Plågsam kärlek av Elena Ferrante

Delia kommer till Neapel från Rom för att att ordna sin mors begravning. Hon har drunknat vid den semesterort där Delia och hennes föräldrar och syskon brukade tillbringa juli månad när hon var barn.

På kvällen då Delias mor dog ringde modern några märkliga telefonsamtal till sin dotter. Hon skulle resa till sin henne i Rom, men hon kom aldrig. På begravningen deltar en man kallad Caserta. Delias morbror hatar honom och Delia minns namnet från barndomen. Hon börjar tänka tillbaka. Barndomsminnen kommer glimtvis. Hon besöker sin barndoms kvarter och letar efter Caserta. Hon tillbringar tid i moderns lägenhet och hon pratar med grannfrun. Delia vill veta vad som hände de sista dagarna av moderns liv.

Plågsam kärlek är en koncentrerad berättelse där det händer mycket och där Delia kommer underfund om både delar av sig själv och om sin mors liv. Frågan om vad som har hänt hennes mor, varför hon drunknade, driver berättelsen, men också Delias ökande förståelse av sin barndom och sin mor.

Det är mycket kropp i den här romanen. Delia får mens under begravningen och blodet rinner, det är mensvärk, hunger, längtan efter sex, det är dofter, det är lukter, det är oljud, det är trafik och skrik, det är minnen av faderns misshandel av modern och många starka motstridiga känslor. Neapel slår mot Delia som en larmande vägg som hon går in genom och där hon lär sig mer om sig själv och sitt förhållande till sina föräldrar. En bra bok som jag rekommenderar.

Plågsam kärlek, eller L’amore molesto på italienska, är Elena Ferrantes debutroman och den kom ursprungligen ut 1992 enligt Wikipedia.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Barbro Andersson.

Tisdagstrion – De senaste böckerna som jag fick hem

Nu är Tisdagstrion igång igen och den här veckan vill Ugglan & Boken veta vilka böcker som har hittat hem till oss alldeles nyligen. Här är tre böcker som nyss kom till mig, en lånad, en fådd och en som jag har köpt.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith. Min man håller på med att läsa Ripleyböckerna och nu har han kommit till den fjärde. Eftersom jag misstänkte att jag inte hade läst den ville jag också göra det. Jag uppskattar Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley. Thrillerunderhållning med kvalitet. Den boken är lånad från biblioteket.

Transformationen av Magic Frigren. Det här är något mystiskt magiskt har jag förstått. Från baksidestexten: Vad händer när livet inte blir som man tänkt sig? Melly, en ung vilsen kvinna får rådet att byta miljö för rekreation. Istället invigs hon i en värld av märkliga hemligheter. Besynnerliga symboler hittas bakom en tavla. Ett dolt rum upptäcks. En mystisk dagbok är på villovägar. Den här boken har jag fått av författaren själv. Tack, Magic Frigren!

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood. Den ska handla om ett ungt par som drabbas hårt när den ekonomiska krisen slår till. De får erbjudande att delta i ett socialt experiment. Om de skriver under ett livstidskontrakt får de arbete och bostad sex månader om året, men de övriga månaderna måste de tillbringa i ett fängelse varje år. Det låter som en inte helt önskvärd framtid men jag ser fram emot att läsa den. Margaret Atwood tillhör mina favoriter och den här boken har jag köpt.

Och nu är jag nyfiken på vad de andra bokbloggarna har fått tag på.

Månadens språk är bulgariska

Det visade sig att jag hade en bok av en bulgarisk författare i min läslista: Gata utan namn av Kapka Kassabova. Hon föddes 1973 och lämnade Bulgarien som tonåring och bor sedan 2005 i Skottland. Gata utan namn är en självbiografisk bok som blir spännande att läsa.

Sedan var det inte så mycket bevänt med mina kunskaper om Bulgarisk litteratur. Elias Canetti har visserligen bulgariska rötter men betraktade sitt verk som österrikisk litteratur. Så då sökte jag lite på nätet och fick reda på att författaren Jordan Raditjkov (1929-2004) var en av Bulgariens mest kända författare efter andra världskriget. Av honom finns en novellsamling, Middagshetta, utgiven på svenska och ur den tänker jag läsa åtminstone en berättelse som får bli augusti månads novell här på bloggen.

Så blir det för mig med Månadens språk den här månaden. Ett bra projekt om du vill utvidga din läsning.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund

I juli 1965 påträffades den 18-åriga Kickan Granell död i sitt hem på Söndagsvägen i Hökarängen. Hon var ensam hemma, föräldrarna var bortresta och hon väntade på svar från en sekreterarutbildning hon hade sökt in på. Först trodde poliserna att hon hade begått självmord, men efter några dagar insåg man att hon var mördad. Till en början hade man svårt att förstå hur.

Peter Englund har intresserat sig för detta brott som skedde på 1960-talet bland annat för att han växte upp då men han bodde på en helt annan plats i Sverige. Jag växte också upp då men jag kan inte minnas det här mordet fast det skrevs mycket om det i pressen och det var ett hett ämne på TV. Men Peter Englund har inte bara skrivit om brottet. Han beskriver också tiden och Hökarängen. Radhusen på Söndagsvägen var inte något massbygge. De var tänkta som bra och fridfulla bostäder med mycket natur runt omkring. Att mordet skedde just här var antagligen extra omskakande. Och ett sexualmord på en ung flicka på väg ut i livet, som dessutom var ensambarn, det känns extra hårt och tragiskt.

Englund beskriver alltså tiden, hur tonåringarna kunde leva, musik, TV-program, rivningar av hus och omgestaltning av samhället mitt under 1960-talet när många såg optimistiskt på framtiden och det inte var svårt att få ett jobb. Så om man läser boken får man inte bara en berättelse om ett mord utan också om Sverige just då. Men berättelsens kärna, det som driver den framåt, är hela tiden brottet och utredningen.

Englund har letat i arkiv, han har nagelfarit hela utredningen och också gjort vissa intervjuer, fast de flesta som var inblandade är inte längre i livet. Han är historiker och han berättar mycket sakligt och trovärdigt. Trots det – eller kanske just därför – är boken mycket spännande att läsa, mer spännande än de flesta deckare. Den är en riktig bladvändare som ger en bild över dåtidens polisarbete och samhället runt omkring. Eftersom boken är så spännande vill jag inte berätta mer om handlingen. Jag rekommenderar den varmt.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund, Natur & Kultur 2020.

Hett i hyllan #66 – High Fidelity

Nu har jag kommit till en oläst bok i hyllan som känns mer sommarlätt än den förra, High Fidelity av Nick Hornby. Den enda erfarenhet jag har av honom är filmen Om en pojke som är baserad på hans nästa roman, alltså den som kom efter den här. Filmen gick på TV för en del år sedan och jag halkade in på den och tyckte den var bra. Jag har alltså aldrig läst något av Hornby men det vill jag gärna göra.

Texten framtill på boken är kanske lite svår att läsa, så här är den:

Brilliant … av very funny and concise explanation of why we men are as we are. If you are male, you should read it and then make you partner read it, so they will no longer hate you but pity you instead. Harry Enfield, Independent on Sunday.

Jag tror inte att min man måste tvinga mig att läsa den här boken. På baksidan hittar jag:

Made me laugh out loud more than any book I can remember. Tony Parsons, Daily Telegraph.

Naturligtvis är de här citaten utvalda som reklam för boken, men jag tror att den verkligen kan vara både kul att läsa och ha djup.

High Fidelity av Nick Hornby, Indigo 1996.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Band – En äktenskapsroman av Domenico Starnone

Boken börjar med några desperata och bittra brev som Aldos hustru Vanja har skrivit till honom. Aldo har övergivit sin familj efter att ha träffat en ung, vacker kvinna.

Aldo är över sjuttio nu när han tänker tillbaka på sitt äktenskap. Han och Vanja gifte sig när de var unga, och skaffade barn för att det var så det skulle vara. Åtminstone ser det ut så från Aldos synpunkt. När han rannsakar sig själv finner han att han aldrig har varit riktigt närvarande i äktenskapet och att han inte heller var en närvarande förälder, också innan han lämnade familjen. Han ville ha frihet. Var det inte så livet skulle vara? Var det inte så trenderna var när han och Vanja var yngre? Man skulle leva ut sina drömmar och ha frihet.

Jag vill inte säga mer om det som händer i boken eftersom den är spännande och koncentrerad och i varje fall jag inte kunde räkna ut slutet på förhand. Att berätta för mycket kan förstöra läsupplevelsen. Jag kan inte påstå att jag står på Aldos sida. Jag lutar nog mer åt hans hustrus. Men jag är ju kvinna och jag har också läst Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som jag tycker att den här boken hänger ihop med. Men varken Aldo eller Vanja är enkla romanfigurer, och det framstår inte som solklart att den ena eller den andra parten har handlat helt rätt eller fel. Och som läsare förstår jag att de två har påverkat varandra och att deras liv kunde ha blivit annorlunda med någon annan.

Det jag kan säga är att Band är en bra bok. Den är skickligt skriven. Här finns inga onödiga partier. Handlingen går obönhörligt framåt och ger ett porträtt av en man och ett äktenskap där det finns barn och vilka konsekvenser föräldrarnas agerande kan leda till. Efter läsningen har jag mycket att fundera på så som det brukar vara när man har läst en bra bok.

Band – en äktenskapsroman av Domenico Starnone, Bazar 2018. Översättning: Helena Monti.

Tegelstensrapport #4

Nu känner jag mig som ett flitigt bi efter att ha läst både Jakobsböckerna och De nakna och de döda. Fler tegelstenar blir det inte den här månaden. De nakna och de döda gick inte lika smidigt att läsa som Jakobsböckerna. Mer möda och längre tid behövdes, men det var värt besväret. Nu beror det delvis på att jag har haft förmånen att umgås med mina nära och kära några dagar. Utomhus förstås. Det värmer i hjärtat. Viktigare än alla böcker.

Men sedan är frågan: Kommer jag att läsa Samlade verk av Lydia Sandgren i år (689 sidor)? Jag vill gärna. Och så har jag två böcker på bokvagnen, också med ett försvarligt antal sidor. Det är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf (681 sidor) och Herman Melvilles Moby Dick (654 sidor). De har stått ganska länge på bokvagnen och väntat och om jag inte passar mig kommer de att bli hyllvärmare. Jag har mina regler och bestämmelser, förstår ni. Om en bok har väntat på att bli läst hemma hos mig i ett år, då har den blivit en hyllvärmare.

Och vad gör det? kanske ni frågar er. Ingenting alls egentligen. Men de står där på bokvagnen och pockar på uppmärksamhet och Lydia Sandgrens bok finns i min läslista och vill absolut bli läst, det känner jag varje gång den glimtar förbi.

Nej nu får jag skärpa mig och hitta bikänslan igen. Inte gnäller bina om att det finns för många blommor.

En författare som jag vill läsa mer av

Anne Swärds böcker kom jag inte i kontakt med förrän jag började blogga. 2018, det första året, såg jag hennes roman Vera i bloggar och på Instagram. Jag blev intresserad och läste den och den var mycket bra. Sedan visade det sig att hon blev invald i Svenska akademien och det gjorde att jag blev ännu mer intresserad av hennes författarskap. Så i år kom hennes nästa roman Jackie som jag också uppskattade mycket.

Anne Swärd har skrivit ytterligare tre romaner: Hennes debutroman Polarsommar som kom 2003 blev Augustprisnominerad. Den skildrar en familj i kris. Efter det kom Kvicksand (2006) och Till sista andetaget (2009). Kvicksand utspelas i Köpenhamn ”i en nära framtid” skriver förlaget. Någonting har hänt och allt är inte som det var tidigare. Till sista andetaget utspelas på 1970-talet på en liten ort i Skåne. Flickan Lo och pojken Lukas träffas och de blir vänner.

Det finns många författare som jag vill läsa mer av. Det finns en uppsjö av bra böcker och många intressanta författarskap, mer än jag någonsin har möjlighet att läsa, men här har jag en chans att komma ifatt. Anne Swärds tre tidigare romaner, det vore väl ingen omöjlig utmaning att läsa dem? Alltså vill jag läsa åtminstone Polarsommar i år.

Det är egentligen fantastiskt hur det ena ger det andra hela tiden. Ibland kan det kännas stressande med alla böcker som man inte hinner läsa, men det vore så mycket värre om litteraturen skulle ta slut.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk

Jakobsböckerna handlar om sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina.

Judarna i Polen var vid den här tiden inte fullvärdiga medborgare. De tilläts bo och försörja sig i landet men de fick inte ha vilka yrken som helst. Deras tillvaro var osäker. Vid dåliga tider eller på grund av att någon maktperson hade behov av det förföljdes de, misshandlades och dödades och fördrevs från sin bostadsort. Ett rykte som tidvis användes för att jaga upp stämningen mot judarna var att de dödade små kristna barn och använde deras blod när de tillredde sitt osyrade bröd. Religionsfrihet rådde inte i Polen (heller inte i Sverige) vid den här tiden så en sekt var inte tillåten.

Jakob Frank är alltså huvudperson men han ses inte inifrån i Jakobsböckerna utan utifrån av personer som var med i hans rörelse och andra personer samt av författaren som har tagit ett stort grepp över människor, händelser, ideologi och Polens historia. Boken är full av verkliga historiska personer men sannolikt finns också vissa som är påhittade. Den är spännande och rörande och platser och människor, miljöer, dofter, kyla, gyttja och värme gestaltas så att det blir starka bilder och berättelsen får kropp. Dessutom innehåller den en andlig dimension med många, delvis mystiska resonemang. Ordet är viktigt. Ord och skrift. Siffror och talmystik också.

Sektledare fascinerar mig därför att jag har så svårt att förstå sådana människor. Finns det någon sektledare någonstans som verkligen bryr sig om andra människor och deras väl och ve? Jakob Frank i boken jag har läst verkar drivas av maktbegär. Kanske tror han åtminstone delvis på sin ideologi men resultatet blir att han utnyttjar andra människor. Kvinnor och även pojkar blir utnyttjade sexuellt och själv har han alla rättigheter, även till att bestämma vilka män och kvinnor som ska bli par. Ett ideologiskt skäl till detta är att han är Messias och att de lever i de yttersta dagarna och det står i skrifterna att då vänds allting uppochner och bakochfram. De gamla reglerna om samvaro mellan män och kvinnor gäller inte längre. Dessutom offrar massor med människor pengar och värdesaker och detta använder Jakob Frank till att driva ett hov men många underlydande. Samtidigt skuldsätter han sig.

Dessa bländande människor som kan dupera så många och som utnyttjar människors svagheter är intressanta dels som personer som jag inte förstår mig på, men också genom alla följdverkningar. I Jakobsböckerna blir jag förflyttad till en annan tid, till Polen, Österrike, det som idag är Tyskland och till det Osmanska riket. Boken ger en fantastisk historielektion som är både intellektuell och kroppslig, grym, intressant och även rolig på vissa ställen. En djupt mänsklig bok som jag rekommenderar. Det enda jag reagerar negativt på är psalmerna och verserna som finns här och där. Jag vet inte om det beror på mig, men prosan är så bra och så sticker verserna ut som ganska klantiga. Beror det på översättningen? De är kanske bättre på polska?

Men detta sista är också det enda, lilla som jag kan anmärka på i den här boken. Den får ändå fem stjärnor.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, Ariel och Bonniers, 2019. Översättning Jan Henrik Swahn.

Hett i hyllan #65 – Mortality

Här är återigen en svart bok med tungt innehåll. Med andra ord en bok som jag tvekar inför. Men den har fått mycket positiva omdömen verkar det som.

Christopher Hitchens (1949-2011) var en brittisk-amerikansk författare och journalist. Enligt Wikipedia var han revolutionär trotskist i sin ungdom men ställde sig senare bakom Bushadministrationens intervention i Kosovo och dess politik i mellanöstern. Mest känd är han som ateist och religionskritiker.

Christopher Hitchens bror Peter Hitchens var också trotskist i ungdomen men blev senare troende kristen och paleokonservativ enligt Wikipedia. Paleokonservatism ska innebära tradition, begränsad stat, antikolonialism, antifederalism, och ”religiös, regional, nationell och västerländsk identitet.”

De båda bröderna utvecklades alltså åt två olika håll och 2001 bröt de med varandra privat men träffades ibland i officiella sammanhang. År 2010 visade det sig att Christopher Hitchens hade drabbats av matstrupscancer och han avled 2011. Den här boken, Mortality, är skriven under sjukdomstiden.

Mest känd av Christopher Hitchens böcker är dock Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Den kom 2007 på engelska och 2008 på svenska. Själv har jag hittills inte läst något av Christopher Hitchens.

Mortality av Christopher Hitchens, Atlantic Books 2013.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.