Hyllvärmare 2021 – hur gick det?

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Nu närmar vi oss nyår och det är dags att summera årets hyllvärmarprojekt. Alla är lästa utom Ulysses. Den kommer jag att fortsätta med nästa år, men det hindrar mig inte att lägga upp en ny hög med hyllvärmare för 2022. Det är ett bra sätt att få böcker lästa och det ger variation. Jag har skrivit om årets alla lästa hyllvärmare utom Öken. Det kommer ett inlägg om den boken på onsdag.

Detta är alltså böckerna som jag har läst:

En liten bok om ondska av Ann Heberlein
Elise, eller det riktiga livet av Claire Etcherelli
Liljecronas hem av Selma Lagerlöf
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka
Orientexpressen av Graham Greene
Öken av J.M.G. Le Clézio (kommer inlägg på onsdag)
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre
Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström
Öar i strömmen av Ernest Hemingway

I början av nästa år presenterar jag 2022 års hyllvärmarprojekt.

Vedersakarens död av Hans Keilson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

Hett i hyllan #136 – Ripley under water

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Ripley under water är Patricia Highsmiths femte bok om Tom Ripley och den sista i serien. Eftersom jag har läst de andra fyra med nöje vill jag gärna också läsa denna. Det har bara inte blivit av ännu.

Tom Ripley var en ovanlig huvudperson i en thriller när Patricia Highsmith kom med den första boken. Han är en man utan samvete när det gäller att mörda för att få fördelar och han är gestaltad så att i varje fall jag som läsare inte helt kan avsky honom så som jag borde avsky en seriemördare. För det är han ju faktiskt, en smart man som mördar när han behöver det för att få pengar och för att inte bli avslöjad. Men han har inte den där inneboende driften till att mörda som seriemördare i deckare brukar ha. Han är en intelligent kriminell med fin fasad.

Den här boken vill jag alltså läsa och jag har satt in den i min hög av tolv hyllvärmare som ska läsas nästa år. Boken vi har är en liten pocket och det kan hända att jag hellre lånar den på biblioteket för större text och mer bekvämlighet när det blir dags, men Götabiblioteken har den bara i svensk översättning, så vi får se.

Ripley Under water av Patricia Highsmith, Penguin books 1992.

De tre första böckerna om Tom Ripley läste jag långt innan jag började blogga, men den fjärde har jag ett litet inlägg om här på bloggen. Den heter The Boy Who Followed Ripley.

Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Catherine Raven har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Catherine Raven är en ovanlig människa. Hon har svårt att förstå de sociala koderna i mänsklig samvaro och hon känner sig inte ensam när hon lever ensam och mycket sällan träffar andra människor. Tvärtom har hon ett stort behov av ensamhet, en självvald situation där hon umgås med naturen. Hon har köpt en bit mark och låtit bygga ett litet hus i vildmarken i utkanten av det mänskliga samhället. Där bor hon och upplever och studerar naturen, vilket innebär en del hårt arbete med att ändra på växtligheten i närheten av huset för att skydda det mot skogsbränder och hård fysisk ansträngning när hon tar sig uppför och nedför oländiga bergssluttningar.

I den här boken finns många viktiga frågeställningar. Kan en människa vara vän med ett vilt djur? Ska man gripa in när man ser ett skadat djur eller är det riktiga att låta naturens processer ha sin gång? Hur är det med djurens medvetande? Och varför ska det vara så svårt att acceptera att vi människor är olika och att en del individer därför upplevs som osociala och konstiga fast de inte skadar någon annan utan bara vill leva på sitt sätt?

Den här boken svarar inte på de här frågorna, den ställer dem bara men jag känner att mitt svar på frågan om en människa kan vara vän med ett vilt djur är att Catherine Raven kan, just därför att hon är som hon är. Det är naturligtvis inte en vänskap där vännen tar ansvar för och hjälper en. Det kan inte räven göra. På så sätt blir det i viss mån en enriktad vänskap där människan tar ansvar för att inte gå över gränser och inte förvänta sig det omöjliga. Men författaren har också människovänner.

Räv och jag är personligt skriven. Den är spännande att läsa och ger både en viss insikt i naturlivet i området och känsla för landskapet och djurlivet och författaren. Hennes egna känslor är gestaltade så att jag förstår dem och där finns också en utvecklig av berättarens personlighet. Jag är glad att jag läste den här boken. Det var en fin upplevelse.

Räv och jag – En ovanlig vänskap av Catherine Raven, Norstedts 2021. Översättning: Meta Ottosson.

Tisdagstrion – Isigt, kallt eller vitt

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Isigt, kallt eller vitt är ett passande tema i december. Är det inte sådant väder vill vi i alla fall gärna ha en vit jul – utan trafiksvårigheter förstås.

Sådana förekommer i Orientexpressen av Graham Greene. Precis som i Agatha Crhisties Mordet på orientexpressen fastnar tåget i snön, men i Graham Greenes bok är expressen på väg till Istanbul, inte tvärtom. Graham Greenes Orientexpressen är en bra roman som kom ut lite före Agatha Christies bok. Kanske blev hon inspirerad? Men jag kan också tänka att Orientexpressen på 1930-talet måste ha varit en mycket spännande företeelse att fabulera omkring.

I Himmel och helvete av Jón Kalman Stefanson måste huvudpersonen som kallas Pojken klara sig igenom en fruktansvärd snöstorm när han tar sig över bergen från fiskeläget där han bor. Himmel och helvete var en stor upplevelse att läsa men jag har inte skrivit om den här på bloggen eftersom jag läste den innan jag började blogga. Jag länkar till förlaget.

I Den svarta månens år av Ellen Mattson som kom i år halkar huvudpersonen på en isfläck och slår i huvudet. Där finns också mycket snö, och kallt är det. Man kan också tänka att det är kallt i huvudpersonens liv. Han är ensam och har blivit suspenderad från sin tjänst på universitetet. Den svarta månens år är en bra och ganska gåtfull bok. En roman att kanske läsa om och att fundera över.

Om du vill ha fler exempel på isiga, kalla och/eller vita böcker kan du gå till Ugglan & Boken. Där hittar du fler tips.

Röd jul – novell av Klas Östergren

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Yllepläd över benen och julnovell – precis som det ska vara så här i december, och idag är det redan Lucia.

Den första novellen jag har läst ur Klas Östergrens nya julnovellsamling är Röd jul. Att jag valde den som den första beror nog på att jag själv har varit röd en gång i tiden. Jag tänker mig att den här novellen handlar om händelser dagen före julafton någon gång på 1970-talet. Berättelsen börjar så här:

Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för att han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick.

Berättaren har alltså en skuld att betala till granhandlaren och därför hjälper han honom att sälja granar. Försäljningen har inte gått bra tidigare. Alla andra gransäljare hävdar att de säljer skärgårdsgranar och dem köper människorna på Östermalm gärna. Argus, däremot, säljer danska granar och det är svårt att bli av med dem. Men nu ska han få hjälp av berättaren.

Dagen efter inställde jag mig, motvilligt, iförd långkalsonger, två par byxor, lottapäls och krimmertova. Argus hade en termos med kaffegök. Hans granar såg ut som vilka granar som helst och jag stuvade om partiet så att det skulle se nytt ut och började ropa ”Skärgårdsgranar!” åt folk.

Och se där, snart var skulden betald.

Det händer en hel del mer i den här berättelsen, men det får du veta först när du läser den. Novellen är skriven som ett kåseri med en lite allvarlig underton. Inte så dum att läsa så här års.

Röd jul – novell av Klas Östergren ur samlingen Julrevy i Jonsered och andra berättelser, Polaris 2021.

Röd jul har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter 1996 och den är också filmatiserad av SVT.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Rahima har inga bröder och det ställer till problem. I Afghanistan, i den by där Rahima bor bör kvinnor inte gå runt och uträtta ärenden om de inte ledsagas av en man. Det är också problem för Rahima och hennes systrar att gå i skolan. De får ta långa omvägar när de ska dit och hem eftersom pojkarna jagar dem. Och då, naturligtvis, blir inte pojkarna tillrättavisade utan flickorna får dåligt rykte. Rahimas far är borta mycket och han är beroende av opium. Rahimas mor har stora problem med att få inköp och andra ärenden uträttade. Därför bestämmer föräldrarna att Rahima får bli en bacha posh, alltså klippas och kläs som en pojke.

Det här visar den för mig hemska situationen för kvinnor och mycket konstiga, snedvridna, hycklande inställningen till kvinnor och män. När Rahima kläs som pojke accepteras hon som sådan. Hon kallas Rahim. Hon sparkar fotboll med killarna. Hon blir vän med en pojke och hon kan till och med arbeta och tjäna lite pengar till familjen. Romanen berättas i två tider. Rahima lever i modern tid och hennes släkting Shekiba lever i början av 1900-talet. Och sannerligen, Shekiba blir anställd som vakt i kungens harem och vad måste hon göra då? Jo klippa håret och vara klädd i manskläder som alla de andra kvinnliga vakterna. Då heter hon Shekib och kan alltså arbeta.

Det här betyder naturligtvis inte att kvinnorna annars inte arbetar. De håller hus och hem rena, sköter barnen och lagar mat och har hand om djur som finns i anslutning till hemmet, såsom höns. Allt det här arbetet är tidsödande utan moderna bekvämligheter. Dessutom kan det hända att de arbetar i jordbruket på fälten. Ovanpå det kan också sexlivet betraktas som ett svårt och smärtsamt arbete för de många kvinnor som gifts bort mot sin vilja. De måste ställa upp vare sig de vill eller inte oberoende av mannens brutalitet.

Jag berättar inte mer om handlingen i den här boken för att inte förstöra läsupplevelsen. Pärlan som sprängde sitt skal är nämligen en mycket spännande bok, en riktig bladvändare och både Rahima och Shekiba vill ha ett annat liv med mer frihet. Den här boken innehåller så mycket och den visar så klart hur gamla sedvänjor och traditioner lever kvar. Den ger också en del att fundera över om hur långt det måste vara till verklig demokrati i Afghanistan. Boken rekommenderas.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi, Louise Bäckelin förlag 2018. Översättning: Boel Unnerstad.

Hett i hyllan #135 – The Complete Short Stories of Ernest Hemingway

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Visst har jag läst noveller av Hemingway tidigare. För mycket länge sedan läste jag en novellsamling med titel The Snows on Kilimanjaro and Other Stories och jag räknar med att de novellerna finns i den här boken eftersom den ska innehålla alla. Men den här boken har jag aldrig läst ur och i den finns 70 noveller varav några inte har publicerats tidigare.

Så bra att min man köper så intressanta böcker ibland och så bra det är att Monika driver Hett i hyllan och att jag deltar så jag blir påmind om de böcker som vi har. Nu har alltså den här samlingsboken stått i bokhyllan tillräckligt länge för att bli betraktad som en hyllvärmare. Men det ska jag nog kunna ändra. Jag läser ju i alla fall minst en novell i månaden och då ska väl ändå någon av dem komma från den här boken.

The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, Scribner 2003.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

En flickas memoarer av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Sommaren 1958 var Annie Ernaux 18 år. Hon hade vuxit upp i en liten fransk stad och hade arbetarbakgrund, men hennes föräldrar ägde och drev en livsmedelsaffär kombinerad med ett café. Som många andra mindre bemedlade ungdomar sökte hon sig som ledare till ett sommarkollo i Normandie, ett sätt att kunna tillbringa sommaren på annan ort när det inte fanns pengar till någon semesterresa.

Hon ger sig iväg med tåg och skäms för sin mor som följer henne en bit på väg. Sedan släpper hon ut sitt hår och ser fram emot det nya livet som ska börja. Men det blir inte som hon drömt. Visst får hon sin första sexuella erfarenhet men den blir brutal och mannen bryr sig inte om henne.

En flickas memoarer är alltså en självbiografisk bok. Annie Ernaux söker sig bakåt i tiden. Vad minns hon från sommaren 1958? Hon har skrivit självbiografiskt tidigare. Faktum är att de flesta av hennes böcker handlar om henne själv och hennes minnen, men hon har aldrig tidigare skrivit om just den här sommaren. Hennes upplevelser måste ha varit mycket smärtsamma men hon skriver mycket sakligt. Det gör inte läsupplevelsen mindre stark, tvärtom. Hon vänder och vrider på det hon minns. Hon betraktar gamla fotografier.

Fram kommer en stark berättelse om hennes villkor som ung kvinna. Det fanns inte samma frihet att göra vad som helst för en artonårig flicka som för pojkarna. Deras villkor var helt annorlunda. Att leva ut – eller i det här fallet försöka leva ut – sin sexualitet gör att hon blir betraktad som hora. Hon kan inte de sociala koderna och vet inte riktigt hur en flicka ska bete sig. När jag läser En flickas memoarer är jag inte det minsta förvånad över att hon inte har skrivit om detta tidigare. Så oerhört smärtsamt det måste ha varit. Och det räcker inte med omvärldens fördömande. Hon känner skam över sitt beteende samtidigt som den unge mannen och andra unga män som utnyttjar henne – de som borde känna skam -naturligtvis inte anses som sämre. Allt ansvar läggs på flickan. Till allt detta kommer den unga flickans sociala osäkerhet.

Annie Ernaux har som sagt skrivit självbiografiskt många gånger tidigare. I en flickas memoarer sparar hon inte sig själv. Samtidigt som hon har förståelse för det hon gjorde som artonåring är hon mycket självkritiskt. Det gör boken än mer intressant. Författaren är en del av samhället och är präglad av föreställningarna om kvinnor och män precis som alla vi andra är, mer eller mindre. Dessutom känns den mycket aktuell när jag tänker på hur tonårsflickor har det idag. En flickas memoarer är det första jag läser av Annie Ernaux och jag vill absolut läsa mer.

En flickas memoarer av Annie Ernaux, Norstedts 2021. Översättning: Maria Björkman.

Tisdagstrion – Bröllop och begravning

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Bröllop och begravning. Jag tar det det tyngsta först. Plågsam kärlek av Elena Ferrante börjar med att Delia reser till Neapel för att ordna med begravningen av sin mor som har drunknat. Plågsam kärlek är en stark berättelse och den var Elena Ferrantes debutbok.

Nu är det ju tyvärr så att även bröllop inte alltid är en glad händelse. Riktigt eländigt är inte bröllopet i Vera av Anne Swärd, men en helt lättsam och lycklig tillställning är det inte. Bröllopet som inleder berättelsen är spektakulärt och dramatiskt. Det sker mitt i smällkalla vintern på en skärgårdsö i ett sommarhus som inte är vinterbonat. En bullrande, osannolik inledning till en mycket bra roman.

När vi fick temat Bröllop och begravning av Ugglan & Boken tänkte jag genast på Bröllopsbesvär av Stig Dagerman och jag bestämde mig för att läsa den, för det hade jag inte gjort. Hela boken handlar om en dag när bonddottern Hildur ska gifta sig med slaktaren Westlund. Bröllopsbesvär är burlesk, rolig ibland och mycket sorglig. Den är en kollektivroman som är värd att läsas.

Om du nu tittar in hos Ugglan & Boken får du fler tips på böcker på temat bröllop och begravning.