Patricia Highsmith har skrivit fem böcker om Tom Ripley och det här är den fjärde. Tom Ripley bor i en by i Frankrike, inte så långt från Paris. Han är gift med en fransk kvinna som kommer från en förmögen familj och huset de bor i bekostas av hennes famlijepengar. Ripley sysslar fortfarande med mer eller mindre skumma affärer.
Så dyker em amerikansk pojke upp. Han är sexton år gammal och har rymt från sin rika familj. Hans far har nyligen dött genom att hans rullstol for över kanten på en klippa. Ripley fattar tycke för pojken och hjälper honom. Romanen går ganska långsamt framåt. Den är ingen rafflande bladvändare men spännande ändå att läsa. Vi får följa Ripley och pojken både i Paris och i Berlin. Några ganska osannolika händelser finns med i boken men det känns ändå som om det mesta kunde ha hänt.
Varför Ripley hjälper pojken framkommer aldrig klart i berättelsen och det är bland annat det som bidrar till att boken är så pass bra som den är. Patricia Highsmith berättar ganska detaljerat om vad som händer men hon berättar inte allt. För mig framstår inte Ripley som en typisk thrillerpsykopat, men mellan raderna framkommer det klart att han inte förstår att andra människor har ett samvete.
The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith, Heinemann 1980.
Temat som vi har fått från Ugglan & Boken till denna tisdag är alltså Jorden runt. Jag väljer att göra nerslag i tre av jordens alla länder i tre olika världsdelar. Här är några böcker som jag har läst i år och skrivit om på bloggen.
Alla titlarna är länkar till mina texter om böckerna så jag skriver inte mer om dem i det här inlägget.
Men nu är jag ganska så nyfiken på vad jag kommer att få se hos de andra bokbloggarna. Om du klickar in dig på Ugglan & Boken så hittar du deras böcker.
Det är en sommardag år 1963 på en järnvägsstation. Tåg nr 704 har punktligt avgått från grannstaden och ska ankomma om 15 minuter. Men tåget dröjer. Människor som ska resa med tåget står och stampar på perrongen. På ett sidospår står ett militärtåg som inte kan släppas iväg eftersom det inte finns dubbelspår och tågmötet måste ske vid stationen.
Och tiden går.
Så börjar Novellen Middagshetta, skriven av den Bulgariske författaren Jordan Raditjkov. Det är en spännande och stark historia med ett barn som är i fara i centrum. Där finns bönderna i ett kollektivjordbruk, tågklareraren och officerare och soldater eftersom det pågår en militärövning i trakten. Jag kan inte berätta handlingen för då förstör jag er eventuella läsupplevelse. Novellen är, som sagt, spännande att läsa. Den är skriven mycket känslosamt. Själv föredrar jag en sakligare stil. En sådan text kan vara lika omskakande att läsa, men det här fungerar också. Tyvärr finns kvinnor bara med som flodens minnen av unga flickors doft och gråtande kvinnor som kastar sig till marken och som inte kan uträtta mycket.
Vad kan vara budskapet i berättelsen? Barns värde och betydelse. Kollektivets kraft. Kanske också Arméns kraft. Novellen gav mig intressant och spännande läsning och den gav mig en liten, liten inblick i Bulgariens litteratur.
Middagshetta – novell av Jordan Raditjkov, ur samlingen Middagshetta, Rabén & Sjögren 1976. Översättning: Ulla Roseen.
Anny Romands mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord.
Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka. Där fick hon höra berättelser om det hemska som hade skett. Mormodern skrev också dagbok under första världskriget och Anny Romand har använt korta stycken ur dagboken i sin bok. De varvas med hennes barndomsminnen.
Boken är tunn och jag hade nog velat ha lite mer om dessa hemska händelser och vilka konsekvenser de fick. Men boken handlar om ett mycket angeläget ämne och barndomsminnena är skrivna utifrån den lilla flickans synpunkt och både det och utdragen ur dagboken gör att berättelsen känns äkta, upprörande och rörande. Det blir personligt. Och boken innehåller händelser som är så fruktansvärda att det är svårt att förstå att det verkligen har hänt, även om vi vet att det inte är första gången i historien det sker och inte heller den sista. Det var människor som älskade och arbetade och tog hand om sina barn, och barn som lekte och studerade som blev utsatta för den här grymma behandlingen och det känns när jag läser. Dessutom gestaltas flyktingars situation, något som ständigt är aktuellt.
En bok som är värd att läsas.
Min mormor från Armenien av Anny Romand, Grate 2017. Översättning: Madeleine Gustafsson.
Under juli månad har jag tjatat en del om tegelstenar och här har vi alltså en till som står i bokhyllan, men som jag inte har läst. Jag har hittills undvikit att läsa Ulysses eftersom jag har tänkt att den är alltför mastig och svår. Modernistisk och alltför tjock, nej jag vågar inte. Det har varit min inställning. Ändå har jag i många år, ända sedan 1970-talet, ägt en utgåva av Ulysses på danska. Men läst av mig blev den inte och numera har jag den inte kvar. Ska man läsa en bok i översättning så ska den helst inte vara alltför gammal. Den här blå hyllvärmaren är en svensk nyöversättning från 2012.
Och nu börjar jag ändra mig. Dumt tänkt. Helt klart korkat. Varför inte sätta igång och läsa den? Är det för svårt så är det. I så fall har jag ändå läst tre sidor, eller fjorton eller så och då vet jag ju lite om vad det här är för en bok i alla fall. Jag läser nämligen inte bara för upplevelsen. Jag läser också av nyfikenhet – att jag vill veta hur en viss bok är.
Från baksidestexten:
Den 16 juni 1904 – Då James Joyces Ulysses tilldrar sig – är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsackvisitören Leopold Bloom äter en smörgås, går till synes planlöst i Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt då Molly Bloom i en vindlande inre monolog vakendrömmer om make och älskare.
Ulysses av James Joyce, Bonniers 2014. Översättning: Erik Andersson.
James Joyce levde 1882-1941 och Ulysses kom ut första gången 1922.
De nakna och de döda utspelas på ön Anopopei i Stilla havet under andra världskriget. Boken börjar med landsättning av 6 000 soldater på ön som är ockuperad av Japanerna. Ön Anopopei är fiktiv men berättelsen om kriget och soldaternas tillvaro på ön ska vara en realistisk skildring av hur Stillahavskriget kunde upplevas av de amerikanska soldaterna. Det finns ingen självklar huvudperson i De nakna och de döda. Framträdande karaktärer är männen i en jägarpluton och så General Cummings som leder det hela och hans adjutant löjtnant Hearst.
Männen i jägarplutonen är mycket olika men kommer alla från arbetarklassen eller medelklassen. Bland dem finns veteraner som har varit med ett tag såväl som soldater som gör sin första tjänstgöring. Några har familj hemma, andra inte. Där finns både en intellektuell och en slarver som inte vet särskilt mycket om världen. Några är judar och fördomarna mot dem är utbredda. Några är traumatiserade på grund av de strider de har varit med om. Alla är mer eller mindre rädda. Men sergeanten som leder plutonen är effektiv, stark och känslolös.
Så är de här männen alltså ihopfösta på ön. Deras tillvaro består av mycket väntan och mycket lossningsarbete och av att bygga en väg in i djungeln. Förnödenheter av olika slag och militär materiel skeppas kontinuerligt till ön. Det är alltför hett och ofta är det alltför blött. I djungeln luktar det unket och allting blir vått när de tar sig fram genom den. Dessutom finns rädslan för strid. Det är inte konstigt om olika konflikter uppstår.
Det är mycket väntan i soldaternas tillvaro men också strid och dödande och sorg när en kamrat dör. Det är likplundring. Det är skräckfyllda vaktpass. Det är en ständig rädsla för att japanska soldater ska finnas gömda i närheten och gå till anfall.
General Cummings är en framgångsrik general. Han är en maktmänniska som ständigt måste befästa sin makt genom att förnedra andra människor. Han menar att han måste skapa rädsla. Först då blir hans armé framgångsrik och effektiv. Norman Mailer har här skapat en slående kontrast mellan mannarnas ibland kaotiska och konfliktfyllda tillvaro och den beräknande generalen som har överblick. Nåja, hur bra denna överblick är beror på hur pass bra underrättelserapporter han har fått. Och som person har generalen sprickor. Han kan inte hantera sitt förhållande till sin adjutant.
Handlingen i romanen går långsamt framåt. Norman Mailer beskriver noggrant och detaljrikt, arbete, strid, svett och lukt, naturen och krigets vansinne. Genom det och personporträtten känner jag nästan att jag är där när jag läser. De nakna och de döda är en mycket innehållsrik roman och en bra krigsskildring. Norman Mailers berättelse omfattar både det lilla personliga och den stora bilden av kriget. De nakna och de döda är en spännande roman som jag rekommenderar.
De nakna och de döda av Norman Mailer, Natur och Kultur 1997. Översättning: Clas Brunius.
När jag nu har kommit till den andra Tisdagstrion sedan Ugglan och Boken sparkade igång den verksamheten igen har jag fått en del att fundera på. Favoritplatser och miljöer i böcker som jag har läst?
Men efter lite tankearbete landade jag i detta:
Island, denna märkliga ö som jag aldrig har besökt. Men det är något särskilt med Island, detta karga landskap med vulkanisk verksamhet, och det gjorde att jag läste alla deckarna av Arnaldur Indridason med kriminalaren Erlendur Sveinson. Som exempel här har jag valt Glasbruket, en bra deckare där de, så vitt jag minns, använde sig av den stora gendatabasen som de har på Island för att lösa fallet.
Stora , gärna gamla hus på landsbygden. Där kan hända mycket, kärlek och drama och mystik. Ibland spökar det i de stora husen. Jag föredrar när det är subtilt och krypande. Ibland sker där mord och detektiven samlar alla de misstänkta i biblioteket på slutet. Som exempel har jag valt The Haunting of Hill House av Shirley Jackson.
Myllrande, bullriga och larmande stora städer där jag i verkligheten inte skulle trivas alls, men som är spännande att läsa om. Som exempel här har jag valt Neapel och den första boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett: Min fantastiska väninna.
Och nu blir det spännande att se vilka platser och miljöer som de andra bokbloggarna har valt.
Det är hög tid att läsa Kristina Lugn igen, det är så länge sedan. Den här pocketen har stått i hyllan många år utan att jag tagit fram den, men nu ska det bli ändring. Jag har tyckt mycket om hennes dikter tidigare och jag räknar med att jag får en hel del fina poesistunder med den här boken. Så från Werner Aspenström till Kristina lugn alltså.
Temat i den här boken är vatten – fruset i en glaciär, i havet, vatten som livgivare, som dricksvatten och vatten som får allt att växa.
Huvudpersonerna är dels Signe, en äldre kvinna som berättar från år 2017, dels David, en ung far som berättar från år 2041. Signe befinner sig i början i Norge, vid en fjord där det finns en glaciär. David befinner sig i södra Frankrike där ihållande torka har gjort att människorna har flytt norrut. De vill till ”vattenländerna”, men det är svårt att få asyl.
Miljöproblemen som romanen behandlar känner vi alla till, så inget i förhållandet till vatten känns okänt för mig. Maja Lunde varvar konsekvent Signes och Davids kapitel. Signe är en envis människa som gör det hon vill. Hon har varit miljöaktivist sedan hon var ung. Hon är den som framstår som en hel människa i boken. David är mycket vagare. Kanske beror det på att jag känner igen vissa miljöaktioner som Signe har deltagit i, men hennes kärleksliv och problem är också mycket mer utförligt och bättre gestaltat än Davids.
De båda huvudpersonernas funktion i boken är dock ganska klar. Signe är den som verkligen inser problemet och försöker göra något åt det. Men Maja Lunde beskriver också hur svårt det är. David är den som i det längsta blundar för problemet. Han arbetar vid en avsaltningsanläggning och vill inte gärna fly från staden fast han borde inse att allt redan har brakat ihop. Har tillräckligt många människor givit sig iväg finns ingen sophämtning och inga matvaror – i stort sett ingenting. På så sätt blir han en representant för de flesta av oss. Vi vänder oss så gärna åt andra hållet och vill inte erkänna problemets storlek och karaktär. Äsch, det ordnar sig nog, försöker vi åtminstone tänka. Precis så var det i början av covid-19-pandemin. Att det skulle bli spritt i hela världen ville de flesta av oss inte tro.
Det är mycket som är bra med den här berättelsen. Vatten finns också med som fara, inte bara faran i att törsta och faran för våld när knapphet och brist råder. Signe dyker i sin ungdom ner i en damm och författaren får verkligen fram djupet och allt vatten ovanför henne och hur hon simmar upp till ytan och knappt har luft. Signe tampas också med en hård storm i sin segelbåt. Vattnets och vädrets krafter är inte att leka med. Boken är också mycket spännande att läsa. En riktig bladvändare.
Blå är en bra bok men om jag jämför med hennes förra bok, Binas historia, flyter den här berättelsen nästan på för lätt. Det känns som om jag skulle velat ha lite mer motstånd i läsningen.
Blå av Maja Lunde, Natur & Kultur 2018. Översättning: Lotta Eklund.
I bokhyllan finns en lång rad böcker av P C Jersild som jag inte har läst. Just den här boken kom 1992 och handlingen utspelas strax före sekelskiftet år 2000. Det är alltså en satirisk framtidsvision, om än inte förlagd så många år efter 1992, alltså nästan en satir över det samhälle som författaren levde i just då.
På baksidan läser jag om bokens innehåll. En man sitter inspärrad på rättspsykiatrisk klinik och berättar att han har arbetat för en privat byrå som har anlitats av den underdimensionerade polismakten. Orsaken är att man vill skaffa fram bevis mot personer som polisen är övertygad om är skyldiga men som inte har kunnat fällas för brott. Så småningom har arbetet utvecklats till att lägga fram planterade och friserade bevis och i förlängningen har byrån också börjat åta sig privata bestraffningar.
Det låter inte som en framtid som jag vill ha och nu är det 2020 och riktigt så illa har det inte blivit än så vitt jag vet. Men boken kan vara spännande att läsa om det bara är bra skrivet, så jag har nog inget emot att ta fram den någon gång för att sätta mig ner och läsa den.
Mösstanten 