjort har skrivit en mycket bra roman om ett mycket svårt ämne. Men boken har verklighetsbakgrund och famlijemedlemmar har reagerat starkt. Som vid andra boklanseringar av berättelser om svåra famlijeförhållanden har olika familjemedlemmar olika syn på vad som har hänt och olika minnen. Det blev skandal. Här är en länk till Vi läser som handlar om Vigdis Hjort och om skandalen.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth, Natur & Kultur 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.
Mösstanten 