Vad finns där? Jo Där vägarna möts av Tommi Kinnunen. Han är en finländsk författare och Där vägarna möts är hans debutroman som kom 2014 på finska och 2016 i svensk översättning. Det är en släktkrönika som börjar med att den nyutexaminerade barnmorskan Maria flyttar till en by i nordöstra Finland i början av 1900-talet. Romanen har fått flera priser och rosats av kritikerna. Den vill jag gärna läsa.
Näst i listan står Swede Hollow av Ola Larsmo. Tidigare har jag bara läst en bok av Ola Larsmo och det är En glänta i skogen som jag rekommenderar varmt. En mycket spännande bok om vad som hände på en ort under andra världskriget.
Swede Hollow handlar om svenskar i ett slumområde i Saint Paul i Minnesota. De första invandrarna bosatte sig i skjul i Swede Hollow i slutet på 1800-talet. Bostadsområdet utdömdes som hälsovådligt 1956 och då hade invandrare från flera andra länder bott där efter svenskarna. Boken bygger på forskning om området. Swede Hollow publicerades 2016 och sedan dess har jag velat läsa den. Nu ska det alltså snart ske.
Olenka växer upp i Tallin i en familj som kommer från Ukraina. Efter att Sovjetväldet har fallit flyttar familjen till Donetskområdet i östra Ukraina. Familjens levnadsstandard sjunker. Pappan är mestadels borta i mer eller mindre skumma affärer och Olenka samlar pengar för att rymma till Västeuropa.
Ukraina har blivit ett land där den starke berikar sig med hjälp av hot och våld och där den fattige är mycket fattig. Människor försöker hitta olika vägar för att försörja sig och helst få välstånd. Vissa odlar vallmo till narkotikahandeln. Många unga kvinnor söker sig till äktenskapsförmedlingarna för att få en man från väst, några reser ut i Europa och blir modeller. En del blir prostituerade. Kanske kan man sälja sin ena njure för att få pengar? Många unga kvinnor blir äggdonatorer och behandlas med hälsovådliga hormoner. Kvinnor blir varor i en hård, korrupt värld.
Man kan få mycket genom mutor. Kan man inte muta står man sig ofta slätt. Det är också ett förljuget samhälle. Om man inte ljuger så berättar man i alla fall inte allt. De rika styr delvis med hot och våld men har en fasad av filantropi. På den byrå för äggdonationer där Olenka kommer att arbeta kan man inte erkänna att man håller på med verksamheten för att tjäna pengar. Det ser mycket bättre ut om de barnlösa paren tror att det man vill är att hjälpa.
I kapitlen hoppar författaren mellan olika tider. Berättelsen börjar i Helsingfors 2016 och ganska snart förstår jag att Olenka ligger illa till. Av någon anledning måste hon fly. Det är upplagt för en spännande, dramatisk berättelse, men för mig blir det aldrig riktigt spännande. Det är Olenka som berättar i romanen men jag kommer aldrig till att riktigt bry mig om henne och hur det ska gå. Kanske hoppandet mellan olika tider gör att jag aldrig kommer riktigt in i händelserna och miljöerna. Kanske hade jag alltför höga förväntningar på den här boken eftersom jag har läst tidigare romaner av Sofi Oksanen med stor behållning.
Men trots det är Hundparken en intressant roman om förstörelse och utnyttjande av människor och jag fick insikt i mycket som jag inte visste genom att läsa den. Den innehåller intressanta kvinnoöden och belyser hur kvinnorna måste manövrera i männens värld. Det finns också ett driv framåt i berättelsen. Mer och mer avslöjas efter hand. Så läs den gärna, du också.
Hundparken av Sofi Oksanen, Bonniers 2021. Översättning: Janina Orlov.
Också detta är en bok som jag hittade på bibliotekets bokbytardisk. Jag tyckte att den verkade intressant och det är den nog. Så här står det på baksidan:
Vad är bildning? Vad borde det vara? Vem är det som ska bildas, och vem är det som ska bilda? Har synen på bildning förändrats? Och hur ser vi på bildning i framtiden?
Det är nio författare, journalister, forskare och andra som skriver om bildningsbegreppet och de är:
Martin Aagård
Susanna Alakoski
Magnus Bremmer
Judith Kiros
Ola Larsmo
Qaisar Mahmod
Calle Nathanson
Kristina Sandberg
Ebba Witt-Brattström
Jag skriver som så många gånger förr att det här verkar intressant. Vad som bör räknas som bildning och om det är viktigt kan alltid diskuteras och ifrågasättas och jag vill gärna läsa den här boken men har inte gjort det än.
Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. Där har Marit Kapla intervjuat nästan alla invånarna. Ur intervjuerna har hon sedan tagit små utdrag, fragment, och satt ihop det till en diktsamling. Hon låter en person eller ett hushåll komma till tals i varje avdelning och i början av den är också huset där de bor utmärkt. Det tog en stund innan jag förstod att de små fyrkanterna som var utströdda på boksidan föreställde husen i byn och att den fyrkanten som var svart istället för grå föreställde huset där den intervjuade bodde.
Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol och känner orten väl. Hon har intervjuat under flera år så jag räknar med att hon har ett stort material. Ur det har hon vaskat fram detta, fåtaliga korta rader, och det gör att det som står där får en helt annan tyngd och klang och känsla än om hon hade publicerat mer fullständiga intervjuer. Det gör den här boken unik. Tror jag i alla fall. Här talar nästan alla som bor i Osebol. Det är röster från glesbyden som speglar utvecklingen under 1900-talet och in i 2000-talet. Skogsbruket var dominerande förr. Det var ett hårt slit och det behövdes mycket arbetskraft. Så mekaniserades skogsbruket mer och mer. Det var dåligt med arbetstillfällen och många måste söka sin utkomst långt därifrån.
Hur glesbygden alltmer glesas ut och unga försvinner. Hur butiker läggs ner. Hur skolor läggs ner och barnen får alltför långa skoldagar i och med att de måste resa så långt varje dag. Hur befolkningen blir äldre och äldre. Osebol innehåller mycket. Landskapet, älven, bron med två brovalv som är avstängd för trafik. Och faktiskt en liten rörelse åt motsatt håll. Gröna vågare kom på 1970-talet. Holländare köper hus i Värmland. Några flyttar dit för att starta turistverksamhet. Men mest är det avfolkning. En bygd som har varit livaktig, där alla kände varandra och många hjälpte varandra om det behövdes. En bygd som nu kanske ska dö? Som kanske ska bli ett turistreservat?
Boken Osebol kan läsas eftertänksamt. Själv svepte jag igenom den snabbt. Jag tror att båda sätten att läsa den har fördelar. Som jag läste den fick jag en överblick, en samlad bild, en känsla som stannar kvar. Jag rekommenderar den varmt till läsning. Bli inte förskräckt över bokens många sidor. Den är lätt att läsa fast den har tyngd.
Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing 2019.
Osebol fick Augustpriset 2019. Och i och med att den är läst har jag sju skönlitterära vinnare kvar att läsa i mitt Augustprisprojekt som har taggen #augustprisprojektet på Instagram.
Klassikern Moby Dick passar bra under den här rubriken. Den är full av djur och natur och handlar ju också om den farliga och grymma valjakten som vi idag vet har lett till en alltför liten valpopulation.
The Penguin Lessons handlar om en ung man som tar hand om en pingvin och den boken innehåller också både djur och natur. En varm och rörande historia. Jo, jag vet att jag nyss hade den i Tisdagstrion om biblioterapi, men här kommer den igen i alla fall.
Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben fick mig att förstå att träd och deras liv är något helt annat än jag trodde. Vad är samarbete och vad är intelligens? Det är frågor jag ställer mig efter att ha läst den boken.
Alla tre titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.
Det är Ugglan & Boken som har hand om Tisdagstrion. Om du går till hennes blogg får du fler tips om böcker på temat djur och natur.
Patricia Highsmith föddes den 19 januari 1921. Således är det hundraårsjubileum och vi får se nyutgivna titlar från flera förlag i år. På svenska har Januaris två ansikten alldeles nyss kommit från Modernista och mycket mer ges ut på engelska.
Och se vad som kom med posten! Min man hade köpt Under a Dark Angel’s Eye där man har samlat noveller av Patricia Highsmith och även The Tremor of Forgery som Graham Greene anser är hennes bästa roman. Mer spännande läsning i våra bokhyllor alltså.
Eftersom det är jubileumsår får jag väl se till att jag läser Carol också. Den har funnits i min läslista ganska länge och den romanen är så vitt jag vet den enda av Patricia Highsmith som inte är en thriller.
Här på bilden ser vi alltså:
Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.
The Tremor of Forgery av Patricia Highsmith, Virago 2021.
I en indonesisk kuststad blir konstnären och kvinnotjusaren Anwar Sadat mördad. Den unge mannen Margio har bitit ihjäl honom. Han erkänner genast att han har bitit av konstnärens halspulsåder men han menar att han inte är skyldig. Det är den vita tigern som finns inom honom som har gjort det.
Det här verkar ju helt galet. Men Margio är för övrigt en vanlig fattig ung man. Så backar författaren bakåt i tiden och börjar berätta historien som leder fram till dådet. Han går så långt tillbaka som till Margios mors barndom och ungdom då hon blev förlovad med Margios far redan som barn. Eka Kurniawan berättar sakligt och detaljrikt om det som händer och historien rör sig obönhörligt mot slutet och när vi är där känns det som om det var oundviktigt. Det var så här det måste sluta.
Det är ett fruktansvärt, bestialiskt brott som boken börjar med. Men den innehåller mycket vardagsliv och den speglar samhällsutvecklingen från de traditionella sederna i byn där Margios mor växte upp till nutiden då Anwar Sadats dotter Maharanih studerar på universitetet. Att en människa kan ha en tiger inom sig tror jag ingår i indonesisk folktro. Så berättelsen är både gammaldags och modern. Där finns fattigdom och hustru- och barnmisshandel som antagligen inte är olaglig. I alla fall ingriper ingen. Där reser många män bort från byarna för att söka arbete. Där finns förhoppningar och drömmar och gryende kärlek. Tigermannen är en intressant roman som jag rekommenderar.
Tigermannen av Eka Kurniawan, Nilsson 2020. Översättning: Stefan Danerek.
Här är ännu en bok från min bokvagn och den tillhör dem som jag hittade på bokbytardisken på biblioteket. Det är en självbiografi där Per Wästberg berättar om sitt liv från det han var tjugo till trettiotvå år gammal på 1950-talet och början av 1960-talet.
En vändpunkt i hans liv var att han reste till Rhodesia, Sydafrika och Moçambique 1959.
Han möter rasförtryckare och frihetskämpar, färdas genom ett ännu kolonialt Afrika och blir så drabbad att ett djupt och livslångt engagemang väcks, mot rasism och apartheid, för frihet och demokrati.
Det läser jag på bokens baksida och vidare står det att Per Wästberg skildrar livet i Uppsala och Stockholm under sent 1950-tal, en tid med spännande möten och rikt umgänge och att här finns porträtt av kända kulturpersonligheter.
Per Wästberg har ett långt författarskap bakom sig men den enda bok jag har läst av honom är Halva kungariket som kom 1961 och handlar om en ung man som tillbringar en sommar i Stockholm och möter den första kärleken, så den här vill jag gärna läsa.
Per Wästberg är ledamot i Svenska Akademien. Han debuterade som mycket ung, endast femton år gammal, med novellsamlingen Pojke med såpbubblor.
Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.
Boken publicerades först på Wahlström & Widstrand 2007.
Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.
Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.
De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.
Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.
Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.
Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.
Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.
Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.
Som vanligt håller jag mig till skönlitteraturen och här är mina tre böcker:
Tennisspelarna av Lars Gustafsson. Den har jag inte läst men jag har den i min läslista och orsaken till det är att jag läste Skuggan av Marit Furn för en tid sedan. Där berättar hon att hon har fått huvudpersonens omöjliga namn Pietziewzskoczsky just från Lars Gustafssons Tennisspelarna. Hur mycket Gustafssons bok handlar om tennis vet jag inte. Det är en kort roman på endast 96 sidor och den ska vara en satirisk berättelse om förhållandet mellan Europa och USA. Tennisspelarna kom första gången ut 1977 men finns i en nyare utgåva från Modernista som kom 2013.
De åtta bergen av Paolo Cognetti. Där finns mycket friluftsliv eftersom huvudpersonens far älskar att vandra i bergen och bestiga toppar. Den boken har jag läst och skrivit om så titeln är en länk.
Ingen konst av Péter Esterházy läste jag förra året i projektet Månadens språk. Där förekommer en hel del fotboll. Också här är titeln en länk till min text om boken.
Om du vill ha fler tips på böcker om och med sport och friluftsliv kan du gå till Ugglan & Boken.
Mösstanten 