Det är bra att ha projekt, till exempel att läsa de skönlitterära Augustprisvinnarna som jag inte har läst. På grund av det köpte jag Sorgegondolen av Tomas Tranströmer och när jag hade läst färdigt Vild iris/Wild Iris av Louise Glück satte jag igång med den. Det känns bra att läsa lite Tranströmer igen. Det var länge sedan sist.
Sorgegondolen publicerades 1996 och fick Augustpriset samma år. Om du vill veta vilka vinnare jag läser i projektet har du dem här. Tidigare har jag läst och skrivit om Osebol av Marit Kapla och De sotarna! De sotarna av Lars Ahlin.
På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Kul att det var fler som kände sig manade att läsa Augustprisvinnare.
Berättaren i den här boken har en svensk mor och en spansk far och hon bodde i Spanien som barn under Francotiden. Nu är berättaren vuxen, gift och har en liten dotter. Hon reser med sin man och dotter till platser som har betydelse för hennes förståelse för hennes bakgrund.
Det verkar vara författarens egen bakgrund som det handlar om och i romanen finns en stor äkta känsla av sorg och frustration. Berättarens far var officer och Francoanhängare. Han hade läst Hitlers Min kamp och tyckte att den var bra. På väggen i lägenheten där Caterina bodde som barn fanns ett porträtt av Hitler. Caterina Pascual Söderbaum går tillbaka i generationerna och berättar om sin familj, både på sin mors och fars sida. Det är två mycket olika familjer med olika syn på världen. Familjen på författarens mors sida var inga Franco- och Hitleranhängare.
Caterina Pascual Söderbaum har också utvidgat bilden. Hon berättar inte bara vad hennes familjemedlemmar var med om. Titeln Den skeva platsen kommer från ett brev som Emily Dickinson skrev under det amerikanska inbördeskriget till överste Thomas Wentworth Higginson. I should have liked to see you before you became improbable. War feels to me like an oblique place. Och den allra skevaste platsen i den här romanen är för mig nazisternas avlivningsklinik på slottet Hartheim vid Attesjön i Österrike.
Caterina Pasqual Söderbaum har valt att berätta inte bara om vad hennes egna familjemedlemmar har varit med om utan också om Slottet Hartheim, om förintelseläger och om flyktingar i läger på grund av det spanska inbördeskriget. På så sätt gestaltar hon krigets och diktaturens yttersta konsekvenser. Det är detaljrika nedslag i olika händelser och mycket svåra förhållanden och hon har skapat en stark roman med ett vackert språk. Samtidigt finns minnen från vardagslivet. Allt avtäcks efter hand och bilden blir rikare och klarare. När jag börjar läsa känns det som om det ligger en halvgenomskinlig slöja över texten.
Att läsa den här romanen är en stor upplevelse. Den behandlar svåra frågor. Ansvar, vem är ansvarig för vad? Hur kunde berättarens mor leva tillsammans med en nazistanhängare? Och vem är Caterina som har den bakgrunden? Den skeva platsen är vacker, hemsk, sorglig och spännande att läsa. Den är ändå inte utan hopp. Bland personerna i boken finns kvinnor som arbetar för att hjälpa flyktingarna. Boken rekommenderas varmt.
Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Bonniers 2016.
Den här boken har jag haft med i en Top fem för länge sedan men det ledde tydligen inte till att jag läste den för den står fortfarande på bokvagnen och väntar. Den utspelas på USA:s östkust från fyrtiotalet till och med sextiotalet. Jag läser på baksidan:
Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House – själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.
Men tydligen blir inte livet lika lättsamt och glamouröst i fortsättningen:
Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena – nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed – återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället.
Det verkar ju spännande, det här. Romanen är Liza Klaussmanns debut och den är prisbelönt. Varför har jag inte redan läst den?
Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann, Pocketförlaget 2013. Översättning: Caj Lundgren.
Det är i slutet av 1920-talet. Zackarias är en pojke på tretton år som bor i Sundsvall. Han jobbar som springpojke på olika ställen i staden och han berättar vad han är med om. Diverse udda människor kommer in i hans liv, som fröken Thomasine Hassel som har psykiska problem, den före detta bondkomikern Blaren och före detta clownen Dixie som spelar på såg. Och sotarlärlingen Kurre som inte är något original men som har ett yrke som inte så ofta förekommer i romanerna.
De sotarna! De sotarna! är en ovanlig roman och intressant men jag har svårt för tonen i boken. Det finns en putslustighet som irriterar, inte överallt, men lite för mycket. Det märks att det är en språkmästare som har skrivit boken och det finns formidabla språkexplostioner likaväl som ett mer avmätt, städat språk men på vissa ställen känns det som om en ung person som vill briljera har skrivit. Det blir för mycket. Ta bort det där, tänker jag. Dessutom flyter berättandet ut ibland. Men kanske borde jag tänka att det faktiskt är Zackarias som berättar och inte författaren. Att det är Zackarias språk? Ett sätt att gestalta honom? Avsnittet om en kolarbonde skiljer dock ut sig från de andra. Det är mycket torrare och sakligare och jag har läst på Wikipedia att Lars Ahlin brukade experimentera med språket och skrev sina böcker på olika sätt.
Det finns ingen genomgånde historia som går mot sitt slut i boken utan flera historier, nästan som om det är noveller, och i ett par av dem blir det riktigt dramatiskt. Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men var den här boken verkligen bäst? Den fick ju Augustpriset. Men fast jag är lite tveksam inför den här romanen är jag ändå glad att jag har läst den. Tidigare har jag bara läst två böcker av Lars Ahlin, Tåbb med manifestet som jag läste när jag var ung och som jag inte minns något av och Kanelbiten som jag läste lite senare i livet med stor behållning.
De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin, Bonniers 1990.
Det här är den andra boken om Zackarias. Den första kom 1954 och heter Stora glömskan.
De sotarna! De sotarna! är den andra Augustprisvinnande skönlitterära boken jag läser i mitt Augustprisprojekt och nu har jag sex stycken kvar att läsa. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet.
Det finns mycket spännande litteratur från Irland och jag har läst alldeles för lite. Men lyckligtvis finns Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt med i mitt hyllvärmarprojekt för i år. Jag har läst den med behållning men inte hunnit lägga ut min text om boken än. Den kommer nästa vecka. Ängeln på sjunde trappsteget handlar om Frank McCourts fattiga barndom på Irland. Det är så fattigt och eländigt att jag kommer att tänka på sketchen med John Cleese och tre andra herrar där de försöker överträffa varandra i att ha haft den värsta barndomen. Typ ”Vi bodde i en skokartong på motorvägen.” I alla fall är den här boken läsvärd och den ger nog också en ganska sann bild av hur fattigt det var. Den är tragisk, mycket underhållande och levande.
Boken i mitten är en novellsamling av Edna O’Brien, Mina minnens hus som också är titel på en av novellerna. Den läste jag innan jag började blogga så jag har ingen bloggtext om den. Här är en länk till Wikipediasidan om Edna O’Brien. Mina minnens hus är det enda jag har läst av henne och jag vill absolut läsa mer. Hon har skrivit sedan 1960-talet och den senaste på svenska, Flicka, kom ut förra året. Så det finns mycket läsning som väntar där.
Längst till höger har vi Mästaren av Colm Tóibín. Det är det enda jag har läst av honom och det är en roman som inte handlar om en irländare utan om en amerikan, författaren Henry James. Men det är en mycket bra bok och titeln är en länk till min text om den. När det gäller Colm Tóibín finns det åtskilligt som jag vill läsa. Bland annat har jag hans självbiografiska En lång vinter i min läslista.
Som sagt finns det mycket litteratur från Irland och om du vill ha fler tips kan du gå till Ugglan & Boken.
Jag klantade till det lite när jag skulle beställa böcker från bokrean. Jag stoppade in de här tre i varukorgen hos nätbokhandeln – och så glömde jag att göra en beställning. Det kom bild efter bild på folks reaböcker på Instagram. Varför kommer aldrig mina? tänkte jag. Lyckligtvis insåg jag mitt misstag till slut och gjorde min beställning. Och nu är de här.
I år bestämde jag att bara satsa på klassiker och endast dessa tre. Det får räcka. De två novellsamlingarna är sådana böcker som är roligt att ha hemma. Jag läser sällan en novellsamling från pärm till pärm. Shirley av Charlotte Brontë visste jag ingenting om förrän jag såg den på rean. Den ska utspelas i norra England under den tidiga industrialismen och har kallats Charlotte Brontës mest feministiska roman och det är en nyöversättning så den ser jag fram emot att läsa.
Här ser vi alltså:
Damen med hunden & andra noveller av Anton Tjeckov, Modernista 2017.
I den här biografin finns Selma Lagerlöf både som privatmänniska, yrkesmänniska och offentlig person. Bortsett från det första kapitlet får man följa hennes liv kronologiskt. Mycket handlar om hennes skrivande men också om privatlivet. Det var intressant att få inblick i alla hennes kontakter med olika starka kvinnor under studietiden, under den period när hon arbetade som lärarinna och senare i hennes liv. Själv måste hon ha haft stor styrka. Hon tvivlade ibland på sig själv, men trodde också att hon skulle bli en stor författare. Och det gjorde hon i en tid och ett klimat när kvinnor och deras verksamhet ständigt förminskades och undervärderades.
Ett stort plus i boken är att den ganska ingående behandlar hur hon kämpar med sitt skrivande, hur hon arbetar och strävar både med skrivandet och för att utveckla sig. Det är ingen plötslig inspiration som har gjort henne till den stora författare hon var. Inspirationen och idéerna finns där naturligtvis, men utan hårt arbete och stor envishet och styrka hade hon nog förblivit okänd.
Anna-Karin Palm har valt att skriva om Lagerlöf genom att citera många brev och jag tycker att det ger ett gediget intryck. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att värdera om den här biografin är nära sanningen eller inte. Men det känns så och jag uppfattar att jag har fått en omfattande och levande bild av författaren och hennes tid.
Biografin har stort omfång men den är lättläst och för mig var den spännande och underhållande. Jag får lust att läsa Gösta Berlings saga igen, att läsa Nils Holgerssons underbara resa som jag fick förstörd när jag gick i skolan eftersom vi hade högläsning ur den, en efter en längs bänkraderna. Jag ser också fram emot att läsa Liljecronas hem som jag har med i mitt hyllvärmarprojekt i år. Dessutom har jag stoppat in en annan biografi över Selma Lagerlöf i min läslista på Goodreads, Selma Lagerlöf : Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund. Den titeln kan jag inte motstå. Dessutom ska det finnas mycket bilder i den boken.
Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, Bonniers 2019.
Stenkista trodde jag var en forntida grav men på fliktexten till Lars Gustafssons diktsamling läser jag att det är en anordning av trä som används som underlag för kajer och broar i sötvatten eftersom trä som är nedsänkt där inte ruttnar. En stenkista består av en lådliknande konstruktion som bogseras till byggplatsen och fylls med grov sten. På Wikipedia läser jag att stenkista är en grop som fylls med sten för att till exempel regnvatten från avloppsrör ska mynna ut där och sedan långsamt infiltreras i marken.
Nej det jag tänkte på var hällkista och det är något helt annat.
Stenkista i min bokhylla är ännu en av diktsamlingarna från min pappas bokhylla. Jag har läst några böcker av Lars Gustafsson (1936-2016) men aldrig denna. Det jag har läst av honom är prosa, inte en enda dikt fast han har skrivit poesi under hela sitt verksamma liv och det finns mer än tjugo diktsamlingar utgivna av honom enligt Wikipedia. Nu blir jag nyfiken på den här boken. Det är kanske på tiden att jag läser något av hans poesi också.
Stenkista av Lars Gustafsson, Natur och Kultur 1994.
Omslagsbild ”Stenkista” är utförd av författaren på en Macintosh Quadra med Aldus Super Paint läser jag i boken. Det säger kanske något om den tekniska utvecklingen sedan 1990-talet. Om bilden liknar en verklig stenkista vet jag inte.
Leonidas kommer från enkla förhållanden. Han han har fått kämpa för att finansiera sina studier. Men så ärvde han en frack av en judisk student som hade begått självmord. Klädd i den gjorde han succé på balerna i Wien och på så sätt blev Amelie från den rika släkten Paradini förälskad i honom och hans lycka var gjord.
Det är alltså i Wien på 1930-talet. Hitlers Tyskland har ännu inte gått in i Österrike men landet är påverkat av Hitlers politik. Leonidas är avdelningschef på utbildningsdepartementet. Nu ska han fylla femtio år och bland alla gratulationsbrev som kommer med posten finns ett kuvert med en kvinnas blekblå handskrift. Leonidas känner igen stilen och gömmer undan brevet och stoppar det i rockfickan.
Brevet kommer från en kvinna som Leonidas var förälskad i när han var ung. Han har haft en affär med henne under sitt äktenskap. Men inte nog med det. Hon är av judisk släkt.
Vad gör Leonidas? Hur ska han manövrera sig ut ur det här utan att riskera sitt äktenskap och sin ställning som ämbetsman? En kvinnas blekblå handksrift är en satirisk berättelse, eller åtminstone delvis satirisk som i ett kapitel som utspelas på departementet. Men jag upptäcker under läsningen att där också finns allvar, äkta förälskelse och Leonidas samvetskval. Och runt omkring Leonidas där han lever i sin glänsande bubbla finns antisemitismen och mullret från Hitlertyskland. Leonidas är inte utan känslor och samvete men han är också en opportunist som manövrerar bland blindskären. Ska man ha framgång i Wien måste man agera och vara på ett visst sätt. Situationen för judarna i landet blir sämre och sämre.
Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike. Den är intressant och högst läsvärd.
En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel, Ersatz 2016. Översättning: Ola Wallin.
Det finns musik både här och där i böckernas värld. Musik kan säga så mycket om en tid eller om personerna i berättelsen. Omedelbart kommer jag att tänka på fler än tre men detta är böckerna som jag har valt till dagens trio. Det är två böcker som jag har läst och skrivit om och en som jag vill läsa.
Tidens larm (eller The Noise of Time) av Julian Barnes handlar om den ryska kompositören Dmitrij Sjostakovitj. Eftersom han levde i Sovjetunionen under Stalin och Chrustjov handlar boken om konstnärens liv under terror i en diktatur. Om att anpassa sig eller inte. En mycket bra bok och titeln är en länk till min text här på bloggen.
Jazz är farligt av Bengt Ohlsson har jag däremot inte läst, men när jag fick syn på titeln stoppade jag genast in den i min läslista. Den handlar om en man som gjuter in föremål i betong, som reliker. Tidigare har han arbetat med en doktorsavhandling om kapten Haddocks kraftuttryck och det gör mig ännu mer intresserad av boken. Länken går till Bonniers sida om boken.
Sist men inte minst har vi För dig ska musiken bara vara ett smycke, en biografi över Fanny Mendelssohn av Ellinor Skagegård. Läser man den får man inblick dels i hur kvinnor har hindrats och hållits tillbaka som kompositörer, dels i diskriminering och förföljelse av judar i historien. Också här länkar jag till min bloggtext.
Om du vill få tips på fler musikaliska böcker kan du klicka in dig på Ugglan & Boken. Det är därifrån vi får alla trevliga teman till Tisdagstrion.
Mösstanten 